Det var kväll, och bara de allra sista av solens alla strålar dröjde sej kvar i de översta ruskorna av grantopparna.

HTML
DOWNLOAD

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Det var kväll, och bara de allra sista av solens alla strålar dröjde sej kvar i de översta ruskorna av grantopparna."

Emma Abrahamsson
för 9 år sedan
Visningar:

1 Det var kväll, och bara de allra sista av solens alla strålar dröjde sej kvar i de översta ruskorna av grantopparna. I slaskhinken intill dörren mellan köket och verandan hade man glömt att lägga locket över soporna, och ett hundratal bananflugor hade redan fullt upp med att surra ljudlöst runt godbitarna - ett utochinvrängt apelsinskal, det halvbrända skrapet av gårdagens lasagne, några överblivna kokta potatisar, och ett par bitar matjessill. Ännu en natt av arbete hade tagit sin början.

bananflugor hade redan fullt upp med att surra ljudlöst runt godbitarna - ett utochinvrängt apelsinskal, det halvbrända

2 Men ett bra stycke bort, alldeles för sej själv långt från köket och soporna, höll den lilla föräldralösa bananflugan Biggels Drosophila flyglektioner för sej själv. Om och om igen tog Biggels sats uppifrån den ohyvlade brädan med de stora zinkbaljorna och kastade sej ut över myntan som växte i slänten ner från huset, han flög på sidan och på rygg och i de mest halsbrytande saltomortaler. Det var farligt och det var ingen lek, men så var inte heller Biggels nån vanlig bananfluga. De allra flesta bananflugor man får för sej att fråga skulle inte säga att själva flygandet var nån särskilt märkvärdig eller viktig sak. De kan hålla sej i luften redan när de föds, det är ett sätt att komma frukten och grönsakerna och fisken i soporna inpå skinnet och inget mer. Men för just den här bananflugan var det tvärtom: äta gjorde han för att orka flyga.

halsbrytande saltomortaler. Det var farligt och det var ingen lek, men så var inte heller Biggels nån vanlig bananfluga.

3 Biggels lust för att flyga och svaga intresse för att surra och svärma kring bortslängd och halvrutten mat hade gjort honom väldigt ensam. Inte ens hans föräldrar hade förstått, på den tiden han hade föräldrar: Vad ska det vara bra för, Biggels? hade hans pappa många gånger frågat. Varför vill du inte vara som dina syskon och alla våra vänner. Flygning - det är ju sånt som flugor och getingar sysslar med. Du är en bananfluga, Biggels, och din plats är vid avfallet och avskrädet. Biggels visste att bananflugan faktiskt varit det första djuret i rymden eftersom de fick följa med raketer upp redan 1946, det hade han läst på internet. Men han sa ingenting eftersom han visste att pappa ändå inte skulle lyssna. Både pappa och mamma hade fötts i komposten runt hörnet, och de visste inget annat och kunde inte rå för det heller. Det var han, Biggels, som var annorlunda. Istället sällade han sej ett tag till de andra i molnet av bananflugor runt avfallshinken i köket, åt lite av dåligt avsugna plommonkärnor och smörade brödkanter men mådde snart illa och drog sej försynt längre och längre ut i periferin igen.

Varför vill du inte vara som dina syskon och alla våra vänner. Flygning - det är ju sånt som flugor och getingar sysslar med. Du är en bananfluga, Biggels, och din plats är vid avfallet och avskrädet.

4 Och faktiskt verkade ju ingen sakna honom. En och annan nedlåtande blick bara, från några äldre flugor som såg honom smyga undan. Biggels struntade i dem, och slalomflög snart ensam och lycklig mellan lupinerna långt ute på gården. Och det var redan länge sen, minuter eller timmar. Dagar? Biggels visste inte, han hade börjat förlora känslan för tiden. Det var som att den inte fanns när han flög, det var bara han och rörelsen, vinden och vingarna. Gång på gång började han om, envis som en dåre som de säkert skulle sagt allihop, om de velat se, om de ens kunnat. Någon gång kunde han förstås fråga sej vad han egentligen höll på med - han var ju faktiskt ingen svala, han var inte ens myggan som svalan jagade - men påminde sej alltid om att det var han själv som bestämde vem han var och vad han skulle göra. Han var helt enkelt speciell, och rådde varken för det eller kunde göra nånting åt det.

Biggels visste inte, han hade börjat förlora känslan för tiden. Det var som att den inte fanns när han flög, det var bara han och rörelsen, vinden och vingarna.

5 Farten, det fanns såklart en fara i den, men just därför också en sån glädje i att behärska den, vinden och farten hade blivit hans bästa vänner. Biggels lärde sej saker hela tiden, genom att titta på andra insekter, men själv och utan lärare. Han gjorde loopar och rollade och slog liksom kullerbyttor i luften, studsande från utblommad maskros till utblommad maskros. Och till slut var det som att det enda han saknade var att få dela med sej av alltihop, de andra måste få veta vad de missat. Det var kanske tänkt som en överraskning, även om han inte tänkt så noga. Han tog sats uppifrån det korrugerade plasttaket över verandan och kom susande som en pytteliten bålgeting rakt ner mot molnet av bananflugor som festade runt den öppna komposten, och just då han märkte att de sett honom och blivit oroliga för vad det var som kom störtande så släppte han taget om farten och gjorde en lång och vacker loop och landade mjukt och fint mitt i en gammal vackert mörknad äppelskrott.

Han gjorde loopar och rollade och slog liksom kullerbyttor i luften, studsande från utblommad maskros till utblommad maskros.

6 Inflygningen hade varit ett fulländat mästerverk och Biggels log, spänd på vad de skulle säga. Biggels, lyssna nu noga. Det var de äldre bananflugorna som ställt sej att hovra runt omkring honom, och bakom dem såg han hur några av hans gamla vänner kastade konstiga blickar medan resten vände ryggen åt honom. Det kan inte fortsätta såhär, Biggels. Vi kan inte tillåta att ditt oansvariga beteende lockar andra unga bananflugor i fördärvet. Eftersom du flera gånger visat att du bara tänker på dej själv, att du inte respekterar oss äldre och fullständigt struntar i tusenåriga traditioner, måste vi be dej att ge dej av. Biggels Drosophila, du är härmed utesluten ur gemenskapen. Och sen vände de sej om och återgick till surrandet och flaxandet med de andra över slasket och den ruttna frukten och de härskna fettslamsorna i komposten, och ingen gav honom längre en blick.

Det kan inte fortsätta såhär, Biggels. Vi kan inte tillåta att ditt oansvariga beteende lockar andra unga bananflugor i fördärvet.

7 Bedrövad hängde Biggels en stund i luften och tittade på dem, innan han långsamt vände och rörde sej ut över ängen. Han kunde inte förstå - hur kunde man inte vilja lära sej nya saker? Hur kunde man inte vilja flyga på riktigt? Samtidigt gjorde det ont i honom att vara ensam, nu när ensamheten inte längre var bara hans eget val. De ville inte se honom igen, var det verkligen rättvist? Biggels kände hur sorgen började blandas upp med ilska, och sen blev han ledsen för deras skull istället och då kändes det konstigt nog lite bättre. De var bara rädda, och han ville ju faktiskt inte byta med nån av dem. De gör kanske det de måste, tänkte han, precis som jag. Jag är äldre än de där gubbarna, tänkte han sen, eftersom de gör samma saker varje dag. Mina dagar är alla olika och därför är de fler. Hundra precis likadana dagar av att surra runt och stångas över gamla matrester kunde ju lika gärna vara en eller två. Man lever inte för att äta, man äter för att leva - tankarna gjorde honom glad igen, glad över att ha fått tänka dem!

De ville inte se honom igen, var det verkligen rättvist?

8 Rätt som det var upptäckte Biggles att vinden lyft honom högt upp över ängen, nästan i nivå med grantopparna. Och han log och fällde vingarna utefter sidorna och dök ner i den ljuvligaste av alla ljuvliga störtkurvor, med vinden frasande mot ansiktet. Långt senare, eller om det bara var efter en liten stund, upptäckte Biggels en liten prick några meter bort över oreganoståndet som sakta men säkert närmade sej. Han hade varit så koncentrerad på sina övningar att det tog en stund innan han förstod att pricken faktiskt härmade honom. När Biggels rollade över på rygg och föll ner i en långsam omvänd loop så gjorde pricken där borta detsamma. Och när Biggels ställde sej att hovra på stället (det är som att trampa luft) men uppochner, något som väldigt få om ens någon annan bananfluga klarar, så gjorde pricken det också.

Långt senare, eller om det bara var efter en liten stund, upptäckte Biggels en liten prick några meter bort över oreganoståndet som sakta men säkert närmade sej.

9 Undra på att han blev nyfiken. Biggels bestämde sej för att testa nykomlingen ordentligt. Han for iväg som ett jetdrivet spjut rakt upp i skyn, för att singla ner som ett torrt asplöv sen. Han slog en så lång serie kullerbyttor i luften att han började få lite ont i huvudet innan han gav sej. Han zickzackade som en slalomåkare - eller en häxpipa! - mellan tallskotten nedanför stenkällaren. Men vad han än hittade på var pricken kvar där bredvid, och så nära nu att han kunde se henne le. Vem är du? frågade Biggels. Det vet du, svarade hon. Tror du att jag frågar för att det är roligt? sa Biggels. Det är ju lite kul, sa hon. Men allvarligt, vem är du? Jag är din syster sa hon. Jag känner mina systrar, eller åtminstone brukade jag göra det. Och du är inte en av dem. Du har fel, Biggels.

- mellan tallskotten nedanför stenkällaren. Men vad han än hittade på var pricken kvar där bredvid, och så nära nu att han kunde se henne le. Vem är du? frågade Biggels. Det vet du, svarade hon.

10 Hur vet du vad jag heter? Det ser man på långt håll. Hon log, eller om hon skrattade ljudlöst. Du är konstig du. Hon sa: Det förvånar mej att du tycker så. Men det kanske allra märkligaste var att Biggels visste att hon hade rätt. Han hade aldrig sett henne förut, men hon måste vara hans syster. Ingen annan kunde flyga så. Kom, sa hon, jag ska föra dej till din familj. Kom, jag ska visa var du bor! Och de var redan långt nere vid gränsen av gården, där de höga granarna växte. Han sa: Vi är nästan framme vid kärret, jag kan inte flyga över så stort vatten. Ändå följde han efter. Hon sa: Visst gör du det. Du är inte rädd längre. Hon flög in mellan träden och han visste att han måste följa efter. Där, på andra sidan väntade hon vid den lilla spången över bäcken som skiljde tomten från sankmarkerna. Hon såg på honom och sa: Och förresten finns det inget som heter långt borta. Man är väl alltid där man är, eller hur? Och Biggels föll in vid hennes sida, och tillsammans försvann de ut över det mörknande kärret.

Kom, sa hon, jag ska föra dej till din familj. Kom, jag ska visa var du bor! Och de var redan långt nere vid gränsen av gården, där de höga granarna växte.

Relevanta dokument

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget 1 Kapitel 1 Drakägget Hej jag heter Felicia och är tio år. Jag bor på en gård i södra Sverige och jag har ett syskon som heter Anna. Hon är ett år äldre än mig. Jag har även en bror som är ett år, han