Utan smärta, ingen ära - El Camino

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Utan smärta, ingen ära - El Camino"

Björn Svensson
för 8 år sedan
Visningar:

1 Utan smärta, ingen ära - El Camino Shaeen Svanede 1

3 Till min son, den viktigaste människan på jorden. Den här boken är främst för dig eftersom jag alltid vandrar med dig i mitt hjärta. Jag hoppas att din livsresa ger dig lika mycket som min har gett mig. Med stor kärlek Mamma 3

4 Innehållsförteckning Det kunde ha börjat bättre!...6 En stunds andhämtning...27 Mot Roncesvalles...38 Ett mirakel...51 En liten kanin...64 Från Pamplona till Puente La Reina...78 Blod, svett och bedrövelse...84 Kan man ta buss? Stämpeln Mot Burgos Trottoar-Totte Självömkan Tuffa vikingar sover i en kyrka Boadilla del Camino Vaselin är inte bra mot allt Häxor, finns de? Byn med grodorna Landet med nycklarna Återseenden

.. 116 Mot Burgos... 124 Trottoar-Totte... 131 Självömkan... 135 Tuffa vikingar sover i en kyrka... 140 Boadilla del Camino.

5 Järnkorset Ponferrada Den trogne hästen Så nära, men ändå så långt borta! Med själens ögon Sarria Tolerans Den Heliga Staden Världens ände Avsked och återseenden

... 219 Med själens ögon... 225 Sarria... 236 Tolerans.

6 Det kunde ha börjat bättre! Vadå checka in igen? Jag stirrar på kvinnan vid incheckningsdisken på Kastrup. Hon drar en lång suck, men fortsätter le vänligt när hon säger; Ni måste först hämta ut ert bagage från planet för att sedan gå till incheckningen och lämna bagaget hos nästa flygbolag. Det är så det går till. Men då kommer vi ju aldrig att hinna! Jag känner hur paniken börjar krypa i mig. Lite vantroget tittar jag på Suzie som stirrar tillbaka med uppspärrade ögon. Vi som hade planerat in i minsta detalj och förlitat oss på att allt skulle gå bra. Så skulle vi stöta på patrull så här på direkten! Så. Andas djupt nu. Taktikbyte. Okej, men om vi tar ryggsäckarna som handbagage? Incheckningskvinnan tittar på säckarna och ser tvivlande ut. De är för stora för att gå in i kabinhyllorna. Vi betraktar våra sprickfärdiga ryggsäckar som är fyllda med Måste-Ha-Med-Saker och tvivlet i min hjärna börjar bråka med den hittills så starka känslan att allt ska kunna lösa sig. Ni kommer ändå inte hinna med den korta marginalen som ni har. Ni måste genom passkontrollen för att sedan gå in genom säkerhetskontrollen igen. Men ni kan boka nya biljetter när ni kommer fram. Är världen helt galen? Vi ska ju för sjutton gubbar flyga till Stansted bara för att ta ett nytt plan till Biarritz, ska man verkligen behöva gå igenom hela den proceduren en gång till? Kan man inte bara gå från gate till gate? Jisses. 6

Det är så det går till. Men då kommer vi ju aldrig att hinna! Jag känner hur paniken börjar krypa i mig. Lite vantroget tittar jag på Suzie som stirrar tillbaka med uppspärrade ögon.

7 Jag inser hur naiv jag varit. Och ändå hade jag känt mig så säker när jag suttit där och bokat biljetterna. På vägen ned kommer det att gå bra med små marginaler, men på vägen hem måste det finnas fler timmar mellan. Så hade rösten sagt som jag hört i mitt inre när jag satt där med alternativen på skärmen; att behöva sova över i Stansted för att flyga vidare till Frankrike dagen därpå eller att bara ha 35 minuter på oss att byta plan. Det sistnämnda skulle gå, det var jag säker på då. Nu känner jag mig inte alls lika säker. Jag biter mig i läppen. Här blir det till att tänka och handla snabbt. Något annat finns inte. Suzie tar sin ryggsäck från vågen. Jaha, vi får packa om helt enkelt. Jag nickar. Det är det enda möjliga alternativet även om jag inte riktigt kan begripa vad jag skulle kunna välja bort bland allt som redan är genomgånget och sållat hundra gånger om. Jag ser på klockan. Vi har i alla fall hyfsat med tid här och nu. Kvinnan bakom disken ler beklagande och någonstans i hennes blick ser jag hennes tanke om hur lönlöst det hela är. Jag suckar och tar även min ryggsäck från bandet och vi ställer oss vid sidan av. Nu gäller det att tänka snabbt. Då måste jag ringa till Sigge. Han måste komma tillbaka och hämta med sig det vi packar ur. Jag tar telefonen och slår på den igen efter att ha slagit av den vid gränsöverfarten. Naturligtvis tar det extra lång tid innan den går igång. Hjärtat bankar ljudligt i kroppen och andhämtningen är snabbare än vanligt. Suzie ser aningen spänd, men ändå lugn ut. Jag trycker och trycker på telefonboksknappen. Vänta står det på skärmen. Till slut kan jag äntligen slå numret. 7

Så hade rösten sagt som jag hört i mitt inre när jag satt där med alternativen på skärmen; att behöva sova över i Stansted för att flyga vidare till Frankrike dagen därpå eller att bara ha 35 minuter

8 Var är du? Sigge låter förvånad Jag har stannat vid rastplatsen efter tullstationen. Jag var tvungen att gå på toaletten. Attans. Han hade hunnit genom tullen. Ja, ja. Vad göra? Kan du komma tillbaka snabbt? Jag förklarar situationen för honom och han skrattar lite. Jag tycker kanske inte det är lika roligt. Men tillbaka ska han komma i alla fall. Puh Så ser vi på varandra igen, jag och Suzie. Ja det är väl lika bra att sätta igång. Vi greppar våra ryggor och går till närmaste bord vid fönstret i avgångshallen. Av med jackorna. Vi är varma nog ändå. Och med en djup suck tar vi oss an verket att slita upp sak efter sak för en absolut sista sållning. Kniven ryker förstås, den går inte att ha i handbagage. Inte heller nagelsaxen. Nackkudden? Hm Ja, ja det får väl gå med kläder i örngott i värsta fall där det inte finns kuddar precis som Suzie sagt hela tiden. Sak efter sak får en snabb kritisk koll igen och förvånad inser jag efter en stund att det har gått att rata en hel del av alla dessa Måste-Ha-Med-Sakerna i alla fall. Kanske är det så man skulle packa i fortsättningen? I panik. Nej helst inte När Sigge kommer tillbaka genom glasdörrarna så står vi där med varsin plastpåse med saker och ryggsäckarna något magrare. Vi kollar måtten med handbagagevagnen. Och så blir det dags att gå fram till den tvivlande damen i incheckningen igen. Hon har inte ändrat uttryck. Som om hon tänker Ja, ja, dumma svenskor, de lär ju få veta när de kommer fram att detta ändå inte går. Men hon är fortfarande lika vänlig. Så lämnar vi Sigge än en gång och går vidare upp för trapporna. 8

Puh Så ser vi på varandra igen, jag och Suzie. Ja det är väl lika bra att sätta igång. Vi greppar våra ryggor och går till närmaste bord vid fönstret i avgångshallen. Av med jackorna.

Relevanta dokument

Drogad. AHHH! skrek Tim. Vad har hänt! skrek jag. Det är någon som har kört av vägen och krockat med ett träd! Men ring 112! Ge mig min mobil da!

Drogad. AHHH! skrek Tim. Vad har hänt! skrek jag. Det är någon som har kört av vägen och krockat med ett träd! Men ring 112! Ge mig min mobil da! Drogad Det var en helt vanlig lördags morgon, klockan var 4:33 det var kallt och snöade ute. Idag skulle jag och min pojkvän åka på skidresa i en vecka i Lindvallen, det är första gången för min pojkvän