Rolf H Reimers. Skiss till de första 14 sidorna

Transkript

1 SE Skiss till de första 14 sidorna Rolf H Reimers Texten skrevs ursprungligen i april 1990 efter två inte helt lyckade operationer när jag låg på sjukhuset på grund av näthinneavlossning. Den handlar inledningsvis om sjukhusvistelsen och mina upplevelser och tankar där. Under årens lopp har texten bearbetats, mycket har strukit, annat tillkommit. Det har börjat likna ett självporträtt. Så kom sorgen över min älskade Madeleines bortgång och till slut ett nytt ljus när Anna dök upp. 1

2 I 2

3 det var den svarta hinnan. Det var inte solen som fick ögonen att värka rödkantat ljus, Den gled fram över synfältet, skiftande, lockande, gäckande. Så liten, hjälplös, vill gömma mig i den darrande hinnan. Dansande slöjor, förför, oroar. Inte de vanliga ögongrumlingarna, inte de trötta fantomerna, de irriterade blundarna. Inte ens de skrattande tårdimmorna. Oroad, rädd, ringer jag sjukhuset, beskriver, utfrågas, förringar. Den skarpa rösten kräver omedelbar inställelse. 3

4 "Vi svetsar fast din näthinna med en laserstråle. Det gör inte ont och går fort." Min näthinna? Den svetsande isen brände mina lungor. Kunde inte andas. En svindlande, obefintlig smärta kramade muskler, bedövade minnet, lyfte ögat ut ur kroppen. Jag såg den vitglödande strålen inifrån, skrämmande vacker höll den på att kväva mig. Söndertrasad, vettskrämd, fosterlik, hjälplös. 4

5 Delad i två, - kropp skrämd, iakttagande - öga, bedövat, fryst till bländvitt, isblått.rakt in i jag - sedd inifrån och ut, sedd för första gången, sedd. Jag vill ut, ut, lämna den obestämda smärtan. Som att spy ur ögat, ur huvudet, ur jag, mig. Blod droppar, bloddroppar i mitt öga. Någon trevar inne i mig,, söker min syn, svetsar min blick, någon. Ögat rinner genom ett rör av ljus mot den mörka fläcken. Ser bara suddiga konturer. Något jag borde förstå? Täppt. Med svart lapp för ögat stängs synerna inne. Där skall du ligga. Jag trevar mig kring, i rummet? - i huvudet? - trevar i mitt öga. 5

6 Tiden stämmer inte. Vad kom först? Vem ringde mig? Vem hjälpte mig in genom dörren. Vem? Växande hinnan, borrar sig in i ögat? Där Kom sängen fram till mig, bjöd mig att ligga? Såg jag den? Kunde jag se? Var båda ögonen täckta - bundna till huvudet? Här, jag, förblindad! 6

7 Den natten drömde jag, röda drömmar. Ögat kröp ut ur sängen, längs golvet, ut genom dörrens springa. Tystat skrik. Rädd, nyfiken, förtvivlad. Minnen dansar mig, lockar mig ut, ut från rum, tid, kropp. Ut,ut Hinnan brände strålen, skrämde strålen. Bränna, bända ögat ut och in. Brände mina minnen, brände mina dröm-mar, skrämde mina ögon att se. Mörkrets vilda tankar, virvlande, dansande. Öppna mina portar, ge mig sedan ro. Kom så dansar vi med min fantasi, du och jag! 7

8 II 8

9 Ögat sänder tårar rinner ner mot golvet, flyter genom dörrens springor, ser sig kring. Ligger jag, i mörkersus. Vattnets dropp. Skriver mörker. Kommer ord, ord som lyssnar, tyder bilders mening. Handen glider över pannan, följer näsans rygg mot mun. Tummen spårar hud. Fingrar, dröjer över ögon. Känner hudens doft. Andedräkt som värmer, skänker lindring. Tungan smeker handens flata. Fingrar särar läppar. Handen smakar hand. Liten, kryper samman, längtar dig. 9

10 Gula rockar där på väggen. Gula rockar, gyllne krokar. Tomma rockar, som tar form, lösgör sig, sliter sig från väggens grepp. Söker sig mot sängen, hotfullt. Vackra hot. Solminnen. Vitt bränt till svart. Sängen rullar fjäderlätt genom dörrens tjocka tysthet ut i solen. Allt är gult, smärtsamt gult. Mitt tysta skri ryggar mot skonsamt mörker. Intet kan ses, intet förstås. Intet är - allt är möjligt. Vill inte se, inte nu. Ögon, vänta på mig. 10

11 En stol ligger vält, en skjorta sönderriven, skor kastade, bokhyllan tömd på golvet. Vad gör det så länge jag får leva. Men snöret om halsen spänner. Ännu en liten stund kan jag andas, i mina evigheter, innan repet dras åt för gott. Ännu en liten stund. Vad skall jag ha dig till, lilla stund? 11

12 Det är redan sedan länge för sent. Allt skulle gjorts för längesen. För länge väntade vi och länge skall man minnas hur vi skövlade. Minnas de liv som gick till spillo. Den dag skall komma när ingen längre finner några spår. Förvirrade, sorgsna ser de på varandra. Så mycken lust att bygga, att skapa, så mycken skönhet. Allt krossat av dom som byggde, allt krossat, bortsköljt. Inte ens stympade rester, bara vaga minnesbilder förlorade i ett stort mörkt hål. hål. 12

13 III 13

14 Den stora smällen, som vi ser där borta, längst ute, ägde inte rum först utan sist. Den är slutet på vår historia, som vi läser baklänges. Tiden rusar inte förbi. Vi rusar förbi tiden mot ett mål, alltings början, alltings slut. Vår hastighet ökar, accelererar. Det som var oändlighet långt borta är snart nära, när början och slut slår ihop över våra huvuden. 14

15 Först när jag bara kunde se med ett öga förstod jag hur platt världen är för oss. Det är dags att träna våra vilande ögon, så vi kan se det vi påverkar. Vårt seenderegister måste breddas, och ge oss direkt information. Klockan på armen visar avgaser, mätaren osund stress. Tredje ögat ser strålningsfaran Sorg Hyper Olust Krav Hjärta Hjärna Hud Syn Färgerna speglar magens innehåll. Först dagligen hotade vaknar vi till förnuft. Överlever vi det? 15

16 16