SOPHIE ZETTERMARK INLAGD

Transkript

1 SOPHIE ZETTERMARK INLAGD

2 INLAGD AKT ETT: RÖSTERNA Patienten Doktorn Sjukdomen Platsen Heartlife Patienten: Jag går sönder, och sedan går jag sönder igen. Så brukar jag beskriva det när jag blir inlagd. Doktorn: Patienten berättar livligt och med god verbal förmåga om sin situation. Orienterad och adekvat. Grundstämningen bedöms som sänkt. Sjukdomen: Hur sjukdomen tar sig uttryck, vad som blir synligt för blotta ögat, vad det är som inte syns men som ändå finns där. Heartlife: Hur vi möttes i rökrummet och samlade kraft, samlade mod inför allt det vi stod inför. Diagnosticerandet, medicineringen, vårdplaneringen. Sjukdomen. Platsen: Ett stort skepp, ett stort skepp som skjuter sig in i omgivningen. Allt det som hålls inne och därför bara växer. Patienten: Drömmarna om ett annat sätt att finnas till på, drömmarna om ett varande utan smärta. Drömmarna. Heartlife: Hur jag minns att jag brukade tänka att jag kanske drömt dig, att du kanske inte fanns. Sjukdomen: Hur en kan uppleva det som att tomheten runt omkring äter sig in i själva kroppen, och där skapar en tom plats, en stum plats. Platsen: Den psykiatriska akutavdelningen är sällan lugn, här får allt det som inte kunde visas på utsidan sitt utlopp, här samlas all oro och ångest som har kvävts så länge, för att här äntligen få komma ut.

3 Doktorn: Har varit vaken upp till timmar i sträck, känner sig överdrivet social och kreativ. Upplever sig som högkänslig. Beskriver det som att det är som att stå vid en avgrund fast man njuter av solen. Patienten: Hela huden brinner, som vore den gjord av eld. Det finns ingenting som hjälper, inte medicin, inte samtal, inte sömn, inte rörelse. Ingenting hjälper. Sjukdomen: Den gränslösa kroppens yta mot platsens gränser. Hur den mjuka, formbara kroppen stöter emot platsens hårda, hur platsen skriver in sig på huden. Heartlife: Vem ska rädda oss, om inte vi själva. Platsen: Detta är en plats där livet slutar, där någonting annat börjar, någonting främmande, någonting skrämmande. Doktorn: Depressionen är djup. Sitter rak i ryggen och har intensiv ögonkontakt. Ångestfylld och irriterad. Heartlife: Om inte du fanns. Om jag vore själv, här, i detta sjukhus, själv, här, förd ner till elchockerna, och upp igen, omtumlad och desorienterad efter kramperna som jag utsatts för. Patienten: Allt djupare sjunker jag. Snart finns ingenting kvar. Sjukdomen: Galenskapens lockelse, galenskapens lycka. Doktorn: Bejakar syn- och hörselhallucinationer. Är väldigt spänd, sitter och skakar. Platsen: Sjukhuset är en stor död kropp och vi befinner oss i dess ruttna inre. Heartlife: Våra hjärtan bultar i våra sköra bröstkorgar, de bultar i takt och ingenting känns längre omöjligt, världen är vår och sjukdomen är vår spelkarta. Patienten: Allt faller bort ifrån mig. All denna smärta. All denna sorg. Låt mig bara få vila. Sjukdomen: Sjukdomen som det som strävar emot död, en själv som det som strävar emot liv. Doktorn: Upplevs som positiv och fin i den dagliga kontakten. Patienten ser lite ledsen ut under samtalet men håller väl ihop och är fin i kontakten. Patienten: Allt gör så ont. Allt känns så omöjligt. Allt jag önskar mig är ut, ut ur min kropp. Låt mig bara få komma ut. Ut ur sjukdomen. Ut ur livet. Ut härifrån.

4 Heartlife: Och kom alltid ihåg, den här fasens namn är HEARTLIFE.

5 AKT TVÅ: DOKTORERNA Doktorerna Patienten De tre doktorerna sitter vid ett stort bord bredvid varandra. Patienten sitter vid samma bord på andra sidan, med ryggen mot publiken. När doktorerna talar talar de alla tre på samma gång. Doktorerna: Vi tror inte att din medicinering hjälper dig längre. Därför har vi beslutat att sätta ut alla dina mediciner. Doktorerna: Vi tror att det som skulle kunna hjälpa dig är samtalsterapi, men det kan vi inte erbjuda här och då vi överskridit vår budget kan vi inte köpa in. Väntetiden är ett halvår. Doktorerna: Det vi kan göra här är att hålla dig här och på så sätt stoppa dig från att ta livet av dig, vi vill inte kalla det förvaring men det är det det är. Doktorerna: Vi hoppas att du inte blir utskriven innan du är färdigbehandlad, men med våra krav på effektivitet är det mycket troligt att det blir så. Doktorerna: Vi beklagar.

6 AKT TRE: HEARTLIFE Heartlife står mitt på scenen, ensam. Heartlife: Vi kommer att överleva också detta. Heartlife: Jag kommer bära dig när du inte orkar bära dig själv. Heartlife: Detta är inte slutet, det finns inget slut. Heartlife: Baby. Du är starkare än du tror. Heartlife: Vi är de som klarar allt. Heartlife: Vi är de som skrattar åt farorna och slänger iväg en slängkyss från våra blodröda munnar. Heartlife: Vi är de som har varit nära döden och det har förändrat oss på sätt vi inte ens själva vet. Heartlife: Det är jag som håller din hand när ångesten sliter i din kropp och du inte vet vart du ska ta vägen.

7 Heartlife: Det är jag som säger åt dig att andas, bara det, andas in, andas ut, andas in, andas ut tills det lägger sig lite. Heartlife: Vi vet båda två att det kommer tillbaka. Men vi kommer att klara av det också då. Vi är sådana som klarar oss, vi går inte under. Heartlife: Jag tillåter inte att du går under. Jag vägrar tro på det. Heartlife: Jag tror att det går. Den här gången går det. Heartlife: Någonstans finns en plats för sådana som vi. Heartlife: Någonstans finns en möjlighet för oss att bli till, att få vara oss själva. Heartlife: Någonstans finns någonting som utraderar smärtan. Heartlife: Någonstans.

8 AKT FYRA: SJUKDOMEN Scenen är tom. Ur en högtalare vid sidan på scenen strömmar rösten ut. Sjukdomen: Sjukdomens estetik. Hur sjukdomen tar sig uttryck, vad som blir synligt för blotta ögat, vad det är som inte syns men som ändå finns där. Olika sjukdomar har olika estetik, men vad som förenar dem är smärtan, som alltid blir synlig på något sätt eller vis. Smärtan, som inte går att tala bort, som inte går att medicinera bort, som inte går bort. Smärtan, som ständigt återkommer i nya skepnader, i nya former, i nya förpackningar. Smärtan, som beskrivs som ett frätande ljus som sjuder i blodådrorna eller ett skal som omöjliggör kommunikation. Smärtan, som alltid återkommer. Sjukdomen: Den tomma platsen, inuti bröstkorgen. Hur en kan uppleva det som att tomheten runt omkring äter sig in i själva kroppen, och där skapar en tom plats, en stum plats. Samtidigt också den motvända rörelsen: tomheten som kommer inifrån och som infekterar allting runt omkring. Denna rörelse inifrån och ut, eller utifrån och in, är alltid ackompanjerad av en stor smärta. Samtidigt finns det vissa möjligheter att en helt enkelt stänger av, att en gör sig själv till stum helt och hållet, allt för att undvika smärtan i tomhetens rörelse. Sjukdomen: Den gränslösa kroppens yta mot platsens gränser. Hur den mjuka, formbara kroppen stöter emot platsens hårda, hur platsen skriver in sig på huden. Lämnar där märken som inte går att få bort, också när en är utanför den här platsen

9 följer märkena en. Våldet är slugt och tyst, det uttalas aldrig, men det finns där. Att bli fråntagen ens mänsklighet, allt det som gör en till en hel mänska. Sjukdomen: Galenskapens lockelse, galenskapens lycka. Hur en kan vägra att överge den för vad de kallar normalitet, när den är allt en vet, allt en någonsin har vetat. För vad skulle egentligen finnas kvar, om någon skulle ta galenskapen ifrån en Ett splittrat skal, utan något egentligt innehåll. Sjukdomen: Återskapandets process. Detta ständiga återskapande, varje dag måste en göra sjukdomen igen, återigen förirra sig in i dess svindlande korridorer. Och om en en dag skulle råka återskapa fel, om en en dag skulle finna sig vara på okänd terräng, vad skulle då ske, vad skulle då hända Sjukdomen: Sjukdomens vilja. Sjukdomen som det som strävar emot död, en själv som det som strävar emot liv. Hur dessa trådar korsas i ens kropp, sliter i den, försöker få den att följa just den trådens väg.

10 AKT FEM: PATIENTEN Patienten sitter i vänstra hörnet av scenen, hopkrupen i svarta kläder. Scenen är mörk frånsett ett svagt ljus som skiner på patienten. Patienten: Jag känner mig så vilsen. Jag vet inte hur jag ska komma ut ur det här, hur jag ska kunna gå vidare, hitta en väg. Patienten: För varje dag som går försvinner jag allt mer. Små, obetydliga delar tas ifrån mig tills det inte längre kommer finnas någonting av mig kvar. Patienten: Ångesten sliter i min kropp och jag vet inte vart jag ska ta vägen, det finns ingenstans att ta vägen, det finns ingenting som hjälper. Patienten: Om jag bara kunde få bli lycklig. Om jag bara kunde få bli fri. Fri från allt detta, detta som äter av mitt kött och tynger ner hela min livsvilja. Patienten: Om det bara fanns ett sätt att slippa detta lidande på.

11 Patienten: Om det bara gick att rädda någon annan från dennes privata helvete. Patienten: Jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag vet inte hur länge till jag kan stå ut, vinna över de röster som säger åt mig att detta är inte ett liv värt att leva. Patienten: Om jag bara inte kände mig så ensam, så fruktansvärt ensam. Patienten: Heartlife, var är du? Patienten: Heartlife, hör du mig? Patienten: Heartlife, svara mig! Patienten: Heartlife, snälla kom hit.

12 Patienten: Heartlife, jag dör om du inte kommer. Patienten: Heartlife, var är du?