Remissvar Rektorn och styrkedjan (U 2015:22)

Transkript

1 Utbildningsdepartementet Stockholm Stockholm Remissvar Rektorn och styrkedjan (U 2015:22) Inledning Utredaren Olof Johansson har gedigen erfarenhet av frågorna kring skolans ledarskap. Han gör i sitt betänkande Rektorn och styrkedjan en bred och informativ genomgång av befintlig forskning om rektors ledarskap och av rektorsrollens utveckling sedan 1950-talet och framåt. Han borrar på ett intressant sätt i begreppet pedagogiskt ledarskap och redogör för rektorers arbetssituation och det samspel som äger rum mellan rektorerna och deras huvudmän. Utredningen ger en mycket bra överblick över läget vad gäller styrningsfrågor i den svenska skolan. I mycket stor utsträckning sammanfaller den bild som Olof Johansson ger med den som Sveriges Skolledarförbund erhåller vid samtal och möten med medlemmar. Sveriges Skolledarförbund ställer sig bakom huvuddelsen av de förslag som utredaren lämnar och återkommer till dem i dess olika delar senare i remissvaret. Inledningsvis kan förbundet inte undvika att kommentera det som inte återfinns i betänkandet, nämligen förslag på hur vi ska komma tillrätta med rektors problematiska arbetsbelastning och de övriga svårigheter som möter rektor i uppdraget att styra och leda skolan mot högre kvalitet och bättre resultat. Sveriges Skolledarförbund vill även framhålla att verklighetsbeskrivningen i stora delar även gäller förskolecheferna, även om den gruppen inte omfattades av utredarens direktiv. I Sveriges Skolledarförbunds medlemsenkät som senast genomfördes 2014 svarar endast en av fem chefer att de kan sätta av tillräckligt med tid med sin personal för att diskutera verksamhetsutveckling. Ännu färre svarar att de har tid för att följa aktuell forskning. En forskningsstudie gjord vid Stockholms Universitet visar att skolledare arbetar i snitt 47 timmar i veckan. Och som anledning uppger de att den tiden måste till för att hinna få ordinarie arbete gjort. Tre femtedelar av skolledarna uppger att deras arbete i stort sett alltid kräver en alltför stor arbetsinsats. Över hälften uppger att de sällan har tid för eftertanke och reflektion. Samtidigt, och

2 det är viktigt att komma ihåg, svarar nio av tio att de trivs mycket bra med sitt arbete. Ett flertal rubriker i betänkandet behandlar just de pressade förhållanden som många skolledare arbetar under. Intensifieringen av rektorernas arbete, heter en rubrik. Hinder för rektorernas pedagogiska ledarskap en annan. Arvets inflytande på undervisningen och rektorernas arbete en tredje. Att kraven på rektorerna höjs är en åter-kommande iakttagelse i utredningen. Att antalet underställda är högre än för jämför-bara chefer och att rektorsvardagen präglas av täta avbrott och förmåga att agera med kort varsel framstår tydligt. Och att de svårigheter som rektor möter att vara den chef som skollagstiftningen stipulerar framträdde redan vid den moderna rektorsrollens födelse vid tiden för kommunaliseringen på 1990-talet och att det därefter aldrig har blivit enklare. Olof Johansson skriver i rapporten att mer än två tredjedelar av rektorerna och nästan en lika stor andel av deras chefer anser att skollagstiftningen uttrycker så höga ambitioner för varje enskild elevs lärande att de ekonomiska ramarna från huvud-mannen troligen aldrig kan bli av en sådan storlek att de matcher de olika styrdokumenten. Att ha ansvar men inte tillräckligt med resurser eller inflytande att leva upp till förväntningarna är bland de mest välkända stressfaktorer som finns. Det hade varit intressant om utredaren hade lagt förslag som på något sätt försökte bemöta det korstryck av krav och förväntningar som riktas mot rektorer i dagens system. Sammantaget ger utredningen en bild av ett ledarskap som egentligen aldrig har fått förutsättningar att fungera på avsett sett på de 25 år som vi har haft nuvarande system. Sveriges Skolledarförbund menar att det är en stor brist att denna centrala fråga inte berörs närmare i utredningens analyser och förslag. Utredningens förslag Ett nationellt handlingsprogram inrättas för att stärka skolans styrkedja Sveriges Skolledarförbund delar utredarens bedömning om att skolans styrkedja behöver stärkas. Vi menar dock att risken är stor att inte heller ett nationellt handlings-program kommer att förmå att lösa den problematik med motsättningar mellan nationella mål och lokala förutsättningar som präglat beslut inom skolsektorn alltsedan skolans styrsystem förändrades för 25 år sedan. Sveriges Skolledarförbund föreslår istället en strategi för nationell likvärdighet som innebär ett ökat statligt ansvar för en likvärdig finansiering av skolan. Det finns idag alltför stora skillnader mellan huvudmän i hur de arbetar med kompetensförsörjningsfrågorna, hur de arbetar strategiskt med resursfördelningssystemen i syfte att säkra det kompensatoriska uppdraget, hur de följer och aktivt

3 försöker påverka resultatutvecklingen samt i hur samarbetet med skolledarna ser ut. Allt för många elever släpps vidare i systemen utan att ha erövrat de kunskaper som de har rätt till och som de behöver för att kunna fungera i och bidra till samhällsutvecklingen. OECD framhåller problemet med att det inte finns någon enskild instans som tar övergripande ansvar för att detta inte ska få ske. Sveriges Skolledarförbund menar att staten är den enda aktör som ytterst kan stå som ansvarig för en likvärdig utbildning av hög kvalitet oavsett var i landet den bedrivs. Det krävs ett förändrat synsätt där staten tar ett större ansvar för att driva nationell skolutveckling tillsammans med de professionella i förskola och skola. En statlig rekryteringsutbildning inrättas för blivande rektorer Förbundet ställer sig bakom utredarens förslag om inrättande av en statlig rekryteringsutbildning för blivande rektorer. Förbundets uppfattning är att det är en fördel om kunskaper om styrning och ledning och kvalitetsarbete på skolorganisationsnivå finns i så breda grupper som möjligt inom skolan. Förbundet får återkommande frågor gällande förberedande skolledarutbildningar och bedömer att det finns en efter-frågan på en utbildning av denna typ som kan sökas oberoende av huvudmannens ekonomiska ställning och intresse. Inriktningen justeras något på befattningsutbildningen för rektorer, det så kallade rektorsprogrammet Sveriges Skolledarförbund delar uppfattningen att den del av det statliga rektorsprogrammet som behandlar systematiskt kvalitetsarbete behöver stärkas generellt. En obligatorisk fördjupningsutbildning efter rektorsprogrammet Sveriges Skolledarförbund avråder från detta och föreslår istället införandet av ett Institut för lärar- och skolledarforskning. Förbundets medlemmar menar att undervisningen i våra skolor generellt sett kan bli mer utmanade än den är idag. För att lyfta skolan som lärande organisation krävs att staten återtar ett större ansvar för att tillförsäkra skolledare och lärare kontinuerlig kunskapsfördjupning och professionell utveckling under hela yrkeskarriären. Detta bör ske genom att kopplingarna mellan skolor och lärosäten är starka och obligatoriska. Det behövs någon form av statlig garanti för att säkra resurserna till detta område. Sveriges Skolledarförbund driver därför frågan om inrättande av ett Institut för lärar- och skolledarutveckling som skulle kunna överta Skolverkets kompetenshöjande funktioner, inkorporera det nybildade Skolforskningsinstitutet och ha ett nära samarbete med övningsskolorna. Insti-

4 tutet skulle, snarare än Skolverket, ha en regional närvaro och knyta an till ett lärosäte, till Skolinspektionen samt SPSM. Institutet skulle också ha i uppgift att stötta skolledarna i hela deras uppdrag, det vill säga även arbeta med utveckling av HR-funktioner, ekonomihantering etcetera samt ansvara för att sätta svensk skolutveckling i ett internationellt perspektiv. Ett institut av den modell som förbundet förespråkar har betydligt större möjligheter att på allvar höja kompetensnivåerna hos såväl skolledare som lärare. Slutsatser Utredaren framhåller att en väg till framgång är att anlägga ett systemperspektiv på skolans ledarskap, där hela styrkedjan analyseras och värderas i ett sammanhang. Sveriges Skolledarförbund delar denna åsikt till fullo. Att rycka ut enskilda förhållanden/problem ur sitt sammanhang och försöka åtgärda dem med någon form av specialinriktad insats, leder, enligt vår erfarenhet, sällan till någon långsiktig lösning. Den politiska styrningen av skolan har alltför länge präglats av denna form av symbolpolitik. Sveriges Skolledarförbund har vid ett flertal tillfällen framfört vikten av att skolledarbanan även fortsättningsvis måste vara en attraktiv karriärväg för lärare och andra med ledarambitioner. Det är svårt att se att de förslag som utredaren presenterat kommer att hjälpa till att komma tillrätta med rektorernas stora arbetsbelastning. I alla fall inte på kort sikt. Den hotande ledarbristen inom skolan riskerar dessutom att förstärkas om regeringen fortsätter att ställa skolledarna utanför de lönesatsningar man ensidigt riktar mot lärarna. Lönepremien för att ta på sig ansvar som skolledare riskerar att bli liten eller t.o.m. negativ. Den sammanställning utredaren gjort över aktuell forskning visar att rektorers indirekta pedagogiska ledarskap verkar ha större effekt på elevernas studieresultat än det direkta pedagogiska ledarskapet. Utredaren lyfter även fram rön som visar att dagens skolledaruppdrag svårligen låter sig kombineras med en lärarroll eftersom kraven på tillgänglighet gör att undervisningen blir lidande. Denna kunskap borde prägla politiska reformer i större utsträckning än vad som idag är fallet. Att, som regeringen gjorde i somras, föreslå att skolledare som är legitimerade lärare och som undervisar som en del av sin tjänst ska ingå som en grupp i en statlig löne-satsning medan andra ställs utanför måste, mot den bakgrunden, anses helt feltänkt. Att premiera skolledare lönemässigt för att de är lärare och inte för att de är skickliga ledare är knappast heller i linje med moderna, individuella löneavtal och kommer inte att gynna tillströmningen till yrket.

5 Utredaren lyfter fram att skolan präglas av en negativ ledarsyn och att lärare tenderar att se skolledarna som kollegor och förväntar sig att de ska uppträda utifrån de utgångspunkter som binder samman lärarkåren. Forskningsrön visar att rektor uppenbarligen påverkas av detta och låter lärarnas förväntningar påverka verksamheten mer än statens och huvudmannens. Sveriges Skolledarförbund kan inte se att de förslag utredaren har lämnat kommer att ändra på det förhållandet. Enligt utredarens historiebeskrivning var det just detta missnöje med hur statliga reformer omsattes till verksamhet hos de verksamma i skolan som ledde fram till kommunaliseringsreformen där skolledarens starkare ledarroll formades. Det var även då som begreppet pedagogiskt ledarskap föddes med förväntningen att skolledarna, på ett mer aktivt sätt än tidigare, skulle leda det gemensamma förändrings- och förbättringsarbetet på en skola. Sveriges Skolledarförbund delar utredarens uppfattning att begreppet pedagogiskt ledarskap måste ges en tydligare innebörd. Det är viktigt att regeringen klargör, och tydligt kommunicerar, vems värderingar som ska forma den framtida skolan. Utformningen av ledarrollen och förväntningarna på ledarna måste grundas i den övertygelsen. Oavsett om det ledarskapet sen betraktas som starkt eller svagt finns i alla fall förutsättningar att det blir rätt utifrån de förväntningar som ställs. Sammanfattningsvis så efterlyser Sveriges Skolledarförbund ett tydligare ledarperspektiv inom skolpolitiken. All forskning är enig kring ledarens betydelse för att verksamheten ska styras mot de uppsatta målen. Mot bakgrund av att skolans ledare inte finner tid att själva förhålla sig till vare sig aktuell forskning, att tillräckligt kraft-fullt stödja personalen i deras professionsutveckling eller ens att reflektera över sina egna kvaliteter som ledare, så är det uppseendeväckande att inte frågorna uppmärksammas mer. Slutligen föreslår förbundet att regeringen låter utvärdera vilka effekter skrivningen i Skollagen om en rektor per skolenhet har fått för konsekvenser på rektors ansvarsområden och arbetsbelastning. En utveckling mot allt större enheter för varje rektor/förskolechef torde knappast bidra till en större förekomst av direkt pedagogiskt ledarskap hos landets rektorer och förskolechefer. Med vänlig hälsning Matz Nilsson Förbundsordförande