Anhörig- och offerskap i relation till narkotikamissbruk

Kriminologiska institutionen Anhörig- och offerskap i relation till narkotikamissbruk -en kvalitativ intervjustudie med anhöriga till narkotikamissbrukare Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Vårterminen 2013 Johanna Rappe

2

Innehållsförteckning Sammanfattning 1 Inledning... 7 1.1 Problemformulering... 7 1.2 Syfte och frågeställningar... 8 1.3 Avgränsning... 8 2 Bakgrund... 8 2.1 Viktimologin och brottsoffrens framväxt... 8 2.2 Narkotika i Sverige... 9 2.3 Bruk eller missbruk?... 10 2.4 Narkotikabrott som offerlöst brott... 10 3 Teoretisk tolkningsram... 11 3.1 Stigma... 11 3.2 Det ideala offret... 12 4 Tidigare forskning... 13 4.1 Sammanfattad forskning kring anhöriga... 13 4.2 Anhöriga och missbruksproblematik... 14 4.3 Skam och skuld... 14 4.4 Altruistiska rädslan... 15 4.5 Legitimering av brottsofferstatus... 15 4.6 Särskilt sårbara grupper... 15 5 Metod... 17 5.1 Val av metod... 17 5.2 Förförståelse... 17 5.3 Urval... 18 5.4 Genomförande... 19 5.5 Analysmetod... 19 5.6 Etiska ställningstaganden... 20 5.7 Validitet och reliabilitet... 22 6 Resultat och analys... 24 6.1 Intervjupersoner och missbrukare... 24 6.2 Missbruket präglar den anhörigas livskvalitet... 24 6.3 Skam och skuldkänslor som centrala konsekvenser... 26 6.4 Upplevelser av stigmatisering... 28 6.5 Att vara rädd... 30 6.5.1 Rädsla för utsatthet... 30 6.5.2 Den altruistiska rädslan... 31 6.6 Sammanfattning resultat och analys... 33 7 Slutsatser och diskussion... 33 7.1 De upplevda konsekvenserna... 33 7.2 Att legitimera brottsofferstatus... 34 7.3 Framtida forskning... 36 8 Referenser... 37 3

4

Sammanfattning Brottsofferdiskursen omfattas av vem, vad eller vilka som kan uppnå legitim brottsofferstatus och således betraktas som brottsoffer. Samhällets uppgift är att minimera brottets konsekvenser och skador. Brottsofferstatusen diskuteras ofta utifrån omfattning av brottets konsekvenser. Inom vissa brott kan det vara svårt att identifiera och definiera vem, vad eller vilka som är brottsoffer utifrån en dikotomisering mellan gärningsperson och offer. Narkotikabrott benämns som ett offerlöst brott, trots att det finns många som kan betraktas som drabbade av brottet. Utifrån brottets konsekvenser kan man betrakta fler grupper som brottsdrabbade, en tänkbar grupp är anhöriga. Denna studie studerar de anhörigas perspektiv utifrån att leva som anhörig till en narkotikamissbrukare. Studiens syfte är också att utifrån upplevelser av att vara anhörig till en narkotikamissbrukare problematisera brottsofferbegreppet inom narkotikabrott som ett offerlöst brott. Utifrån kvalitativa intervjuer med fyra föräldrar till personer som missbrukar eller har missbrukat narkotika under en längre tid analyseras centrala upplevda konsekvenser. Studien har en explorativ karaktär där teorier kring stigmatisering och offerskap tillämpas som en teoretisk tolkningsram. Resultatet visar att centrala konsekvenser av att leva som nära anhörig till en narkotikamissbrukare präglar de anhörigas livskvalitet negativt. Centrala konsekvenser är upplevelser av stigmatisering, skam, skuld, oro och rädsla. Utifrån konsekvenser och skador för de anhöriga kan man benämna dem som brottsdrabbade och som en sårbar grupp. Detta kan erkänna deras brottsofferstatus inom narkotikabrott. Genom att erkänna och legitimera de anhörigas brottsofferstatus kan man främja deras möjligheter att få stöd och hjälp. De anhörigas behov av stöd och hjälp, samt behovet att bli lyssnad på tolkar jag som stort. Att inom narkotikabrott tillämpa begreppet offerlöst brott kan utifrån studiens resultat därmed ifrågasättas. Nyckelord: brottsoffer, brottsofferstatus, narkotikabrott, offerlösa brott, narkotikamissbrukare, anhöriga, brottsdrabbade, sårbar grupp Jag vill inledningsvis tacka de personer som medverkat i studien för att de öppet har delat med sig av sina erfarenheter, tankar och känslor kring en svår omständighet i deras liv. Tack! 5

6

1 Inledning Att de anhöriga är de primära offren i en familj där missbruk förekommer är självklart för alla som varit inblandade. Visst, missbrukaren själv är också ett offer men han eller hon kommer in som tvåa i den kalabalik som drogmissbruk alltid leder till. Huvudfokus för narkotikapolitiken måste därför vara familjen, de anhöriga. Missbrukaren mår i alla fall bra ibland. Föräldrarna lider hela tiden. /Per Johansson (RNS). Detta är ett direkt citat från Per Johansson, generalsekreterare för den ideella organisationen Riksförbundet narkotikafritt samhälle. Narkotikapolitikens fokus ligger på missbrukaren och både alkohol- och narkotikamissbruk kan betraktas som ett utbrett samhällsproblem (Goldberg 2010, s.315). Inom brottsprevention har samhället genom kriminalpolitiska åtgärder det huvudsakliga syftet att minimera och undvika skador som brottet orsakar. Ofta hänvisar man till två olika typer av skador, direkta och indirekta skador. De direkta skadorna omfattas av fysiska, psykiska och ekonomiska skador. Indirekta skador definieras utifrån konsekvenser som känslor av rädsla och otrygghet (Sarnecki 2009, s.480). Den som drabbas av brottets skador kan betraktas som brottsoffer och vem, vad eller vilka som uppnår legitim brottsofferstatus präglar brottsofferdiskursen. Vanligen gör man en dikotomisk indelning mellan vem som är offer och gärningsperson i ett brott. Det finns däremot brottskategorier inom vilka det är svårt att identifiera och definiera offer för brott utifrån en dikotomisk indelning mellan gärningsperson och offer (Heber, Tiby & Wikman 2012). Vem, vad eller vilka som kan betraktas som offer inom narkotikabrott är omdiskuterat. Man har inom kriminalpolitiken förändrat synen på narkotikamissbrukaren. Från att ha sett denne som ett offer för olika sociala omständigheter till att betrakta denne som ett straffrättsligt subjekt och man benämner narkotikabrott som ett offerlöst brott (Tham 2003, Sarnecki 2009). 1.1 Problemformulering Trots att narkotikabrott anses tillhöra de offerlösa brotten pratar man om narkotikans offer. Vem, vad eller vilka kan således betraktas som offer inom narkotikabrott och kan man betrakta narkotikabrott som ett offerlöst brott? Utifrån resonemang om indirekta och direkta skador av brott kan man urskilja ett begrepp, att vara brottsdrabbad, genom att på något sätt uppleva brottets olika konsekvenser. Man skulle kunna kategorisera in de anhöriga under begreppet brottsdrabbade. Jag menar att man inom diskursen kring narkotikabrott har ett snävt brottsofferbegrepp och jag vill utifrån brottsofferdiskursen om ett vidgat brottsofferbegrepp utmana kategoriseringen 7

narkotikabrott som ett offerlöst brott. Genom en legitimering av brottsofferstatus kan man identifiera och bekräfta en utsatthet och därmed främja individer och gruppers möjligheter till stöd och hjälp. 1.2 Syfte och frågeställningar Studiens syfte är att få en djupare förståelse för hur det är att vara anhörig till en narkotikamissbrukare. Samt att problematisera narkotikabrottets brottsofferbegrepp utifrån upplevelser av att vara anhörig till en narkotikamissbrukare. Frågeställningarna lyder: - Vilka konsekvenser upplevs utifrån att vara anhörig till en narkotikamissbrukare? - På vilka sätt kan man utifrån upplevda konsekvenser av att vara anhörig till en narkotikamissbrukare legitimera anhöriga brottsofferstatus? 1.3 Avgränsning Denna studie fokuserar på de anhörigas perspektiv, dock bör man beakta att begreppet anhörig har flera dimensioner. Man kan vara anhörig på olika sätt och upplevelserna av att vara anhörig till en person som missbrukar narkotika skiljer sig sannolikt åt utifrån att vara till exempel syskon, barn eller förälder. De anhörigas perspektiv i denna studie är avgränsat till föräldrarnas perspektiv. Däremot tillämpar denna studie konsekvent begreppet anhörig, med reservation kring anhörigbegreppets olika dimensioner. 2 Bakgrund 2.1 Viktimologin och brottsoffrens framväxt Inom kriminalpolitiken har fokus länge legat på gärningsmannen, vem som begår brott och varför. Begreppet brottsoffer började förekomma under 1970-talet och brottsofferrörelsens uppkomst är förenligt med dåtidens politiskt radikala och feministiska inriktning i samhällsdebatten (Sarnecki 2009, s. 484). Läran om brottsoffer benämns som viktimologi och forskning inom detta område har under de senaste tjugo åren utvecklats och utgör numera en självklar gren inom det kriminologiska fältet. Forskningen kan kategoriseras in i olika kategorier, fokus och intresse för händelsen och gärningspersonen, intresse för individens eller gruppens utsatthet och konsekvenser samt viktimologisk forskning med fokus på skapandet av ämnet, det vill säga brottsofferdiskursen (Heber, Tiby & Wikman 2012, s.17-18). Den viktimologiska framväxten har gjort att brottsoffret kommit mer i fokus på den kriminalpolitiska arenan och olika åtgärder och reformer har gjorts för att förbättra brottsoffers möjligheter till stöd, skydd och hjälp (Lindgren, Pettersson & Hägglund 2004, s.3). Exempel på detta är Brottsoffermyndighetens tillkomst (1994), vilken utöver att betala ut 8

brottsskadeersättning också arbetar med att främja forskning kring brottsoffer och allmänt förbättra brottsoffrens situation i samhället (Sarnecki 2009, s.485). Kriminalpolitiska åtgärder och olika myndigheter har också varit verksamma i att skapa brottsoffren. Diskursen om brottsoffer och deras utsatthet och behov används även som ett argument för en hårdare straffpolitik. Ytterligare en aktör i att lyfta fram offer är media då de vet att brottsoffer säljer (Heber, Tiby &Wikman 2012, s.19). 2.2 Narkotika i Sverige Narkotikapolitiken har under de senaste decennierna genomgått stora förändringar. Kring år 1980 skedde en stor förändring, en ny målsättning utformades och man startade ett slags krig mot droger. Syftet var att uppnå ett narkotikafritt Sverige. Fokus ändrades från att tidigare ha legat på tillverkaren och försäljaren till att fokusera på missbrukaren. Man minskade möjligheterna för åtalsunderlåtelse vid innehav för eget bruk och de polisiära aktionerna riktades till gatuplanet utifrån resonemang om att det ska vara jobbigt att vara missbrukare (Tham 2003, s.5). Detta kom att bli början på en stor reformering av narkotikapolitiken och kriget mot droger. Det är inte länge sedan det var lagligt att bruka/konsumera narkotika i Sverige, men år 1988 kriminaliserades det egna bruket och idag är all icke medicinsk befattning med narkotika kriminaliserat. Den kriminalpolitiska ambitionen med lagstiftningen var att uppfylla en preventiv funktion bland ungdomar och andra i riskzonen för ett narkotikamissbruk. Det skedde därefter en omdiskuterad straffskärpning av narkotikastrafflagen år 1993 då fängelse i högst sex månader infördes i straffskalan för eget bruk, tidigare omfattades straffet av böter. Genom att införa fängelse i straffskalan erhöll polisen befogenhet att genomföra kroppsbesiktning i form av urin- eller blodprov vid skälig misstanke om bruk av narkotika. Syftet med dessa insatser var att ingripa tidigt och därmed kunna förhindra att unga människor hamnar i missbruk samt att ge möjligheter till att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff (Brå 2000). Det senaste decenniet har antalet anmälningar om narkotikabrott mer än fördubblats och år 2012 anmäldes omkring 94 400 narkotikabrott i Sverige (bra.se 2013). Anmälningar om eget bruk står för ungefär hälften av dessa, ofta upprättas anmälningar utifrån polisiära insatser i spanings- och ingripandeverksamheten. Genom kriminalpolitiska åtgärder och polisens insatser har bekämpningen mot droger intensifierats under de senaste tio åren (Brå 2010). Att missbruka narkotika är även relaterat till annan kriminalitet då missbrukaren ofta måste försörja missbruket med andra kriminella aktiviteter. Dödligheten bland narkotikamissbrukare är hög om man jämför med normalbefolkningen. De som missbrukar droger dör både av direkta drogeffekter samt av yttre omständigheter som är förenat med missbruket eller en riskfylld livsstil (Narkotikakommissionen 1999). Inom narkotikabrott finns det olika typer av forskning, både med individperspektiv och 9

samhällsperspektiv. Ofta ligger fokus på missbrukaren (Lander 2003), varför man missbrukar droger och narkotikabruk som ett samhällsproblem (Goldberg 2005). 2.3 Bruk eller missbruk? Man kan problematisera begreppet missbruk utifrån olika aspekter. Goldberg (1993) menar att begreppet kan orsaka förvirring utifrån att det ofta förknippas med ett illegalt bruk. Begreppet är visserligen ofta förknippat med illegalt bruk men det behöver nödvändigtvis inte vara så (Goldberg 1993, s.43-47). Lander (2003) använder i sin avhandling istället begreppet bruk för att stävja den stereotypa bilden av knarkaren som bryter mot samhällets rådande normer. Hon menar att begreppet hänvisar till en handling som överskrider det normala och med detta stämplas man som sjuklig. Detta kan medföra konsekvenser utifrån att man då ser missbruket som ett individuellt fenomen snarare än ett socialt (Lander 2003, s.29). Tillämpningen av begreppet kan också medföra att en felaktig bild av narkotikaproblemets karaktär och omfattning projiceras. Den stereotypa bilden av missbrukaren är negativ och sammankopplas ofta med våld, kriminalitet och beroende (Hilte i Skrinjar 2005, s.14). I denna studie kommer jag dock konsekvent att tillämpa begreppet missbruk och- eller missbrukare vid benämning av person som brukar eller har brukat narkotika. Detta främst på grund av att allt icke-medicinskt brukande av narkotika är kriminaliserat samt med hänvisning till syftet som avser att studera de anhörigas perspektiv. Med tungt missbruk menas ett missbruk där personen har injicerat droger över en tolvmånadersperiod eller som dagligen brukar narkotika (se CAN:s definition, CAN 2013). 2.4 Narkotikabrott som offerlöst brott Det finns ofta en eller flera definierade gärningspersoner och offer inom ett brott. Detta gör att dessa typer av brott ofta anmäls. Detta utifrån att det finns ett uppenbart offer och brottet kommer sannolikt då till polisens kännedom. Det finns däremot brott där offren är svårare att identifiera och definiera, de så kallade offerlösa brotten. Till dessa brott tillhör bland andra narkotikabrott där olika myndighetsåtgärder ofta är avgörande för att dessa brott ska komma till polisens kännedom (Sarnecki 2009, s.76). Narkotikabrott anses vara ett offerlöst brott, detta kan medföra att man osynliggör skadan genom att inte identifiera eller definiera ett offer. Man kan hävda att samhället i stort är ett offer då narkotikabrottet kränker samhället (Tham i Sarnecki 2009, s.485). Synen och föreställningar om offer (Christie i Åkerström & Sahlin 2001) präglar vårt sätt att se på brott och brottslingen. Utifrån narkotikabrott kan det finnas en slags motsägelse då den som är gärningsperson också kan betraktas omfattas av ett slags offerskap, detta diskuteras vidare i avsnitt 4.6 Särskilt sårbara grupper. 10

3 Teoretisk tolkningsram Denna studie kan benämnas som explorativ med en teoretisk tolkningsram. Vald teori tillämpas som en teoretisk ram för analys och tolkning av intervjuerna. Syftet är således inte att pröva en viss teori. Nedan presenteras två olika teoretiska begreppsramar, stigma samt teorin om ideala offer. 3.1 Stigma Med begreppet stigmatisering menas att det uppstår en nedvärderande stämpel på individen eller gruppen utifrån att man avviker från samhällsnormen. Goffman (2011) definierar stigma som ett djupt misskrediterande attribut hos en individ, främst genom relationer och interaktioner med andra människor. Samhället och dess individer skapar och reproducerar den sociala konstruktionen av vad som betraktas och kategoriseras som avvikande. Han kategoriserar tre olika typer av stigman, det fysiska, psykiska och sociala. Med det fysiska stigmat menas kroppsliga missbildningar eller olika fysiska handikapp. Det psykiska stigmat omfattas av bland annat annorlunda böjelser, orimliga trosföreställningar, självmordsförsök, fängelsevistelse, viljesvaghet och alkoholism. Dessa är alla attribut som kan betraktas som stigmatiserande. Slutligen så omfattas det sociala stigmat av stigma som finns integrerat i samhället och som hela tiden reproduceras till nästa generation. Exempel på sociala stigman är ras, nationalitet och religiös tillhörighet. Dessa attribut är ofta konstanta och således svåra att bortse från. Goffman (2011) menar att man genom interaktioner med sin omgivning hela tiden kategoriserar in människor. Utifrån dessa kategoriseringar tillskrivs vissa egenskaper vilka i sin tur framkallar förväntan på ett visst beteende. Vi har således en redan skapad förväntad karaktär, Goffman (2011) benämner denna som vår virtuella sociala identitet, vilken skiljer sig från vår faktiska sociala identitet. När det förväntade inte överensstämmer med det faktiska skapas en störning i interaktionen. Egenskaper som skiljer individer emellan kan bidra till utanförskap och stämpling och individen betraktas således som utstött, resonemanget kan förklara hur stigma uppstår. Goffman menar att stigmat föds i diskrepansen mellan den virtuella och faktiska sociala identiteten då det råder en obalans mellan dem (Goffman 2011, s.10-15). Begreppet skylning innebär att man vill förminska sin association till stigmat genom att vidta vissa åtgärder. Man vill således avleda uppmärksamheten kring stigmat, exempel på detta kan vara att isolera sig från de normala. De normala kan betraktas som de som inte avviker från normen och förväntningar, vilka är centrala för reproduceringen av vad som betraktas som avvikande. Att man isolerar sig från andra normala kan bidra till att man undviker eventuell störning i interaktionen och således förminskar stigmat (Goffman 2011, s.22-23). När individen lever med ett stigma kan det upplevas som att denne avskärmas från samhället. När acceptansen inte finns i samhället kan 11

denne söka sig till människor som har en högre acceptansnivå, dessa benämner Goffman som de egna och de visa. De egna kan benämnas som personer med samma stigma, individen kan då känna sig trygg och söka stöd utan att uppleva stigmatisering genom interaktioner med de egna. De visa är normala personer som har tagit ställning för den stigmatiserade och som är positivt inställda till dennes liv. Individen kan i deras ögon betraktas som en vanlig människa istället för avvikare och kan därför minska känslor av skam och rädsla för stigmatisering. Exempel på de visa är personer som på något sätt arbetar med något som representerar en förståelse för individer med ett visst stigma (Goffman 2011, s.109). Goffman (2011) menar också att samhällets synsätt på en individ som står nära en stigmatiserad person kan medföra att man ser dem som en och samma. Detta stigma, benämner han som courtesy stigma. Utifrån detta resonemang kan den anhörige också uppleva stigmatisering då stigman har överförts till denne (Goffman 2011, s.43-44). 3.2 Det ideala offret Vem, vad eller vilka som uppnår legitimitet som offer är intressant. Detta utvecklar Christie i teorin om det idealiska offret (Christie i Åkerström & Sahlin 2001, s.46). Han menar att det idealiska offret inte är någon person eller kategori som i största mån tillskriver sig själv legitimitet som offer. Utifrån teorin hänvisar man istället till de personer eller kategorier människor som vid utsatthet för brott lättast får fullständig och legitim status som offer. Genom detta resonemang definierade Christie olika karaktärsdrag, egenskaper eller omständigheter som bör vara uppfyllda för att uppnå en legitim brottsofferstatus. Teorin kan betraktas som en tankemodell kring hur man lättast legitimeras offerstatus. I motsats till det idealiska offret finns en annan offerkategori, det ickeidealiska offret. Nedan redogörs huvuddragen i kategorierna, vilka kan illustrera de olika perspektiven att se på offer. Idealiska offret: Offret är svagt (sjuka, gamla och unga, även ofta kvinnor), offret gör något respektabelt på en respektabel plats, gärningsmannen är stor och ond, gärningsmannen är okänd och har ingen personlig relation till offret. När dessa omständigheter inte är uppfyllda har offret svårare att legitimeras sin status som offer genom samhällets sympatier. Icke-idealiska offret: De offer som inte har de ovan nämnda idealiska egenskaperna eller omständigheter kan således ses som att de har bidragit till sin egen utsatthet genom att till exempel göra något som förhöjer deras risk för utsatthet. Dessa faktorer bidrar till svårigheterna med att uppnå en legitim status som offer. 12

Exempel på hur idealtypen präglar vårt sätt att se på offer är misshandlade kvinnor i hemmet. De representerar inte idealtypen offer och därav har de svårt att erkännas som lidande offer. Ett annat element inom teorin är att det idealiska offret bör vara tillräckligt starkt för att bli hörd och för att våga tala. Samtidigt ska detta ske i den mån att det inte uppfattas som ett hot mot andra viktiga intressen. Offret bör således vara svagt men förväntas kunna ha en viss styrka för att kunna göra sig hörd (Christie i Åkerström & Sahlin 2001, s.47-49). Utifrån teorin om idealiska offer menar Christie att idealiska offer och idealiska gärningsmän skapar och är beroende av varandra. Det vill säga, desto mer idealiskt offret är, desto mer idealisk är också gärningsmannen. Gärningsmän som är för integrerade med offren är dåliga gärningsmän, samtidigt utgör offer som flyter ihop med gärningsmannen dåliga offer. Christie exemplifierar detta med knarklangaren som inte själv brukar narkotika. Han menar att vi är beroende av att ha en tydlig bov/haj för att bygga upp starka negativa attityder mot droger och därmed acceptera de kriminalpolitiska åtgärderna mot droger, till exempel i form av hårdare straff. För att straffen ska ses som representativa är det av vikt att bilden av gärningsmannen är befäst som negativ, som en haj snarare än gärningsmannen som ett lidande offer (Christie i Åkerström & Sahlin 2001, s.54-55). 4 Tidigare forskning 4.1 Sammanfattad forskning kring anhöriga Studiens syfte är att få en djupare förståelse för hur det är att vara anhörig till en narkotikamissbrukare. Det finns inte mycket forskning kring anhöriga till brottsoffer, däremot är studier om anhöriga till gärningspersoner och personer som sitter i fängelse mer utbrett (Bakker m.fl, 1978, Arditti m.fl, 2005). Effekter och hur familjer påverkas av att leva som anhörig till någon som begått allvarliga brott har studerats av bland annat Condry (2007). Det finns en del forskning kring anhöriga och missbruksproblematik, dock tenderar den att vara mer inriktad på medberoende vilket denna studie inte har fokus kring. Vikt ligger inom forskningen på att studera olika metoder för att handskas med missbruk inom familjen. Man har då fokus på hur man kan hantera missbruksproblematik samt erfarenheter av stöd och hjälp. Historiskt sett har forskning kring anhöriga till missbrukare omfattats av ett skuldbeläggande med ambitionen att förklara och förstå omständigheter kring missbruk. Föräldrar till barn som missbrukar har ansetts vara bristande i föräldraskapet och partnern till missbrukaren har sett som den som möjliggör missbruk genom medberoende (Orford m.fl 2010). 13

4.2 Anhöriga och missbruksproblematik Jim Orford (2010) har på olika sätt studerat anhöriga till personer som missbrukar. Han menar att en familjemedlems missbruk påverkar individen ur fyra olika facetter. Första facetten handlar om att livet nära en missbrukare är mycket stressfyllt. Aggressivitet och dispyter på grund av drogerna spelar en stor roll för den anhöriges psykiska välmående. Oro för den missbrukande personen är facett två. Detta kan vara både oro över den missbrukandes hälsa, ekonomi och drogmissbrukets omfattning. En tredje facett beskriver hur den anhörige kan uppleva oro inför att familjeliv och normala tillvaron är hotad. Slutligen framhävs den anhörigas välmående utifrån hur denne påverkas av missbruket. Depression, orolighet och skuldkänslor är ofta förenat med att leva som anhörig till en missbrukare. Oro och rädsla kring den anhöriga är här centrala känslor (Orford m.fl. 2010, s 45-50). 4.3 Skam och skuld Ur rädslan för att överträda normer och värderingar framträder begreppet skam. När individens beteende inte kan möta omgivningens normativa förväntningar kan skamkänslor uppkomma och bidra till en känsla av att man inte räcker till, vilket påverkar den personliga identiteten (Lindberg 1998). Den personliga identiteten är självmedvetandet som vi alla har, denna har ett socialt ursprung där interaktionen och samspelet med andra människor är central. Vår egen självbild består av en bearbetad avspegling från andra, det vill säga att hur jag uppfattar mig själv präglas av andras sätt att se på mig. Detta benämner Cooley som spegeljaget (Cooley 1902/1922, 1981 i Sarnecki 2009, s.199). Det finns många studier kring upplevda skam och skuldkänslor hos anhöriga, dessa sträcker sig över en rad olika forskningsområden. Utifrån Goffmans resonemang om stigma kan skuld och skam upplevas utifrån att man inte blir fullt socialt accepterad av sin omgivning och därmed hamnar i ett utanförskap med stigmatisering som följd (Goffman 2011, s. 9). Condry (2007) studerade skammen hos anhöriga till förövare som begått grova brott. Begreppet skam menar hon kan konkretiseras i olika dimensioner och hänvisar anhörigas upplevelser av skam till en förlängning av ett stigma hos förövare. Att som anhörig även uppleva skuld härleds till ett upplevt ansvar för andra familjemedlemmars handlingar. Hon konkretiserar detta i olika kategorier, vad de inte gjort, skuld för vad de gjort och skuld för att de har kontakt med förövaren. Den första kategorin syftar till vad de upplever att de borde ha vetat samt att de misslyckats att förebygga eller på något sätt hindra att brottet begåtts. Den andra kategorin förklarar skuldkänslor utifrån att man som anhörig misslyckats att skydda offret (Condry 2007, s. 65-67, 80). 14

4.4 Altruistiska rädslan Denna studie består av intervjuer med anhöriga till narkotikamissbrukare, samtliga är föräldrar till barn som missbrukar narkotika eller som har missbrukat narkotika under en längre tid. Att vara rädd för att någon nära ska råka ut för något benämner Heber (2009) som den altruistiska rädslan. Hennes intervjustudie syftade till att undersöka den personliga rädslan för att utsättas för brott. Istället kom den till stor del att handla om den altruistiska rädslan. Detta då hon fann att många av intervjupersonerna beskrev det värsta tänkbara som kunde hända var att deras familjer eller barn skulle drabbas av något brott. Vissa föräldrar beskrev att oron eskalerade när de blev föräldrar och att den inte minskade med åren. I takt med att barnen blev äldre så uppkom nya slags hot (Heber 2009, s. 264-266). 4.5 Legitimering av brottsofferstatus I takt med viktimologins utveckling har intresset för studier av brottsoffer intensifierats. Som diskuterat vill vi gärna göra en dikotomisk indelning av offer och gärningsman. Enligt tidigare forskning (Christie i Åkerström & Sahlin 2001) har svårigheter påvisats med att se brottslingen som brottsoffer då ofta dessa roller kontrasteras mot varandra. Rollblandningen mellan brottsofferskap och gärningsmannaskap samt brottsofferstatus hos icke-idealiska offer undersöker Heber i sin studie Brottslingen som brottsoffer. Vissa grupper och individer har lättare att få ett erkännande som offer (Heber i Heber, Tiby & Wikman 2012, s.180-181). Vem eller vilka som kan legitimeras brottsofferstatus präglar brottsofferdiskursen. Att bli utsatt för ett brott innebär inte alltid att man betecknas som ett brottsoffer. Associationerna med begreppet brottsoffer är också ofta begränsade till vissa typer av brott där stöld, våld och skadegörelse med specifika gärningsmän är centrala. Då det finns föreställningar om gärningspersoner finns det också föreställningar om brottsoffren. Detta menar Christie präglar huruvida man legitimeras brottsofferstatus (Christie i Åkerström & Sahlin 2001). Att legitimeras brottsofferstatus behöver inte alltid upplevas som något positivt för individen och brottsoffer kan motsätta sig att benämnas som offer. Offerskapet och utsatthet kan också upplevas som stigmatiserande (Åkerström i Åkerström & Sahlin 2001, Heber i Heber, Tiby & Wikman 2012, Åkerström 2007). Denna studie studerar de anhörigas upplevelser och konsekvenser av att vara anhörig till en narkotikamissbrukare. Syftet är att problematisera offerbegreppet i relation till narkotikabrott, att beakta hur ett anläggande av offerskap kan medföra olika konsekvenser är därför av vikt. Vidare diskuteras detta i avsnitt 5.6 Etiska ställningstaganden. 4.6 Särskilt sårbara grupper Det utvecklade perspektivet på brottsoffer har bidragit till att en ökad känslighet för utsatthet har framväxt och man har börjat diskutera och tala om sårbara grupper. Att studera utsatthet för brott 15

bland olika sårbara grupper ligger i tiden, framförallt kvinnor och barns utsatthet (Lundgren 2001). Med detta har man utvidgat brottsofferbegreppet där man utifrån att vara brottsdrabbad kan betraktas som offer, exempel på detta är barn som bevittnar våld (Heber, Tiby & Wikman 2012, s.19). Det finns olika typer av utsatthet och vissa grupper är mer utsatta för brott än andra, de så kallade särskilt sårbara (Lindgren, Pettersson & Hägglund 2004). Man kan diskutera begreppen utsatt och sårbar, vilka i litteraturen ofta används som synonymer. Däremot kan begreppet sårbarhet fungera som ett paraplybegrepp på olika dimensioner. Dels utifrån gruppens förhöjda risk att utsättas för brott, brottens konsekvenser och gruppens möjligheter att utnyttja sina resurser. Man kan således säga att en grupp som uppnår någon av dessa dimensioner kan betraktas som sårbara. De grupper som är sårbara tenderar därmed att vara de grupper som lider störst skada och är i störst behov av hjälp och stöd. Tyvärr är ofta dessa grupper inte resursstarka nog och har därmed svårt att tillgodose sina behov och rättigheter. De resursstarka och välintegrerade grupperna i samhället tenderar även att ibland uttrycka sina behov på bekostnad av olika sårbara grupper som inte kan eller förmår att få sin röst hörd (Lindgren, Pettersson & Hägglund 2004, s.4-5). En sårbar grupp, som således har en hög utsatthet för brott är personer som själva begår många brott, till exempel narkotikamissbrukare. Det är problematiskt att diskutera lagöverträdare som offer för brott då det uppstår motsättningar inom definitionerna. Det finns en slags inbyggd motsägelse genom att vara både gärningsperson och offer (Christie i Åkerström och Sahlin 2001, s. 54). Det finns relativt lite forskning med fokus kring rollproblematiken som uppstår då gärningspersonen samtidigt är offer för brott (Lindgren, Pettersson & Hägglund 2004, s.21, Heber i Heber, Tiby & Wikman 2012, s179). Narkotikamissbrukarens utsatthet för brott är komplex och forskningen kring detta är också begränsad. Då narkotikabruk har kriminaliserats har synen på missbrukaren också förändrats från att ha setts som offer för olika sociala och individuella omständigheter till att ses som ett straffrättsligt subjekt (Lindgren, Pettersson och Hägglund 2004). Samhället har också lättare att se vissa individer eller grupper som brottsoffer än andra. Den kriminelle, till exempel narkotikabrukaren har svårt att uppnå brottsofferstatus då denne har en kriminell livsstil. Detta medför att de främst ses som gärningspersoner när de blivit utsatta för brott. Trots att brottsoffret har fått mer fokus har samhället fortfarande svårt att se kriminella som offer. Utifrån detta har narkotikamissbrukaren svårt att uppnå brottsofferstatus i narkotikabrott och annan utsatthet för brott. Att vara anhörig till en narkotikamissbrukare kan därmed medföra en ambivalens kring om man är anhörig till en förövare eller till ett offer (Lindgren, Pettersson & Hägglund 2004, s.21). 16

5 Metod 5.1 Val av metod Utifrån syfte och frågeställningar har studien en kvalitativ ansats med intervju som metod. Då studiens syfte avser att förstå och få tillträde till människors egna upplevelser, känslor och erfarenheter är den kvalitativa intervjun lämplig (Kvale & Brinkmann 2009, s.42-47). Studien tillämpar en semistrukturerad intervju med en utformad intervjuguide som berörde vissa specifika teman (Bryman 2001, s.301). Metoden kan även närmare beskrivas som halvstrukturerade livsvärldsintervjuer. Syftet med denna metod är att förstå de intervjuades teman i den levda vardagsvärlden ur deras egna perspektiv. Genom detta angreppssätt vill man nå beskrivningar utifrån en tolkning av innebörden hos de fenomen som beskrivs. Intervjun liknar ett vardagssamtal men en intervjuguide med specifika teman tillämpas och intervjun har därmed ett uttalat syfte. För att intervjun inte skulle kännas helt som ett fritt och vanligt samtal var det viktigt att ha en intervjuguide. Den halvstrukturerade livsvärldsintervjun ska inte fungera helt som ett öppet samtal eller slutet frågeformulär (Kvale & Brinkmann 2009, s.43). I denna studie tillämpades således en intervjuguide med vissa specifika teman. Detta för att frågeställningar och syfte skulle knytas an till intervjun och reflektera den kunskap som produceras mellan intervjuaren och intervjupersonen. Däremot var min ambition att intervjun skulle vara relativt öppen och flexibel för att kunna ge möjlighet för intervjupersonen att beröra de teman de tyckte var viktiga, detta utifrån vissa etiska skäl vilka presenteras närmare i avsnitt 5.6 Etiska ställningstaganden. 5.2 Förförståelse Det är viktigt att konsekvent reflektera över hur förförståelsen präglar studien. Jag har ingen bakgrund med missbruk av narkotika i min familj eller umgängeskrets. Däremot har inspirationen till denna studie kommit från samtal med min kollega vars son är heroinmissbrukare. Dessa samtal har präglat studiens syfte, struktur i form av utformande av intervjufrågor och tematisering i analys då vissa centrala delar i min kollegas historia varit direkt avgörande för hur min studie är genomförd. Vid mina intervjuer har jag delgivit mina intervjupersoner om varför jag valt att studera anhörigperspektivet. Detta är även något samtliga intervjupersoner har frågat om inledningsvis, om jag själv är anhörig till en missbrukare. Då mina erfarenheter av att vara anhörig till en narkotikamissbrukare är obefintliga så var det betydelsefullt att inför intervjun vara införstådd med termer och definitioner inom detta område, exempel kan vara olika läkemedel eller behandlingsförfaranden. Detta anser jag även har varit viktigt i förståelsen av mina kvalitativa intervjuer, det vill säga vid analys av dessa (Kvale & Brinkmann 2009, s.122-124). Jag förberedde mig därför inför intervjuerna med att övergripande förstå vissa termer och definitioner. 17

I den kvalitativa intervjun är forskaren sitt eget forskningsverktyg (Kvale & Brinkmann 2009, s.150). Detta medför att intervjusituationen präglas av den förförståelse och omedelbara tolkning av hur forskaren tolkar ett svar, detta gör att forskarens tolkning hamnar i fokus. Därav är förförståelsen central när man tillämpar den kvalitativa intervjun som metod. Min förförståelse har således präglat hur jag tolkar svaren i intervjusituationen, vilket kan vara både en fördel och en nackdel. Att intervjupersonen vid intervjun visste att jag inte hade några erfarenheter av anhöriga med missbruksproblematik kan ha bidragit till att denne var mer utförlig och beskrivande i sina svar. Intervjupersonen kan också ha begränsat sina svar utifrån rädslan att jag inte skulle förstå eller ha förståelse för vissa saker utifrån min bristande erfarenhet. Däremot upplevde jag att samtliga intervjupersoner var väldigt beskrivande kring hur de berättade om vissa känslor. 5.3 Urval Studiens urval består av fyra olika personer som är anhöriga till en missbrukare och som deltar i en stödverksamhet för anhöriga till missbrukare i Stockholm, tre kvinnor och en man. Samtliga intervjupersoner är föräldrar till personer som missbrukar eller har missbrukat narkotika under en längre period. För att deras identitet ska vara anonym har intervjupersonernas namn och de samtliga som omnämns vid namn i intervjuerna fingerats. Vidare presentation av intervjupersonerna kan nås under avsnitt 6 Resultat och analys. Urvalet kan kategoriseras som ett slags bekvämlighetsurval (Bryman 2001, s.114), detta utifrån att jag som forskare vid olika tillfällen närvarat vid stödföreningars öppna möten och till viss del där rekryterat mina intervjupersoner. Eftersom studien avser att studera ett fenomen snarare än kvantifiera är representativa urval inte nödvändiga (Bryman 2001 s. 99). Två personer har medverkat i studien efter förfrågan via mail till stödföreningens administrativa mailadress. Personerna har sedan kontaktat mig och framfört sitt intresse för att delta. Då jag närvarade vid de öppna mötena kontaktade jag den person som skulle hålla i mötet och därigenom få ett godkännande att närvara. Trots att det är så kallade öppna möten där alla är välkomna kändes det viktigt att också de som deltar i mötet var ok med mitt deltagande, därför kontrollerades detta innan mötets början. Vid mötets slut presenterade jag mig och min studie och delade därefter ut en skriftlig förfrågan med studiens syfte, intervjuförfarandet, mina kontaktuppgifter och att ersättning i form av biobiljetter utlovades. Intervjupersonerna kontaktade sedan mig om sitt intresse för att delta. Detta förfarande var av vikt då intervjun och dess frågor var av känslig karaktär. Olika personer är lämpliga för olika sorters intervjuer, mitt förfarande kan i en mening även benämnas som strategiskt då jag ville ha intervjupersoner som ville prata om detta (Kvale & Brinkmann 2009, s.181). 18

5.4 Genomförande Efter att intervjupersonerna kontaktat mig planerade vi in ett intervjutillfälle, som tidigare nämnt insisterade samtliga på att intervjun skulle ske hos mig trots att jag föreslagit en mer neutral plats. Jag upplevde inga direkta problem med att kliva in i min forskarroll utifrån att intervjun genomfördes hemma hos mig. Däremot kan det ha uppstått en viss beroendeställning mellan mig och intervjupersonerna. Detta utifrån att de var gäst i mitt hem och det hade kunnat uppstå en känsla av otrygghet eller underlägsenhet. Dessutom kan det upplevas vara väldigt utlämnande för mig att de kom hem till mig. Dock tror jag att detta istället bidrog till en viss neutralisering av rollerna, det vill säga till något positivt där jag också tvingades vara utlämnande, inte endast intervjupersonen. Inledningsvis drack vi kaffe och jag berättade lite övergripande om mina studier innan intervjun började. Detta för att i viss mån etablera en relation till intervjupersonen före intervjun. Intervjun genomfördes och utifrån intervjuguiden berördes vissa teman: bakgrund, påverkan och konsekvenser utifrån att vara anhörig till en narkotikamissbrukare, synen på den som missbrukar, förväntningar på samhället och erfarenheter av hjälp. Utifrån dessa teman hade konkreta frågor formulerats i en intervjuguide (se bilaga). Däremot föll det sig till stor del naturligt att de temana redan blev berörda av intervjupersonen utan att jag behövde leda in intervjun på just dessa genom direkta frågor. Under intervjun hade intervjupersonen stort utrymme att utforma sina svar fritt vilket gjorde att intervjun karaktäriserades av ett fritt berättande där jag som forskare ställde följdfrågor. Intervjuerna är gjorda enskilt, jag har träffat varje person en gång under tre timmar varav intervjun utgör kring två timmar. Samtliga teman blev berörda under intervjuerna, men jag har på grund av avsedd begränsning i studiens omfattning fått avgränsa min analys. Resultatet består endast av temat påverkan och konsekvenser utifrån att vara anhörig till en narkotikamissbrukare. Under intervjuerna framkom ibland temat medberoende, begreppet avser att förklara hur man som anhörig möjliggör ett fortsatt missbruk genom olika typer av stöd till missbrukaren, exempelvis ett ekonomiskt stöd. Som medberoende är man beroende eller gör sig beroende av en person som har ett destruktivt beroende av till exempel alkohol eller narkotika (beroendelinjen.se). Detta är dock ett tema som med hänvisning till studiens syfte inte kommer att lyftas fram i resultatet. Jag motiverar även detta utifrån att begreppet också kan medverka till ett skuldbeläggande av den anhörige, vilket jag vill undvika. 5.5 Analysmetod Efter de genomförda intervjuerna transkriberades varje intervju i nära anslutning till att den var gjord. Under transkriberingen uteslöts konsekvent tvekanden som ehh och liknande. Dessa 19

upplevde jag inte var av vikt att ha med vid analysen då studien tillämpar en innehållsanalys med fokus på förståelse för ett visst fenomen ur ett unikt perspektiv (Bergström & Boreús 2012, s.54). Utöver detta transkriberades intervjuerna noggrant. Under transkriberingen fingerades samtliga namn, både intervjupersonen och de som omnämns av denne i intervjun. Det inspelade materialet hanterades endast av mig. Analysverktyget som tillämpades var en konventionell innehållsanalys, analysen har en induktiv ansats där man förutsättningslöst kodar materialet utan förbestämda kategorier. Dess lämplighet kan härledas till studiens syfte då den är mer explorativ med en teoretisk tolkningsram snarare än utgångspunkt (Hsieh & Shannon 2005, s.1279). Val av analysverktyg motiveras utifrån frågeställningen där man vill nå ett unikt perspektiv. Jag läste igenom materialet upprepade gånger och skapade därefter ett kodschema. Vid bearbetning av kodningsschema undvek jag att definiera kategorierna före, utan lät dessa framträda ur materialet. Utifrån detta identifierades sedan vissa meningsbärande enheter som i sin tur skapade olika underkategorier. Genom underkategorierna skapades sedan större kategorier, så kallade meningsfulla kluster, vilka underkategorierna placerades under. De större kategorierna var oro, rädsla, stigmatisering, skam och skuld. Denna studiedesign var lämplig som analys då frågeställningen utgår ifrån att söka förståelse för ett fenomen som präglas av känslor, upplevelser och ett unikt perspektiv. Lämpligheten kan även motiveras utifrån en avsaknad av en deduktiv ansats med en teoretisk utgångspunkt i analysen (Bryman 2001, s.22). 5.6 Etiska ställningstaganden Redan inledningsvis med arbetet av denna studie uppkom vissa forskningsetiska överväganden. Detta då studien berör ett ämne med känslig karaktär och för att uppnå det centrala individskyddskravet inom forskningsetiska principer bör man reflektera över hur intervjupersonerna kan komma att påverkas av intervjun. Det är även viktigt att beakta individens berättigade krav på skydd mot otillbörlig insyn i till exempel livsförhållanden (Vetenskapsrådet 2001, s.5). Dessa etiska överväganden var direkt avgörande för hur bland annat tillvägagångssättet vid kontakt och rekrytering av intervjupersoner gick till. Då studien berör ett anhörigperspektiv var den initiala frågan hur jag på ett lämpligt sätt skulle få tag på intervjupersoner som ville delta. Jag kontaktade två stycken stödorganisationer för anhöriga till narkotikamissbrukare via mail med en förfrågan om intervjupersoner. Det var av vikt att redan vid förfrågan informera tydligt om syfte, intervjuförfarande och vilka teman som skulle beröras, vilket kan konkretiseras i att en del av informationskravet var uppfyllt (Vetenskapsrådet 2001, s.7). Detta upplevde jag som centralt för att rekrytera intervjupersoner som kände sig villiga att prata om dessa teman vilka varierande präglades av en känslig karaktär. Informationen kom att vara betydande för hur intervjun gick till i mina samtliga intervjuer då personerna i viss mån var förberedda på vad intervjun skulle handla om. 20

Genom att det lämnades en skriftlig förfrågan vid rekryteringen av personen som var intresserad av att delta skulle kontakta mig uppstår inga direkta problem gällande samtyckeskravet (Vetenskapsrådet 2001, s. 9). Inledningsvis vid intervjun informerades intervjupersonen om att deltagandet var frivilligt och att denne vid behov kunde avbryta intervjun. Studiens syfte och information om vilka teman som skulle komma att beröras presenterades även igen. Detta kan hänvisas till det tidigare nämnda informationskravet och samtyckeskravet. Vid intervjun och delvis redan i förfrågan berördes konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Information om deltagarnas anonymitet presenterades i förfrågan och vid intervjun framhävdes detta igen samt att informationen endast skulle användas i forskningssyfte och därmed också behandlas konfidentiellt (Vetenskapsrådet 2002, s. 12-14). Förutom de riktlinjer om etiska forskningsprinciper som presenterats ovan uppkom flera etiska dilemman under arbetets gång. Som tidigare nämnts medverkade jag på flera öppna möten på de stödföreningar som kontaktats. Detta för att presentera min studie och lämna en skriftlig förfrågan. Att komma som utomstående person med ett forskningssyfte och medverka i dessa möten kan problematiseras utifrån ett etiskt perspektiv. För att undvika en känsla av att tränga sig på så ville jag få godkänt av att medverka från dem som var på mötet. Jag erbjöd mig även att inledningsvis presentera min studie för att sedan inte närvara på själva mötet. Vid dessa tillfällen insisterade de som deltog på mötet att jag skulle stanna och ta del av deras verksamhet. Mötena byggde på att lära sig olika typer av hantering av en svår situation. Då man gick igenom dessa uppkom inga direkta problem med att ha närvarat vid ett möte med en person som jag senare intervjuade. Detta då man i huvudsak inte delade sina erfarenheter och känslor utan endast nämnde vilken relation man hade till missbrukaren eller den före detta missbrukaren. Vidare lades fokus på olika hanteringsstrategier och läsning av olika texter. Däremot kan närvarandet vid mötena påverkat positivt i den mening att jag som forskare fick en djupare förståelse för verksamheten samt en viss etablerad kontakt med personen som skulle intervjuas. Detta till skillnad från de personer som kontaktade mig via mail eller telefon. Kontakten oss emellan var då endast kortfattad och kan ha medfört problem utifrån att intervjun var av en känslig karaktär där intervjupersonen förväntas öppna sig och berätta om svårigheter. Vid flera tillfällen uttryckte dock intervjupersonerna en viss tillfredsställelse av att kunna prata med någon helt okänd om detta. Samtliga intervjuer skedde hemma hos mig på intervjupersonernas initiativ. Mitt hem kan betraktas som en icke neutral plats och kan medföra en viss beroendeställning mellan mig som forskare och intervjupersonen (Vetenskapsrådet 2002, s. 15). Att intervjupersonen fick ersättning i form av 21

biobiljetter kan även det problematiserats ur ett etiskt perspektiv. Detta då intervjupersonen berättar om något svårt i livet och som ersättning få biobiljetter som inte kan verka särskilt representativt för utbytet mellan mig som forskare och intervjupersonen. Däremot hade jag en tanke med biobiljetterna som ersättning. Jag förväntade mig att det skulle bli en känslofylld upplevelse för den intervjuade och ställde mig frågan hur man skulle kunna avsluta mötet med en mer lättsam karaktär. Biobiljetterna fungerade som ett naturligt avslut på vårt möte som ett neutralt samtalsämne med en mer lättsam karaktär. Samtliga intervjupersoner blev förvånade i positiv mening då de sannolikt inte reflekterat över detta i förfrågan. Således kunde avskedet oss emellan bli mer lättsamt och naturligt. Med dessa överväganden kommer jag vidare in på etiska mer övergripande problem med studien. Då min studie har en känslig karaktär och avser att försöka förstå världen utifrån mina intervjupersoners egna uppfattningar och erfarenheter har man som forskare ett visst ansvar med den informationen man når. Då jag som student med ett studiesyfte ska ta del av något som kanske är intervjupersonernas mest intima och svåra erfarenheter medför vissa problem. Det var i urvalsförfarandet som tidigare nämnts därför särskilt viktigt att personerna kontaktade mig. Jag upplevde att dessa personer var mycket angelägna om att få sin röst hörd och att bli lyssnade på. Det är också viktigt att reflektera kring vilka konsekvenser anhöriga kan uppleva genom att man anlägger ett offerskap på dem. I anslutning till presentationen av studien och vid rekrytering av intervjupersoner var därför begreppet offerlösa brott närvarande. Begreppet var obekant för intervjupersonerna och de ifrågasatte också detta på olika sätt. Främst utifrån att de betonade hur många som faktiskt drabbas av missbruket. Utifrån ett etiskt perspektiv tolkar jag det som att studiens anläggande av ett potentiellt offerskap i huvudsak kan bidra till att göra deras röster hörda, snarare än att reproducera ett skuldbeläggande. Utifrån etiska överväganden var det också viktigt att trots att en intervjuguide tillämpades ha en öppen karaktär på intervjun för att inte censurera eller välja bort intervjupersonens berättelse eller vad jag just intresserade mig för. Därav hade jag inledningsvis en öppen fråga där intervjupersonen fritt fick berätta historien kring den anhörige som missbrukar eller som tidigare har missbrukat narkotika. För att också ta hänsyn till berättandet hos intervjupersonen avsatte vi gemensamt tre timmar för att denne inte skulle känna sig stressad i intervjusituationen. 5.7 Validitet och reliabilitet Begreppet reliabilitet avser tillförlitligheten i resultatet. Med en hög reliabilitet menas att man ska kunna reproducera studien med ett liknande resultat, vilket innebär en hög konsistens. Kriteriet på validitet innebär vanligen att man mäter det som man avser att mäta (Bryman 2002, s.43). Inom den kvalitativa forskningen kan dessa begrepps tillämplighet däremot diskuteras. Detta då den 22

kvalitativa ansatsen inte främst präglas av mätning och syfte att generalisera. Däremot kan dessa begrepp tillämpas utifrån andra aspekter i den kvalitativa ansatsen. Reliabiliteten kan diskuteras utifrån de olika stegen i den kvalitativa intervjun som metod, både utifrån urvalsförfarande, intervju och analys. Validitet bör inom den kvalitativa forskningen betraktas utifrån hur de observationerna speglar de fenomen som intresserar oss (Kvale & Brinkmann 2009, s.263-264). Urvalsförfarandet i denna studie är konsekvent då samtliga intervjudeltagare rekryterades från stödföreningar. Det bör dock beaktas att mitt urvalsförfarande präglar vilka som deltog i studien. Detta utifrån att jag lämnade en skriftlig förfrågan och intervjupersonerna sedan fick kontakta mig vid intresse. Öppenheten i intervjuerna kan således ha präglats av att personer som hade ett behov av att prata deltog i studien. Dessutom består urvalet av personer som har sökt sig till stödföreningar, man bör således reflektera kring om detta är personer med ett större behov av hjälp än andra anhöriga. Att ha en hög grad av transparens i studien är utifrån reliabilitetsaspekter av vikt (Kvale & Brinkmann 2009, s.265). Intervjun var av semistrukturerad karaktär där jag hade en intervjuguide med vissa förutbestämda teman. Detta gjorde att intervjun kunde präglas av ett mer fritt berättande och ledande frågor kunde i stor mån undvikas. Det uppkommer vissa reliabilitetsproblem gällande analysen. Detta då kodningen präglas av hur jag i min forskarroll tolkar kunskap, här är subjektivitet ett centralt begrepp. Utifrån kodningen kan även vissa validitetsproblem identifieras, detta utifrån en operationalisering av begreppet konsekvenser. Validitetsproblem gällande definitioner och begreppsanalys uppkommer även utifrån den kvalitativa innehållsanalysen. Exempel på detta är hur begrepp kan kodas i olika kategorier utifrån att man frånser kontexten i materialet, således kan det leda till felkodningar av materialet. Vidare leder även detta in på problematik kring tolkningsfrågor (Bergström & Boréus 2012, s.83-85). Det är relevant att beakta validiteten genom hela forskningsprocessen då tonvikten av validitet i den kvalitativa intervjun inte ligger i slutprodukten (Kvale & Brinkmann 2009, s.267). Utifrån min studie bör inte validitet och reliabilitet betraktas utifrån en positivistisk ansats där mätning är centralt. Jag har i min studie reflekterat över verkligheten som en social konstruktion och produkt av en producerad kunskap mellan mig och intervjupersonerna. Därmed är den objektiva sanningen inte central, vilken framhävs inom den kvantitativa forskningen. Inom den kvalitativa forskningen framhävs istället den reflexiva objektiviteten som hänvisar till forskarens egna reflektioner kring kunskapsproduktionen. Jag har således i min forskningsprocess förhållit mig till den subjektiva påverkan där bland annat förförståelsen är central för hur kunskapen produceras mellan mig och mina intervjupersoner. Utifrån att man förhåller sig till dessa elements 23