Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988"

Karl-Erik Arvidsson
för 8 år sedan
Visningar:

1 Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988 Zackarina bodde i ett hus vid havet tillsammans med sin mamma och sin pappa. Huset var litet men havet var stort, och i havet kan man bada i alla fall på sommaren. Nu var det sommar, soligt och varmt, och Zackarina ville bada. Men det fanns ett problem. Hon fick inte bada ensam, och pappa hade inte lust att följa med ner till stranden. Jag har inte tid just nu, sa han. Jag måste läsa tidningen, förstår du. Och så la han sig ner i hängmattan med en stor, prasslig tidning. Den var så stor att nästan 9

Nu var det sommar, soligt och varmt, och Zackarina ville bada. Men det fanns ett problem.

2 hela han försvann, som under ett täcke. Det var bara fötterna som stack fram. Ovanligt tråkiga fötter, tyckte Zackarina. Trista pappafötter som inte ville gå och bada. Då går jag till stranden i alla fall, sa hon. Ja ja, sa pappa. För jag ska gräva en grop, sa Zackarina. I sanden, och det ska bli en fälla, som du ska ramla ner i. Jamen, så trevligt, sa pappa och prasslade med tidningen. Zackarina förstod att han inte alls hade lyssnat. Så där sa han alltid när han inte hörde på jamen, så trevligt! Nä! sa hon. Inte trevligt. Otrevligt! Hon gick ner till stranden och började gräva med händerna i sanden. Först var sanden ljus och torr och varm, men längre ner blev den fuktigare och mörk och kall. Zackarina la sig på mage och tittade ner i gropen. Vad djupt det var. Vilken fälla! Hon tyckte faktiskt lite synd om pappa som 10

Jamen, så trevligt, sa pappa och prasslade med tidningen. Zackarina förstod att han inte alls hade lyssnat. Så där sa han alltid när han inte hörde på jamen, så trevligt! Nä! sa hon. Inte trevligt.

3 måste ramla ner i det där djupa, hemska hålet. Fast det är rätt åt honom, tänkte hon och grävde tre tag till. Det var då det hände. Det var någonting som rörde på sig i gropen. Zackarina kände det alldeles tydligt och drog snabbt undan handen. Jo, det var något där nere, det var det! Allra längst nere på bottnen. Det liksom pillrade i sanden, den trillade undan, och nu nu var det något som stack upp. Något som var svart och lite blankt. Hon såg genast vad det var. Det var en nos. En nos som sniffade och snusade, som bökade och fnyste. Pappa! ropade hon. Det är en nos i min grop, och den lever! Jamen, så trevligt, prasslade pappa långt borta i hängmattan. Trevligt? Zackarina var verkligen inte så säker på det. Det berodde ju alldeles på vilket slags djur nosen satt fast på, och tänk om djuret i gropen var ett vilddjur? 12 Nosen stack upp lite till, och lite till. Zackarina kröp bakåt och höll andan. Djuret var på väg upp! Det krafsade och rasslade i gropen, och upp över kanten höjde sig ett huvud Men vad var det för ett djur? Det var absolut ingen hund, fast det liknade en schäfer, men bara lite, och var mycket vildare på något sätt. Och pälsen såg inte hårig ut. Den var mera som sand, som solgul ökensand. Djuret såg sig omkring och fick naturligtvis syn på henne. Jag förstår, sa djuret och nickade långsamt, och Zackarina hörde att det var en han. Det var du som grävde gropen, sa han. Få se nu, då måste du vara en grävling, eller hur? Hon vågade varken säga ja eller nej, så hon sa ingenting. Djuret suckade. Vilket underligt litet kryp, sa han. Gräver som en grävling, men är stum som en fisk. Han tog ett skutt, hopp upp ur gropen fyra ben och en kropp och en svängande svans. Han 13

Det liksom pillrade i sanden, den trillade undan, och nu nu var det något som stack upp. Något som var svart och lite blankt. Hon såg genast vad det var. Det var en nos.

4 tassade fram till Zackarina, som kröp ihop och tänkte: Hjälp, han äter upp mig! Men det gjorde han inte. Han nosade bara, runt om och överallt på henne. Hon kunde inte låta bli att skratta, det kittlades! Aha, du gnäggar, sa djuret. Då måste du vara en häst. Eller kanske du kacklade? I så fall är du nog en höna. Djuret la huvudet på sned och funderade. Fast en lustig sorts höna som inte har några fjädrar, sa han. Nä, du är min själ och svans ett konstigt djur. Nu kunde Zackarina inte vara tyst längre. Jag är inte alls någon höna, sa hon. Jag är en människa. Djuret log med tusen vassa tänder, vita som snäckskal. Det var ju det jag sa! sa han. Ett mycket konstigt djur. Han rullade runt i sanden och sträckte ut sig bredvid Zackarina. Den sandiga kroppen glittrade som guld i solen. 14 Själv är jag en sandvarg, sa han. God dag, god dag! Jag är mycket sällsynt och sällsynt vacker också, eller hur? Zackarina visste inte riktigt vad hon tyckte. Hon hade aldrig träffat en sandvarg förut. Hon var inte säker på om hon var väldigt rädd eller väldigt glad. Vad äter du? frågade hon försiktigt. Äter du människor? Människor? Nej, fy! sa Sandvargen. Jag äter mest solsken och månsken, för av månsken blir man så himla klok. Jag vet allting. Allting i hela världen? sa Zackarina. Allting i alla världar, och alla svar på alla frågor, sa Sandvargen. Zackarina försökte tänka ut en riktigt svår fråga, som den där stöddiga vargen inte skulle kunna svara på. Någonting om rymden eller så. Eller om myrstackar. Men när hon öppnade munnen hoppade en helt annan fråga fram. Varför, sa hon. Varför måste pappa läsa tidningen? 15

Djuret la huvudet på sned och funderade. Fast en lustig sorts höna som inte har några fjädrar, sa han. Nä, du är min själ och svans ett konstigt djur. Nu kunde Zackarina inte vara tyst längre.

5 Ha! Lätt fråga, sa Sandvargen. Han har ju blivit förhäxad, förstår du väl! Förhäxad? sa Zackarina. Ja, eller som hypnotiserad, sa Sandvargen. Hans ögon har liksom fastnat i tidningen, i de där små svarta bokstäverna, och nu kan han inte komma loss. Zackarina tyckte inte alls om det svaret. Hon ville inte ha en pappa som satt fast i en tidning resten av livet. Ta det lugnt, sa Sandvargen. Jag ska befria honom. Han tog sats och rusade iväg. Han for som en virvlande sandstorm rakt upp mot huset och hängmattan och slet tidningen ur händerna på pappa. Tidningssidorna flaxade bort över havet som stora fåglar. Pappa ramlade ur hängmattan, dunsade ner i marken och tänkte: En varg?! Zackarina! ropade han. Jag har fått solsting! Jag måste bada! Äntligen, sa hon. 16 Och havet var stort och blått, och de badade länge ända tills fingrarna blev skrynkliga. Då gick de hem och drack te och spelade kort och fuskade bara när de behövde. Men i gropen i sanden på stranden, där låg Sandvargen kvar och tänkte på människor och pappor och andra konstiga djur.

Hon ville inte ha en pappa som satt fast i en tidning resten av livet. Ta det lugnt, sa Sandvargen. Jag ska befria honom. Han tog sats och rusade iväg.

Relevanta dokument

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006 En solig dag mitt i sommaren satt Zackarina på stranden och frös så att tänderna skallrade. Här, ta på dig badrocken, sa pappa. Han frös också. De hade varit i vattnet i säkert en timma, för Zackarina