Hon kan inte hålla tillbaka tårarna, hon trycker ner sitt ansikte i den stora vinterjackan.

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Hon kan inte hålla tillbaka tårarna, hon trycker ner sitt ansikte i den stora vinterjackan."

Susanne Hansson
för 9 år sedan
Visningar:

1 `````Stormen En ensam kula visslade genom natten En ensam kula, var menad för honom En ensam kula kan få den starkaste att falla En ensam kula penetrerar sitt mål En ensam kula som genom för sin mening, sitt enda uppdrag. -Jag har tänkt efter! Säger hon med gråten i halsen - Aa?. Svarar han kaxigt. Vad är det du har tänkt på? Han börjar inse vad konversationen leder till. -Jag vet inte om jag kan klara av det här längre! Hon kan inte hålla tillbaka tårarna, hon trycker ner sitt ansikte i den stora vinterjackan. - Vad är de du inte orkar med? frågar han mjukt. Han vet precis vad det är hon inte klarar av längre! Men han vill höra henne säga det. Ingen är bättre än sina ord, när man har sagt något kan man inte ta tillbaka de, tänker han. Hon försöker få fram ett konkret svar men de är så svårt att prata. Halsen har svullnat och hon känner en överväldigande känsla av att kvävas. Hon snyftar och säger något obegripligt. Han tappar tålamodet och höjer sin röst. -Vill du göra slut? Säg det bara! Han gör allt för att hon inte ska höra hans röst darra. Han älskar henne och har henne och tacka för allt. Sin livsförändring. Sin väg ut ur stormen, som han kallade det, hans kriminella sida. Mr. Hyde till hans nuvarande tillvaro som Dr. Jekyll.

-Jag vet inte om jag kan klara av det här längre! Hon kan inte hålla tillbaka tårarna, hon trycker ner sitt ansikte i den stora vinterjackan. - Vad är de du inte orkar med? frågar han mjukt.

2 Hon visade honom vad kärlek betyder och hur man använder det. Vad sann godhet och osjälviskhet är. Han har aldrig känt sig så här konstigt, så svag, så sårbar. Han har visat henne för mycket av sig själv. Om hans kompisar såg honom nu skulle dem få sig ett gott skratt. Dom får inte se mig svag, hon får inte se mig svag. Ingen får! - Jag vill bara bli älskad! Ha ett normalt förhållande som alla andr... Han känner lugnet före stormen, han försöker och hålla tillbaka allt. Stormen skulle svepa bort allt och alla. Alla känslor han hade, all lycka. Att de kunde göra så ont! Hon har svikit honom... Han vill inte vara kvar där längre. Han visste att eventuellt kommer hans impulsiva, stormiga sida att framträda. Det ville han inte. Det är då han blir ansvarslös o utan tanke. - Jag visste att du var en hora som alla andra! Hans ögon fylls med ilska. Det finns ingen återvändo. Stormen är på väg. Nu när du har tröttnat på mig så är de dags att gå vidare haa? Du vill knulla andra som den horan du e... Hon kunde inte tro sina öron. Hon har aldrig hört honom svära förut, inte på det här viset. En lättnad lägger sig över henne. Tårarna börjar torka ut. Nu visar han sina riktigt färger tänker hon. -Tack för att du gjorde detta lätt för mig, säger hon, inte längre sympatisk mot honom. -Aa de e lugnt, tack för jag fick spräcka din oskuld, säger han i ett ovanligt lugn. Han väntar inte på svar. Vänder ryggen mot henne och går därifrån med tunga steg. "Hon e död för mig, tänker han. Förkrossad, trött på att bli övergiven, något han hade erfarenhet av. Redan som liten hade hans storebror lämnat honom. Han valde drogerna före honom och valde att dö. Han kommer ihåg

Ha ett normalt förhållande som alla andr... Han känner lugnet före stormen, han försöker och hålla tillbaka allt. Stormen skulle svepa bort allt och alla. Alla känslor han hade, all lycka.

3 som nioåring när han först fick höra nyheterna om sin bror. På nåt udda sätt var det en lättnad. En lättnad att det var vid hans egna hand hans bror dött o inte sina fienders. Men han kände sig ensam. En ensamhet han aldrig känt lika starkt tills nu. Han går emot sin källare, plockar fram nyckeln i den långa korridoren som luktar kiss med de vita väggar som har blivit slitna och gula( är det piss eller är det rök? Kunde han inte undgå o tänka just den stunden ). När han kommer in tänder han lampan alla förutom en är sönder. Det är kallt, halvmörkt och knäpptyst. Han kommer fram till källarförrådet låser upp och flyttar undan två stolar som blockerar hans väg. Längst in i hörnet utav källarförrådet ligger det en liten byrå, dammig och gammal. Han öppnar facket längst ner och plockar fram en påse. I påsen ligger det en till påse för att dölja lukten av plantorna som sprider sig lika snabbt som han drog upp den. Han sträcker sig ännu längre ner under byrån, lägger ifrån sig påsen och plockar fram ett svart handvapen. Han samlar sina tankar och hittar lugnet. Han behöver lättnad. Nu är han lugn, makten ligger i hans händer. Allt ska ta slut vid hans hand o ingen annans. Han poserar med sitt vapen som att han är redo att avfyra, "Om någon jävel försöker med något så kommer jag skjuta skallen av honom" tänker han. Han ser sansad ut. Han ställer tillbaka påsen o gömmer den längre in i byrån än innan. Han hölstrar handvapnet vid midjan. När han kommer utanför sin svale känner han kylan, vinden som blåser kraftigt på mot honom. Han lindrar in sig i sin jacka och skyddar sig mot vinterkylan, men just nu känns det bara som en rutin. Han är oberörd av kylan, redan kall inombords. Han går förbi sina vänner som också är mitt i stormen. Vänner han hållit sig borta ifrån sen han fick tjej. Sällskap som oftast snackar om våld, vapen och knark och påverkar mer negativt än positivt, men med mycket skratt på vägen. Han försöker gå förbi utan att se dem i ögonen. Titta inte på mig tänker han. Han vill inte bli uppsvept i deras storm. Han har sitt egna o tänka på. Brooor, BROOOR! ropar en av dem mot honom. Han ignorerar det. MANNEN, ALAN whattafuck?!

Han går emot sin källare, plockar fram nyckeln i den långa korridoren som luktar kiss med de vita väggar som har blivit slitna och gula( är det piss eller är det rök?

4 Han stannar till o ser mot dem. Han andas tungt o dem ser tillbaka. Minen han ger dem är tillräcklig, dem ser tyst tillbaka. Alan bror, är allt okej? säger en av dem oroligt. Han ser fortfarande på dem, tyst. Hans andetag blir tyngre o tyngre, som en rabieshund som gör sig redo för attack. Han lyfter pekfingret mot sina läppar o shushar dem. Dem lyder. Oron i allas ansikten tyder på att något är enormt fel. Han drar upp sin tröja för o visa vapnet han hölstrat. Han vänder sig ifrån dem o fortsätter att gå. Ey bror... En av hans forna vänner går mot honom, men hålls tillbaka av resten. -Gå inte dit, han ha fått psykos bror, låt han va. Det är ett stort besvär att hela tiden se över sin axel. Att leva med skammen av att se sin gamla älskade i någon annans händer. FAN VA SKÄMMIGT! Det ska inte vara han, han ska inte vara ett offer. Folk ska veta att han e en man. Han kommer att behöva pengar. Varför måste pengar vara så viktigt varför kan vi inte leva utan pengar i en värld av frid. En bondgård där man kan mjölka sina kossor, valla sina får, det är drömmen. Han ska fixa detta för sig själv, men först ska han ta hand om sitt nuvarande problem. Efter det kan han tänka på problemet med pengar. Pengar, vilken illusion, vilket skämt! tänker han och lägger handen på midjan för o känna av vapnet. Utan att ha märkt det så har han hamnat vid hennes port. Han ringer till henne. -Kom ut... En kort paus, hon snyftar tungt på andra sidan. -Nej Alan..det e över. -Jo snälla kom, jag vill inte ha tillbaka dig, jag måste bara få prata med dig, snälla kom ut. Jag går där vi vanligtvis träffas så ingen ser oss. Snälla kom dit bara. Ännu en paus tills hon svarar... -OK. Han tar hastiga steg upp mot skogen dem brukar mötas i. Han flåsar högljutt o frustrerat.

Oron i allas ansikten tyder på att något är enormt fel. Han drar upp sin tröja för o visa vapnet han hölstrat. Han vänder sig ifrån dem o fortsätter att gå. Ey bror.

5 Han börjar nästan springa upp, halkandes, desperat plockar han upp sig för varje gång han är på väg att ramla. Han faller äntligen ihop, han är framme. Vid trädet där han bevisade sin kärlek för henne, deras träd. Inristat på trädet står A<3L Han är på knä framför trädet, helt utmattad. Han omfamnar det och spyr vid sidan av det. Han håller kvar händerna och huvudet en stund på trädet. Han blundar och vill inte öppna ögonen. Men han gör det. Han hör fotstegen bakom sig och tar sig upp snabbt. Hon ska inte minnas honom såhär. Patetisk. -Alan, va gör du? Han vänder sig mot henne, ögonen rödsprängda, fyllda med tårar. Spya rinnandes från mungipan. Han ser mot henne med större o större ögon. Andas högre och högre. Hon börjar backa ifrån honom. -Alan... Han närmar sig henne sakta, hon är för nära för att springa nånstans. Han tar ett stryptag runt hennes hals o trycker henne mot trädet. Deras träd. Inte tills nu hade han märkt hur deras hjärta var precis i huvudhöjd med henne. Hon kämpar för att få fram sina ord men luften räcker inte till. Hela hennes ansikte är rött, uppsvällt. Hela hon darrar tillsammans med Alans hand pga mäkten han använder för att hålla fast henne. Det röda håller på att sprida sig mot hennes ögon. Hon blöder ur näsan. Han tar upp vapnet och placerar det mot mitten av hennes panna samtidigt som han släpper taget om hennes hals. -Alan, uttalar hon raspigt med den knappa luft hon hinner få tillbaka. En ensam kula visslade genom natten En ensam kula, var menad för honom En ensam kula kan få den starkaste att falla En ensam kula penetrerar sitt mål En ensam kula som genomför sin mening Stormen är igång.

Han håller kvar händerna och huvudet en stund på trädet. Han blundar och vill inte öppna ögonen. Men han gör det. Han hör fotstegen bakom sig och tar sig upp snabbt. Hon ska inte minnas honom såhär.

Relevanta dokument

JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS

JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS Christoffer Mellgren Roller: 3 kvinnor, 3 män Helsingfors 060401 1. MOTELLET. (Ett fönster står öppet mot natten. Man hör kvinnan dra igen det, och sedan dra