Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne.

Transkript

1 Del 1 Det är jag som är kvar. Det är jag som ska berätta. Jag kände dem båda två, kände till hur de levde och hur de dog. Det är inte länge sedan det hände. Jag är ung, som de. Som de? Kan det vara möjligt? Kan man vara både ung och död? Det har jag inte tid att tänka på. Jag måste ösa ur mig historien och leva mitt liv. Jag tänker berätta den snabbt och sant så att jag blir av med den, nu med en gång, medan mörkret djupnar över den isiga norden och de bistra stjärnorna lyser. Jag blir klar i morgon. Jag ska ta med min vän till jorden en sista gång och sedan släppa taget om henne för alltid. Följ mig: ett ord och sedan ett till, en mening och sedan en till, ett dödsfall och sedan ett till. Tveka inte. Fortsätt framåt tillsammans med mig, hela natten. Det tar inte lång tid. Se dig inte om. Jag börjar mitt i, när hjulen redan hade börjat rulla men slutet fortfarande låg i framtiden. Det var en tidig morgon på senvåren, ett par veckor efter påsklovet, och vi låg i sängen båda två, tillsammans, som vi gjorde så ofta. Det där med att sova över hade börjat när vi var fem år och kurade ihop oss tätt intill varandra med nallar och fleecepyjamasar. Så hade det fortsatt, och nu var vi sjutton år och sov fortfarande ihop ibland. Hennes föräldrar hade satt stopp för det ett tag. Sagt att hon var för stor för sådant nu. Att det gick utför med henne, att hon inte skötte skolan ordentligt. Men hon hade gjort som hon blev tillsagd och skärpt sig. Hon hade lindat dem runt lillfingret som bara hon kunde göra. Och nu låg vi här igen, sov tätt ihop i min varma trygga säng, andades i takt och drömde tillsammans. Ella och Claire. Claire och Ella, precis som det alltid hade varit. Så fina. Så unga och begåvade och fria och och hela livet låg framför oss och väntade. Och ha! * * * Dagsljus silade in genom de tunna gula gardinerna. Mitt vindspel pinglade i luftdraget och den trasiga drömfångaren gungade. En klocka ringde när tidvattnet nådde som högst i floden och långt ute på havet jämrade en mistlur. Ella sov fortfarande, trodde jag. Jag låg med kinden mot hennes rygg och lyssnade på hennes hjärtas jämna, rytmiska slag, på livet som surrade djupt inne i henne.

2 Claire, sa hon lågt. Är du vaken? Jag trodde att du sov. Nej. Hon rörde sig inte. Det är kärlek, Claire. Det vet jag. Mitt hjärta slog snabbare. Vad då kärlek? Jag hörde leendet i hennes andetag, en suck av lycka. Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Honom? frågade jag skarpt. Vilken honom? Jag drog mig undan från henne. Vände mig på rygg. Jag visste ju svaret. Orfeus! viskade hon. Orfeus! Vem annars? Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne. Claire! Jag är kär i honom. Men du har ju inte ens träffat honom! Han vet ju knappt om att du finns, ju! Hon bara fnissade. Och du har ju bara pratat med honom i Hon höll ett finger för munnen på mig. Det där spelar ingen roll. Jag hör hans låt hela tiden. Det är som om jag hade väntat på att hitta honom, och på att han skulle hitta mig. Det känns som att jag har känt honom i evigheter. Och att han har känt mig. Å, Ella.

3 Det är meningen. Jag älskar honom och han kommer att älska mig. Det kan inte bli på något annat sätt. Sedan mammas röst. Hon ville att vi skulle komma ner. Kommer! ropade Ella. Hon höll om mitt ansikte, såg mig i ögonen. Tack, sa hon. För vad då? För att du sammanförde oss. Va? Om du inte hade ringt till mig den där dagen och sagt åt mig att lyssna, och om han inte hade sjungit för mig Hon kysste mig på munnen. Då skulle ju inget av det här ha hänt. Mamma ropade igen. Claire! Ella! Jag drog på mig kläderna. Nej, sa jag. Hon bara log. Och kysste mig igen. Du kommer att få se, sa hon. Du kommer att förstå. Det är inte långt kvar nu. Till vad då? Tills han kommer och hämtar mig. Det vet jag att han gör. Hon kysste mig en gång till.

4 Dunk, sa mitt hjärta. Dunk. * * * Vi gick till skolan längs floden, förbi området där skeppsvarven låg förr i tiden. Passerade bron över bäcken där vi en gång hade seglat med pappersbåtar och badat våra dockor. Långt borta skimrade de höga bågarna på Newcastles broar. Vi kom förbi några män som fiskade. En bit av gångvägen hade rasat ihop, antagligen ner i en av de många grottorna som fanns kvar efter forna tiders gruvdrift. Jag tog Ellas hand och ledde henne förbi raset. Sedan lade jag varsamt händerna om hennes ansikte. Du är så otroligt naiv, sa jag. Du har aldrig haft någon kille förut, och nu Hon fnissade så där som hon alltid gjorde. Det är väl så det händer, eller hur? Ena dagen är allting bara som vanligt. Och sedan, utan minst förvarning, så pang! trillar man dit Det kan inte vara kärlek, sa jag. Det är bara galet. Låt mig vara galen då!! Hon gav mig en puss av ren glädje och gick ett par steg bort, och vi skyndade vidare. Nu hade vi andra omkring oss, alla på väg till Helga Trefaldighetsskolan. Vi ropade hej åt våra vänner. Utanför grindarna tvekade hon. Jag vet att du är svartsjuk, sa hon lågt och förtroligt. Hon kom nära igen, sänkte blicken och viskade lågt och mjukt: Jag vet att du älskar mig, Claire.

5 Klart att jag gör. På riktigt, inte så här Jag finns kvar i alla fall, sa hon. Jag kommer fortfarande att vara din Ella, sluta. Sluta nu. Jag försökte hålla om henne men hon drog sig undan, såg sig inte om. * * * Engelska på förmiddagen och Krakatoa mal på och mal på och mal på. Det förlorade paradiset nu igen. Så hopplöst trist. Jag iakttar Ella som stirrar ut genom fönstret. Den ständiga dagdrömmaren. Ibland är det som om hon knappt finns där över huvud taget. Ibland är det som om hon är halvdöd och det är jag som lever åt henne. Ibland vill man bara ge henne en spark i baken och ruska om henne och fräsa: Vakna! Claire? säger Krakatoas röst. Han står precis vid min bänk. Ja? Vad säger du? Om vad då? Han himlar med ögonen, men han hinner inte säga något mer, för plötsligt står Ella upp och stoppar ner saker i väskan. Ella? säger han. Hon ser inte ens på honom. Hon bara ler brett mot mig. Och knyter näven av glädje. Där ser du! viskar hon. Jag sa ju det!

6 Och så skrattar hon och försvinner ut genom dörren och är borta. Då får vi syn på honom där borta i skimret i utkanten av skolgården. Han bara står där med sin jacka och sitt hår, med lyran hängande på ryggen och blicken riktad mot oss den där Orfeusblicken. Och nu kommer Ella, hon skyndar bort till honom över betongen. Krakatoa drar upp fönstret med ett ryck. Ella! ryter han. Ella Grey! Hon vänder sig inte om. Ett ögonblick bara stirrar de på varandra, hon och Orfeus, ser varandra för allra första gången. Sedan tar de varandra i handen och så går de. Krakatoa ger upp ett sista rytande och drar ner fönstret igen. Verkar hur blyg och ängslig som helst och så gör hon plötsligt så här! säger han. Jag kommer aldrig att förstå er ungdomar. Då var det sant då, viskar Angeline bredvid mig. Jo, viskar jag tillbaka. Hon sa att han skulle komma och det gjorde han. Det gjorde han, ja. Vad skumt. Det hade man ju aldrig kunnat tro. Vi stirrar på tomrummet efter dem. Hon och han, säger Angeline. Hon och han. Det står många fler vid fönstret. Vem är han? säger Bianca. Han är sex på en pinne, bara! skrattar Crystal Carr. Ingen av killarna säger något.

7 Gå och sätt er, säger Krakatoa. Om hon vill kasta bort sina chanser så får hon väl göra det. Det bestämmer hon själv. Gör hon? muttrar jag. Vem är han? säger Bianca. Vem? Nu fortsätter vi, säger Krakatoa. Ondska, vare du min godhet. Exakt vad menar Milton med det? Vem? säger Crystal. Han heter Orfeus, säger jag. Orfeus, va!