AYYN. Några dagar tidigare

Transkript

1 AYYN Ayyn satt vid frukostbordet med sin familj. Hon tittade ut genom fönstret på vädret utanför, som var disigt. För några dagar sedan hade det hänt en underlig sak. Hon hade tänkt på det ett tag men funderade fortfarande på om det var en dröm, men å andra sidan hade hon kvar saken hon hade fått. Några dagar tidigare Hon var i trädgården och hjälpte sin mamma med blommorna, när plötsligt så hade hon hört ett svagt ljud från skogen. På något sätt drogs hon mor ljudet, så hon började gå in i skogen, allt längre och längre in. Och ju längre hon kom desto starkare blev ljudet. Till slut hördes det inte längre, och då stannade hon. Hon hade kommit till ett stort träd, säkert det största i skogen. Det var ihåligt i mitten och där stod en pojke, eller hon trodde att det var en pojke, men det hade långt svart hår, spetsiga ögon och gröna kläder. Det var inte vanliga kläder utan det var mest löv och grenar. Han stod och kollade på henne en stund och sedan sa han något som hon inte förstod. Han sa: - Salve. Det var en kille. Hon tittade på honom och försökte säga att hon inte förstod, men hon fick inte fram ett enda ljud. - Du förstår inte vad jag sa, va? - N nej, sa hon lite skakigt. - Hah! Han kollade på henne en stund till och sedan försvann han, för att sedan stå bredvid henne, och han viskade i hennes öra: - Jag ska ta med på en resa som du aldrig kommer att glömma. Hon stod tyst, för hon visste inte vad hon skulle säga. - Om du bara tar min hand så ska jag leda in dig i en fantastisk värld. Hon tog tag i hans framsträckta. Och helt plötsligt såg hon världen helt annorlunda. Träden var grönare. Löven på marken var mer levande och färgsprakande än innan. - Vad tycker du? Frågade pojken. - Det är helt underbart! Utbrast hon. - Detta är bara början. Hon kollade sig omkring i den fortrollande världen. Och sen kom hon på att hon inte visste vad han hette. - Vad heter du? - Mitt namn är Davorok. - Davorok? - Ja, Davorok. - Är inte det rätts så ovanligt? - Jo men nu är ju jag lite ovanlig, sa han med ett leende på läpparna. - Men vad är du då? - Jag är en alv. - En alv? - Ja. Och frågar du alltid så här mycket? - Bara när jag är nervös, sa hon lite generat. - Hah!

2 Vi gick längre in i skogen och han släppte inte min hand en enda gång. - Var det du som gjorde ljuden? Frågade hon honom. - Ja. - Varför? - För att annars hade du inte kommit hit. - Men - Nej, inga men. Det är bara så. Ju längre in vi kom desto mer började skogen att röra på sig, nästan som om att den levde och helt plötsligt så kom det djur och andra varelser som såg ut som Davorok, men vissa såg helt annorlunda ut. - Var är vi? Frågade hon. - Vi är i mitt hem. Vi är i min skog. Vi är i skogen bakom ditt hus. - Men jag har varit i skogen bakom mitt hus och det är inte så här stor och djup. - Men det är för att du inte har sett hela, sa han. Helt plötsligt stannade de och hon kollade sig omkring. Det såg mer ut som en liten by än en skog. Det fanns små hyddor och små stigar, men hon såg inget folk. De fortsatte en bit in i byn, och nu såg hon folket. De stod och väntade. De väntade på dem. De gick in i mitten och där stod en vuxen man, en verklig människa. Hon undrade varför han var här. Han började prata på ett språk hon inte förstod. - Han säger att vi är glada att du ville komma hit och hjälpa oss med detta, sa Davorok. - Hjälper er med vad? Frågade hon. - Shhy Mannen fortsatte att prata med folket och hon fattade fortfarande ingenting. När han var klar, ville han tydligen att hon skulle gå fram till honom, för Davorok knuffade fram henne. - Salve! Sa mannen. Han sa samma sak som Davorok hade sagt när han såg mig, så hon förstod att det var något med hej. - Du har äntligen kommit hit! Du har äntligen hört! Hon fattade inte vad han menade. - Du ska hjälpa oss och i gengäld ska du får en sak! - För det första: Vad är det jag ska hjälpa er med? Och vad är det jag kommer att få? Sa hon. - Du ska hjälpa oss med att fixa en sak! Mannen sa inget mer, utan han kallade upp några varelser till oss. De tog tag i hennes armar och förde bort henne till ett litet hus. De öppnade dörren och knuffade in henne. Där satt två kvinnor och lagade mat. - Du ska först få mat. Sedan ska vi klä dig och sen ska du fixa saken. De gav henne mat och hon åt den. När hon var mätt, tog de tag i hennes armar och ledde henne till ett rum, där det fanns en säng och på sängen låg det ett par kläder. De sa åt henne att ta på sig kläderna och det gjorde hon. Nu såg hon ut precis som de.

3 De sa åt henne att gå ut ur det lilla huset och ledde bort henne till en liten damm. Fast det var inget vatten i den Hon fick en märklig känsla i sitt bröst, det kändes som att allt här var fel. - Du ska hjälpa oss att hitta felet till att vi inte har något vatten! Sa en av kvinnorna som hade följt med henne. - Men jag vet ju ingenting om sådant här! Jag har ingen aning om vad som kan ha hänt! Jag är ledsen men ni måste ha tagit fel person, sa hon till kvinnan. - Men du kan inte vara fel person. Du är den enda som har hört ljudet. Du måste vara den som ska rädda oss. - Men jag har ju ingen aning om vad som har hänt! Hon tittade på kvinnan, men hon sa inget mer. - Jag går nu, så att du får tänka ifred. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon tänkte på allt men hon kom inte på något. Då hörde hon ett ljud som kom bakom henne. Hon vände sig om och såg Davorok. Han kom gående mot henne och hon kollade frågande på honom. - Vad tycker du att jag ska göra? Sa hon till honom. - Det du tycker är rätt att göra. - Men jag vet ju inte vad jag ska göra! Det är ju det jag säger! Jag har ingen aning om vad jag ska göra eller var jag ska gå eller någonting. - Jag kan hjälpa dig med att hitta men resten får du sköta själv. Hon såg frågande på honom och undrade vad han menade. - Jag ska följa dig. Hjälpa dig hitta dit och hem, men inget annat. - Okej, men - Inga men, sa han till henne. Han räckte fram sin hand mot henne och hon tog den i sin. Han drog iväg med henne in i skogen. Helt plötsligt befann de sig väldigt långt in i skogen, och allt hade blivit mörkt. Träden såg sjuka, eller rent av döda ut. Hela tiden hade de gått bredvid ån, som fortfarande inte hade något vatten, tills de kom fram till en liten glänta. Där fanns det vatten men det kunde inte rinna vidare till ån, utan där fanns en osynlig barriär som gjorde så att det fastnade på andra sidan. - Det är det du ska fixa, sa Davorok. - Men jag vet inte vad det är! - Vi har tid på oss. Hon tittade sig omkring, för att se ifall där fanns något hon kunde använda, men det enda hon kunde se var en massa träd och löv och buskar. - Jag har inga grejer så att jag kan fixa det. - Jag har med mig allt du behöver. Han räckte fram ett knyte med grejer, och hon tog emot dem och satte sig på marken. Hon öppnade det och i knytet fanns det olika verktyg som hon inte kunde namnen på. Hon tog upp dem och började studera dem. Tillslut fattade hon vad hon skulle göra med dem. Hon gick fram till den osynliga barriären och började fiffla med verktygen. Hon visste inte riktigt vad hon gjorde med hon började vrida och banka och hålla på. Till slut hördes ett klickande och helt plötsligt försvann den osynliga barriären. Det började rinna vatten i ån igen. Hon vände sig om och kollade på Davorok. Han kollade redan på henne med glädje i blicken. - Jag lyckades! Jag lyckades! Sa hon lyckligt.

4 - Du var den utvalde i alla fall! Du fixade vattnet! Han sprang fram till henne och lyfte upp henne i luften och kramade om henne. Han släppte ner henne och gav henne en kyss. - Varför gav du mig en kyss? Frågade hon honom. - Jag blev glad sa han lite generad. Hon blev också generad. - Men nu ska vi gå tillbaka, sa han till henne. De började gå tillbaka till byn, och nu kunde man höra vattnet porla bredvid dem. Hon kollade på Davorok. Han kollade tillbaka. - Tack för att du hjälpte oss, sa han till henne. - Det var så lite. Men jag har en fråga - Vad? - Vad är det jag ska få av er? - Det får du se när vi kommer tillbaka. - Okej. De gick i ytterligare tio minuter. Nu var de framme vid byn. Mano kom fram till dem. - Klarade du det? Frågade han henne. - Ja, det var inte lätt med det gick. - Bra, och nu ska du få en sak som tack. Han räckte fram sin hand och i hans hand låg ett litet skrin. Hon tog emot det och öppnade det. Inuti låg det ett halsband. Det var det finaste halsband hon någonsin hade sett. Det var snäckor, löv och kvistar på det. Hon tog på sig det och då såg hon allt med egna ögon och Davorok behövde inte hålla hennes hand, för nu såg hon allt utan hans hand. Halsbandet var magiskt, det gjorde så att hon såg världen annorlunda. - Tack, sa hon till honom. Detta ska jag alltid ha på mig. - Varsågod, det är det minsta vi kan ge dig efter allt du har gjort för oss. Davorok tog tag i hennes händer och började föra iväg henne. Efter ett tag förstod hon att det var hemåt han förde henne. - Tack, sa hon till honom. - För vad? - För att du har visat mig allt detta. - Det var inget, sa han med ett leende. De fortsatte att gå och till slut såg hon sitt hus. - Här måste vi säga hej då, sa han. sa hon lite ledsamt. - Men vi ses kanske snart. - Gör vi? - Man vet aldrig. - Mm Han böjde sig fram och kysste henne igen. - Det var inte bara för att jag blev glad, när jag kysste dig innan. Det var också för att jag har velat göra det ett bra tag. Hon tittade på honom lite generad. - Men nu måste vi säga hej då. sa hon.

5 - Hej då, min sköna, ses snart igen, sa han och gick längre in i skogen. - Hej då Davorok, ropade hon till honom. Nu kunde hon inte se honom längre. Hon gick in i huset, där var hennes mamma och pappa som satt och åt. - Var det vackert ute? Frågade hennes mamma. - Ja, det har aldrig varit vackrare, svarade hon med ett leende.