Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo

Transkript

1 1 Dunk dunk hjärtat (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo

2 2 Dunk dunk hjärtat Personer: (kring 70) (under 70) (dock över 30) (dock över 30) PROLOG Det blev så tomt, plötsligt. Så tyst. Om jag inte lyssnade på någonting annat hörde jag mitt hjärta dunka. Mitt eget. Dunk dunk. Dunk dunk. Som om det ändå trodde att någon skulle svara. När jag höll andan kändes det som om jag försökte kyssa dig. Dunk. Dunk dunk. Fortfarande tror jag det: Om jag blundar och håller andan kan jag få dig tillbaka. Och jag håller andan.

3 3 (Plötsligt står en mitt på scengolvet. Han röker som om det var en försiktig dans. Han för sina fingrar långsamt genom rökslingorna. Han betraktar de tunna molnen.) Jag känner ibland din hud doften av sol min hand på din arm det finns mjuka hår, de böjer sig undan när jag rör vid dig fortfarande känner jag dina dofter nära mig nära munnen, rakt under min näsa den solvarma huden den färska cigarettröken kavajens dunst av ylle, så sträv svagt av tjära från shampot men sedan också den andra doften rakt ur porerna: den metalliska. Alla antiseptiska medel bassalvan ett annat shampo, ett främmande; som tvål De nya. Dofterna. De är så Jag saknar dem också.

4 4 SCEN 1 Jag har väntat. Jag väntade också. (Han blåser ut cigarettrök, drar med fingrarna genom rökslingan.) Det kändes som en dag att vänta på dig. En dag går snabbt förbi. (Paus.) Grip dagen, som i flykten. ( fimpar sin cigarett.) SCEN 2 ( tänder sin cigarett.) Och så sa du: jag är på väg bort men det visste jag ju. (till :) jag vet. Men du kommer tillbaka. Du nickade, minns jag.

5 5 ( nickar.) men verkade inte så säker SCEN 3 dunk dunk hjärtat. dunk dunk SCEN 4 När man gripit dagen, ska man då hålla den kvar? Och hur länge? Jag såg på dig och märkte att jag höll hårt om din handled. Mina fingrar kramade så att din hud vitnade under dem. Och du sa: Bara håll, du. Hur länge som helst. Bara håll. Jag visste att han ljög. Han var på väg bort och jag var tvungen att släppa. Jag ljög för att jag var tvungen.

6 6 Fel, jag ljög inte. Jag sade det jag önskade. Och det jag önskade var inte vad jag måste göra. Inte samma sak. Jag vet. Men du visste inte då. (De suckar, alla fyra.) Dunk dunk dunk, suckar klockan. Dunk dunk. Fånga visarna, men då stannar de. (till ) Om du räknar åren mellan oss det är mycket länge över all den tiden hon och jag Inte över all den tiden. (Paus.) Nej. Nej nej. Inte över all den tiden. (Tystnad.)

7 7 Men jag kom tillbaka. Du kom tillbaka men för sent ibland måste för sent vara tillräckligt SCEN 5 Om vi skulle ha sett oss då, jag säger bara om, tror du inte vi hade skrattat? med en axelryckning skakat på huvudet du skulle ha sagt Bagateller. Och hållit om dig. Så skulle vi ha gjort. Ofta föreställer jag mig att du håller om mig.

8 8 SCEN 6 Kommer du först nu, vet du vad klockan är? (skrattar) Jag vet vad klockan är, du behöver inte (bli så) Trodde du att jag inte skulle komma? Jag visste inte. Du var borta och jag visste inte om du skulle komma tillbaka, någonsin. Jag skulle ju bara hämta min klocka? Jag vet. Men man kan aldrig Man kan kanske inte vara säker. Den går nu. Visarna fastnar inte längre i varandra. Det är bra. Vi får bara lära oss vänta. Det är bra. Vi får lära oss vänta och komma tillbaka.

9 9 SCEN 7 Bagateller. Dunk dunk. Dunk dunk. Det är så mycket man måste lära sig. Och så mycket man måste glömma. Dunk dunk och plötsligt så går allt bara sönder SCEN 8 jag var bara borta en stund jag var kanske inte ens på väg tillbaka så enkelt allt kan falla samman dunk dunk och sedan inget medan jag letade efter dig var det som om jag fann någonting annat

10 10 medan jag väntade gick jag vidare då väntade du inte nej nej sedan kom jag tillbaka för sent vi försenade oss alltid ändå var det vi slarvade bort kvar någonstans vi bröt visarna raka igen och fortsatte Dunk dunk, säger mitt hjärta, ingen svarar. som om ingenting någonsin hade hänt

11 11 eller som om det alltid hände någonting någonting annat medan vi väntade Varför väntade vi? Ja, varför väntade vi? Dunk dunk. (Tänder en cigarett, blåser ut röken.) Ännu har det inte slutat vänta. SCEN 9 Sover du? Nej. Jag tänkte om du hade somnat.

12 12 Nej, jag brukar inte somna så där bara. Inte? Det var precis som om Jag hade ett minne av att du brukade. Så länge har jag väl inte varit borta. (inte längre till honom) Tänk, det var som om det fanns i mitt minne. Somnandet. Det kan inte ha varit någon annan? Kan det? I mitt minne är det han som somnar, hakan mot skulderbladet, händerna korsade framför sig. Jag minns det alldeles klart. Det där somnandet. Som om det var en del av honom. (till ) Är du säker? (till ) Är du säker? (Tystnad.) Jag har inte varit borta så länge. Varför har du slutat använda den? Åh. Den har stannat.

13 13 Eller den har inte stannat precis, men visarna har liksom fastnat i varandra. De står och pekar mot samma siffra, eller lite som på måfå mellan två siffror. Men de står inte helt stilla, de liksom rycker till för varje sekund. Dunk dunk. Dunk dunk. Jag trodde du hade satt undan den för att För att jag var borta. För att inte vara tvungen att se timmarna gå? Nej. För att du fick den av mig. Det hade jag glömt. (Hon verkar förvånad, tänker en stund.) SCEN 10 Det blev så tomt, plötsligt. Så tyst. Om jag inte lyssnade på någonting annat hörde jag mitt hjärta dunka. Mitt eget. (Hon lyssnar. Det är tyst.)

14 14 När jag vaknade nästa morgon visste jag att du inte var där. Jag visste att du inte var någon annanstans heller. den gången, då tidigare den gången (Hon hittar inte ord.) Kom jag tillbaka? Jaa? Någonting sånt. Du kom tillbaka. Vi kom tillbaka. Vem vet, kanske du inte ens var borta. ( tänder en cigarett.) Jag kunde höra din röst eka i vårt sovrum, över vår säng, mot våra väggar. Vad sa du? Hur var det nu, vad brukade du säga? När du vaknade? Grip dagen. Som i flykten. Just det där. Och så brukade du sucka.

15 15 (Han suckar.) Och tillägga: Än en gång. Än en gång. Ja. Än en gång. (De är tysta en stund. Han drar sina fingrar genom cigarettröken.) Och jag tänkte liksom att aldrig mer. Aldrig mera än en gång. Och det var plötsligt så tomt, över allt, alldeles för tomt. Inne i mig, i det tomma, ekade ljudet av hjärtat. Som om det krävde ett svar. Än en gång. men den här gången Jag väntade inte. Det var inte tomt och jag låg inte stilla och väntade. Jag var inte borta länge. Men jag väntade. Som den där klockan med sina hopsnörda visare. Där de ryckte till, som en puls. Pekande vagt i en obestämd riktning. Utan att röra sig framåt.

16 16 Dunk dunk. Dunk dunk. Då borde du ha kommit. Men du kom inte. SCEN 11 så nu är du här Nej: nu är vi här. Vi båda. Igen. Jag har inte väntat. Jag vet. Men sanningen var att vi ingenting visste. Vi sade jag vet till varandra, och uppträdde som om vi visste. Vi var inte så sköra som vi trodde, inte så söndriga. Jag har inte väntat och jag har inte varit olycklig. Jag är glad om du inte har väntat.

17 17 Bra. Men jag önskar att du hade varit ens lite olycklig. Ja, det har jag. Ja. Det är klart att jag har. Jag har inte väntat och jag har haft bråttom framåt, för att inte hinna vara olycklig. Jag har varit olycklig. Jag vet. jag vet sa de och trodde att de visste. Vi slösade så många ord. Vi var generösa med ord, vi levde i ett överflöd av dem vi njöt av att ha dem och att använda dem Snabbt glömde vi bort att vara olyckliga. Vi glömde det redan medan vi talade om det.

18 18 SCEN 12 ännu talar jag och talar men det enda som svarar är mitt hjärta dunk dunk, säger det som om det var likgiltigt vad jag frågade alltid dunk dunk rakt ut, som till någon annan Det är ingen som hör. Ingen som svarar. Vad gör det att du varit borta, kom tillbaka, jag väntar på ditt svar. Vi kan byta ord som oro, olycka och Vi kan byta ord, göra oss av med dem på varandra, göra allt lättare. Fortfarande väntar jag på att få höra din röst. Tänk om du en dag är borta Nu är jag här. Tänk om du inte hade kunnat komma tillbaka? om jag inte hunnit fatt dig

19 19 om vi inte vågat komma tillbaka ÄLDRE KVINNA Jag väntar och frågar. Varför svarar du inte? SCEN 13 ( och tar fram varsin cigarett, tänder, lutar sig tillbaka och ser på röken. Båda sträcker ut handen och drar med fingrarna genom rökslingorna.) (ler) jag minns det där (till ) Kan du sluta med det där. (Han slutar.) Jag gör det själv ibland. ( och ler mot varandra.) Gör du? Som ett minne.

20 20 ( vänder sig igen mot. Hon betraktar honom. Han blåser ut rök, drar igen med sina fingrar genom slingan. Hon betraktar honom uppmärksamt. Han blåser åter en rökslinga. böjer sig fram, drar sina fingrar genom slingan.) Och ögonblicket efteråt ser du den inte längre. Den försvinner. Upplöses. Kommer aldrig åter. Så flyktig var den, att du med fingrarna knappt kunde röra vid den. Bara skingra den. Vad är klockan? Underligt. Den har stannat igen. SCEN 14 ( stiger upp och lämnar rummet. Hans cigarett är kvar i askoppen, den brinner fortfarande.) Fortfarande tror jag det: Om jag blundar och håller andan kan jag få dig tillbaka. Jag lyssnar ändå hör jag bara mitt eget hjärta dunk dunk inget annat

21 21 Och jag håller andan. Men du kommer inte. Grip dagen. Som i flykten. Än en gång. (ser på ) Jag minns dig. min hand på din arm det finns mjuka hår, de böjer sig undan när jag rör vid dig den färska cigarettröken kavajens dunst av ylle, så sträv, redan då Den gången kom du tillbaka. (Röken från cigaretten stiger uppåt, drar sina fingrar genom röken, tar upp cigaretten kanske tar hon ett försiktigt bloss, som en kyss, sluter sina ögon och fimpar den.)