BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL. Skellefteå skriver. 6 Hålet. En berättelse från Skellefteå

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL. Skellefteå skriver. 6 Hålet. En berättelse från Skellefteå"

Lucas Bergström
för 8 år sedan
Visningar:

1 BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL Skellefteå skriver # 6 Hålet En berättelse från Skellefteå

2 Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013

3 Jag var ute och gick häromkvällen och på min väg så hittade jag ett hål i marken. Hålet var mörkt och det gick inte att bedöma hur djupt det var, så jag tog en lampa för att lysa och på så vis kunna avgöra hålets djup. När jag lyste såg jag att det stod någon där nere; en herre som kollade upp på mig med stora, våta ögon och sammanbitna tänder. - Satan vilket hål, sa jag. - Jo, sa han. Det är ett satans hål jag har grävt. - Varför? - Det är bäst så. Jag kommer nog stanna här nere. Jag tyckte det lät konstigt. Varför skulle man gräva ner sig i ett hål och stanna där när det fanns så mycket annat i livet att ägna sig åt? Kanske något mer muntert? Gräva ett hål åt sig själv och stanna där, det var minsann en mycket bitter handling. Det utstrålade verkligen en passiv och likgiltig inställning till livet och världen. Ja, det var både respekt- och ansvarslöst att stå och påstå att det var det bästa att göra. Jag blev upprörd av att se honom stå där nere, hans attityd stack i mina ögon. Egentligen ville jag lämna honom, men han väckte trots allt ett intresse som höll mig kvar. - Vad gör du där nere då? - Ingenting. Det är mörkt, kallt, fuktigt och ensamt, men jag vet i alla fall vad jag har här nere. Däruppe vet jag ingenting längre. En gång trodde jag att jag visste, men jag hade fel. - Vad finns det att veta? Ingen häruppe vet särskilt mycket. - Du förstår, sa han. Jag föddes in i världen däruppe med någonting obegripligt inom mig. Jag var rotlös i grunden, kom 3

4 från två skilda platser och landade på en tredje. Det första jag minns var att jag kände mig annorlunda. Med tiden övergick känslan från att vara annorlunda till en känsla av att vara felskapt. Det som var brukligt i den värld jag levde i dög jag inte till, men alla andra var fullt tillräckliga. Så länge jag var ensam gick det bra, men när jag en dag mötte min omvärld och människorna i den så blev mitt liv förändrat för alltid. - Jasså. Jag vet inte om jag förstår dig, men det låter synnerligen tragiskt. - Jo. Hela mitt liv är en tragedi. När jag mötte människorna började jag jämföra mig med dem. Jag var inte alls som de och de var inte alls som mig. Jag kände mig ensam även i de största sällskapen. Det var som om alla människor omkring mig hade någonting särskilt sinsemellan som jag inte förstod och som jag omöjligt kunde delta i. Även om jag alltid försökte göra som de så var jag aldrig som de. Jag kände mig som den enda felsågade biten i ett hundrabitarspussel. Efter ett tag insåg jag dock att jag hade vissa talanger som ingen annan hade. Talanger som lyfte mig litegrann och gav mig korta stötar av uppmärksamhet. Stötar som jag snabbt blev beroende av. Det var bara när allas uppmärksamhet riktades mot mig som jag kände mig delaktig i samspelet. Stod jag inte i centrum stod jag helt utanför. Och när jag stod utanför gemenskapen och tittade in på de andras slipade samspel blev det helt svart i mina ögon. Jag blev varse om hur värdelös jag var, och de andra blev också varse om det. De tittade på mig med förakt, pratade bakom min rygg och hånlog åt mina brister. - Var det verkligen så? Tror du verkligen att alla människor besitter någonting som du saknar? Jag tycker det låter som att det är tvärtom. Du sa ju att du hade särskilda egenskaper, de där som du ville bli uppmärksammad för. 4

5 - Jo, sa han. Men vad är det värt att kunna någonting som ingen annan kan, när allt man vill är att kunna det som alla andra kan? - Det kan vara värt mycket, sa jag. Det är väl det som får en människa att sticka ut från den normala skaran och faktiskt bli någonting extraordinärt. Så har jag fått höra det. - Du tror inte jag har försökt? Hela mitt liv har jag strävat efter att bli någonting extraordinärt. Jag har nyttjat mina särskilda egenskaper till det yttersta, jag har krävt orimligt med uppmärksamhet från andra och jag har törstat efter deras bekräftelse. Ibland har jag känt att någonting varit på gång, att jag stått på tröskeln till ett liv i ära och berömmelse, men på ett eller annat sätt har det slutat med en stark och dräpande insikt om att jag är värdelös. Det är så det är med mig, antingen är jag allt eller så är jag ingenting. - Där nere är du garanterat ingenting. Bara en sorglig figur med en spade. Du har ju för helvete inte ens en lampa med dig. Om du kommer upp har du åtminstone en chans att lyckas. - Jag har haft mina chanser. Och jag har gått in för att ta alla chanser till hundra procent. Men då jag varenda gång kommit fram till att jag inte är någonting värd så har det blivit allt mörkare. Jag står här nere med spaden för att jag inte har orken att ta fler chanser. - Det kommer alltid nya chanser. Men om du väljer att inte se dem så kommer du aldrig få någon chans heller. Om du bara klättrar upp och fyller igen det där hålet så ska du se att det ordnar sig. Var och en av oss människor har ett eget ansvar att tro på oss själva. Kan vi inte göra det är det ute med oss. Jag skulle aldrig gå ner i ditt mörka hål och ge upp mitt eget liv. Jag vet att mitt liv kommer bli bra om jag bara vågar tro det och aktivt jobbar för det. 5

6 - Hm, sa han. Sluta vara så satans positiv. Tror du verkligen på det där själv? Du står däruppe och tror att du har det bra, men du kommer råka gå in i mörka gränder du med. Ena dagen är det ljust och vackert och andra dagen är det mörkt och anskrämligt. Livet är förrädiskt som satan däruppe. Jag gick i tron om att mitt liv följde en röd tråd. Alla sammanhang kändes en gång klara och var dag hade sin mening, men en dag mötte jag sanningen - den del av livet som inte är ett spel, en förhoppning eller en tro - och den sanningen klippte av trådfan och lämnade mig som en ful skärva av mitt forna jag. Det var då jag bestämde mig för att lämna livet däruppe. Det är en värld som går för mycket upp och ner och fram och åter. Livet däruppe kan ge sken av ett ljus, men det finns alltid en mörk baksida som ligger och bara väntar på att få släcka lampan och göra en besviken. Här nere är det bara mörkt, så här slipper jag oroa mig för ovälkomna överraskningar. I ett mörkt hål är livet förutsägbart. Här nere finns ingen gemenskap och därför kan jag inte heller hamna utanför. Här nere finns inga andra plikter än de jag själv sätter upp. Vill jag gräva djupare har jag min spade nära till hands. Här nere kan ingen komma mig nära och därför kan ingen heller såra mig. Jag har det bra här nere. Jag har lyckats gräva ett hål som jag är nöjd med, och därför behöver jag inte känna mig misslyckad. Däruppe har jag alltid känt mig misslyckad. Det var en övertygande herre som stod där nere i hålet. Han hade svar på allt, till skillnad från mig som inte längre visste någonting. Jag tittade naivt upp mot stjärnorna i rymden efter svar, men de gav mig ingenting. När jag tittade ner i hålet igen så förstod jag dock med ens vad allting handlade om. Det var ingen herre i det mörka hålet, nej, det var mina känslor som 6

7 stod där nere. Mina djupaste, mörkaste känslor som alltid plågat mig. Det som stod ovan jord var mitt förnuft. Mitt friska, sunda förnuft som alltid räddat mig från att leva hela mitt liv nere i ett mörkt hål. 7

8 Önskar du ge författaren feedback på novellen? E-posta till Vi förmedlar sedan mailet till författaren.

Relevanta dokument

Tre saker du behöver. Susanne Jönsson. www.sj-school.se

Tre saker du behöver. Susanne Jönsson. www.sj-school.se Steg 1 Grunden 0 Tre saker du behöver veta Susanne Jönsson www.sj-school.se 1 Steg 1 Grunden Kärleken till Dig. Vad har kärlek med saken att göra? De flesta har svårt att förstå varför det är viktigt att