RÖdens kartongskola hade varit stängd länge. Dels hade hans elever tröttnat på att lära sig hundsaker, dels orkade han inte slicka läroböckerna lika

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "RÖdens kartongskola hade varit stängd länge. Dels hade hans elever tröttnat på att lära sig hundsaker, dels orkade han inte slicka läroböckerna lika"

Nils Lundström
för 8 år sedan
Visningar:

1 RÖdens kartongskola hade varit stängd länge. Dels hade hans elever tröttnat på att lära sig hundsaker, dels orkade han inte slicka läroböckerna lika noga längre. Och sedan Pricknallen flyttat in fanns det överhuvudtaget ingen tid över för några lektioner. Röden hade fullt upp med att hålla reda på henne om dagarna. Hon var ju allas lilla prinsessa och gjorde precis vad som föll henne in. Denna morgon vaknade Röden ganska sent, solen stod högt över kartongen när han välte sig ner i gräset. Pricknallen var utsprungen som vanligt, men han hade börjat vänja sig och trodde inte alltid att hon var bortom all räddning. Man kanske skulle ta en promenad, mumlade Röden för sig själv. Kanske hälsa på Ellen, om hon lever. Hon var ju hans första kärlek och ibland plockade han nötter åt henne på rasterna. De hade suttit bredvid varann i småskolan. Nu var det länge sedan han hälsat på henne, men Farbrornallen hade promenerat förbi tallen för en tid sedan och blivit förskräckt. Såvitt han kunde se var hon mycket sjuk. Nästan allt sågspån hade runnit ur henne och hon svarade inte när han ropade hennes namn. 26

Hon var ju allas lilla prinsessa och gjorde precis vad som föll henne in. Denna morgon vaknade Röden ganska sent, solen stod högt över kartongen när han välte sig ner i gräset.

2 Begravningskotten, som bodde i skafferiet under henne, hade sagt att hon sovit mycket länge, så gott som hela sommaren, trodde han. När Röden kom fram till Ellens tall blev han verkligen uppskakad. Hon hängde som en trasa över grenen, snabeln var tom. Ellen, Ellen! ropade Röden.

När Röden kom fram till Ellens tall blev han verkligen uppskakad.

3 Men hon svarade inte. Hallå, Begravningskotten, är du där? Nej, Begravningkotten var inte hemma. Röden ryckte lite i Ellens snabel, men hon vaknade inte. Kan hon vara död? sa Röden för sig själv. Ingen hade någonsin dött som han kände till. Men det förekom ju att andra dog, i andra länder. Och om nu Ellen var riktigt död, så måste han säga till Farbrornallen, eftersom begravningar var ett av hans stora intressen. Men Farbrornallen bodde mycket avskilt, han ville inte ha något springande ut och in i sitt hem. Därför var det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta dit. Så Röden vankade omkring lite på måfå och ropade: FARBRORNALLEN! åt olika håll. Efter en stund hördes en irriterad röst bakom granarna: Varför skriker bror? Jag ropar, sa Röden slokörat. Bror skriker, sa Farbrornallen strängt och ställde ner grammofonen. Vad sägs om lite Nallbeethoven? Nej, nej, kved Röden. Jag måste tala om en viktig sak. Jaså, verkligen, en olycka kanske? Har Ellen ramlat ur tallen igen? Jag tror hon är död, riktigt död, sa Röden högtidligt. Så vår gamla klasskamrat skulle vara död? Röden nickade betydelsefullt. Farbrornallen hade svårt att dölja sin förtjusning. 28

Och om nu Ellen var riktigt död, så måste han säga till Farbrornallen, eftersom begravningar var ett av hans stora intressen.

4 Då ska det bli begravning! En värdig begravning. Begravningskotten är självskriven, Bisamråttan också naturligtvis. Kanske Plåtankan om han hinner lära sig Nallbeethovens sorgmarsch i tid. Röden blev alldeles yr i mössan av Farbrornallens vidlyftiga planer. Men kanske bror vill se henne innan? Ja, det ville Farbrornallen gärna. Och han tyckte att de för ordningens skull borde informera Bisamråttan först och sedan gå dit tillsammans. Råttan satt utanför sitt hål och tittade melankoliskt framför sig. Vår gamla klasskamrat Ellen är död, sa Farbrornallen. Nu ska vi gå och se om hon är riktigt död. Bisamråttan är välkommen att komma med och planera begravningen. 29

Men kanske bror vill se henne innan? Ja, det ville Farbrornallen gärna.

5 Bisamråttan lyste upp. De ryska begravningarna brukade vara mycket festliga tillställningar med kosacker och balalajkamusik. Tillsammans gick de i en liten rad till Ellens tall. Hon hängde precis som förut, men sågspånshögen under henne hade blivit en aning toppigare. Pinjekotten var hemma igen. Han höll på att städa i skafferiet, så han såg dem inte först, men sedan dunsade han ner på marken. Vi får beklaga sorgen, sa Farbrornallen. Va? Vilken sorg? Är nån död? Kottens granne, vår gamla klasskamrat, förklarade Farbrornallen. Pinjekotten betraktade dem oförstående. Nej, hon är inte död, hon sover. Farbrornallen skakade på huvudet. Ser inte Kotten att allt har runnit ur henne, snabeln är tom, ögonen har ramlat ur hon är död! Frid över hennes minne! Vi får hjälpas åt att dra henne från grenen. Röden och Bisamråttan tog tag i varsitt ben och drog. Vill Kotten också vara snäll och hjälpa till! sa Farbrornallen. Pinjekotten såg olycklig ut. Det går inte Går inte! Varför då Jag har inga armar. I detsamma föll Ellen till marken i ett moln av damm. Sedan blev det mycket stilla. 30

Han höll på att städa i skafferiet, så han såg dem inte först, men sedan dunsade han ner på marken. Vi får beklaga sorgen, sa Farbrornallen. Va? Vilken sorg? Är nån död?

6 Farbrornallen kände på hennes panna. Den var tom. Och Pinjekotten lade örat mot hennes skrynkliga skinn för att höra om något pickade därinne, men det var helt tyst. Hon är död! sa Farbrornallen och gnuggade händerna. Nu, mina vänner, ska det bli begravning! Pinjekotten såg inte glad ut, fastän han var begravningskotte. Han hade tyckt att det var så hemtrevligt med Ellen hängande på grenen utanför skafferiet. Nu blev det plötsligt tomt och ödsligt omkring honom. Var inte ledsen, Kotten! sa Röden. Vi kanske kan begrava henne under sågspånshögen, så blir det nästan ingen skillnad. Farbrornallen började genast planera för begravningen. Bisamråttan kunde läsa en sorglig dikt, Röden hålla ett sorgligt tal och kanske kunde Plåtankan trumma Nallbeethovens sorgmarsch. Men Gummiapan fick på inga villkor vara med. Och om den lilla hemska Stenkulan dök upp, så fick vem som helst kasta bort henne! 31

Han hade tyckt att det var så hemtrevligt med Ellen hängande på grenen utanför skafferiet. Nu blev det plötsligt tomt och ödsligt omkring honom. Var inte ledsen, Kotten! sa Röden.

7 Det måste vara blommor också, en krans var inte fel. Röden skruvade nervöst på sig. Det var nog bara en tidsfråga innan Farbrornallen bad honom binda en krans. Kanske bror Röden kunde binda en krans till vår gamla klasskamrat? Det går tyvärr inte. Mina ögon sitter för löst, jag ser lätt upp och ner. Då tycker jag bror ska leta efter nånting som vi kan lägga henne i, innan vi gräver ner henne. Röden kände sig pressad. Men han trodde sig ha sett något slags kartong någon gång i en buske inte långt från O boyburken. Kanske låg den kvar om han hade tur. Då kunde han samtidigt leta efter Pricknallen, som varit borta alldeles för länge nu. Han skulle just omärkligt smyga iväg, när Barnhans kom springande med dockvagnen. Under suffletten satt den lilla Nöken och Pricknallen! Röden drog en lättnadens suck. Hon var inte död den här gången heller! Vaffer står ni här? undrade Barnhans. Vår vän Ellen är död, sa Farbrornallen högtidligt. Barnhans lyfte upp henne. Genast rann sågspånet ner på marken. Hon kanske lever längst in! Är man död så är man, sa Farbrornallen. Jag planerar just begravningen. Vad vi än så länge saknar är en spade till graven. Det har jag! skrek Barnhans. 32

Då tycker jag bror ska leta efter nånting som vi kan lägga henne i, innan vi gräver ner henne. Röden kände sig pressad.

8 Blommor Jag kan plocka blommor! Många, många blommor! ropade Pricknallen. Farbrornallen tittade betagen på henne. Att det fanns något så förtjusande! Typiskt att Röden skulle hitta henne först. Så är det kransen. Vem kan göra en krans? Farbrornallen spände ögonen i dem. Barnhans tänkte en stund. Det kan jag! Och jag! sa Pinjekotten. Farbrornallen såg tvivlande på Kotten. 33

Typiskt att Röden skulle hitta henne först. Så är det kransen. Vem kan göra en krans?

9 Och vad skulle Kotten göra kransen med? Händerna kanske? Jag sätter mig fast med en nål och låter bandet hänga, sa Pinjekotten moloket. Ja, det var så sant. En kotte och ett band ska det ju vara i begravningskransar! Det var ju meningen med Kottens liv när man tänkte efter. Då återstod bara att bjuda några fler gäster. Det fanns inte många att välja på. Ellen var död, Kulan och Gummiapan fick på inga villkor komma. Grankottarna var så korkade att de lika gärna kunde tro att de hamnat på bröllop. Tallkotten, däremot, var inte dum, men troligen så förvildad vid det här laget att han kunde störa högtiden. Vilka var det mer? Plåtankan förstås, men han hade ju flyttat in i O boyburken och då var det fara värt att Mack kom med på köpet. Detta var en sak de måste fundera på länge. Champagnekorken då! Ska inte han vara med? undrade Barnhans. Över min döda kropp! ropade Farbrornallen. Nej, vid korkar gick den absoluta gränsen. Nu gällde det att hitta en bra begravningsdag. Vi tar en torsdag, bestämde Farbrornallen. För torsdagar var det ganska ofta, till skillnad från fredagar. Och då hade de några dagar på sig att ordna det hela. Så gick var och en hem till sig och mörkret sänkte sig över skogen. 34

Ellen var död, Kulan och Gummiapan fick på inga villkor komma. Grankottarna var så korkade att de lika gärna kunde tro att de hamnat på bröllop.

Relevanta dokument

Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida.

Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida. Min bästa kompis heter Frida. Frida och jag brukar leka ridlektion