Remissvar Tid för undervisning lärares arbete med åtgärdsprogram (DS 2013:50 )

Transkript

1 Dnr Marianne Rogell Eklund/ Anna Quarnström/NAW Till Utbildningsdepartementet STOCKHOLM Hörselskadades Riksförbund besöksadress: Gävlegatan 16 Box 6605, Stockholm tel: +46 (0) texttel: +46 (0) fax: +46 (0) e-post: Remissvar Tid för undervisning lärares arbete med åtgärdsprogram (DS 2013:50 ) HRF menar att utredningsförslaget riskerar att få ytterst allvarliga konsekvenser för många barn och ungdomar med en hörselnedsättning eller annan funktionsnedsättning. Att det finns behov av regelförenklingar som underlättar lärarnas arbetssituation har HRF förståelse för, men att förändringar hastas fram utan att de mest elementära analyser görs av vilka konsekvenserna blir för grupper av elever som för att kunna utveckla sina livsmöjligheter är beroende av individuellt stöd är oansvarigt och oacceptabelt. Många elever med en hörselnedsättning kan med stort stöd från föräldrar trots sin funktionsnedsättning klara nivån godkänt i skolan. I vart fall till en början. Däremot kan de inte utan anpassningar i skolan utveckla sin intellektuella kompetens och studiebegåvning på ett med andra elever jämbördigt sätt. Åtgärdsprogrammet är ett viktigt och oumbärligt verktyg för att elever med hörselnedsättning ska få rätta förutsättningar i skolan. Tas möjligheterna till stöd bort innebär det en inskränkning av elevernas framtida möjligheter i livet, bland annat att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det är HRFs uppfattning att departementspromemorian DS 2013:50 inte lever upp vare sig i andan eller bokstav i den FN-deklaration om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerade De allvarliga följdverkningar de föreslagna förändringarna med stor säkerhet skulle få för en grupp elever som redan befinner sig i en utsatt situation har inte beaktats, och det är därför HRFs bestämda uppfattning att promemorian inte kan ligga till grund för beslut utan att fortsatt utredning är nödvändigt. Hörselskadade en liten grupp elever med behov av särskilt stöd i skolan I Sverige finns omkring hörselskadade och döva barn och ungdomar i åldern 0-20 år. Av dessa har drygt hörapparat och 650 cochlea implantat. Knappt hälften har lindrigare grad av hörselnedsättning, är hörande på ett öra eller så kallade kontrollbarn. Ett mindre antal är döva utan cochlea implantat. Det stora flertalet mer än 80 procent av alla hörselskadade går integrerat i en vanlig förskola, skola eller gymnasieskola. Mellan elever går i för hörselskadade anpassade HRF är Sveriges största intresseorganisation för hörselskadade. Vi arbetar för att skapa ett bättre samhälle för över en miljon människor med olika typer av hörselskador samt deras anhöriga. org nr insamlingskonto pg plusgiro bankgiro

2 2(5) skolor Statliga specialskolan, kommunala hörselklasskolor/hörselklasser eller hörselspår. Alldeles för få elever har tillgång till undervisning på teckenspråk eller i ämnet teckenspråk. (källa: HRF/landstingens hörselvård/anpassade skolor) Det som skiljer barn och ungdomar med nedsatt hörsel från hörande barn och ungdomar i skolan är att elever med nedsatt hörsel inte har samma förutsättningar i en pedagogisk miljö som baseras på ljud och att höra. Alltså är den grundläggande utmaningen för skolan att hörselskadade kan kommunicera och samspela med andra, och obehindrat kunna ta emot information. Brister i skolan påverkar elevernas språkutveckling, kunskapsinhämtning och måluppfyllelse, studiemotivation, sociala situation samt självbild, självkänsla och självförtroende. Dagens forskning visar att hörselskadade barn utvecklar sitt språk på annat sätt än hörande barn gör. Bland annat visar studier att elever med hörselnedsättning har större svårigheter att handskas med nytt språkligt material. Eleverna har problem med att förstå uttryck, använder enklare meningar, tar längre tid på sig att processa ny information/kunskap och har svårare att hålla tråden i berättelser. Ytterligare följder för många med hörselnedsättning är att man drar sig från att delta aktivt i undervisning och har svårare med social samvaro. Pedagogiska utmaningar kräver rätt kompetens När det gäller elever med nedsatt hörsel finns några viktiga pedagogiska utmaningar som skolan måsta kunna ta sig an: Den hörselskadade elevens arbetsminne belastas av svårigheter att uppfatta vad som sägs. Också en liten hörselnedsättning kan ge allvarliga konsekvenser i skolarbetet. Den hörselskadade elevens språkutveckling hänger samman med hjärnans förmåga att uppfatta, tolka och ljud. HRFs erfarenhet och bestämda uppfattning är att elever med hörselnedsättning får bättre förutsättningar att klara utmaningarna i skolan om den fysiska och pedagogiska miljön är anpassad utifrån hörselskadades behov. Idag saknar dessvärre många hörselskadade nödvändiga anpassningar i skolan. Eftersom antalet hörselskadade elever är litet är sannolikheten att en lärare under sitt yrkesliv möter en hörselskadad elev i sin klass ytterst liten. Det är därför svårt för skolan/kommunen att upprätthålla kompetens i att undervisa hörselskadade i skolan då erfarenheterna blir få. Hörselvården, som har kunskap om den enskilde elevens behov och vet vad som krävs för att ge den hörselskadade rätt förutsättningar i skolan, ingår inte i skolans/kommunens specialpedagogiska resursteam. HRF anser att hörselvården är viktig resurs vi upprättande av en fungerande skolsituation. Den kommunala hörselpedagogen, som finns i en del kommuner är en viktig kunskapsbärare och pedagogisk resurs för skolan, och klassläraren. Tyvärr saknar de flesta av landets kommuner hörselpedagogisk kompetens. Detta trots att kommunen är skyldig att ha en plan för fungerande hörselpedagogiskt stöd inom elevhälsan. Att antalet hörselpedagoger minskar totalt sett i landet är ett allvarligt bekymmer, anser HRF. Fysisk tillgänglighet långtifrån verkligt för hörselskadade i skolan Idag saknas tillgänglighetskrav på att skolans lokaler ska vara anpassade och tillgängliga för hörselskadade. Klassrum är undantagen reglerna om enkelt avhjälpta

3 3(5) hinder, skolans undervisningslokaler klarar sällan minimikrav enligt svensk standard för godkänd ljudmiljö och gällande byggregler beaktar inte behovet av god hörbarhet i skolan. Lägg därtill att arbetsmiljöverkets allmänna råd om ljudmiljö i undervisningslokaler sällan tillämpas. Kommunen är trots detta den instans som är ansvarig för att skolan är tillgänglig för hörselskadade. Till dess att kommunerna tar sitt fulla ansvar och ser till att skolorna är tillgängliga och alla elever kan vara delaktiga i skolans arbete krävs enskilt stöd till elever som på grund av brister i skolmiljön annars inte kan utveckla sin fulla studiekompetens. Åtgärdsprogram enda verktyget för god specialistkompetens i skolan Hörselskadades Riksförbund, HRF anser att åtgärdsprogrammet är ett viktigt och oumbärligt verktyg för att hörselskadade barn/elever ska få rätta förutsättningar i skolan. Många hörselskadade elever är studiebegåvade precis som andra elever kan vara och med rätt stöd hemifrån når de kunskapsmålen som minst måste uppnås i undervisningen. Men även för dessa elever krävs att det finns tillgång till bland annat hörseltekniska hjälpmedel och andra åtgärder i den auditiva miljön samt anpassad metodik. Dagens lagstiftning ger inget stöd för likvärdig utbildning Den nya skollagen som trädde i kraft 2011 skulle innebära en ökad rättsäkerhet för elever med särskilda behov. Kraven på utredning, dokumentation, uppföljning och inflytande skärptes. Strax efter lagen trädde ikraft inskränkte skolverket målgruppen för vilka rätten till särskilt stöd var aktuell. Nu skulle lagens omfattning begränsas till att endast ge rätt till särskilt stöd för elever som inte klarar, eller riskerar att inte klara (inom 6 månader), kunskapskraven som minst ska uppnås. Denna begränsning innebar att alla elever men någon typ av funktionsnedsättning som trots svårigheter klarar kunskapskraven står utan en rad grundläggande rättigheter och hamnade i en avsevärt sämre situation än man blivit utlovad vid lagens inträde. I lagen saknas åtskillnad mellan behov som elever med bestående funktionsnedsättning har och elever som på grund av olika omständigheter är i tillfälligt behov av stöd. Att de båda grupperna behandlas i samma paragraf har inneburit att gruppen hörselskadade i behov av stöd inte får det så länge han/hon når kunskapsmålen. Det är en högst otillfredsställande situation som dessutom rimmar illa med Sveriges åtaganden i enlighet FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Menar man allvar med att skolan ska ha en kompensatorisk roll för elever som har andra förutsättningar, som t.ex. hörselskadade i behov av hörselanpassningar i klassrumsmiljön, kompetensutveckling av personal med mera måste det finnas en möjlighet att erhålla en utförlig utredning om elevens behov, vilket stöd som behövs, kontinuerliga uppföljningar om hur stödet ska bedrivas. Dessutom är möjligheten att överklaga stöd grundläggande för att stödet ska garanteras. Utan rätt stöd från början av till exempel kompetent personal och hörselpedagogiska insatser, kommer den hörselskadade eleven riskera att successivt må och prestera sämre. Inte för att eleven inte vill prestera utan för att hon/han inte får stöd för att orka vara delaktig.

4 4(5) Förslagen saknar elev- och funktionshinderperspektiv Utredningen utgår helt från lärarnas arbetssituation utan att se till barnens bästa. Därmed saknas analys över vad förslaget innebär för elever med bestående funktionsnedsättning. HRF vill i sammanhanget uppmärksamma följande: Åtgärdsprogrammet är ett viktigt verktyg, och ibland det enda verktyget, för att organisera stöd på grupp och organisationsnivå. Skollagstiftningen har få/inga garantier vad gäller arbetsmiljö, gruppstorlek, särskild kompetens och tillgång till övergripande åtgärder på organisationsnivå. Den Individuella utvecklingsplanen har endast individfokus och är otillräcklig för att se till elevens hela skolsituation. Tas åtgärdsprogrammen bort finns bara IUP:n kvar liksom oreglerat stöd i den ordinarie undervisningen. Insatser kommer i högre grad att ske på individnivå trots att det för de flesta funktionsnedsatta krävs betydande förändringar i klassrumsmiljön och på organisationsnivå för att förändringar ens ska bli fruktbara på individnivå. Elevhälsans roll riskerar att urholkas i och med minskad skyldighet att upprätta åtgärdsprogram. Vid upprättande av åtgärdsprogram ska elevhälsan delta om det inte är uppenbart obehövligt, dessutom har man skyldighet att kontakta ytterligare kompetens till exempel landstingens hörselvård om det krävs för att ett åtgärdsprogram i tillräckligt god mån spegla elevens behov. Utan åtgärdsprogram riskerar således elevhälsans medverkan vid den pedagogiska planeringen att minska. Förslagen i promemorian saknar krav på att stöd som ges i den ordinarie undervisningen ska vara lämplig och framställt av en på området kompetent person. Idag ser vi att många lärare lägger ansvaret på eleven att se till att hörtekniken (slingan) fungerar, sätta sig i tyst miljö, kolla om man missat information för att man inte hört, hålla koll på turtagning i samtal med mera. Att eleven ska bära ansvaret för att kommunikationen fungerar i skolan är inte acceptabelt. Om stödet brister eller är felaktigt kan det leda stigmatisering. Istället för att skapa en positiv utveckling kan detta bidra till utanförskap eller ovilja att be om hjälp även när det behövs. Om det saknas kompetens kommer felaktigt stöd fortsätta att vara vardag för de hörselskadade eleverna. En annan slutsats torde vara att tillsynsmyndigheternas möjligheter att bedriva god tillsyn minskar när kraven på dokumentation tas bort, vilket riskerar minska kvalitén och likvärdigheten. Dessutom blir det svårare i agera i enskilda fall när det saknas dokumentation och eventuella stöd endast beskrivs i efterhand. Ännu allvarligare är att förslaget innebär en mycket trolig utveckling där socioekonomiskt resurssvaga föräldrar inte kommer ha samma möjligheter som andra att ta till sig barnets rättigheter och kräva åtgärdsprogram även när det behövs. Vi vet även att föräldrar till hörselskadade barn redan idag måste fungera som barnens advokater i kampen för att barnen ska få rätt i olika frågor. Barnen har skolplikt. Detta innebär, anser HRF, att skolan har en skyldighet att se till att de får en likvärdig skolgång och sina rättigheter tillgodosedda alldeles oavsett om föräldrar har förmågan/orken att strida för sina barns rättigheter. Skolan ska verka utjämnande och för alla barns lika värde alldeles oavsett bakgrund!

5 5(5) Flera gånger i utredningen nämns att det är viktigt att stöd sätts in omedelbart när behoven uppmärksammas. Detta är dock ingen förändring mot hur det är idag eftersom det framgår av skollagen att under de att det utreds huruvida eleven är i behov av särskilt stöd ska uppenbara insatser sättas in genast. HRF menar därför att utredningen inte faktiskt leder till någon förbättring i detta hänseende. Åtgärdsprogram kan dessutom om de används väl och i enlighet med skolverkets rekommendationer, innebära tidsbesparing då det tydliggörs vem som ska göra vad. I utredningen framkommer det dessutom att flertalet lärare signalerar att resursbrist och organisationssvårigheter utgör huvudsakliga problem snarare än dokumentationskraven. Detta borde rimligen bemötas (helst lösas) innan man föreslår åtgärder som inskränker på barns rättigheter i skolan. Förslagen leder till negativa konsekvenser Enskilda elevers rättsäkerhet kommer försämras kraftigt. Stödet blir otydligare för barnen, dess vårdnadshavare, lärarna, rektorn. Det kommer även att innebära ökad otydlighet mellan vad som utgör särskilt stöd och vad som är allmänt stöd. En icke lagstadgad utredningsskyldighet kommer innebära att det blir betydande olikheter i hur skolor agerar Likvärdigheten mellan elever kan komma att försämras kraftigt då det finns en reell risk för att aktiva och resursstarka föräldrar kommer vara överrepresenterade bland de som kräver särskilt stöd och åtgärdsprogram. Om åtgärdsprogram inte längre upprättas kommer det innebära att rektorns roll som ytterst pedagogisk ansvarig försvagas. Det kommer vidare bli svårt att förstå vem som är ansvarig för vad vilka, många upplevt varit mycket positivt med åtgärdsprogrammen. Enskilda elever kommer inte kunna tillgodogöra sig den kunskap skolan är skyldig att tillhandahålla dem. HRF vill betona att det är viktigt att se över lärarnas arbetssituation i skolan men att det måste genomföras med försiktighet och en samtidig analys om hur det kan påverka barnen i skolan och framförallt barn med funktionsnedsättningar såsom en hörselnedsättning. Att minska dokumentationskraven i skolan får aldrig ske på barnens bekostnad! Med hänsyn till de många brister som promemorian dras med samt de följder det skulle få för hörselskadade elever kan HRF inte göra annat än att avstyrka promemorians förslag i sin helhet. Vänliga hälsningar Hörselskadades Riksförbund Jan-Peter Strömgren förbundsordförande