Positiv Ridning Systemet Om att sätta mål Av Henrik Johansen

Transkript

1 Positiv Ridning Systemet Om att sätta mål Av Henrik Johansen Det ska vara ryttaren som tänker en tanke, ryttarens huvud som ger en signal till kroppen, ryttarens kropp som ger en signal till hästen, och till sist, hästen som utför kommandot. Men detta är inte möjligt utan klara mål. Att sätta mål är inte det svåraste. Det svåraste är att inte tappa målet ur sikte och komma ut på ett sidospår. Målet Vi säger alltid att vi ska ha ett mål att arbeta emot, och det är naturligtvis helt riktigt. Men vad är målet? Hur ser det ut? Hur ska det kännas? När vi rider runt utan ett klart definierat mål, dvs. lite planlöst, låter vi saker ske i stället för att få dem till att ske. Har vi inte ett mål kan vi inte lägga en plan och heller inte ha ett system. Hästen får då inte klara signaler om vad den ska göra och blir därför tvungen till att gissa. Hästen gissar säkert fel. Det tror ryttaren ofta är olydighet som måste tillrättavisas eftersom det inte känns bra, och då måste man ju korrigera. Men det är att sätta upp en fälla för den stackars hästen. Vi bör tvärtemot rida på ett sätt som talar om för hästen vad den ska göra istället för att låta hästen sysselsätta oss med korrigeringsridning. Föreställ dig att din tränare undervisar dig på ett sätt där han lägger fällor för dig genom att inte tala om för dig vad han förväntar sig, och därefter enbart ger dig negativ kritik. Du kommer att gå hem med ett självförtroende som har fått sig en ordentlig knäck. Detsamma gäller för hästen. Kanske har vi definierat målet för oss själva som Jag vill rida Grand Prix Jag vill vara den bästa på min ridklubb Jag vill vara med i OS Jag vill ha min vägg täckt med rosetter Eller något liknande Men detta är inte mål som man kan utbilda en häst efter. Att sätta mål kräver en stor insikt och förståelse av vad dressyr egentligen består av. Den allra bästa erfarenheten får man genom att rida en häst som går korrekt och kan många rörelser, dvs. en läromästare. Att sätta mål Att sätta mål är inte det svåraste. Det svåraste är att inte tappa målet ur sikte och komma ut på ett sidospår. Om vi ska köra från X-köping till Y-köping, Copyright by Positive Riding. All rights reserved. 1

2 sätter vi oss inte bara i bilen och kör tills vi stöter på en skylt med Y-köping. Vi tittar på en karta och tar reda på hur vi kommer dit och vilka byar vi ska passera igenom för att komma fram. Detsamma gäller när vi sätter igång med att utbilda en häst. Grunden till att något plötsligt inte fungerar tillfredställande, kan vara att hästen har mist självförtroendet eller blivit spänd och nervös för att vi har krävt för mycket av den. Det är vanligt hos många hästar när de ska lära sig byten eller andra rörelser som ställer stora krav på dem. Låt oss anta att målet är att utbilda hästen till Grand Prix. Ett så stort mål kan jämföras med att bygga ett hus. Arbetet med att bygga huset delas upp i många delmål. Vi kan kalla dem för olika steg på den väg vi ska följa och som ska föra oss så rakt som möjligt fram till målet, när vi utbildar hästen. Efter att ha gett alla stegen ett namn och klart definierat vad de olika stegen ska bestå av, och vad vi kan förvänta oss på varje steg, kan vi påbörja arbetet. Nu ska vi hålla oss till den utstakade kursen. Med andra ord: När vi sitter på hästen och har blicken riktad mot nästa steg har vi samtidigt ett öga på det färdiga huset i fokus. När vi kommer ut på ett sidospår Om det någon gång händer att vi kommer vid sidan av spåret, dvs. inte följer det raka spåret mot målet, finns det naturligtvis en förklaring. Det tar lång tid att utbilda en häst. Ibland verkar även avståndet mellan de olika stegen mycket stort, vilket gör oss frustrerade. För att göra färdigt ett steg har vi kanske måste arbeta mycket hårt och länge med hästen. Vi ska bygga upp muskler, skapa lösgjordhet och balans, hästen ska lära sig att förstå bestämda hjälper osv., för att vi ska uppleva att det känns riktigt rätt. Ibland är det nödvändigt för oss att gå tillbaka och under en tid arbeta med övningar eller delar av grunderna som vi trodde att vi var färdiga med för länge sedan, för att återfinna något vi förlorade på vägen. Korrigera dig inte fram till målet hjälp hästen och visa den vägen Det är sådana situationer som får oss till att lämna den utstakade vägen och hamna i diket. Hästen blir nervös och begår fel för att den är spänd, och då börjar ryttaren rätta för mycket. Det är naturligtvis inte alltid fel att rätta, ibland är det t.o.m. nödvändigt, men försök att hitta en annan väg. Vi bör undvika att oavbrutet korrigera hästen fram mot målet då det är detsamma som att säga till den: Det är fel, och det är också fel, och nu är du dum och olydig igen, i hopp om att hästen till slut av sig själv ska räkna ut, vad den ska göra. När du själv ska sätta mål och bli organiserad i ditt arbete kan du ha stor glädje av att använda schemat i kapitlet Träningsplanering. Det handlar om att vara realistisk när man sätter mål för sin hästs träning, men samtidigt inte tro att målen är ouppnåeliga för att de ser så ut idag. Jag har sett hästar som jag tyckt varit medelmåttliga och därför inte trott mycket på, men där ryttaren älskat och trott så mycket på sin häst att de nått riktigt långt. En solskenshistoria Låt mig berätta en liten historia. En gång fick jag en ny elev, Maria. Hon hade tagit över sin systers hopphäst Klarino som då var 11 år och 159 cm hög. Klarino var för het för hoppning. Maria var 17 år och ville gärna rida dressyr. Det ska i sammanhanget också Copyright by Positive Riding. All rights reserved. 2

3 sägas att många hästmänniskor hade avrått köpet av Klarino redan ifrån början, då hans högra framben satt så skevt att tån pekade rakt in mot det vänstra frambenet. Han blev dock aldrig halt på det benet eller något av de andra heller för den delen. Maria ville gärna ha undervisning, med den enda tid jag hade var en gång i veckan klockan tio på kvällen, på en plats som låg rätt långt ifrån Maria och Klarinos hem. Under det första året var lektionerna långa. Det enda vi övade var övergångar, för så snart man gav det minsta efter på tygeln for Klarino iväg i full fart. Men vi gav inte upp. Familjen hade inte stora resurser så sadeln var av billigaste kvalité och ridbanan hemma hos Maria var smal, ojämn och full av sten. Klarino kunde absolut inte stå stilla, det var alldeles för tråkigt. Att gå skänkelvikning och slutor var det värsta han viste. Det var inte någon lätt uppgift. Marias far, som ofta var med och tittade på träningarna, ruskade på huvudet han kunde inte förstå att vi hade sådant tålamod med denna häst. Det gick ett par år och en del problem var lösta. Det var nu dags att lära Klarino seriebyten. Det blev ett riktigt bakslag, det räckte nästan med att säga ordet byte så stack han, men även seriebytena lyckades till sist. Klarino klarade sig ganska bra i medelsvåra klasser, men lilla Maria ville vidare. Jag var övertygad om att Klarino inte hade förutsättningar för att gå passage, vilket jag sa till Maria. Maria var dock inte den som tog en sådan kommentar särskilt allvarligt, och vi provade. Det såg förfärligt ut! Men Maria gav sig inte så lätt och efter en ganska kort tid började det faktiskt gå riktigt bra Klarino gick passage. Det ska tilläggas att Klarinos bakben var ganska svaga. De var så instabila att vi knappt vågade öva galoppiruetter. Vi var mycket försiktiga och gick långsamt fram, men så en dag var de också på plats. Piaffen blev märkligt nog aldrig något problem, och det var vi naturligtvis bara glada för. Maria var nu 19 år. Tiden var kommen för de svenska mästerskapen för young riders. I den första klassen stod Klarino på bakbenen en stor del av programmet, men Maria visade stor förståelse för hans uppträdande. Alla klappade händerna då hon red ut. I de två nästkommande klasserna uppförde sig Klarino så anständigt att han blev fint placerad. Slutresultatet blev en andraplats i mästerskapet. Maria och Klarino var nu med i landslaget för young riders. Maria och Klarino var sedan med på EM i Tyskland. De blev inte placerade men slutade som bästa svenska ekipage. Vi kom hem, och det var dags att debutera i GP på en stor tävling i Göteborg. Klassen under GP, Int II, gick på fredag kväll. Klarino uppförde sig förfärligt, var spänd och mycket olydig, ja tom uppe på bakbenen ett par gånger. Nästa dag var det dags för debut i GP. Jag ville att vi skulle stryka oss, men det ville inte Maria. Jag var övertygad om att jag på lördagsmorgonen skulle hitta Maria spänd och nervös, men åter igen tog jag fel. Hon mötte mig i kafeterian med ett stort leende på läpparna. Maria berättade för mig att hon varit sur på Klarino för hans uppträdande på fredagskvällen. Men så vaknade jag klockan fyra i morse och tänkte: Tänk att jag har en häst på 16 år som är så pigg och glad att han kan komma på så mycket sattyg. Så jag klev upp och sprang en tur i skogen med honom. Jag var mycket överraskad, men också full av beundran över hennes inställning. Debuten i GP gick fint, Klarino höll sig på Copyright by Positive Riding. All rights reserved. 3

4 mattan och genomförde ett flott program. Därefter deltog de i flera Svenska mästerskap för seniorer. Jag skulle kunna fortsätta att berätta historier om Maria och Klarino, men då blir detta kapitel allt för långt. Klarino var igång tills han var 22 år, och de sista 5 åren hade min fru sådan tur att ha honom som läromästare. Jag har lärt mig mycket av samarbetet med Maria och hennes häst Klarino. Maria var alltid glad, positiv och såg möjligheterna. Hon hade blicken riktad framåt och var inte det minsta nervös för vad andra tänkte. Hon fann ett sätt att rida sin häst på som passade dem båda. Av alla de år med Klarino har jag lärt mig att man inte ska ge upp bara för att det är svårt emellanåt. Copyright by Positive Riding. All rights reserved. 4