Handboken, för familjehem och alla andra som möter människor i

Transkript

1 Handboken, för familjehem och alla andra som möter människor i beroendeställning Det är så att närhet, socialt stöd och sociala nätverk har betydelse, inte bara för människans överlevnad utan också för hennes förmåga att motstå sjukdomar. Det är också så att allt som framkallar och stärker känslor av ensamhet, isolering, saknad, sorg, fientlighet, vrede, depression, främlingskap och andra besläktade känslor leder inte sällan till lidande, sjukdom och en för tidig död. 1

2 Till eftertanke Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så ska jag inte heller hjälpa någon. Sören Kierkegaard

3 Förord Jag vill börja med att kalla familjehem för familjehem och inte fosterhem. Ordet fosterhem tycker jag är ett förlegat uttryck som bara säger att barn kommer till någon för att fostras (eller ännu värre uppfostras!). Barn behöver och barn ska ha gränser men de ska visas dit, inte tvingas. Det utesluter inte på något sätt att en förälder ibland måste ta i på skarpen för att barn ska kunna förstå. Det är en helt annan sak och som jag återkommer till i texten. Denna bok har kommit till därför att jag under några år arbetat som handledare åt en mängd familjehem runt om i södra Sverige. Jag har nog mött ett femtiotal familjehem. Jag har gång på gång slagits av tanken att de allra flesta familjehemsföräldrar är människor som är rätt så vanliga människor med ett stort undantag, de är särdeles engagerade socialt. De är så engagerade att de kan tänka sig att ta emot någon annan människa i sitt hem; någon annan människas barn. Det tycker jag är stort, så stort att det nästan är ofattbart! Fast jag undrar ibland om alla de som bestämt sig för att bli familjehem verkligen vetat vad de har bestämt sig för och vad de kommer att ställas inför. Om de vetat vad det skulle komma att betyda för deras egna barn, skulle de ändå gjort det?

4 Inledning Ett familjehem ska vara just det en familj i ett hem. En familj som så att säga är en ställföreträdande familj med ställföreträdande föräldrar och med eventuella ställföreträdande syskon. Ett familjehem ska fungera som en avlastning för de barn (och för deras föräldrar) som blir placerade där. Detta oavsett om det är en så kallad uppväxtplacering eller om placeringen är en under en begränsad tid. Familjehemmet ska bland annat stå för de normala värderingar som samhället förväntar sig att dess medborgare ska ha. Det ska alltså stå för en vettig och trygg uppväxt där barn ska få utvecklas i den takt som de har möjlighet och förmåga till. Dessvärre förhåller det sig inte så längre som jag tror att det gjorde en gång i tiden, att barn som placerades i fosterhem till större delen var i behov av miljöombyte. Nu förefaller det som att de flesta av barnen som placeras har betydligt större behov än så. Det är inte ovanligt att barn till exempel har långtgående självmordstankar, självskadebeteende, någon neuropsykiatrisk diagnos eller psykiatriska besvär som liksom ligger som en fond till en besvärlig uppväxtmiljö. Nästan alla de barn som varit och som är placerade i de familjehem och som jag är i kontakt med har av förståeliga skäl bekymmer. Dessa bekymmer är oftast av den karaktären som syns och de kan också förstås. Alla de barn som har bekymmer som syns har också bekymmer som inte syns vid första anblicken därmed kan barnens beteenden ibland bli helt obegripliga. Detta ställer oerhörda krav på familjehemmen som ska vara en synnerligen väl fungerande familj, socialt engagerade, snälla, vänliga, kärleksfulla och utrustade med ett stort tålamod. Nu tycker jag emellertid inte att det på långa vägar räcker med detta ovanstående. Ett familjehem behöver vara utbildade i förståelsen av vad det innebär att ha med människor som är svårt skadade att göra. De måste ha en god förståelse för vad ordet behandling och begreppet

5 behandlare innebär. Detta utan att faktiskt vara behandlare eller ens tänka sig att de ska bota någon. Jag brukar säga att ingen kan någonsin egentligen föreställa sig vad det innebär att ta emot någon annan människa i sitt hem. Det finns inga socialsekreterare som tillräckligt kan informera om barnens eller ungdomarnas bekymmer och behov. Dessutom är det tyvärr också så att många, alltför många socialsekreterare inte informerar tillräckligt om ens det de kan, vilket för mig ter sig helt obegripligt. Visst är det så att en socialsekreterare inte alltid vet allt och heller inte kan veta det för att hon inte får reda på allt. Det är självklart. Ibland förefaller det dock som om socialsekreterare i allmänhet inte vill informera för mycket. Detta med en förevändning om att familjehemmet inte ska eller behöver veta. Säkert också detta för att familjehemmet inte ska ha för mycket förutfattade meningar. Det är gott och väl men som sagt ibland är det onödigt lite information som går fram. Det är synd eftersom, om familjehemmet inte vet tillräcklighet, kan de kanske heller inte agera på ett sätt som krävs. Det gagnar inte det placerade barnet och det skapar onödig frustration vilket heller inte gagnar barnet. Det kan resultera i (och vilket jag vet har gjort) att familjehemmet säger upp kontraktet och placeringen för att de främst tycker att de inte fått tillräcklig hjälp. I mitt arbete inom barn- och ungdomspsykiatrin och på senare år när jag som konsult bland annat arbetat med ungdomar, många av dem placerade på så kallade paragraf 12 hem, så har jag förstått att dessa barn och ungdomar tidigt fått lära sig en mängd överlevnadsstrategier som i första hand inte passar in i ett vanligt familjesystem. Av olika anledningar har de fått utveckla strategier som misstänksamhet, att slåss, ljuga, ifrågasätta det mesta, dra iväg när det blir för besvärligt,

6 skada sig själv och andra, etc. (en del av detta gör ju också alldeles vanliga tonåringar, men dessa gör det så mycket mera.) Många av strategierna har också kommit att bli överlevnadsstrategier. För de här människorna har det inte varit självklart att utveckla den känslomässiga eller den sociala delen av personligheten. De har kanske inte ens fått reda på att det är så man gör. Väldigt många av de barn, men framför allt ungdomar som återfinns i familjehem har, liknande strategier och attityder. Det beror till en del på att de egentligen skulle vara på någon form av institution som exempelvis HVB hem. De är sällan detta längre eftersom många kommuner bestämde sig för några år sedan att hellre försöka placera dessa ungdomar i familjehem än på institution. En i och för sig lovvärd tanke om man ser till behoven då de kanske kan tillgodoses på ett annorlunda sätt i ett familjehem. Dock visar det sig föga överraskande att dessa ungdomar också har speciella problem som familjehemmen inte har någon utbildning för eller kunskap om. En del kommuner är noga med och vettiga nog att kräva att familjehemmen ska ha handledning. Många kommuner, kanske de flesta, erbjuder familjehemmen utbildning i form av föreläsningar det är inte tillräckligt. Det finns ingen föreläsning eller föreläsare hur god denna än är som kan förklara och beskriva tillräckligt fullt ut vad det innebär att ha en tonårstjej boende hos sig som inget hellre önskar än att skada sig själv; så mycket så att hon egentligen vill ta livet av sig. Om handboken Min tanke är att ett familjehem ska kunna använda boken som en uppslagsbok för att hämta eller fylla på idéer om det behövs. Kanske kan du få flera användbara tankar om hur du kan förhålla dig till de olika situationer som kan uppstå när man har ett barn, eller flera, placerat hos

7 sig. Det behöver naturligtvis inte vara så och det är (som tur är) heller inte alltid så att alla placerade barn har så svåra bekymmer som jag skrivit om ovan. Denna bok vänder sig till alla familjehem oavsett svårigheter med placering eller inte. Jag är övertygad om att alla kan få någon ny idé eller i alla fall få bekräftelse på att det man redan gör, tänks och tycks av andra också. Jag försöker blanda teori och praktik för att på så sätt få texten att bli lite mera tillgänglig. Av och till i boken finns det frågor att ta ställning till. Det kan man göra för egen del och tillsammans med den andra föräldern. Det finns på sina håll familjehem som träffas för att byta erfarenheter, där kan man också diskutera frågorna. Vill någon starta en studiecirkel för att kanske kunna fördjupa sina funderingar kring begreppet familjehem är detta också ett utmärkt tillfälle att använda sig av frågorna. Dessa frågor finns dels i de relevanta avsnitten och dels samlade i slutet av boken. Man kan vända sig direkt till dem vid diskussionstillfällena. Boken är indelad i två huvudavsnitt, en lite mera teoretiska och en med praktiska. Min tanke är att du ska kunna använda handboken som en sorts uppslagsbok där du ska kunna hämta idéer om det händer något som du inte riktigt vet hur du ska handskas med. Den teoretiska delen beskriver de teorier som jag tycker är användbara i mötet med andra. Jag använder mig av uttryck som behandlingspersonal gör och har användning för. Jag tycker självfallet inte att familjehem och föräldrarna ska vara behandlare, de ska först och främst stå för vad ordet familjehem säger, ett hem där det finns en familj i. Jag använder mig av så kallade fallbeskrivningar, det vill säga händelser som jag varit med om och hört talas om. Här berättar jag om de tips och

8 idéer som jag presenterat och om hur det har gått. Det kan generera idéer om vad du själv kan göra när du känner dig osäker.