Pojke + vän = pojkvän

Transkript

1 Pojke + vän = pojkvän Min supercoola kusin Ella är två år äldre än jag. Det är svårt att tro att det bara är ett par år mellan oss. Hon är så himla mycket smartare och vuxnare än jag. Man skulle kunna tro att hon är typ fjorton. Hon går på Gula skolan som ligger på andra sidan järnvägen. Just nu sitter vi hemma hos mig på min säng. 9

2 Hon tuggar tuggummi och pratar bara om en sak: Theo! Sin pojkvän. Jag förstår inte riktigt vad man ska med en pojkvän till. Men Ella kan inte sluta prata om hur myyysigt och hääärligt det är! Jag tror att hon överdriver lite. Så himla fantastiskt kan det väl inte vara? Visst, det är kul att leka med killar (i alla fall en kille min kompis Jonah). Men det är inte så att hjärtat börjar dunka extra hårt, eller att jag vill flyga på honom och pussas när jag ser honom. Nä, usch! Jag har fått det här av Theo, säger Ella och tar fram ett halssmycke som hängt innanför tröjan. Det är ett silverhjärta jättefint. Åhh, säger jag och känner genast att jag blir lite mer intresserad. Har inte du någon pojkvän? säger hon och stirrar på mig. Och då snurrar min hjärna till allting. För det finns ju en pojke, Jonah, som är min vän och då skulle jag väl inte ljuga så värst mycket om jag sa att han är min pojkvän? Nja eller jaa, det har jag väl. Sen blir jag tyst och hoppas att hon inte ska fråga mer. Har du? nästan tjuter hon. Vad kul! Vad heter han? Går han i din klass? Är han söt? Hela sängen hoppar, eftersom Ella hoppar. Inte visste jag att hon skulle bli så här hoppig bara för att jag sa att jag har en pojkvän. En vän som är en pojke, alltså 10 11

3 Och eftersom Ella verkar så förtjust, fortsätter jag att hitta på saker om mig och Jonah. Jag tänker att det är riskfritt. För de kommer nog aldrig att träffas, de känner ju inte varandra. Jag berättar om när vi blev ihop, till exempel. Då lånar jag från sanningen och säger att det hände på badhuset. För det var då vi blev kompisar på riktigt, jag och Jonah. Och så beskriver jag hur han ser ut och hur han är. Och allt det är i alla fall sant! Till slut orkar jag inte hitta på mer, utan försöker prata om Theo istället. Jag frågar henne: Har du något kort på Theo, så att jag får se hur han ser ut? Nej, svarar hon. Men om några veckor är det Skol-DM. Då får du ju träffa honom! Och jag får träffa Jonah! Vad då Skol-DM? säger jag med pipig röst. Ja, men du vet Skol-DM är ju när alla skolor tävlar i friidrott, förklarar Ella, medan jag sitter med dimmig blick och känner hur obehagsknottror exploderar över hela min kropp

4 Vinna och förlora Nej, nej, nej, tänker jag när jag ser hur Jonah börjar springa mot mig. Jag kastar en millisekundblick bakåt och inser att allt är för sent. Jag har förlorat. Strax är han framme hos mig, och samtidigt har Ella och Theo tagit stegen fram till oss. Är det du som är Jonah? frågar Ella nyfiket och jag vet inte vilket håll jag ska titta åt. Jag är Junis kusin. Hej! säger han till dem, men tittar sen bara på mig. Kolla, jag kom tvåa! Han håller stolt upp sin silvermedalj. Grattis, säger Ella och hennes kille. Jag kom också tvåa! säger jag till Jonah och visar honom mitt pris. Kom! Vi går och sätter oss en stund! avbryter Ella och börjar gå mot läktaren, hand i hand med ni vet vem. Jag rör mig tveksamt åt samma håll, Jonah med. Fast han verkar inte ha lust. Han tittar hela tiden åt det håll han just kom ifrån. Vi sätter oss. Ella och pojkvännen ovanför. Jag och Jonah nedanför. Sen sitter vi bara där och glor. Vet inte varför vi är här eller vad vi ska säga. Då bryter Ella tystnaden: Ska ni inte hålla händer eller något, era fegisar?

5 Gulp! låter det från mitt inre. Kan hon inte bara vara tyst? Råka svälja en fluga eller något? Få en häftig hostattack som gör att hon inte kan prata mer utan måste springa till sin magister eller fröken och få hjälp. Måste hon sitta här och göra livet hemskt för mig? Jag ångrar mig så mycket att jag sa att Jonah är min pojkvän, så jag tror jag får utslag. Jag börjar riva och klösa mig på armarna. Och jag inbillar mig att utslagen är formade som små hjärtan. Och de kommer att göra så att Jonah inte vill vara i närheten av mig mer. Han är livrädd för att bli smittad förstås. Snart tar han sin medalj och springer härifrån det snabbaste han kan (och det är jättesnabbt). Hur kunde jag vara så dum? Det hade varit mycket enklare att bara säga att jag inte har någon pojkvän. Men ibland säger jag saker som jag egentligen inte vill

6 Och när det har kommit ut ur munnen då kan man inte ta tillbaka det. Men Jonah springer inte. Han bara rynkar pannan och tittar lite frågande på mig och sen på Ella. Han undrar förstås varför hon kallar honom fegis. Och varför hon tycker att jag och han ska hålla varandra i händerna. Jag skrattar till. Ler skevt och skakar lite på huvudet. Som att jag tycker att hon är knasig och att han inte alls ska lyssna på henne. Juni tar priset Tänk att vi vann silver båda två! Berätta om tävlingen! säger jag till Jonah och vänder mig mot honom. Jag sätter mig ännu närmare, vill stänga ute de andra. Önskar att det ramlade ner fyra väggar från himlen så att de inte kunde höra oss längre, och vi inte dem. Även om de skulle stå där och banka och ropa åt oss att hålla händer och kramas, skulle orden bara studsa mot väggarna utan att vi hörde dem. Jonah börjar berätta. Och han tittar bara på mig. Bra!

7 Han säger att han kom i väg supersnabbt när startskottet gick. Att han sprang förbi alla, utom den mörkhårige korta killen från Gula. Sebastian, säger Theo. Jonah kommer av sig lite och tittar upp mot honom. Mm, säger Jonah men blir sen tyst ett tag. Men du då, Juni? Berätta om din tävling! fortsätter han sen. Ja, säger jag. Men först vill jag visa dig en sak! Jag måste ju få bort oss härifrån. Så jag tittar bara på Ella och Theo och säger: Vi ses sen! Jag rycker tag i Jonahs arm och småspringande drar jag honom med mig. Jag skulle bara visa dig mitt pris ifred. Jag träffar ju min kusin jämt och hon är lite jobbig ibland. Ja, säger Jonah, som verkar hålla med mig fastän han precis träffat henne för första gången. Varför sa hon att vi skulle hålla händer? Jag känner inuti hela mig att jag vill svara honom, utan att ljuga för mycket. Jag tror att hon trodde att du var min pojkvän! Va? säger han och rösten låter ljus och ögonbrynen höjs. Ja, alltså, jag sa att du var min vän men hon hörde nog fel. Åh, så korkat allt låter. Kan vi inte bara prata om något annat nu? Springa härifrån och leka något kul. Jag vill inte ens prata om pojkvänner och kärlek och hålla händer. Vill att allt ska vara som vanligt. Men Jonah ser inte riktigt ut som vanligt. Varför säger han inte någonting?

8 Snälla fröken, blås i visselpipan nu och ropa att det är dags att samlas. Avbryt den här pinsamma stunden! Trubbel, katastrof, tragedi Kärlekskris! Vill du det då? säger Jonah oväntat. Vad då? Att jag ska vara din pojkvän, säger han med generad röst. Han ser rätt nervös ut. Vill du? frågar jag tillbaka, fastän jag direkt känner att jag vill skrika JA! Okej. Okej, säger jag också och vågar knappt titta på honom. Jag fattar inte vad som precis hände! Men jag tror att ljuget och det pinsamma mötet med Ella och Theo har gjort att jag och Jonah har blivit ihop! På riktigt! Huvudet snurrar och kroppen håller på att explodera. Jag kan inte andas ordentligt