Gå vidare. Elsa Söderberg åk 6 Österbyskolan

Transkript

1 Gå vidare Elsa Söderberg åk 6 Österbyskolan Förutom smärtan och sjukhuset så känns det rätt konstigt. Hela min familj sitter runt mig, tittar på mig och är bara tysta. Mitt namn är Lyra Locker och jag är 14 år. För en månad sedan när jag cyklade hem från min kompis Tora vid sjutiden så kom det en bil. Åtminstone tror jag att det var det. Jag minns bara ett starkt ljus och att jag låg på vägen med min cykel bredvid mig. Tydligen så hade en bil kört rakt fram och krockat med mig utan att veta om att jag ens var där och efter krocken hade personen bara åkt iväg och lämnat mig kvar. Några timmar senare hade ambulansen kommit. Min bästa vän Tora hade undrat vart jag tagit vägen när mina föräldrar ringde hem till henne och undrade om jag var där. Så hon hade bara cyklat i den riktning jag brukar åka och hittade mig ensam på vägen med min cykel liggandes bredvid. Jag hade tydligen inte bara brutit en massa ben i min kropp utan även så hade mina revben körts in i mina lungor. För att kunnat hålla mig vid liv i en månad så får jag hjälp att andas med en maskin. Igår när doktorn pratade med min mamma så trodde de att jag sov men som om man kan sova när man knappt kan andas och har ont i hela kroppen. Det jag hörde var att jag inte skulle bli bättre, de kunde inte laga mig. Hur mycket tid jag hade kvar visste de inte. Nu kom Tora och hennes familj in. Fast det är julafton så är de inte hemma. Det är väldigt tyst här inne inte som på en vanlig julafton, inget prat inget skratt. Bara tyst. Det hoppar till i sängen. En svart liten kattunge står vid mina fötter. Ingen runt omkring mig reagerar. Kattungen är svart som sot och har knallgula ögon. Den är ganska söt men någonting känns fel med den. Varför reagerar ingen på den? Är det en present eller bara en vilsen kattunge som har tappat bort sin mamma. Det känns som att jag bara vill skrika, jag vill bryta den här tystnaden och ha en vanlig julafton med mycket prat och skratt. Jag vill i alla fall att min familj och Toras familj ska få chansen att ha det och inte behöva sitta runt mig, tysta och ledsna. Då börjar kattungen gå emot mig över det vita täcket. Smidigt, tyst och försiktigt. Som om den inte vill skrämma mig eller som att den inte vill att de andra ska veta att den är där. Kattungen vandrar sakta upp för täcket till mitt ansikte, den ser ut att vilja berätta något viktigt men jag vet inte vad. Då slickar den mig på näsan och smärtan i min kropp börjar

2 försvinna. Tillslut är både kattungen och min smärta borta. Jag ligger bara kvar chockad och tyst när ett vitt sken kommer. När jag vaknar är min familj, Tora och hennes familj kvar men ännu ledsnare än vanligt. Min smärta är helt borta nu och även alla slangar som hjälpt mig andas och hålla mig vid liv. Det konstiga är bara det att jag kan andas helt felfritt nu och jag mår bra så varför gråter de, det ser inte ut att vara av lycka utan mer av sorg. När jag ska fråga varför de gråter så hör de inte. Jag kanske har blivit stum. Jag ska prova om mina ben är hela. När jag ställer mig på golvet känns allt normalt. Ingenting är ömt eller gör ont. EKG:n bredvid min säng som visar mina hjärtslag dunkar inte längre utan är bara som ett evigt långt pip. I sängen ligger en flicka med slangar i ansiktet och syrgasmask. Flickan är väldigt lik mig. Nu kommer doktorn in i rummet och lägger täcket över flickan. Han märker inte ens att jag står där. Jag som hade blivit påkörd och behövt slangar, syrgas och massa grejer för att överleva står där och han ser mig inte ens. Då slår det mig. Det är ju jag som ligger i sängen med slutna ögon och ett täcke över ansiktet. Det är jag som alla sitter runt och gråter. Det är jag som är död. Men hur kan jag ändå stå här helt frisk utan ens en skråma? Då kommer jag ihåg. Det var den där kattungen som slickade mig på näsan och tittade sorgset på mig. Det var då allting blev vitt och jag vaknade upp frisk. Nu märker jag att jag inte har sjukhuskläder på mig utan en vit lång klänning, mitt bruna hår är uppsatt i en knut och jag är barfota. Utomhus är det fortfarande bara lite snö. Den här vintern hr varit ganska tråkig. Fast jag varit inne så ser jag att det nästan aldrig snöar och när det väl gör det så är det borta nästa dag. Nu kommer det in flera människor som säger att de tar hand om de som är döda tills begravningen. Min egen familj och Toras måste lämna rummet och åka hem. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag har liksom precis dött. Jag fattar ett beslut snabbt och följer efter min familj hem. Hemma är inget som vanligt. Jag ser på kalendern och klockan på kylen att det fortfarande är julafton. I år har de inte ens köpt en julgran. Fast såklart de har ju inte varit hemma och haft tid för det. I köket sitter mamma och pappa framför mammas laptop och kollar på vad jag ska ha för slags kista och bokar tid för begravning. Det känns väldigt konstigt när man ser ens föräldrar planera ens egen begravning. Det är inte direkt någonting som man var förberedd att se. Jag ser något svart i ögonvrån. När jag vänder huvudet mot fönstret framför spisen så står den svarta kattungen utanför fönstret och tittar. Den tittar rakt mot med samma gula sorgsna ögon som förut. Då ringer telefonen och när jag kollar mot fönstret så är kattungen borta. Den som ringde var rektorn på min skola. Mamma hade sagt tidigare att jag inte skulle kunna komma till skolan på ett tag och kanske även inte alls. Mamma berättade sanningen att jag

3 hade dött för rektorn och det tycker jag var förvånande för när hon var ledsen och inte på så bra humör så brukade hon ljuga. Om två veckor är det begravning. De senaste två veckorna har faktiskt varit väldigt jobbiga även fast jag inte lever. Ingen ser eller hör mig. Jag har följt med Tora till skolan. På den tiden jag levde så var det bara jag och Tora ingen annan. Både jag och hon var inte som andra. De fanns de populära och de lite udda sen var det vi två. De första dagarna har hon varit ensam i skolan men sedan så började hon vara med de udda. Visst är jag glad att hon har några att vara med nu men ingen av oss två tyckte varken om de populära eller de udda. Hemma var mamma och pappa inte så pratglada. Nuförtiden jobbar pappa mest och han pratar inte så mycket längre. Tora och hennes familj är där. På begravningen. Fast det är klart jag har känt dem hela mitt liv. Tora är min bästa vän och hennes mamma är min mammas bästa vän så jag hade blivit arg om de inte var där. Framme vid kistan ser jag mig. Jag har en vit lång klänning mitt bruna hår i en knut och utan skor. Helt barfota. När ceremonin är slut så begravs jag bredvid min farfar som dog för tre år sedan. När de har satt ned min kista i marken så börjar det att snöa. Det är vad jag önskade mig. Snö. Vinter är min favoritsäsong, allt är vitt och mjukt. Då ser jag den. En svart svans som sticker ut bakom ett träd några meter bort. Samma kattunge står där som hade varit vid mig när jag dog. I trädet bredvid så står det inristat Release och under står det gå vidare. Precis när jag säger Release högt så kollar kattungen på mig. Kanske är det vad den heter? Men vad menas med gå vidare? Är det meningen att jag ska gå vidare till typ himlen eller nåt eller ska jag få min familj att gå vidare? Mamma och pappa är inte på begravningskaffet men alla andra är det. Jag kan inte klandra dem jag var deras enda barn och de har haft fullt upp i flera veckor nu så de får gott nog ta och vila. Alla verkar ha trevligt och ganska kul ändå och det är det enda jag önskade. Release som följt efter mig hela tiden gömde sig när vi kom in i huset. Kanske de andra kan se honom. Om en vecka fyller min pappa år. Igår såg mamma Release. Han stod på verandan. Det var inget speciellt hon bara såg på honom och sen ringde telefonen. Hon kanske trodde det var någon hemlös kattunge. Vi har magneter med ord på kylen. När jag levde och hade tråkigt ibland så brukade jag göra meningar med magneterna. Nu är alla magneterna nerlagda i en låda som står på bordet. När jag kollar ner i lådan så ser jag två magneter bredvid varandra, vända rakt upp och det känns nästan som de vill komma upp med den meningen. Magneterna låg så det stod gå vidare. Jag sätter upp dem på kylen och när mamma kommer in tappar hon all disken och allt krossas mot golvet. Hon fortsätter bara att stirra på orden. Pappa är på

4 jobbet det är bara hon hemma. Nedanför kylen bredvid mig sitter Release. Det är bara Release av oss två som hon kan se. Men hon bryr sig inte om honom utan kollar bara på kylen. Då kommer jag på det. Med hjälp av magneterna kan jag kommunicera med mamma och pappa. Jag går fram till lådan, kolla igenom orden och sätter upp några så det blir en hel mening där det står hej mamma ni måste gå vidare. Nu börjar mamma bara gråta. Det är det jobbigaste jag vet att se någon vuxen gråta som ett hjälplöst barn. När jag var liten och handlade med mamma och pappa. Då såg jag såna magneter och ville ha dem för på en stod det Lyra. Mitt namn är väldigt udda så det var första gången jag såg en sak som det stod Lyra på. Men när jag kollar efter den i lådan så ser jag inte just den magneten någonstans. Då ser jag den sitta i fönstret. Jag tar den och några andra magneter och gör en ny mening där det står det är lugnt mamma det är jag, Lyra. Men det verkar bara få henne att gråta mer. Jag ger inte vika utan tar några till och skriver ni måste gå vidare, jag mår bra. Jag känner mig ganska elak för att bara ha lämnat henne ensam där i köket men jag orkade inte se på mer. Jag gick till parken som jag hade varit i hela mitt liv. Där leker barnen i snön, har snöbollskrig, gör snöänglar och skrattar. Jag minns att det här var mitt och Toras favoritställe att gå till när vi var små och även nu innan jag dog. Kvällen jag blev påkörd hade jag och Tora varit här. Här är alla mina minnen och det är här jag känner mig mest hemma nu. Ingenting har ändrats här, allt är precis som det brukar vara. Innan jag vet ordet av är det kväll. Nu borde pappa vara hemma och mamma borde ha hämtat sig. När jag kommer hem sitter de och äter. Meningarna jag skrev sitter kvar på kylen. Lådan är på diskbänken bredvid. Jag tar upp några magneter och börjar göra meningar. Medan jag gör det ser mamma och pappa på. Release som de kollar på ibland kollar bara på mig. I deras ögon måste det se ut som att han kollar ut i tomma intet. Den här gången skriver jag hej mamma och pappa. Den här gången svarar pappa hej Lyra. Jag skriver ni måste gå vidare. Varför? Vad är det som är så viktigt med att vi ska gå vidare. Vi kommer aldrig att kunna glömma dig Lyra säger mamma. Jag vet inte vad jag ska svara på det där. Jag vet inte ens varför jag gör det här. Det enda jag vet är att jag känner mig mer hörd och inte lika ensam nu när jag kan ha en riktig konversation med min familj. Det känns som om de kommer att tro att jag är borta om jag inte svarar. Då kommer jag på precis vad jag ska säga. Jag tar några magneter och börjar forma meningar. Ni behöver inte glömma mig. Jag vill bara att ni ska kunna ha ett normalt och roligt liv och om ni skulle tänka på mig sp vill jag att ni tänker på bra saker när jag var frisk och inte på den tiden på sjukhuset. Att ni startar ett nytt liv där jag inte finns med men jag fortfarande finns kvar i era hjärtan. Om ni stannar kvar i det här

5 kapitlet i livet så kommer inte jag kunna gå vidare utan kommer alltid känna att jag svikit er. Vad vi än gör eller vad som än händer så kommer du alltid finnas kvar i våra hjärtan och vi kommer aldrig glömma dig. Men vi kommer försöka gå vidare om det är det du vill. Men vi kommer behöva tid att smälta det som hänt svarar pappa. Idag fyller pappa år. Mamma och pappa har gjort en födelsedagsfest som också är en avskedsfest för de ska flytta om några veckor. För första gången sedan jag dog ser jag mamma och pappa umgås med folk. Jag står i köket och tittar ut på festen när mamma och pappa kommer in i köket för att hämta mer snacks. Mamma kommer fram till kylen och ser att jag har skrivit något på kylen med magneter. Det står jag älskar er och kommer alltid att älska er, Lyra. Tack för att ni går vidare. När både mamma och pappa har läst det så känns det som en sten lyfts bort från mitt bröst och jag ser mina fingrar, armar, ben och hela min kropp försvinna. Det sista jag ser är mina föräldrar tillsammans och det sista jag hör är mamma och pappa säga vi har älskat dig och kommer alltid älska dig Lyra.