Socialpsykiatriskt forum konferens i Stockholm Makt och tvång ur mitt perspektiv. Jag heter Ingela Håkansson, är 37 år och bor i

Transkript

1 Socialpsykiatriskt forum konferens i Stockholm Makt och tvång ur mitt perspektiv. Jag heter Ingela Håkansson, är 37 år och bor i Östersund. Jag sitter med i Brukarrådet för Område Psykiatri Jämtlands Läns Landsting, är en av Ambassadörerna för (H)järnkoll, studerar till undersköterska och lever idag ett liv som jag trivs med. Som 15-åring började jag med självskadebeteende och jag hade min första kontakt med psykiatrin (BUP) som följd av ett suicidförsök, detta var för mig ingen positiv erfarenhet. Mina erfarenheter inom vuxenpsykiatrin, främst slutenvården, sträcker sig från , vårdats genom HSL, men också långa perioder under LPT. Diagnostiserades med borderline personlighetsstörning. Fokus under denna föreläsning kommer att vara självskadebeteende och tvångsåtgärder, sett ur mitt perspektiv. 1993, var jag 19 år, var 164 cm lång och vägde ca 60kg, dvs inte speciellt stor. När jag då som 19-åring blev lagd i bälte för första gången, som följd av självskada och efterföljande tumult, fick jag en chock. Jag trodde inte att denna metod existerade i dagens samhälle och inte som åtgärd till en liten, ångestfylld och förtvivlad tonåring. Skulle jag skratta eller gråta? Detta var inte sista gången jag fick ligga fastspänd, som ett oregerligt djur, ett objekt i en säng. Min tid inom slutenvården upplevde jag som kaotisk och hela tiden kändes det som att det var mitt eget fel. Jag mådde fruktansvärt dåligt i många år och såg döden som den ultimata lösningen. Livet, tyckte jag, var överreklamerat, obegripligt och fyllt av mörker och obeskrivlig smärta. 1

2 Min icke-existerande tillit till mig själv och till omgivningen gjorde att LPT blev trygghet på ett papper, då jag inte litade på att någon ville/kunde hjälpa mig. Sedan många, många år innan, levde jag med en känsla av att jag var fel, det var också mitt eget fel att jag var fel och dessutom så skulle jag straffas för att jag var fel. Självskadebeteendet, kom som följd på en icke-existerande självkänsla och ett starkt självförakt. Jag hatade mig själv, för att jag var fel och utgick ifrån att alla runt omkring mig också gjorde det, för det tyckte jag att jag kunde se och höra utifrån hur människor var gentemot mig. Jag hade inget värde inför mig själv, jag var värdelös. Mitt självskadebeteende skapade problem av olika slag i relation till människor omkring mig, då beteendet var obegripligt för de allra flesta. En del av mig var förtvivlad över detta, en annan del talade om för mig att jag var ändå inte värd några goda relationer. Min ångest gick som en EKG-kurva och vid inläggningar, då jag sveptes iväg av denna kraftiga ångest, klättrade jag på väggarna, skrek, slog på saker eller skadade mig själv, det kändes som hela jag skulle gå sönder av smärtan. Till följd av detta, mitt till synes aggressiva (?) beteende, blev jag lagd i bälte i kombination med en spruta i rumpan, många gånger. Vad dessa bältesläggningar gjorde med mig, som inte syntes, var det förmodligen ingen som visste/förstod, det tycktes inte vara så i alla fall. Bältesläggningarna spädde på mitt redan starka självförakt. Omgivningen bekräftade min dåliga självbild, att jag var fel och straffet för att jag var fel, var bältet. Omedvetet, genom dessa handlingar, talades det om för mig att: jag var värdelös, jag var fel och det var ok att straffa mig för det. 2

3 Det hela blev ett Moment 22: ingen självkänsla + självförakt = självskada, detta ledde till: bälte = bekräftelse på självföraktet, vilket ledde till fortsatt självskadebeteende. Det var sällan/aldrig uppföljning på bältningar och då jag alltid kände mig i underläge i relation till personal, så var det sällan jag ville prata om det. Att hindra en individ från att skada sig själv, tycker jag absolut att man ska göra, men går det inte att göra på ett annat sätt än bälte. Ett barn som är otryggt, ledset, förtvivlat och har panik, skulle man väl aldrig sätta fast i en säng? Det jag dock lyckades förmedla till några var: Ni vet inte min historia, så när Ni tar i mig, tänk på HUR Ni gör det och VILKA som gör det. Det som hände många gånger vid bältesläggningar var att: 4-5 män anfaller mig, håller fast mig, mot min vilja. Drar i armar, ben och kläder. I panik skriker jag: släpp mig, släpp mig, jag vill inte, sluta, nej! Ingen lyssnar, ingen säger något, bara drar i mig och håller fast. Detta blir som en upprepning av övergrepp. Jag slåss i denna situation för mitt liv. Syftet, då jag är i panik, är väl ändå att försöka hjälpa mig att bli lugn? Det räcker inte med att bara hindra en person från att skada sig själv genom akuta punktinsatser, för det ger ingen utveckling. Då blir vården förvaring och inte vård. Det jag hela tiden hoppades, var att någon skulle se den otrygga lilla tjejen som inte litade på någon, men som önskade att någon skulle bry sig, genuint och ärligt, och hjälpa henne till ett liv. Den hjälp jag behövde, för att sluta med mitt självskadebeteende var: trygga relationer i privatlivet och inom vården 3

4 människor omkring mig som var ärliga och tydliga/övertydliga (låtsas inte veta svaret/lösningen om Ni INTE gör det, var ärlig och säg: jag vet inte, men jag/vi kan försöka ta reda på det.) (använd inte abstrakta uttryck som jag kan prata en stund säg hellre: jag har tid i 15 minuter ) (håll det Du lovar. Om Du säger att Du ska träffa mig kl 13.00, då är det INTE Om Du blir sen, ta kontakt med mig och säg det. Det handlar om respekt och att bygga upp tillit) människor som har tid, tålamod och ork att härbärgera de känslor som jag skickade ut Bollplank, för att hitta verktyg att hantera jobbiga känslor och impulser. En känsla av samarbete: hur gör VI för att lösa det här? Det gör mig delaktig, samtidigt som det känns som att hela ansvaret inte vilar på mig ensam, då jag har svårt att lita på mig själv. stöd/hjälp/uppmuntran att söka hjälp INNAN jag skadar mig själv samt trygghet i att då jag söker hjälp, så tas det på allvar och jag ska inte behöva skada mig själv först, innan det bedöms vara tillräckligt akut/allvarligt/dåligt mående. Det var svårt att sluta med självskadebeteendet i kombination med bristande tillit, för: förstår vården att jag fortfarande mår jättedåligt fast jag inte skadar mig själv? Eller tycker de att jag inte kan må så dåligt eftersom jag INTE skadat mig själv, bara för att det inte syns några sår/blod på utsidan? Jag fick börja med att bygga upp min självkänsla, att få ett värde inför mig själv, inte inför någon annan. Detta gjorde jag genom att utmana mig själv och mina rädslor, gå utanför min trygghetszon med stöd och hjälp av trygga och positiva personer. 4

5 Med bättre självkänsla är jag värd att ta hand om mig själv och jag är värd att ha goda relationer och ta hand om dem. Än idag får jag jobba med min självkänsla och min, som jag nu kallar det, självkritiska/granskande sida. Men jag dömer inte mig själv så hårt. Jag är inte stolt över mina ärr, men skäms inte heller. Det jag däremot är stolt över, är att jag överlevt och att jag idag lever ett liv som jag tidigare aldrig trodde jag skulle få uppleva. 5