Ingen gråter (Katarina och Alf) Kapitel 1

Transkript

1 Ingen gråter (Katarina och Alf) Inledning Bastian kan inte sova. Han ligger i sängen och tittar rakt upp i taket, vänder och vrider på täcket och puffar till kudden. Det är tyst, det enda Bastian hör är sina djupa andetag. Bastian gillar inte när det är tyst. Då känner han sig ensam. Det är inte ofta man hör något i Staden. Det är nästan alltid knäpptyst. Ingen pratar, ingen ler och framförallt ingen gråter. Det finns inga tårar kvar i Staden. Det har det inte funnits på väldigt länge. Det var länge sedan Djuret tog över kontrollen på allas känslor genom att stjäla deras tårar. Utan tårar syns inte ledsamheten och då kan ju ingen trösta en. Den tysta ledsamheten har tagit över allt och alla i Staden. Kapitel 1 Bastian är orolig för hans pappa är jätteledsen. Den långa tiden utan att kunna gråta har gjort att Bastians pappa inte orkar resa sig upp ur sängen. Han behöver få sina tårar tillbaka. Problemet är att Bastian är väldigt rädd av sig. Han är inte tuff eller stark och äventyr har aldrig varit något som han har varit intresserad av. Men nu måste han försöka vara tuff och stark för att hjälpa sin pappa. Ett äventyr är ett måste. Bastian har ju aldrig gett sig ut i den stora Staden tidigare och han vet inte vart det elaka Djuret håller till. Han behöver hjälp, men av vem? Vem kan vara så tuff och stark och våga hjälpa Bastian att hämta tillbaka tårarna? Bastian tänker och tänker, för själv vet han att han inte kan göra det. Det vågar han inte. Jag kan ju fråga Katinka! tänker Bastian. Hon är ju den mest modiga av alla i Staden. Katinka är en riktigt tuff och jättestark person som har kraften att kunna ta tillbaka tårarna från Djuret. Tillsammans med hennes hjälp kommer de att lösa det. Bastian bestämmer sig för att leta upp Katinka och fråga henne. Han tar på sig sin stickade bruna kofta och beger sig ut mot de dimmiga mörka gränderna. Han vet att Katinka alltid håller till bakom det grå el- huset vid den gamla lekparken. Det är kallt men Bastian känner av kylan. Han springer så snabbt han bara kan mot lekparken. Staden skrämmer honom och han vill inte vara där mer än vad som behövs. När Bastian närma sig el- huset hör han röster. Den där rösten känner jag igen, tänker Bastian Han närmar sig baksidan försiktigt, hjärtat bultar. Hej Katinka. Eh...åh hej Bastian! Vad gör du här? Jag behöver din hjälp Katinka. Okej. Med vadå? Min pappa behöver gråta Det behöver vi alla. Bastian tittar ner i marken.

2 Kan du hjälpa mig att hitta Djuret och ta tillbaka tårarna? Absolut! Det är på tiden att någon gör något åt det här! Katinka lägger sin hand mot Bastians knä och nickar bestämt. Bastian blir lugn, något han i stort sett aldrig varit. Dimman börjar bli allt tjockare och snart går det inte att se något alls. Bastian känner sig jätterädd, han gillar inte dimman ett dugg. Det ända man hör är Katinkas bestämda fotsteg. Bastian ökar takten för att vara så nära Katinka som möjligt. Hon kan skydda honom, det vet han. Jag vet att Djuret håller till i högsta skyskrapan, säger Katinka. Den där superläskiga skyskrapan? säger Bastian med darrig röst. Den är ju inte läskig. Den är tråkig. Usch, jag vet inte det här Katinka stannar upp och tar tag i Bastians byxor. Det är ingen fara. Tillsammans klarar vi det här Bastian. Kapitel 2 Bastians hjärta slår hårt och väldigt snabbt. För varje steg de tar blir allt runt omkring mer och mer läskigt och skrämmande. Katinka verkar inte tycka någonting är skrämmande, men sen är ju hon den tuffaste som finns. Plötsligt känner Bastian att det blir konstigt under hans fötter. Som om marken vore blöt. Han stannar upp. Katinka! Har det regnat? Nej, inte idag, svarar Katinka. Men marken är ju blöt! Bastian lägger handen mot marken. Jo, det är jätteblött ju. Va?! Hur kan det komma sig? svarar Katinka. Eh.. ja..jag vet inte men jag gillar inte vatten. Katinka doppar sitt pekfinger i vattnet och smakar på det. Usch!! Vad salt! Smakar det salt? frågar Bastian. Det här är inte vatten. Det här är tårar! hojtar Katinka till. Bastian reser sig upp och backar några steg. Nu börjar han bli riktigt rädd. Det betyder att vi verkligen börjar närma oss Djurets bo, säger Katinka. Så så vi är nära Djuret alltså? säger Bastian med darrig röst. Katinka tar sig en blick längs den långa gatan. Ja, det är vi. Vi ska rakt fram på den här gatan och sen svänga vänster. Hoppas att det inte blir blötare. Jag är rädd för vatten jätterädd! Var lugn Bastian. Jag hjälper dig. Vi klarar det! Katinka ställer sig på tå och tar tag i Bastians fingrar. Kom nu. Vi är snart där, säger Katinka.

3 Kapitel 3 Gatan som Katinka och Bastian går på sträcker sig långt. Bastian tänker bara på sitt rum och på hur mycket han hellre vill vara där, men när han tittar på Katinka, som fortfarande håller ett hårt grepp om Bastians fingrar, blir han lugn. Nu kan Bastian knappt se sina skor, de är helt täckta av alla tårar och Katinka simmar nästan nu. För varje steg de tar höjs nivån av tårar. Bastian försöker att inte tänka på det, men nu när han har tårar upp till midjan går det inte längre. Jag kan inte fortsätta längre, säger Bastian. Varför inte? svarar Katinka. Jag hatar vatten och det blir mer och mer ju närmare vi kommer Djurets bo. Katinka börjar titta sig runt och ser en tom tunna som flyter omkring. Hon simmar över till tunnan och skjuter iväg den till Bastian. Här, hoppa i Bastian. Bastian tar tag i kanten av tunnan och klättar in. Katinka hoppar i efter och tittar på Bastian. Tur att vi hittar tunna, säger Katinka. Ja, verkligen! För titta, säger Katinka och pekar rakt fram. Bastian reser sig upp och ser ett helt hav av tårar som brer ut sig. I tunnan är vi säkra, säger Katinka. Titta! Det där måste vara Djurets skyskrapa, skriker Bastian. Rakt framför dem växer en mörk skyskrapa fram. Den når nästan himlen så hög den är, säger Katinka. Porten är öppen! skriker Bastian. Precis när Bastian säger det märker han hur hans skor återigen blir blöta. Tunnan är trasig och börjar ta in tårar. Vi kommer att sjunka. Hjälp! Vi är snart framme Bastian. Vi får simma den sista biten, säger Katinka. Jag jag kan inte simma Katinka. Vi kommer att drunkna. Kan du inte simma? frågar Katinka. Nej, jag har aldrig vågat lära mig. Vatten är farligt. Tunnan börjar nu fyllas mer och mer. Vatten är inte ett dugg farligt. Jag kan lära dig att simma, säger Katinka. Kan du göra det? Ja, det är klart jag kan. Det är jättelätt. Katinka visar Bastian hur man gör med armarna. Lägg dina armar mot bröstet, sen trycker du fram dem och drar dem åt sidan bakåt. Nästan som om du ska göra en cirkel. Bastian gör precis som Katinka säger. Ser du vad lätt det är? säger Katinka. Nu hoppar vi i innan tunnan sjunker. Va? Måste vi Ja, vi har nog inget annat val. Du behöver inte vara rädd, jag är bakom dig hela tiden. Jag hjälper dig. Bastian sätter sig på kanten av tunnan, tittar ner mot havet av tårar, tar ett djupt andetag och hoppar i med ett plums. Väl i börjar göra rörelserna med sina armar. Precis som Katinka lärt honom. Katinka hoppar i efter och ropar: Ser du vad lätt det är! Bastian märker att han flyter perfekt.

4 WOW! Jag simmar, skriker Bastian. Där ser du hur lätt det är, svarar Katinka. De börjar simma mot porten som leder in i Djurets skyskrapa. Kapitel 4 Väl inne i skyskrapan skymtar de en hissdörr rakt fram som står öppen. Jag kan tänka mig att Djuret är högst upp i skyskrapan. Vi tar den där hissen, säger Katinka. Katinka och Bastian simmar in i hissen och trycker på knappen som är högst upp. Med ett gnisslande ljud stängs hissdörrarna och hissen börja åka uppåt. Hur ska vi få tillbaka alla tårar? frågar Bastian. Vi tar väl bara tillbaka dem. Det är ju inte hans tårar. Han har ju stulit dem, det får man ju inte göra. Ja, men jag menar Djuret kommer ju inte bara att gå med på att ge tillbaka dem. Vi måste nog överlista honom på något sätt. Hmmm, ja! Det har du rätt i. Katinka börjar titta runt i hissen. Nu vet jag. Hjälp mig upp, Bastian. Bastian lyfter upp Katinka. Där, över hissknapparna. Lyft mig dit. Katinka sliter bort en liten spegel som sitter över alla våningsknappar. Hon stoppar in den i sin jacka. Hissen stannar till och dörrarna åker långsamt upp. Bastian sätter sig på huk och gömmer sig bakom Katinka. Så här rädd har han aldrig varit i hela sitt liv. Nu gäller det, säger Katinka. Där står Djuret. En jättestor svart figur med en massa tänder och läskiga ögon. Bastian blundar så hårt han bara kan. Katinka tar ett steg ut ur hissen. Hörredu! säger Katinka. Djuret spänner sina ögon mot Katinka och Bastian. Vilka är ni och vad gör ni här? svarar Djuret med en jättemörk röst. Vi heter Katinka och Bastian och vi är här för att hämta tillbaka allas tårar! Djuret stannar upp och börjar skratta. Ha Ha Ha Ha! Menar ni allvar? Ja, det gör vi. Vi skulle aldrig ljuga, svarar Katinka. Hur hade ni tänkt att det skulle gå till? frågar Djuret. Vi tänkte be dig ge tillbaka dem. Det är ju inte dina tårar Djuret avbryter Katinka. Ha, Ha. Det kan ni glömma. Om inte jag kan gråta så ska ingen göra det. Det där är inte rättvist! säger Katinka. Jag bryr mig inte. Försvinn härifrån innan jag äter upp er! Bastian har vågat sig ur hissen och ställer sig bredvid Katinka. Ge oss tillbaka tårarna är du snäll, säger Bastian Aldrig! De är mina nu! Gå härifrån innan jag blir riktigt arg! Katinka stoppar in handen innanför sin jacka, tar fram den lilla spegeln och håller upp den mot Djuret. Hon tar tre steg framåt och sträcker upp den så högt hon bara kan. Djuret lutar sig fram för att se vad hon håller i sin hand. Han ser sin

5 egen spegelbild. Djurets underläpp börjar darra och sedan brister han ut i gråt. Tårar flyger åt alla håll. Bastian blir helt ställd. Uuuuääee förlåt! Förlåt mig! gråter Djuret ut. Djuret slutar inte gråta. Tårar från Djurets ögon väller fram som ett vattenfall. Och nu börjar både Katinka och Bastian tycka synd om Djuret. Bastian tycker så synd om Djuret att han gör något han annars aldrig skulle vågat, han går fram och kramar om Djuret. Det är ingen fara Djuret, säger Bastian med lugn röst. Förlåt mig. Ni måste hata mig säger Djuret med gråtande röst. Nej, klart vi inte gör det, svarar Katinka. Det är fult att hata, förklarar Bastian. Katinka går också fram och kramar om Djuret. Jag lämnar tillbaka alla tårar nu på direkten, säger Djuret. Bastian och Katinka kramar om Djuret till han slutar gråta. Sen säger de hej då till Djuret, som nu har ett jättestort leende. På vägen tillbaka ser Katinka och Bastian att alla tårar är borta, allt är torrt. De ställer sig i hissen och börjar åka ner. Hur visste du att Djuret skulle börja gråta med hjälp av spegeln? frågar Bastian Katinka. Jag tänkte att om Djuret skulle få se hur ledsen han egentligen är så skulle han börja gråta, och då förstå hur viktigt det är att gråta. Hissen stannar och Bastian och Katinka går ut ur skyskrapan. Solen skiner och Staden känns levande för första gången på väldigt länge. Alla är glada, till och med Djuret, men speciellt glada är Bastian och Katinka som har blivit bästa vänner. Utan gråt finns inget skratt.