Mitt sista samtal till Pappa. på hans begravning

HTML
DOWNLOAD

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Mitt sista samtal till Pappa. på hans begravning"

Lena Svensson
för 9 år sedan
Visningar:

1 Mitt sista samtal till Pappa på hans begravning den 19 maj 2011

2 Kära Carl-Fredriks närmaste! För sista gången har vi alla pratat med Carl-Fredrik, nu måste vi vänja oss vid att bara prata om honom. Vi kan fortfarande umgås med honom om än bara i våra tankar. Jag tänker nu utnyttja den möjligheten till en liten tankeutflykt tillsammans med min kära pappa. Välkomna med på utflykten! Att någon lyssnar känns skönt. Jag kommer tydligt ihåg en kväll när jag var i 6-årsåldern och skulle somna. Plötsligt insåg jag tydligt att jag kunde förlora en av mina föräldrar, ja kanske t o m båda. I min förtvivlan ruskade jag huvudet för att bli kvitt tankarna. Något liknande upplevde jag aldrig igen. Det har nu gått över 60 år och jag har blivit föräldralös i ordets egentliga bemärkelse. Men jag känner mig inte föräldralös och det har sina vackra förklaringar. När jag fick dödsbudet tände jag ljus bredvid ett photo av pappa och uttalade för mig själv: Lilla pappa! Men det var någonting som inte stämde. CF blev aldrig lilla pappa. Han var och kommer alltid att vara min stora pappa och min stora trygghet. II

Jag kommer tydligt ihåg en kväll när jag var i 6-årsåldern och skulle somna. Plötsligt insåg jag tydligt att jag kunde förlora en av mina föräldrar, ja kanske t o m båda.

3 Han var rak, ärlig och tydlig och kunde sätta gränser eller som pappas kusin Lars kondolerar: Jag deltar varmt i sorgen och saknaden efter Carl-Fredrik som i så mycket påminde mig om min gudfar farbror Karl. Han hade det öppna raka sättet att kommunicera som jag mycket uppskattade. Jag behövde sannerligen gränser. Att gränser sedan kunde överskridas var pappa väl medveten om och en mästare på att med både hjärna och hjärta hantera. Den allmänna uppfattningen om pappa var att han arbetade, arbetade och åter arbetade. I en sån situation blir det kanske inte så mycket tid över till gulligull och att sitta i knät. Sådant var inte heller pappas starka sida. Det fick andra ta hand om. Men det finns en annan vinkel på det hela. Pappa levde för andra och skapade verklig trygghet. Under min tidiga uppväxt i Norrbotten nöjde han sig inte med den månad semester han hade utan la till en månads tjänstledighet, naturligtvis utan inkomster. Först senare har jag upptäckt att min pappa var en av de första som tog ut pappaledighet, dessutom utan någon som helst ersättning. Dom sommarmånaderna, som gärna tillbringades i närheten av någon bondgård, är ljusglimtar som jag nu ofta plockar fram. Under min uppväxt hade pappa alltid sin praktik i samma trappuppgång som vi bodde. Det var en enorm trygghet att alltid ha III

Att gränser sedan kunde överskridas var pappa väl medveten om och en mästare på att med både hjärna och hjärta hantera.

4 en pappa "hemma" och trots att han så gott som hela tiden var upptagen med någon patient, kunde man alltid ringa på dörrklockan till mottagningen och söka tröst, hjälp med ett problem och t o m be om en slant om det behövdes. Pappa hade inte tid att stå och räkna slantar, så man fick alltid en tia med uppmaningen: "Du får lämna tillbaka det som blir över." Jag kan inte minnas att han någon gång frågade efter det som blev över. Det känns nästan som om pappa, åtminstone till en del, jobbade deltid för att när som helst kunna ställa upp för "vård av barn". Redan på 1950-talet... Rak, trygg och givande - under hela sin livstid. Oroade han sig aldrig? Jo det gjorde han, men det skulle aldrig falla honom in att visa den oron för oss andra. Han ville bara ge - framför allt trygghet. När jag gick sista året i gymnasiet var pappa och jag ensamma hemma under februarilovet. Jag skulle plugga men ansåg mig även ha tid till nöje någon gång. Eftersom jag var van vid att mamma satt uppe och väntade på mig sena kvällar och att pappa sov i godan ro, trodde jag att jag hade full frihet att komma hem mycket sent en kväll. En bra bit efter midnatt fann jag till min förvåning pappa vaken och ursinnig av oro. Han kunde delegera men det yttersta ansvaret var alltid hans. Lyssna kunde pappa. Han lyssnade - och stöttade och man visste att det han sade verkligen gällde. Pladder och medlidande fanns det inte mycket plats för. Men uppmuntran grundad på IV

" Jag kan inte minnas att han någon gång frågade efter det som blev över.

5 fakta och intellekt var hans styrka och det är nog det som gör största nyttan, åtminstone på litet längre sikt. Jag kommer ihåg hur han en gång gjöt mod i mig med orden: "Jag känner rent intuitivt att det där kommer att lösa sig inom en snar framtid" Ivrig av hans uppmuntran frågad jag naturligtvis HUR? Det listiga svaret blev: Det kan jag inte säga. Du hörde väl att det är en ren intuition. Då vet man inte hur. Jag blev ändå trygg och problemet löste sig på ett ganska otroligt sätt. För några år sedan såg jag i TV ett par som hade varit gifta mycket länge, jagtrord det var 75 år. När man frågade hustrun efter receptet på ett så lyckligt äktenskap svarade hon: "Inte har vårt liv alltid varit en dans på rosor. Nog har det gårr både upp och ned. Men en sak har jag alltid vetat - vad som än händer så finns han där intill den sista dagen." Så är det också med pappa. Intill den sista dagen. Hans är kommen, ännu inte min. Hans finns där fortfarande. Svartmåla är ett ställe som många av oss har glada minnen från. Det var också här jag fick uppleva pappa i hans kanske allra vackraste roll, farfarsrollen. Minnet av när Anna-Karin väckte sin farfar i gäststugan med en ringklocka och de hand i hand tågade till frukost är ett av mina allra vackraste. V

Det listiga svaret blev: Det kan jag inte säga. Du hörde väl att det är en ren intuition. Då vet man inte hur. Jag blev ändå trygg och problemet löste sig på ett ganska otroligt sätt.

6 En gåva som pappa gav mig är Du, Wivi. Det var framför allt under Svartmålaåren som jag upptäckte hur stor den gåvan är. I Dig fick Anna-Karin och Annika uppleva en farmor, den finaste jag nånsin sett. Ganska nyligen fick vi rätten att arbeta till 67 års ålder. Fjuttigt kan man tycka när man upplever hur pappa vände på de två siffrorna och arbetade tills han var 76. Långt därefter höll han sig orienterad inom läkekonsten. Det har jag förstått genom pappas lillebror Trygve, också läkare, som ofta beundrade just den egenskapen. På 1990-talet upptäckte man förändringar på en av pappas lungor. "Lungcancer!!" - tänkte vi nog alla. Jag var övertygad om att jag förlorat min pappa. Jag glömmer aldrig den sommarpromenaden på Svartmåla när bara vi två gick och talade om detta. Jag frågade honom, om det nu inte var dags att sluta röka i alla fall. Pappa hade som så ofta en egen diagnos - det var inte cancer, han hade bara haft en ovanligt svår förkylning i vintras. Men så kom tillägget - "och jag vet att du inte är så dum att du tror att lungcancer läker ut bara man slutar röka". Senare konstaterades att pappas diagnos var den riktiga. VI

Fjuttigt kan man tycka när man upplever hur pappa vände på de två siffrorna och arbetade tills han var 76. Långt därefter höll han sig orienterad inom läkekonsten.

7 JAG HADE FÅTT MIN PAPPA TILLBAKA!!!!! Så småningom slutade han också att röka. Jag tror det var mer för vår skulle än för hans egen. Tapper var pappa unde de sista levnadsåren. Nästan utan hörsel och syn var han klar som i ungdomen. Men han hörde bra i telefonen, en förmåga som kom väl till pass med 115 mil emellan oss. Hans vetgirighet var oförändrad och det var alltid aktuella ämnen som avhandlades. Hade jag några frågor i min släktforskning var han en levande uppslagsbok. Han ville ständigt ha svar på nya frågor, som han litade på att jag skulle ta fram via Inet. En av hans senaste frågor var om Husbergsgrottan inte långt från hans födelseplats. Frågan förblev obesvarad pga min glömska och när vi för sista gången talades vid i telefonen sa han: "Du, det där om Husbergsgrottan kan vi strunta i, det finns så många grottor, så". Detta var inte likt honom - tio dagar senare var han död. När jag meddelade detta till pappas åtta år yngre syster Signe, förklarade hon hur nära de två alltid stått varandra och hur han i alla lägen ställt upp för henne: "Han var som en far för mig" Kan man få en bättre bevis på sin goda förmåga som far? VII

Hans vetgirighet var oförändrad och det var alltid aktuella ämnen som avhandlades. Hade jag några frågor i min släktforskning var han en levande uppslagsbok.

8 Jag hade förmånen att ha honom till far, inte som en far. För detta kommer jag att känna evig stolthet, glädje och tacksamhet. Tack också Wivi för allt Du gjort oss. Genom pappa kom Du att stå mycket nära mig. Det kommer Du alltid att göra. Sov gott min lilla stora pappa!! Karl-Bertil Arosenius VIII

Relevanta dokument

Songkids Vi är Songkids Songkids Vi är Songkids. Songkids Vi är Songkids Songkids Vi är Songkids

Text & musik: Agnes Samuelsson, Jonatan Samuelsson Songkids Vi är Songkids Songkids Vi är Songkids Vi gillar alla människor Hur dom än ser ut Vi vill att dom ska veta Dom är älskade av Gud Vi gillar dans