Parallellprocesser i grupphandledning - psykoterapihandledares erfarenheter Katarina Dalbjörn Göteborgs Psykoterapi Institut 3-åriga Legitimationsgrundande psykoterapiutbildningen Läsåren 2004-2007 Examensuppsats Handledare: Ing-Britt Jallinder-Haglid
Sammanfattning Begreppet parallella processer är komplext och har definierats olika av skilda författare. I studien belyses fenomenet utifrån patientens problematik. Parallella processer definieras (Searls 1955); Omedvetet material överförs från patienten till terapeuten som i sin tur för vidare materialet in i den egna handledningen. Det omedvetna materialet kan handla om känslor, tankar, konflikter, minnen mm. Det uppstår liknande processer i de parallella systemen. Syftet med studien har varit att öka kunskapen om parallella processer som skapas i grupphandledning. Undersökningsgruppen har varit tre psykoterapeuter/handledare vilka arbetar med handledning i grupp. En kvalitativ metod har använts där intervjumaterialet har analyserats och strukturerats i skilda kategorier. Psykoterapeuternas skilda erfarenheter av parallella processer framkommer i de olika kategorierna. I den parallella processen menar handledarna att det finns ett budskap som ageras ut, omedvetet av terapeuten, som gruppen kan gestalta genom att agera på skilda sätt. Budskapet som förmedlas är värdefullt att förstå. Handledarna beskriver hur gruppen kan gestalta patientens problematik på olika sätt genom att exempelvis några visar ilska, blir tysta eller att en låsning i gruppen uppstår som är svår att förstå och lösa upp. Handledarna beskriver att gruppen kan hjälpa dem se parallella processer. Den motsatta erfarenheten beskrivs också att gruppens påverkan, agerande eller den grupp process som finns i gruppen gör det svårare för handledaren att uppfatta och hantera parallella processer. Det framkommer att gruppen ibland kan agera ut patientens problematik på ett svårhanterligt sätt för främst terapeut och handledare. Gruppen kan bete sig aggressivt och utse någon till syndabock vilken får bära svåra känslor. Det visar sig i studien att parallella processer kan vara svåra att uppfatta i stunden. Det tycks som om de ibland är lättare att se på distans då ett reflekterande utanför gruppen blir möjligt. Det framstår som väsentligt att, under perioder, använda sig av superhandledning som handledare för att få hjälp att uppmärksamma och hantera parallella processer. Om parallella processer kan medvetandegöras i grupphandledning ökar möjligheten för patienten att få hjälp med sin problematik. Nyckelord: parallella processer, projektiv identifikation, omedveten identifikation, rollövertagande 2
Innehållsförteckning Sammanfattning...2 Inledning...4 Syfte...5 Frågeställningar...5 Metod...5 Psykologiska påverkansfenomen...6 Överföring...6 Motöverföring...7 Projektiv identifikation...7 Omedveten identifikation...8 Fenomenet parallellprocesser...8 Teoretiska utgångspunkter...10 Egen berättelse om en parallellprocess...12 Resultatredovisning/analys av intervjuerna...13 1. Fenomenet parallellprocess - dess uttryck i gruppen...13 2. Berättelser om parallellprocesser...15 3. Gruppens betydelse - samverkan vid parallellprocesser...17 4. Patientens problematik - dess uttryck i gruppen...20 5. Parallellprocesser - ett svårgreppbart fenomen...21 6. Handledarens inställning till egen handledning...22 7. Utformandet av handledningen - förhållningssätt till gruppen...23 Diskussion...24 Litteraturförteckning...27 3
Inledning Parallellprocesser är något som har intresserat och fascinerat mig under en längre tid. Jag har funderat kring parallella processer i olika handledningssituationer jag befunnit mig i, såväl i grupphandledning som i enskild handledning. Jag har både positiva och negativa erfarenheter av grupphandledning. Generellt tycker jag det varit spännande och givande att ha grupphandledning. Ibland har det känts väldigt bra i grupphandledning om kommentarerna jag fått varit positiva då jag berättat om en patient. Vid vissa tillfällen har dock grupphandledningen fått mig att må dåligt, då jag upplevt att jag inte fått den hjälp jag behövt. Förenklat kan jag dela in dessa handledningstillfällen i grupperna idealisering/nedvärdering. Då jag dragit en patient i handledning vilken idealiserar mig har jag kunnat få tillbaka från handledaren och gruppen att det här går ju strålande, det var värst vad patienten utvecklas! Det känns förstås mycket angenämt att få ett sådant positivt gensvar. Jag har också upplevt det omvända att jag nedvärderats av en patient vilket har resulterat i förmaningar från handledaren och gruppen, förslag har kommit upp gällande hur jag skulle kunna agera. Min upplevelse av att känna mig värdelös har då snarare spätts på i handledning. I de beskrivna exemplen har jag tänkt på hur viktigt det är att uppmärksamma de parallella processer som finns och som utspelar sig i grupphandledningen för att man som terapeut skall få hjälp att bemöta patienter på ett konstruktivt sätt. Vid en idealisering är det annars lätt att undvika patientens aggression i förhållande till terapeuten. Vid en nedvärdering, som i exemplet ovan, får inte patienten hjälp att bearbeta den brist, aggression som upplevs i förhållande till terapeuten om terapeuten inte får hjälp med de svåra känslor som väcks i mötet med patienten. Det har slagit mig hur jag själv kan identifiera mig med patienten jag tar upp i handledning på olika sätt. Att jag kan agera ut olika aspekter av patienten, uppleva känslor patienten förmedlat till mig i överföringen. Det har blivit tydligt för mig hur jag på skilda sätt agerar olika i handledningssituationen beroende på vilken patient jag tar upp. Om jag tex tar upp en patient med en narcissistisk problematik som förhåller sig grandiost kan jag känna mig självsäker, prata på och ta plats i förhållande till handledaren och övriga närvarande. Om jag däremot skall ta upp en patient som kan vara väldigt undvikande, tystlåten med en mer fobisk problematik kan jag bete mig på ett mer osäkert sätt i handledningssituationen. Jag kan få en upplevelse av, med de skilda patienterna, hur mycket plats jag har rätt att ta i grupphandledningssituationen. Ibland har jag kunnat gå över min tid med vissa patienter, andra har jag inte ens tyckt att det funnits anledning att ta upp. Att få handledning i grupp skiljer sig från att få enskild handledning på olika sätt. Fler terapeuter är närvarande som alla har olika upplevelser och erfarenheter med sig. I min uppsats har jag valt att koncentrera mig på att undersöka parallellprocesser vilka skapas i grupphandledning. Det har jag gjort utifrån föreställningen att parallella processer kan bli mer tydliga i grupphandledning än i enskild handledning. Min tanke har varit att skilda gruppmedlemmar kan identifiera sig med olika aspekter av patienten som sedan kan ageras ut i gruppen. Jag har själv erfarit att de parallella processerna uppmärksammats och blivit mer uttalade i grupphandledning i jämförelse med individuell handledning. 4
Utgångspunkten för mig i uppsatsen har i huvudsak varit att studera fenomenet parallellprocesser utifrån patientens problematik. Dvs att jag utgått från att patienten överför omedvetet material i förhållande till terapeuten som i sin tur för vidare materialet i den egna handledningen. Det omedvetna materialet kan handla om känslor, tankar, konflikter, minnen mm. Syfte Mitt syfte i uppsatsen är att öka kunskapen om parallellprocesser som skapas i grupp. Genom att uppmärksamma parallellprocesser som skapas i grupphandledning anser jag att vi bättre kan förstå patienten och den terapeutiska processen. Både terapeut och patient kan känna sig mer hjälpta då processen synliggörs. Frågeställningar Mina frågeställningar har skapats utifrån syftet med uppsatsen, de formuleras; Hur uppfattar och upplever handledarna parallellprocesser i grupphandledning? Hur använder sig handledarna av parallellprocesser i grupphandledning? Metod För att kunna undersöka det ämnesområde jag är intresserad av har jag använt mig av en kvalitativ metod. Jag har använt mig av och fått inspiration från Kvales bok - Den kvalitativa forskningsintervjun (Kvale, 1997). Jag har gjort tre intervjuer med erfarna psykoterapihandledare vilka handleder grupper. Grupperna de handleder är av skiftande slag, olika kompetens och yrkeskunnande är representerat. I intervjun refererar handledarna till de grupper de handleder på tex behandlingshem eller andra institutioner. De terapeuter handledarna handleder har minst en steg-1 utbildning (grundläggande utbildning i psykoterapeutiskt arbete), de arbetar med psykoterapier. Intervjuerna är var och en drygt en timma långa. De har skrivits ut för att kunna presenteras och analyseras i uppsatsen. Vid intervjutillfällena har jag ställt en övergripande fråga till handledarna som vi sedan utgått ifrån under intervjun. Min fråga var; - Har du erfarenheter av parallellprocesser i grupphandledning och i sådana fall kan du beskriva en parallellprocess i en grupphandledningssituation?. Jag gav instruktionen att de gärna fick berätta en historia utförligt. Två handledare berättade historier om då de erfarit parallellprocesser i grupphandledning. En handledare hade svårt att minnas en specifik historia, han talade istället om prototyper. Den kvalitativa forskningsintervjun jag använt mig av är halvstrukturerad, den utgår inte från ett strukturerat frågeformulär men är inte heller ett öppet samtal. Min strävan under intervjuerna var att ha ett samtal kring min frågeställning där jag försökte följa den intervjuade handledaren i dennes berättelse, resonemang. Kvale menar i sin bok att I den kvalitativa forskningsintervjun bygger man upp kunskap: det rör sig bokstavligen om ett samspel, om ett utbyte av synpunkter mellan två personer som samtalar om ett ämne av gemensamt intresse. (Kvale, 1997, s 21) Under intervjuerna ställde jag ytterligare frågor antingen kring det som handledarna talade om eller frågor jag själv funderat på. De frågor jag själv ställde till flera av handledarna vid olika tidpunkter under intervjuerna har till viss del självklart påverkat intervjuerna och dess innehåll. Min första intention har dock varit att följa handledaren i dennes berättelse. 5
Vid bearbetandet av intervjumaterialet har jag skapat ett antal kategorier vilka utkristalliserat sig då jag läst genom intervjuerna. Kategorierna har skapats utifrån olika ämnesområden vilka har blivit tydliga i materialet och som flera av handledarna har uttalat sig om. Utifrån kategorierna, vilka speglar skilda erfarenheter kring parallellprocesser i grupphandledning, gör jag en analys både utifrån egna tankar och skilda teoretikers. I skapandet av kategorierna och i bearbetandet av intervjumaterialet har jag ett hermeneutiskt perspektiv. Jag har tolkat det material jag arbetat med, strukturerat det utifrån en egen förståelse. Jag har, i stor utsträckning, valt att citera handledarna jag intervjuat för att levandegöra materialet och fånga upp det som de skilda handledarna säger. Min mening har inte varit att hitta generella strukturer i första hand utan att försöka se komplexiteten kring fenomenet parallellprocesser, hur de kan ta sig uttryck i en grupp. För att integrera egen erfarenhet med den teori jag förkovrat mig i samt de intervjuer jag gjort har jag valt att ta med en egen berättelse av en parallellprocess. Min förhoppning är att berättelsen kan tydliggöra för läsaren hur en parallellprocess kan ta sig uttryck i en grupp. De tre handledare jag valt att intervjua är alla psykologer i grunden med vidareutbildning i både psykoterapi steg 2 samt handledareutbildning. Alla tre har arbetat många år som handledare, de handleder regelbundet grupper av olika slag såväl i utbildningssammanhang som på skilda institutioner, verksamheter. I samtycke med de skilda psykoterapeuterna har jag valt att låta dem vara anonyma i uppsatsen. Psykologiska påverkansfenomen Det finns olika psykodynamiska begrepp som beskriver skilda former av psykologiska påverkansfenomen. De begrepp som vanligtvis används är överföring, motöverföring, projektiv identifikation och omedveten identifikation. De skilda begreppen kommer att beskrivas kortfattat. I den fortsatta framställningen som handlar om parallellprocesser är det väsentligt att ha kunskap om dessa begrepp och fenomen. Överföring Det mest grundläggande begreppet för mellanmänsklig påverkan står begreppet överföring för. Freud var den som först beskrev fenomenet. Dewald (1964[1983]) skriver att "...man kan se överföring som ett slags förskjutning, varvid individen omedvetet på ett aktuellt objekt förskjuter driftsimpulser, försvar, attityder, känslor och reaktioner som upplevdes eller utvecklades i samband med tidigare objekt i individens liv." (Dewald 1964[1983] s 95) Han skriver att den första kontakten med föräldrar utgör prototypen för alla senare objektrelationer. I en psykoterapeutisk situation sker förskjutningar från patientens sida på terapeuten. Patienten kan då uppfatta terapeuten som varandes olika objekt från dåtiden, eller delar av objekt. "Patienten skjuter då över på terapeuten och den terapeutiska relationen de driftsimpulser, affekter, moraliska värderingar, försvar och integrationsmekanismer som han förut upplevt i relation till andra viktiga objekt i sitt liv." (Dewald 1964[1983] s 96) 6
Motöverföring Det finns idag ingen enhetlig definition av begreppet motöverföring. Begreppet beskriver psykoterapeutens omedvetna reaktioner i förhållande till sin klient, främst gällande klientens egen överföring. Freud (1910[1977]) myntade begreppet, han menade att motöverföringen var ett störande element, vars effekter skulle minimeras. Heimann (1950) förändrade synen på motöverföring som varandes något negativt. Hon menade istället att den kan användas och vara till stor hjälp i förståelsen av patienten. Racker (1968[2002]) hävdar att det är viktigt att terapeuten vågar känna in motöverföringsupplevelser. Han använder sig av begreppen konkordant och komplementär motöverföring. Den konkordanta motöverföringen baserar sig på;...the resonance of the exterior in the interior, on recognition of what belongs to another as one s own (this part of you is I) and on the equation of what is one s own with what belongs to another (this part of me is you). (Racker, (1968[2002] s 134) Den komplementära motöverföringen handlar om patientens projicerade objektsrelationer vilka terapeuten identifierar sig med. Patienten förlägger projicerat material hos terapeuten vilken i sin tur agera utifrån det projicerade materialet. En låsning kan uppstå där terapeuten hamnar i en motöverföringsposition. När de konkordanta upplevelserna kan medvetandegöras blir det möjligt för terapeuten att reflektera kring patientens material vilket gör att en empatisk förståelse blir möjlig. Projektiv identifikation Begreppet projektiv identifikation skapades ursprungligen av Klein (1946[1988]). Hon utgick från barnets intrapsykiska värld i beskrivningen av fenomenet. Begreppet projektiv identifikation har flera funktioner i Kleins teori. Den projektiva identifikationen kan ses som ett primitivt försvar, den utgör även en form av kommunikation mellan spädbarnet och modern. En form av projektiv identifikation Klein beskriver innebär att barnet projicerar onda delar av självet på objektet, oftast modern. Även goda delar av självet kan projiceras in i modern. Det projicerade materialet kan senare återinternaliseras. Begreppet har tolkats och vidareutvecklats genom åren. Den mest använda definitionen i Sverige idag är Ogdens (1982[1987]). Han har utvecklat begreppet, försökt beskriva det i flera dimensioner. Han betonar de interpersonella aspekterna av den projektiva identifikationen. Den projektiva identifikationen, menar Ogden sker i tre faser vilka han beskriver; 1. Sändaren vill bli av med en del av självet som inte är önskvärt...antingen beroende på att delen i fråga hotar att förgöra självet inifrån eller beroende på att personen upplever att delen i fråga hotas av attack från andra delar av självet och måste räddas genom att härbärgeras hos en skyddande person. (Ogden, 1987, s 29) 2. Sändaren försöker få mottagaren att agera utifrån det material som projicerats. Det handlar om en verklig psykisk press som mottagaren tvingas hantera och uppleva. 3. Mottagaren upplever sändarens känslor. Känslorna är inte identiska med sändarens utan utgör en tolkning och bearbetning av dem som skapas i interaktion med mottagarens egna känslor. Om mottagaren förmår hantera det psykiska material som projicerats i förhållande till honom kan en positiv återinternalisering så småningom äga rum. Sändaren kan då utvecklas som person och en psykisk mognad kan ske. 7
Belin (1993) beskriver på ett tydligt och klargörande sätt hur de mest kända teoretikerna formulerat och sammanfattat begreppet projektiv identifikation, dess olika uttryck och sätt att fungera; 1. Som försvar för att skapa distans till oönskade sidor och känslor i den egna personen. 2. Som ett sätt att kommunicera i syfte att framkalla känslor hos andra för att kunna känna sig förstådd - som att omedvetet berätta något. 3. Som ett sätt att relatera till någon viktig person (objekt) vilket ger en möjlighet att vara tillsammans med någon som delvis är separat från en själv (separat objekt). 4. Som en mognadsmöjlighet - en väg till psykisk förändring. (Belin, 1993, s 74) Omedveten identifikation Begreppet omedveten identifikation brukar användas för att lägga fokus på den omedvetna identifikationen som terapeuten gör med patienten. Belin (1993) skriver; Med omedvetna identifikationsprocesser avser jag främst en akt genom vilket vi omedvetet identifierar oss med och tar över patienters kamp med kaotiska och konfliktbetonade känslor inför viktiga personer från deras förflutna. Ett av kännetecknen på omedvetna identifikationsprocesser är att vi tar in och, i nästa steg, praktiserar patienternas försvarsmönster. En vanlig effekt av denna process blir att vi allt mer börjar likna våra patienter. (Belin, 1993, s 87) Fenomenet parallellprocesser Fenomenet parallellprocess beskrevs först av Searls (1955) därefter har begreppet parallellprocess vidareutvecklats och omformulerats genom åren. Det är ett omdiskuterat begrepp vilket har varit svårt att fånga i en enkel förklaringsmodell. Det har skett lite forskning på området. Forskarna Caligor (presenteras i nästa avsnitt) och Gross- Doehrman har gjort två separata studier gällande parallellprocesser vilka är de mest kända. I den följande texten presenteras skilda teorier, uppfattningar gällande begreppet parallellprocesser. Searls (1955) skapade begreppet reflection process vilket kan översättas som återspeglingsprocess. Searls skriver i sin artikel att the processes at work currently in the relationship between patient and therapist are often reflected in the relationship between therapist and supervisor (Searls 1955, s 135). Han ansåg att patienten omedvetet agerade ut en ännu ej medveten känsla och eller konflikt vilken i sin tur ageras ut omedvetet av psykoterapeuten i handledningssituationen. Searls skriver vidare It is as if the therapist were unconsciously trying, in the fashion, to tell the supervisor what the therapeutic problem is (Searls 1955, s 144). Searls menar att man som handledare, under handledningstimman skall vara uppmärksam på att de känslor som väcks i mötet med psykoterapeuten, att de kan ha att göra med patienten som psykoterapeuten talar om. Han utgår ifrån att patientens känslor kan bäras vidare av psykoterapeuten in i handledningssituationen och där upptas eller uppfattas av handledaren. Searls menade att handledarens känslomässiga upplevelser, i allra högsta grad, är användbara i handledningssituationen för att förstå och hjälpa patienten. Han skriver också att processen kan ske i omvänd riktning dvs att den process som skapas mellan psykoterapeut/handledare kan återspeglas mellan patient/psykoterapeut. 8
Ekstien och Wallerstein (1958) skapade begreppet parallellprocesser. De har haft ett stort inflytande vad gäller synen på och utvecklingen av begreppet parallellprocesser. De riktar uppmärksamheten på handledningens strukturella aspekter. Författarna introducerar begreppet inlärningsproblem. De menar att det största hindret för en ökad terapeutisk kompetens är uppkomsten av idiosynkratiska mönster under inlärningsprocessen. Dessa mönster eller...inlärningsproblem omfattar hela komplexet av handlings - och reaktionsmönster i den psykoterapeutiska situationen. De bestäms av den tilltänkta hjälparens karakteristika, automatiska - och därför understundom olämpliga- reaktioner. (Ekstein och Wallerstein, 1958[1972] s 137) De hävdar att parallellprocesser kan gå i båda riktningarna och att de också kan ha sin rot i handledarens olösta konflikter. Gross-Doehrman (1976) menade att Searls begrepp reflection process var ett allt för begränsat begrepp. Hon hävdade att de parallella processerna även pågår i motsatt riktning, att den känslomässiga process som utvecklas mellan terapeut/handledare påverkar interaktionen mellan terapeut/patient. Detta omvända fenomen påvisar Gross- Doehrman i sin forskning på ett övertygande sätt. Searls (1955) nämnde dock att parallella processer kan utvecklas i motsatt riktning, alltså från terapeut/handledare till terapeut/patient. Gediman och Wolkenfeld (1980) menar att fenomenet parallellprocess har utvecklats vidare till att omfatta ett triadiskt system där patient, terapeut och handledare påverkar varandra inbördes utifrån bla roller och personlighet. De menar att den viktiga mekanismen vid parallellprocesser är identifikation. De beskriver att...all three princips of the triad-patient, analyst, and supervisor alike are involved in multiple identificatory processes because a variety of identifications are required for the unfolding of the therapy and of the supervision. (Gediman & Wolkenfeld, 1980, s 250) Mothersole (1999) menar att begreppet parallellprocess är mycket använt, dock hävdar han att det finns få empiriska bevis för dess existens. Han menar att det är ett användbart begrepp med ett uppenbart värde för handledaren. Mothersole varnar för en överanvändning av begreppet. Han anser det vara viktigt att fråga sig; So what does thinking in this way do to help the client move forward and/or the supervisee to develop? (Mothersole, 1999, s 118) Mothersole har sammanställt och diskuterat utvecklingen av begreppet parallellprocess på ett överskådligt och intressant sätt. Han kommer själv inte med något egentligt nytt vad gäller begreppet. Det han gör är att han formulerar, utifrån tidigare teoretiker, en ny mer komplex, allomfattande definition av begreppet. Han formulerar begreppet; Parallel process is the reflection of aspects of the client/psychoterapist dyad and the supervisee/supervisor dyad in each other. As such, parallels will always have some implication, however tentative, for all individuals in these dyads. It involves reciprocal and/or complementary roles and may involve shifts in these roles. Suchs roles are based on the involvement of aspects of the internal world of participants acting in a way that is currently out of awareness. In this sense, it is an interpersonal process with major intrapsychic aspects. (Mothersole, 1999, s 119) 9
Teoretiska utgångspunkter De teoretiker som varit viktiga för mig i uppsatsarbetet och som jag främst använt mig av i analysen av intervjuerna kommer att presenteras här nedan. Searls är en av de författare jag främst använt mig av. Jag tar min utgångspunkt i hans tankar om parallellprocesser i uppsatsen. Searls (1955) beskriver att den känslomässiga process som utvecklas mellan patient och psykoterapeut kan föras vidare i nästa led och visa sig mellan psykoterapeut och handledare. Fokus för mig i uppsatsen är främst att studera fenomenet utifrån patientens problematik. Jag har, i förhållande till de handledare jag intervjuat, definierat min användning av begreppet, som beskrivits ovan. Det betyder inte att jag inte ser begreppet parallellprocess som komplext och mångdimensionellt. Jag tror att parallella processer kan härröra från såväl terapeut som handledare. De kan också skapas utifrån skilda arbetssätt, ideologi, och samhällssyn. De skapas i interaktion mellan människor i skilda sammanhang. Jag tänker mig att, man som terapeut och handledare, har egna erfarenheter med sig som gör att man agerar på olika sätt i förhållande till det patienten förmedlar. Jag anser inte att det är en envägskommunikation från patienten till terapeuten/handledaren i skapandet av parallellprocesser däremot har jag lagt min tyngdpunkt i uppsatsen på att studera parallellprocesser vilka i huvudsak skapas utifrån patienten. En annan teoretiker som jag använt i uppsatsen och som varit min främsta inspirationskälla är Sverker Belin. Belin (1993) beskriver i sin bok Vansinnets makt hur parallella processer kan skapas i mötet med patienter. Han skriver om behandling av tidigt störda och psykotiska patienter på behandlingshem, institution. Belin menar att patienterna agerar ut starka känslor, konflikter i personalgrupper. Han anser att Parallellprocesser kan beskrivas i termer av parallella problem, låsningar, mönster, lösningar och utveckling i de båda samtidigt existerande relationerna terapeut/patient och handledare/terapeut. (Belin, s 59) Han hävdar att det kan uppstå låsningar i den ena situationen som sedan kan vidare transporteras till nästa situation. Belin menar att...särskilt den påverkan som uppstår av starka och överväldigande känslor tenderar att vidaretransporteras till nya mellanmänskliga situationer. (Belin, s 64) Han förklarar att de parallella processerna kan bli tydliga på gruppnivå tex vid grupphandledning. Belin menar att teammedlemmar kan bli bärare av patientens olika relationer till viktigt primärpersoner. Teammedlemmarna kan, hävdar han, bli bärare av känslor och konflikter de sedan agerar ut tex på teamkonferenser. Han skriver att...motsättningar, konflikter och spänningar som blir synliga i gruppen kan ge ovärderliga ledtrådar till förståelsen av patientens inre värld. (Belin, 1993, s 86) Belins tankar om hur parallella processer kan fortplanta sig i grupper på ett kraftfullt sätt har jag tagit fasta på i mitt uppsats arbete. Jag tror att parallella processer kan uttryckas, ibland, ännu tydligare i grupp än mellan enskilda personer. Patientens personliga drama kan få fler aktörer i en grupp vilka kan spela skilda roller. Konflikter kan uppstå och behandlare kan bli bärare av starka känslor vilka är svåra att hantera. En författare som också har skrivit om gruppen och gruppens agerande i förhållande till det material patienten förlägger i gruppen är Ogden. Ogden skriver om projektiv identifikation, (1982[1987]) dess uttryck i grupper. Han visar på den projektiva identifikationens kraft i grupper. Han menar att grupper kan vilja göra sig av med oönskade känslor, material som kommer utifrån från patienten och som uppstår ur 10
interaktionen inom gruppen, bla beroende på deltagarnas individuella problematik. Gruppen kan formera sig, sluta sig samman i subgrupper och utse någon eller några till syndabockar vilka får bära oönskade känslor. På samma sätt kan vi, i en handledningssituation, tänka oss att någon eller några kan bli bärare av oönskat material vilket främst härrör från patienten. Joseph Sandler (1976) är också en författare jag använt mig av i uppsatsen. Han använder begreppet role -responsiveness. Han menar att de roller patienten förmedlar till terapeuten härrör från tidigare objektsrelationer. Enligt Sandler kan patienten, under en period, ta en roll samtidigt som han låter terapeuten ta en annan komplementär roll. Terapeuten tvingas in i en roll, hävdar Sandler. Författaren menar vidare att terapeuten endast blir medveten om sin roll...through observing his own behaviour, responses and attitudes, after these have been carried over into action. (Sandler, 1976, s 47) Det är alltså efter rollen agerats ut som terapeuten blir medveten om den. Genom att den medvetandegörs kan den också på ett medvetet sätt användas, uttalas i relation till patienten. Här tänker jag att gruppen kan vara till hjälp för handledaren och psykoterapeuten att uppmärksamma, se den roll som psykoterapeuten givits av patienten. En författare som har en positiv syn gällande användningen av begreppet parallellprocesser är Caligor (1981) vilken jag också inspirerats av och använt i mitt uppsatsarbete. Caligor har också, liksom Doehrman gjort en studie om parallellprocesser. Viss kritik har dock riktats mot den experimentella designen i Caligors fallstudie (Mothersole, 1999). Han menar att den parallella process som skapas i relationen patient/terapeut förs vidare in i relationen terapeut/handledare och sedan tar den sig ytterligare en nivå - den visar sig även i förhållandet mellan handledare/superhandledare. Caligor menar att parallellprocesser alltid är närvarande i större eller mindre utsträckning. Han hävdar att det är viktigt och fruktbart att försöka se parallella processer i handledning. Caligor anser att vi kan lära oss något av parallellprocesser som annars hade varit svårt att se och uppfatta. Han menar att; When the supervisor and student analyst are not aware of it, a glorious learning opportunity is missed (Caligor, 1981, s 22) Han tänker sig alltså att parallellprocesser är användbara i skapandet av ny kunskap. För att parallellprocesser skall bli verkligt användbara i handledningssituationer menar han att handledaren måste uppmärksamma egna känslor, intryck i handledningssituationen. Caligor hävdar; If the supervisor is not inside and actively participating in the process but rather functions cognitively and separate from the ongoing process, a didactic approach, the focus inevitably falls on the candidate s countertransference to his patient, his inability or negative attitude toward learning in supervision. The supervision becomes a morass. (Caligor, 1981, s 22) Vidare påvisar Caligor i sin studie, vilket tidigare inte uppmärksammats att, i parallellprocesser kan patient, terapeut, handledare och superhandledare byta roller och ömsom ta på sig rollen som givare, ömsom rollen som mottagare. Detta, beskriver Caligor, kan tex ta sig uttryck i att handledaren tar på sig rollen som patient i superhandledningssituationen. En annan teoretiker jag influerats av är Arlow (1963), han beskriver hur psykoterapeuten kan identifiera sig med patienten. Arlow förklarar hur terapeuten kan identifiera sig med patientens konflikter. Han beskriver hur terapeuten, när terapeuten presenterar patient material, kan...during the supervisory session, the therapist in presenting the material, 11
unconsciously shifted his role from reporting the data of his experience with the patient to experiencing the experience of the patient (Arlow 1963, s 578). Arlow hävdar att terapeuten genom sitt sätt att agera ut en identifikation förmedlar icke-verbalt material av betydelse. Han beskriver att terapeuten kan växla mellan att rapportera en patient till att mer identifiera sig med patientens upplevelse. Terapeut och patient kan dela önskningar, ångest, försvar och ideal, värden. Arlow menar att terapeuten behöver hjälp att se det drama han är indragen i tillsammans med patienten för att kunna hjälpa patienten, för att tex ge tolkningar i rätt tid. Vi kan tänka oss, i en grupp, att gruppen kan uppfatta att en psykoterapeut beter sig annorlunda då psykoterapeuten tillfälligt identifierar sig med en patient. Egen berättelse om en parallellprocess Vid några tillfällen i såväl enskild handledning som grupphandledning har jag tyckt mig erfara parallella processer. Här vill jag belysa fenomenet utifrån en personlig berättelse som kan ge läsaren ytterligare ett perspektiv vad gäller fenomenet parallellprocesser. Historien utspelar sig för ca 5 år sedan då jag arbetade på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. På mottagningen hade vi handledning i team med en inhyrd handledare vilken hade psykologutbildning, steg-2 utbildning samt handledarutbildning. I teamet ingick förutom mig - kurator, sjuksköterska, läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut. Vid ett tillfälle tyckte jag en parallellprocess uppstod, det var när jag tog upp en av mina manliga patienter jag var bekymrad över. Jag kände mig osäker på hur jag skulle gå vidare med honom. Den manlige patienten var mycket välutbildad och hade ett kvalificerat arbete. Patienten plågades i perioder bla av värdelöshetskänslor. Han hade tydliga depressiva drag såväl som lätt maniska perioder. Han kände ofta att han inte klarade av sitt arbete. Han led av bristande självförtroende, han hade svårt att förverkliga sig själv i sitt arbete. Jag uppfattade ganska snart att det var känsligt för honom vad jag sa och hur jag uttryckte mig. Efter hand i psykoterapin började han anklaga mig på olika sätt för att han inte tyckte att han kom vidare med sin problematik, han kunde periodvis vara väldigt kritisk, aggressiv. Han fick mig att känna mig påtagligt osäker på vad jag skulle säga, hur jag skulle agera. Jag upplevde att, om jag skulle säga fel saker eller pressa honom på något sätt, skulle han snabbt falla ned i ett djupt hål av tomrum där han inte skulle ha förmåga att orientera sig, hitta sig själv, sin identitet. Jag uppfattade att han hade en bräcklig, svag identitet och att det, hos honom, fanns en skräck att falla ned i ett tomrum. Patienten fick mig att känna mig värdelös som terapeut och rädd för att göra och säga fel saker. Han avvisade många av mina försök att kommunicera med honom. Jag gick till handledningen och kände mig hjälpsökande och osäker. Handledaren betedde sig självsäkert och menade - hade han haft en sådan patient hade han inte haft sådana problem jag beskrev. Han tycktes förstå min patient mycket bättre än vad jag själv gjorde, åtminstone gav han mig den känslan. Handledarens attityd, förhållningssätt fick mig att känna mig ännu mer kass och dålig som terapeut. Gruppen förhöll sig passiv och lyssnade till det handledaren sa. Jag upplevde att det inte var någon i gruppen som uppfattade min utsatta position jag upplevde att jag befann mig i, vilket, tror jag också förstärkte min känsla av att känna mig dålig. Jag uppfattar att det kan vara mer känsligt att dra en patient i grupp än i enskild handledning. I den situationen uppfattade jag att handledaren hade behov av att, inför gruppen, hävda sin kompetens i förhållande till mig. 12
Till slut, i min osäkerhet, ville jag ha hjälp med vad jag skulle säga till patienten. Handledaren ger mig förslag på en tolkning vilken är kraftfull. Jag tar med mig tolkningen och uttalar den i förhållande till patienten på ett sätt som inte är likt mig. Jag brukar inte göra på det sättet, ta en handledares ord direkt till patienten. Tolkningen kändes främmande i förhållande till mig och patienten. Normalt brukar mina tolkningar, de ord jag uttalar, växa fram ur den process jag befinner mig i med patienten. För mig var situationen besvärande, det var inte min tolkning i förhållande till patienten utan någon annans. I efterhand kände jag mig dum och misslyckad pga den tolkning jag gav som jag inte varit med och skapat. Efter en tid tog jag mod till mig och diskuterade saken med handledaren och gruppen eftersom jag tyckte det uppstått en parallellprocess i handledningssituationen. Jag uppfattade att jag blivit bärare av patientens känsla av att känna sig värdelös. Patienten kände ofta att han inte klarade av sitt jobb, han fick mig att känna detsamma med honom genom att vara kritisk mot mig. Då jag var osäker och hjälpsökande i handledningen på ett sätt jag inte brukade vara beter sig handledaren på ett mästrande sätt i förhållande till mig han inte brukat göra tidigare. Han beter sig på ett sätt han inte vanligtvis gör. Då vi diskuterar patienten igen i gruppen, det som hände mellan mig och handledaren, tycker jag det blir tydligt att den process som fanns mellan mig och patienten flyttats över till att utspela sig i grupphandledningen mellan mig och handledaren/gruppen. Resultatredovisning/analys av intervjuerna Mitt syfte med uppsatsen är att öka kunskapen om parallellprocesser som skapas i grupphandledning. För att få veta mer om ämnet har jag valt att intervjua tre psykoterapihandledare om deras erfarenheter. Jag har delat in intervjuerna i skilda kategorier, ämnesområden för att kunna diskutera, beskriva dem på ett överskådligt sätt. Här nedan följer en presentation av de skilda kategorierna. I anslutning till presentationen av de olika kategorierna sammanfattar jag, reflekterar kring det som visar sig i intervjuerna. I analysen vävs egna reflektioner samman med skilda teoretikers. 1. Fenomenet parallellprocess - dess uttryck i gruppen 2. Berättelser om parallellprocesser 3. Gruppens betydelse - samverkan vid parallellprocesser 4. Patientens problematik - dess uttryck i gruppen 5. Parallellprocesser - ett svårgreppbart fenomen 6. Handledarens inställning till egen handledning 7. Utformandet av handledningen - förhållningssätt till gruppen 1. Fenomenet parallellprocess - dess uttryck i gruppen Den första kategorin som visar sig i intervjumaterialet och som samtliga psykoterapihandledare uttalar sig om är tankar, teorier kring - vad är parallellprocesser och hur tar de sig uttryck i en grupp? 13
Handledare A beskriver att...gruppen eller handledaren uppfattar en annan attityd (hos terapeuten) eller en väldigt stark känsla uppmärksammas, det är ofta på det sättet man kommer in, märker, tycker jag. Hon förklarar vidare att...det är någonting som inte är förstått och uppfångat.... Vidare menar Handledare A att...det som inte förstås i ett system transporteras till ett annat där det ageras på något sätt. Hon reflekterar vidare och menar att...om det handlar om en identifikation med patienten eller om terapeutens också försvar. Handledare A säger att parallellprocesser både kan handla om patientens och terapeutens känslor, försvar och agerande. I handledning menar Handledare A att upptäckten av en parallellprocess gör att man ofta kan få hjälp att upptäcka ett problemområde det ej varit möjligt att tala om. Hon hävdar att det finns en vilja hos oss att förstå vilket gör att vi för saker vidare i form av utageranden. Handledare A fortsätter...men ändå det som är kännetecknande för just parallellprocesser tänker jag är det här att det är flera som uppmärksammar samma sak och att vi kan känna igen det på något sätt att det är någonting, det får inte vara luddigt på något sätt utan ganska tydligt för att vi skall kunna benämna det som en parallellprocess. Att någonting ageras och tex i en grupp så gäller, är det fler än jag som märker det. Hon talar om vikten av att utforska relationen mellan terapeut/handledare, att kunna identifiera dynamiken och känslan för att sedan kunna se på processen mellan terapeut/patient. Vidare poängterar hon att...det svåra med parallellprocesser är där det också blir väldigt starka ageranden i just detta, det paradoxala blir att vi blir låsta i tanken, inte bara handledaren utan fler blir det och det blir ageranden istället. Handledare A hävdar att parallellprocesser kan ta sig uttryck i gruppen i form av ett utagerande från terapeutens sida. Att terapeuten förmedlar en attityd, känsla som gruppen fångar upp. Något spännande är att ett nytt problemområde kan bli synligt vilket inte har varit möjligt att benämna innan. I den parallella processen finns ett budskap som kan tolkas. Handledare A uppfattar att det handlar om omedvetet material som ej blivit medvetet, verbaliserat. Innan det blivit medvetet eller synliggjort finns risken att det ageras vidare och att vi blir låsta i tanken. Searls (1955) menar också att något omedvetet förs vidare, i en parallellprocess, ursprungligen främst härrörande från patienten, in i handledningssituationen. Han skriver att han vid flertal tillfällen har hört terapeuter presentera fall i skilda grupper. Författaren menar att han blivit varsam med att säga ofördelaktiga uttalanden om terapeuter på basis av deras presentation. Han menar; With convincing frequency I have seen that a therapist who during an occasional presentation appears to be lamentably anxious, compulsive, confused in his thinking, or what not, actually is a basically capable colleague who, as it were, is trying unconsciously, by this demeanor during the presentation, to show us a major problem-area in the therapy with this patient. The problem-area is one which he cannot perceive objectively and describe to us effectively in words; rather, he is unconsciously identifying with it and is in effect trying to describe it by way of his behavior during the presentation. (Searls, 1955, s 142) Vidare menar Searls, liksom Handledare A, att det är viktigt att utforska relationen mellan terapeut/handledare och att upptäcka de känslor som väcks i mötet eftersom de kan säga något om patienten och dennes problematik. Handledare A beskriver, liksom Gross-Doerhman (1976) att parallellprocesser inte nödvändigtvis måste komma från patienten, att både terapeut och handledare påverkar skeendena i de parallella systemen. Handledare B menar att parallellprocesser...de finns alltid där på samma sätt som överföring finns, det är egentligen en dubblering av överföringen eller överflyttning av överföring till en ny situation, patient/terapeut - handledningssituationen, de är parallella. 14
Handledare C uttalar sig också om parallellprocesser och förklarar På samma sätt som vi arbetar med överföring/motöverföring med patienten så kan vi säga att vi jobbar med samma processer i handledningssituationen. Det är det vi pratar om som parallellprocess att det är i rummet som vi har problemet. Som handledare har jag ett problem i rummet som jag arbetar med på samma sätt i princip som jag arbetar med patienter där jag behöver kunna tolka skeendet. Handledare C talar om vikten av att som handledare våga sätta ord på det som terapeuten inte vågar tala om med sin patient (tex aggressivitet). Han menar att terapeuten kan hamna i en låsning med patienten pga det ovan beskrivna, att terapeuten behöver handledarens hjälp att komma ur låsningen. Handledare C påpekar att..det är för mig ett vanligt uttryck för en parallellprocess som man skulle kunna uttrycka så att jag måste våga det som terapeuten inte vågar och vågar jag inte det, om jag hamnar i samma läge som terapeuten om jag inte vet hur jag skall hantera det här...,...kan terapeuten inte få handledningshjälpen att göra så mot sin patient. Vidare menar Handledare C att...har vi en terapeut som säger att jag tycker det står stilla så är det ett meddelande till handledaren som väldigt mycket finns i parallellen. Det är då något som handledaren behöver ta sig an, menar Handledare C för att terapeuten skall kunna hjälpa sin patient. Både Handledare B och C menar att parallellprocesser handlar om en överflyttning av överföring till en ny situation. Handledare C påpekar att parallellprocessen kan ta sig uttryck som en låsning terapeuten behöver hjälp med. Sammanfattningsvis förmedlar de skilda terapeuterna olika bilder av vad en parallellprocess är och hur den tar sig uttryck i en grupp. Belin (1993) menar att parallellprocesser kan ta sig uttryck på flera olika sätt. Han skriver om mönster, låsningar, parallella problem, lösningar och utveckling i de två parallella systemen. Searls (1955) skriver att det inte är bara negativa känslor som förs vidare utan också positiva vilket kan göra att tex en handledare kan känna speciellt mycket uppskattning för en terapeut under en specifik period då liknande känslor uppstått mellan terapeut/patient. Något som de olika handledarna uppmärksammar är att det i en parallellprocess finns ett budskap. Om handledaren kan fånga upp det budskapet och hantera det på ett konstruktivt sätt kan det få positiva konsekvenser i behandlingen av patienten. 2. Berättelser om parallellprocesser En annan kategori som finns i intervjumaterialet är berättelser om parallellprocesser vilka handledarna erfarit under handledning i grupp. Berättelserna presenteras i sin helhet för att ge en sammanhängande bild av hur handledarna uppfattat den parallella processen. Handledare A berättar... jag kommer att tänka på en handledning, i ett utbildningssammanhang där terapeuten var ganska ovan, terapeuten var ung, detta var alltså ett jobb sammanhang, och fick en äldre patient som var en väldigt, som var i en väldigt svår livssituation som hade cancer överhängande sådär, canceroperationer som var, ensam kvinna som hade haft väldig otur i livet kanske eller hade ett ganska eländigt liv så det var synd om henne och den här terapeuten, jag undrade mycket hur går detta? Hur känns detta? För den unga kvinnan att behöva fångas in i en äldre kvinnas melankoli kan man säga, svårigheter. Men oh! det gick så bra, gång efter annan när det var hennes tur så drog hon det var inga svårigheter tyckte hon. Det gick bra och samtidigt så tyckte inte jag att den här patienten var lätt alltså för det fanns en bitter ton någonstans och naturligtvis, som jag kan tänka mig en väldig avund på den här yngre terapeuten men det var inget. Men så plötsligt en gång så kommer den här terapeuten och säger i gruppen 15
att ja det känns jobbigt att dra för att, alltså att hon kände sig ointressant. Hon kände det inte som hon kunde engagera gruppen och hon tyckte att när hon drog så var gruppen mer oengagerad, ointresserad än av de andras fall. Och det hela gick ut på att hon inte kunde engagera, intressera och där hittade vi parallellen, kunde vi identifiera den känslan som hennes patient inte så verbalt men på ett mer förtäckt sätt egentligen kunde känna och som hon behövde hjälpa henne uttrycka. Att hon kände sig, för det var just det, det handlade om, ingen hade riktigt brytt sig om henne. Hon levde inte tillsammans med någon, hon hade inte, jag kommer inte ihåg hur det var men, det var väldigt dåligt med föräldraskap och så också. Och så hade det ju gått henne väldigt illa i livet på många sätt och där blev det också någonting en upptäckt på något sätt, det som vi kunde identifiera med hjälp av parallellprocessen det som patienten själv inte aktivt klart kunde uttrycka men behövde få uttryckt, ge uttryck för och som terapeuten ju hade svårighet att ge sig in i av naturliga skäl. Men det identifierades ändå fast det gjorde det på ett omedvetet sätt. Därför att också vi kände igen detta, jag blev väldigt överrumplad, det är väl ofta det, det handlar om också när man känner att nej, jag känner inte igen det här eller gruppen kunde inte kännas vid det, vi blev förvånade. Det tänker jag på som en parallellprocess....ofta är det någonting lite överraskande, terapeutens sätt att presentera eller beskriva sin egen motöverföring eller så kan det vara andra aspekter också eller så kan det vara någon man har i handledning som man fastnar i någon slags relation tex det kan ju vara vilken relation som helst, den kan vara mer aggressiv eller underdånig eller sadomashochistisk eller någonting men det bör vara inte generellt, inte det generella för den terapeuten att vara sådan. För då är det ju dennes problem eller det skall ju vara någonting som de bär med sig från en annan relation in i den här relationen. Handledare A beskriver hur ett omedvetet material kan bli synligt pga att terapeuten agerar i rummet tillsammans med gruppen. Både Handledare A och gruppen blev förvånade, överraskade över terapeutens agerande som inte var typiskt för hur hon vanligtvis brukar bete sig. Handledare B berättar att...det var en liten grupp som det ofta är, det var varierad sammansättning, någon jobbade med privata fall några jobbade inom sitt arbete, det var tre elever då. Terapeuten som drog arbetade med en lite ångestfylld, tvångsmässig människa som hela tiden frågade efter råd eller hjälp som ville veta hur man skulle göra och som hade svårt att avsluta timmarna. På det sättet terapeuten drog det på blev ju likadant, att hon kände sig väldigt inkompetent och ställd och visste inte vad hon skulle säga, kom inte på några bra förslag och varje terapitimma slutade med någon slags stakato, någon förhöjd stämning och låsning. Terapeuten kände sig oduglig, patienten gick väl därifrån och kände sig icke hjälpt. I handledningstimmarna spred sig samma stämning. Att vi inte visste vad vi skulle säga, hur vi skulle intervenera och patienten bestämde sig för att sluta och även då så hjälpte vi inte till så mycket i gruppen utan det var först i sista timman nästan som patienten gick som någon kläckte idén om att det är en väldigt precis spegling alltså vi sitter i samma situation i samma låsning, vi har gått i fällan om att vi skall lösa det genom att komma med något förslag från oss. Terapeuten var så bunden vid den interaktionen så hon hade väldigt svårt att se utöver den. Det tråkiga var väl att vi inte kunde använda parallellprocessen så mycket för att vi såg den inte förrän det var för sent. Det var en väldigt frustrerande stämning av att vi sökte efter verktyg och redskap och bra saker att säga. 16
Parallellprocesser kan ta sig uttryck i form av låsningar av olika slag i handledning. Om det, som tidigare nämnts, handlar om omedvetet material är det inte konstigt, anser jag, att låsningar kan uppstå vilka kan vara problematiska att bryta eller lösa upp. Det kan vara svårt, liksom i relationen mellan patient och terapeut att på en meta nivå tolka ett skeende. Handledare C har svårt att minnas en specifik historia där en parallellprocess blivit tydlig, för honom är det enklare att...hitta någon slags prototyp, säg att vi har en patient som sitter och pratar om en massa saker och vi har en terapeut som skall ta sig an det patienten pratar om, säg att terapeuten hamnar i en situation där hon av olika skäl inte riktigt vågar ta sig an det patienten säger, säg att terapeuten inte riktigt vågar ta sig an patientens aggressivitet, säg att vi har en patient som på olika sätt sitter och uttrycker ett missnöje mot sin terapeut och att vi har en terapeut som inte riktigt vet hur hon skall ta sig an det och inte riktigt vågar ta sig an det, den parallellen kan mycket väl, det har jag varit med om ett antal gånger, den kan mycket väl uppstå i handledningssituationen. Att jag sitter och hamnar i en situation där jag vet att om jag inte vågar till terapeuten säga det som terapeuten inte vågar säga till sin patient kan jag inte hjälpa terapeuten. Utan i paralleller jag behöver kunna sätta ord på den aggressivitet som finns i rummet mellan mig och terapeuten. Som en parallell för att terapeuten skall sätta ord på det till sin patient. Det är för mig ett vanligt uttryck för en parallellprocess som man skulle kunna uttrycka så att jag måste våga det terapeuten inte vågar... Därför rör det mycket tycker jag min uppfattning och upplevelse kring vad terapeuten gör och inte gör kontra vad jag gör och inte gör i handledningssituationen. Ofta mycket att det kan handla om aktivitet, hur skall jag våga sätta ord på det terapeuten inte sätter ord på. Och det tror jag finns även i gruppsammanhanget, att terapeuter i gruppen kan uppröras över det terapeuten inte gör - hur fan kan du göra så alltså! att man reagerar på inte minst passivitet. Att man kan uppröras över att vi har en patient som indirekt sitter och förkastar sin terapeut och terapeuten vet inte hur han skall hantera det. Att det väcker rätt så starka känslor i parallellen. Handledare C beskriver en prototyp vad gäller parallellprocesser som han fångar med orden jag måste våga det terapeuten inte vågar och inte sällan, menar han, kan det handla om en aggressivitet från patienten i förhållande till terapeuten som måste benämnas. Han påtalar hur gruppen kan gestalta patientens känslor i förhållande till terapeuten. 3. Gruppens betydelse - samverkan vid parallellprocesser Hur anser psykoterapihandledaren att gruppen påverkar, samverkar vid parallellprocesser? Anser de att gruppen är en tillgång eller kan gruppen försvåra arbetet som handledare på skilda sätt? Handledare A ger en positiv bild av grupphandledning, hon beskriver att hon använder sig av gruppen som handledare. Handledare A hävdar att gruppen kan hjälpa henne se parallella processer, hon använder sig av den tankeprocess som finns i gruppen. Hon berättar...det är det som grupperna är bra på tänker jag att olika, man gör olika associationer, fångar upp olika saker... Hon säger vidare att gruppen kan hjälpa henne att se vad som händer mellan henne och den terapeut hon handleder. Vid tillfällen kan gruppen tycka att hon beter sig annorlunda i förhållande till hur hon normalt brukar agera. 17