Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006

Transkript

1 I huset vid havet var det lördag, och i köket stod mamma och diskade. Zackarina höll henne sällskap, så att hon skulle ha det lite roligare. Hon rullade omkring på golvet, fram och tillbaka, och ylade. Inte så högt, och inte för att hon hade ont någonstans, men hon hade liksom inget annat att göra. Aooouuw! När ska jag få mitt lördagsgodis? frågade Zackarina. När vi åker och handlar, sa mamma. När ska vi aoooka och handla då? frågade Zackarina. 175

2 När jag har diskat och städat, sa mamma. Aoouu, när har du diskat aouuu städat? frågade Zackarina. Mycket snart, hoppas jag, sa mamma. Zackarina fortsatte att rulla och yla. Ibland bumpade hon rakt in i väggen, eller in bland stolarna. Ibland krockade hon med mammas ben. Väggbump var fem poäng, benkrock var tio för det var svårare. Mamma slamrade och skramlade med disken, allt högre och högre. Därför måste Zackarina också yla högre och högre för att höras i skramlet. GououououoiiiIIIIIIDIS! Nämen, sluta nu, sa mamma. Låt inte så där! Zackarina stoppade rullet och satte sig upp. Men hur ska jag låta då? Så här? sa hon och så pep hon ett skrikpipigt godiiiiiissss! Men då fräste mamma till. Zackarina! Skärp dig! fräste hon. Zackarina hoppade upp och sprang ut. Hon tyckte inte om när mamma blev så där fräsig som en katt och vass i ögonen. Ända ner till stranden sprang hon, hela vägen. Och när hon var riktigt säker på att mamma inte längre kunde höra henne, så vände hon sig om och ropade upp mot huset. Du kan skärpa dig själv du, skrammelmamma! Och så tog hon upp en sten och kastade iväg den så långt hon kunde. Stenen landade med en mjuk suck i sanden. Sedan hördes ett tjut. Aaaaj! Aj, mitt huvud! Åh, nej! Zackarina blev alldeles olycklig. Hon hade råkat kasta stenen på Sandvargen. Nu reste han sig upp på fyra vingliga ben. Han vacklade och racklade fram till Zackarina och ramlade ihop framför hennes fötter. Där låg han som ett mosat sandslott och bara stönade. Zackarina satte sig ner och klappade honom försiktigt på hans stora huvud. Förlåt, sa hon. Det var inte meningen, jag bara råkade

3 Sandvargen öppnade sitt ena öga och gav Zackarina en sorgsen blick. Du kastade en bomb i huvudet på mig, sa han. En bomb? sa Zackarina. Nä, förresten, det var två, sa Sandvargen. Två bomber, rakt i huvudet. Zabom, sa det. Nä, det var en, sa Zackarina. En sten. En ganska liten sten. Liten? Ha! Den var jättestor, och nu har 178 jag ett hål i huvudet, jag vet det, sa Sandvargen. Ett håååål Zackarina undersökte Sandvargens huvud mycket noga. Det blev inget hål, sa hon. Det blev inte ens en bula. Så säger du bara för att trösta mig, sa Sandvargen dystert. Jag vet att jag har ett hål i huvudet, och det är stort, det är jättestort. Han spärrade upp ögonen. Och det blöder, sa han. Det blöder, blöööder blöder blod! Nu började Zackarina bli lite trött på Sandvargen. Det var ju inte klokt vad han var fånig. Du blöder inte, sa hon. För det gick inte hål, och förresten så kan du inte blöda, för du har inget blod i kroppen, bara sand, för det har du själv sagt! Va? Vavava? sa Sandvargen. Jag hör inte vad du säger. Han skakade på huvudet och vickade på öronen. 179

4 Hör ingenting, sa han. Jag blev nog döv i öronen när du kastade alla de där bomberna på mig. Varför gjorde du det, förresten? Det var inga bomber! sa Zackarina. Det var en sten, en liten, liten, liten sten! Jaså? sa Sandvargen. Säger du det? Han blev tyst och la sig platt ner och funderade med nosen mellan tassarna. Zackarina pustade ut. Äntligen hade han visst förstått. Sandvargen lyfte på huvudet och tittade allvarligt på henne. Du, Zackarina, sa han. Jag måste nog ha ett plåster. Eller kanske klister. Det skulle nog vara ännu bättre. Varför då? sa Zackarina. Jamen, för att klistra ihop hålet, så klart, sa Sandvargen. Hålet i huvudet, har du glömt det? Men nu tröttnade Zackarina. Tyst! röt hon. Du har inget hål i huvudet! Skärp dig! Skärp? sa Sandvargen. Skärpa värpa? Värpa ägg? Ja, skärpa värpa äggröra! Som höna pöna brukar göra röra, röra, äggröra? Ja! Värpa skägg! Zackarina reste sig upp, vände ryggen åt vargen och gick hem. Där hemma stod mamma och dammade mattor. Zackarina kom precis lagom för att hjälpa henne med den sista. Du, mamma, sa hon. Ibland blir man ju helt galen på sådana som inte fattar när man säger till. Ja, jag vet, sa mamma. Men det brukar gå över. 180

5 De bar in mattorna, och sedan åkte de iväg till affären och handlade mat och diskmedel och lördagsgodis. Men nere på stranden, där rullade Sandvargen kring som en krångelkorv och bara ylade och ylade. Inte så högt, och inte för att han hade ont någonstans, utan bara för att han inte hade minsta lilla lust. Inte alls lust att skärpa sig. 182