Lediga dagar Av: Inga-Lill Svensson

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Lediga dagar Av: Inga-Lill Svensson"

Christian Ekström
för 9 år sedan
Visningar:

1 Lediga dagar Av: Inga-Lill Svensson Louise satt som vanligt med sitt morgonkaffe och läste tidningen så långsamt som möjligt. Det kändes som ren meditation även om hon läste om mördade hamas-ledare, jordbävningar och om rådjur som led av den hårda vintern. Visst förfasade hon sig några sekunder, men orkade sedan inte med mer engagemang. Hon var trött, och på lediga dagar läste hon bara tidningen för att sakta ner tankarna, få lite stillhet. Arbetsdagarna som sjuksköterska var fulla av ett ständigt engagemang, ett ständigt inkännande och medkännande. Det fanns inte mycket kvar åt världens alla plågade människor och djur när hon kom hem. Fanns inte mycket ork kvar att vilja hjälpa jorden som sakta men säkert värmdes upp, förgiftades, överbefolkades. Ett människohjärta orkar mycket, men det finns ju gränser, tänkte hon ofta när hon försökte skydda sig själv från att inte rasa ner i stress-hålan hon en gång besökt. Sådana besök avstod hon gärna. Hon tittade ut. Därnere halkade en gammal dam omkring med sin rollator. Envisa människa, vad skulle hon ut och göra när gatan var en enda sörja av grus och snömodd! Varenda gång det senaste halvåret som hon suttit där med sin morgontidning hade hon sett samma gamla dam komma gående på väg till den lilla närbutiken ett par hundra meter längre bort. Det enda hon tycktes köpa var en tidning så varför hon skulle ut och i regn, rusk och snö gick inte att begripa. Det var många äldre människor som passerade hennes fönster. Det låg visst ett hus med någon form av servicelägenheter längre neråt gatan. Ibland satte de sig på sina rollatorer och vilade, verkade trötta. Hennes hjärna ville genast tänka är dom sjuka, behöver dom hjälp? Nej, nej, inget mer engagemang, dom fick klara sig själva. Inga mer besök i hålan.

Visst förfasade hon sig några sekunder, men orkade sedan inte med mer engagemang. Hon var trött, och på lediga dagar läste hon bara tidningen för att sakta ner tankarna, få lite stillhet.

2 Hon gick ifrån fönstret och glömde bort dom med hjälp av något trevligt program på TV. Den dam som just idag passerade nedanför hennes fönster lyckades hon dock inte glömma bort. Mest för att hon alltid kom vid samma tid på dagen oavsett väder. Men också för att hon såg lite speciell ut. Aldrig nylonstrumpor och klänning som många andra äldre envisades med att gå ut i trots kylan. Nej, denna dam hade alltid jeans, Gul-och-blå jeans! En gång när hon själv handlat i närbutiken hade hon råkat stå bakom damen i kassakön och förvånat noterat att jeansen kom från Gul-och-blå. Hur fick hon dom bara på sig? Själv hade hon ett par undanstoppade i någon gammal klädlåda, mindes hur fräck och cool hon känt sig på 70-talet när hon som första tjej i klassen kom till skolan med de nya Gul-och-blå jeans som hennes äldre syster köpt åt henne i Stockholm. Åh vilken lycka! Men så tighta! Hon kunde inte låta bli att fundera över hur en gammal tant fick på sig såna byxor eftersom hon nästan dagligen fick hjälpa människor med förstelnade kroppar eller förlamade lemmar att få på sig kläderna. Förutom jeans hade den gamla damen alltid täckjacka och en blå filthatt med något oidentifierbart smycke fastsatt på kullen. Därför hade Louise för sig själv börjat kalla henne tant Blå. Farbror Blå fick ursäkta. Kanske var det inte ens det att samma dam ständigt återkom eller kläderna som gjorde att hon lagt märke till henne. Hon hade också ett speciellt sätt att gå. Lätt framåtlutad tvingade hon benen att röra sig framåt fastän dom tycktes så ovilliga. Varje steg gav ett intryck av hjältemod. Aldrig att hon satte sig och vila. Idag var det särskilt svårt för den gamla damen. Efter att ha snöat flera dagar började nu snön smälta och rollatorn gled hela tiden ner i små hålor av snömodd. Louise tog en klunk kaffe till och tänkte precis börja läsa kultursidorna då hon såg en lite rörelse i ögonvrån. Damen hade ramlat och låg nu intrasslad i sin rollator. Förbaskat också! tänkte hon och tittade ut för att se efter om inte någon

Aldrig nylonstrumpor och klänning som många andra äldre envisades med att gå ut i trots kylan. Nej, denna dam hade alltid jeans, Gul-och-blå jeans!

3 skulle stanna till och hjälpa damen. Givetvis fanns inte en människa eller bil i sikte. Hon måste själv bryta sin morgonmeditation och agera räddare-i nöden. Hon fick kvickt på sig kläder och stövlar, sprang nerför trappan och ut på gatan. Det första hon hörde när hon kom ut var Helvetes, jävla rollator-elände! Louise stannade till en kort sekund, blev så häpen över vad hon hörde. Det var väl bara yngre människor som svor på det viset! Hon kom fram till damen och frågade behöver du hjälp? Damen vände sig om, gav henne en idiotförklarande blick och muttrade ja vad tror du? Jag tror du behöver hjälp, sa Louise och trasslade ut damen ur rollatorn. Kan du ställa dig på knä, tror du? fortsatte hon, hade ju hjälpt så många förut som ramlat. Kan och kan muttrade damen, jag har bara reservdelar till knän men jag får väl försöka. Hon fortsatte muttra tyst för sig själ, Louise kunde bara uppfatta lite jävlar och helveten här och var. Med hjälp av Louise kom hon över på knä och lyfte sig upp med hjälp av rollatorn. Så stod hon där på sina ben igen. Mår du bra?, frågade Louise, blev du yr eller halkade du? Jag halkade inte, sa damen högdraget, min rollator halkade. Visst,tänkte Louise men sa högt jag heter Louise. Hon sträckte fram handen till hälsning. Försökte låta så vänlig och inbjudande som hon alltid gjorde vid första mötet med sina patienter. Damen stod och bara tittade på henne några sekunder, ignorerade handen, sen sa hon ja,ja och satte återigen fart på rollatorn. Louise hörde henne svära över snön, dåligt plogade trottoarer och gnisslande knän. Så äntligen var hon framme vid butiken, satte handen på den automatiska dörröppnaren och var försvunnen. Louise kände plötsligt att hon frös, hon hade stått som ett fån och bara stirrat på tanten när hon gick sin väg.

Louise stannade till en kort sekund, blev så häpen över vad hon hörde. Det var väl bara yngre människor som svor på det viset! Hon kom fram till damen och frågade behöver du hjälp?

4 Otacksamma människa!, sa hon högt ut i luften, ruskade på sig och gick in i värmen igen. Louise satt återigen med sitt kaffe och sin tidning. Tittade ut. Var höll våren hus? Nu var hon trött på snö, inrasade tak och istappar som hotade att ramla ner i huvudet på henne så fort hon gick utanför dörren. Vad var klockan? Japp, där kom hon, tant Blå, med sina tighta jeans och sin rollator. Sköt den framför sig som en tung gammal ekbyrå. Sakta, sakta segade hon sig fram. Louise log för sig själv, ja säga vad man vill, hon har krut i sig tanten, tänkte hon och återgick till dagens deprimerande nyheter. Nya översvämningar, försvunna människor, våldtäkter. Visst ville hon hjälpa, visst ville hon det. Hon skulle komma ihåg att SMS:a 50 kr till Haiti-hjälpen idag, nu ville hon bara få sitta här i lugn och ro och läsa. Precis när hon hade kommit till serierna på sista sidan tyckte hon sig höra ett svagt rop utifrån gatan. Vad? Vem? Hon kikade ut genom fönstret och där låg hon igen tant Blå, en bit uppåt gatan. Detta är ju inte sant tänkte hon, varför ska hon ut när hon knappt kan stå på benen! Ilsket fick hon på sig kläder och stövlar, halvsprang upp till stället där tant Blå nu faktiskt hade lyckats ställa sig på knä samtidigt som hon svor lika ilsket som förra gången Louise hjälpt henne. Louise kunde inte låta bli att fräsa åt henne. Varför ger du dig ut i det här vädret när du inte klarar av det, hon kände sig som om hon hutade åt ett olydigt barn. Tant Blå tittade lika ilsket tillbaka på henne. Vad vet du om mitt liv eller vad jag klarar av, vad jag måste klara av fräste hon tillbaka. Ja i alla fall måste du väl inte gå ut och köpa en tidning varje dag när det är så här slirigt på gatorna, sa Louise, nu lite stillsammare. Har du ingen som kan köpa den åt dig? Nej, svarade tant Blå och tittade uppfordrande på henne. Ska du hjälpa

Japp, där kom hon, tant Blå, med sina tighta jeans och sin rollator. Sköt den framför sig som en tung gammal ekbyrå. Sakta, sakta segade hon sig fram.

5 mig upp då? Visst sa Louise, tog tag i henne och fick henne på benen igen. Tant Blå tittade ner i marken och muttrade lite tyst jag tycker inte om att behöva bli hjälpt. Louise svarade ja, jag tycker inte om att alltid behöva hjälpa. Hon blev själv förvånad över vad hon faktiskt stod där och sa, men det var faktiskt sant. Tant Blå tittade upp på henne jag heter Emelie. Häftiga jeans, sa Louise, gav tant Blå en kort nick och gick upp till sig. Våren var äntligen här! Istapparna var försvunna, hustaken var snöfria. Snödroppar och vintergäck började titta fram lite här och var. Hon gick långsamt och bara njöt på vägen till närbutiken. Gick in och köpte ett par frallor och dagens tidning. Promenerade sedan i sakta mak nerför gatan till ett hus som låg ett par hus ifrån hennes eget. Hon tog trappan upp, behövde få lite mer kondition och få bort lite vinterövervikt. Hon ringde på en dörr och strax stod Emelie där i dörröppningen. Hej tant Blå, jag kommer med tidningen!

Tant Blå tittade upp på henne jag heter Emelie. Häftiga jeans, sa Louise, gav tant Blå en kort nick och gick upp till sig. Våren var äntligen här! Istapparna var försvunna, hustaken var snöfria.

Relevanta dokument

Först till häcken... en berättelse om vad som hände innan prinsen kysste prinsessan ROLLER HÄCK-IRÈN MAMMA OLE DOLE DOFF

Först till häcken... en berättelse om vad som hände innan prinsen kysste prinsessan ROLLER HÄCK-IRÈN D sovande flicka mamma lat son lat son lat son flitig gårdskarl gift med Ingvild flitig gårdsfru gift