till och med kännas bra att de gjort det. Men den här killen var något helt annat. Han ville inte ge sig.

Transkript

1 Väntan Jag får trettio minuter varje dag. Det är inte mycket. Och då är det ändå sommar. Kossorna går ute hela dagarna. Till och med när det åskar. Hästarna brukar stå i hagen långt efter att det är mörkt. Jag vet inte om de sover ute men jag tror det. Syrsorna sjunger hela nätterna, men det hörs inte hit. De är långt härifrån. På mitt rum finns förstås ett fönster men det sitter högt upp och jag ser ingen himmel och ingen sol utan bara en skiftning av indirekt dagsljus som knappast gör någon skillnad nere på golvnivån där jag befinner mig. Jag har alltid lampan tänd förutom när jag sover. Trettio minuter. Det är vad jag lever för. Själva gården som jag får gå ut på är formad som en tårtbit. Det luktar från fimparna i askkoppen av cement vid dörren. Askkoppen sitter fast i golvet så att man inte ska kunna tillgripa den, som det heter på kanslisvenska när den omvandlats till grå och primitiv plitjargong. Tillgripa. Trettio minuter. Det finns fyra gårdar, jag får oftast komma ut på trean eller fyran. Någon gång har jag fått vara på ettan, jag vet inte varför. Eller vistas. Vistas heter det. Tillgripa och vistas. Det är inte alla dagar jag får sol, långt ifrån. Och det beror på flera faktorer. Vädret förstås, är det mulet kvittar det hur mycket jag längtat. Och tidpunkten. Det måste vara mellan kvart i tolv och kvart i två. Eller fjorton. Det spelar också in något om jag är på trean eller fyran. Om jag vistas mellan halv tolv och tolv på trean får jag sol från kvart i tills jag går in klockan tolv. Om jag vistas på fyran kommer solen inte förens nästan tio i. Fem minuter är inte så mycket utslaget på ett dygn eller en vecka eller ett liv. Eller på åtta år. Men av trettio minuter är fem minuter en sjättedel. Och av femton soliga minuter betyder fem minuter mindre en förlust på trettiotre procent. Jag minns ju den där händelsen. Hur skulle jag kunna glömma? Det var inte meningen att det skulle ta som det tog. Jag tänkte inte på att jag hade flaskan i handen. Det blev ett stort sår. Eller tillfogades, så heter det. Det var blod överallt. På mig också. Vi som från början bara tänkte ha trevligt. Lisa var med. Hon hade blusen på sig som jag en gång sa att jag tyckte att hon var vacker i. Höga svarta stövlar och jeans. Tatueringen vid hennes ryggslut syntes till hälften. Visst har det hänt förr att karlar tittat åt henne eller till och med fått dansa med henne, det får man ju bjuda på och i efterhand, när allt gått bra och det inte varit mer än det, kan det

2 till och med kännas bra att de gjort det. Men den här killen var något helt annat. Han ville inte ge sig. Trettio minuter. Det är två timmar kvar tills det är dags för dagens dos. Jag har redan börjat förbereda mig. Inte för att det är så mycket jag kan göra, skorna får jag i en låda precis vid ytterdörren och jag måste vara snabb att dra på dem så att jag inte missar att komma ut precis när de öppnar. Det handlar bara om några sekunders skillnad i och för sig. Skorna har inga skosnören och sitter löst och de behöver inga förberedelser. Några sekunder är inte mycket ens om man slår ut det på tio eller femton minuter. Jag vill förvisso inte att de ska gå till spillo, men jag menar framför allt att jag förbereder mig mentalt. Det är viktigt. Att jag vet att nu kommer det snart. Eller att nu kommer det inte. Eller i alla fall inte snart. Självklart ångrar jag mig. Det var inte alls min avsikt att det skulle gå som det gick. Ett par sekunder bara. Det tar inga trettio minuter att förändra ett liv. Eller två liv. Och inte bara förändra utan avsluta. Det var inte meningen. Inte mitt uppsåt. Så heter det. Uppsåt. Och tillgripa. Vistas. Tillfoga. Vad visste jag om trettio minuter innan jag hamnade här? Jag lät dem passera, ute som inne, höll inte reda på dem, mätte dem inte och framför allt låg jag inte och längtade efter dem. Hela dagar kunde passera utan att jag hade längtat efter dem. Huden är tunn, glaset var vasst. De viktiga kärlen sitter inte långt under ytan. Det kan inte ha tagit en sekund ens en gång. Jag kan egentligen inte minnas själva ögonblicket utan endast före och efter. Så kort var det. Och så olika de är, före och efter. Nu är det en timma och femtiosex minuter kvar. Det är fortfarande före. Sen vistas jag. Sen blir det efter. Att få fylla sina lungor med den tobaksdoftande luften, ändå så syrerik, frisk och levande. En luftventil är inte alls samma sak, jag har en sådan på rummet. Eller cellen. Vistas. Cellen. Åtta år sa åklagaren. Åtta år. Hur många halvtimmar går det på åtta år? Jag hann inte räkna ut det förrän jag bestämt mig att försöka en gång till. Överklaga. Uppsåt, tillgripa, tillfoga, vistas, cell och så överklaga. Det slog mig med en gång. Det värsta är inte Lisa, inte mamma och pappa, inte kossorna eller hästarna eller syrsorna. Det värsta är att det bara kommer att finnas trettio minuter. Det kommer att bli mer än trettio minuter sen säkert, kanske en hel timme ibland. Efter ett par år kanske hela ostyckade dagar. Men ännu så länge, på den här nivån, så finns bara trettio minuter så vi kallar det trettio minuter. På den här instansen, så

3 heter det. Instansen. Uppsåt, tillgripa, tillfoga, vistas, cell, överklaga och så instans. Det är svenska men ändå inte. Det är inte sådant man säger ändå är det just det de säger här. Inte jag så klart, men de andra, de som uppbär lön för att vistas här. Som det heter. Lisa blev helt galen. Hon bara skrek. Det kom blod också på henne. På blusen som jag en gång sa att hon var vacker i. Den andre sa ju inget förstås, jag minns inget utom ett stönande när han sjönk mot marken. Ett gurglande stönande. Som ljudet när det sista vattnet rinner ur badkaret. Men från en människa och inte från ett badkar. Utan en tydlig avgränsning i tid och ett före och ett efter så skulle min tillvaro raseras. Man talar om människans grundläggande behov, men vad är de om inte att få ha ett före och ett efter och en avgränsad tid däremellan. Utan före och efter vet jag inte vad som kommer och jag vet inte vad som har varit och då har jag ingen möjlighet att glädja mig åt vare sig det som kommer eller det som varit. Med ett före och ett efter och en avgränsad tid däremellan får de trettio minuterna en förankring i mitt liv i övrigt och jag kan glädja mig åt dem både före och efter. Det kommer att vara min enda sorg när tiden är slut. Om åtta år. Kanske tidigare än så. Att avgränsningen försvinner. Då kommer det fortfarande att vara efter men inte på ett sätt så att man kan gå och glädja sig åt tanken på det som var och det kommer inte att vara före för även om det kommer nya efter så är det stora efter som jag har med mig då så stort att det kommer att ta ett bra tag att arbeta upp ett nytt och äkta och varmt och gott före då jag kan gå och glädja mig åt det som kommer. Åt det som kommer efter det, som är ett annat efter. Ett vanligt efter. Hade inte Lisa skrikit så hade det nog inte gjort någon skillnad. Det var så många där och jag tänkte inte på att de var där för det som drev mig var så starkt, det var ett starkt före och jag ville lägga det ifrån mig och få ett lugnt och tryggt efter och gå hem med Lisa i armen och det skulle vara före det också för sen skulle vi komma hem, släcka ljuset och jag skulle ta av henne den där blusen som jag en gång sa att hon var vacker i och det skulle bli efter igen och sen skulle vi somna. Det kom visserligen ett efter men inte som jag tänkt mig utan ett tungt och skoningslöst efter som inte lät sig skiljas från sitt före. Eller inte från sitt före egentligen men från det korta ögonblicket som var emellan dem. De blå ljusen cirklade runt på husväggarna omkring oss och jag hade inte hunnit någonstans utan bara stod där och visste inte vart jag skulle ta vägen men det behövde jag inte oroa mig för utan det fanns andra som hjälpte mig med det.

4 Det dunkla indirekta ljuset från fönstret i min cell är ändå ovanligt starkt idag och nu är det inte många minuter kvar. Kanske lite sol, om jag har tur. Tiden är perfekt. Klockan är snart ett. Eller tretton. Inga syrsor eller kossor eller hästar och ingen Lisa och ingen mamma eller pappa men trettio minuter, kanske sol och så doften av fimpar från askkoppen av cement alldeles invid dörren. Jag har inget uppsåt, jag ska inte tillgripa eller tillfoga och där är det inte cell och jag ska bara vistas. Av all kanslisvenska jag vet så är vistas dess vackraste ord och jag smakar på det varje dag. En dörr låses ute i korridoren och jag vet att nästa dörr är min dörr. Jag har tänkt på det här hela förmiddagen nu, jag har ögonen slutna där jag ligger på min säng och jag behöver ingen klocka utan jag vet vad den visar. Eller brits, så heter det. Jag ligger på min brits och behöver ingen klocka. Stegen stannar utanför min dörr. Min öron tar ömt emot ljudet. En nyckelknippa rasslar. Bland kossorna och hästarna och syrsorna stod en kyrka och det är den enda avgränsning jag riktigt minns från före. Det gamla före. Klockan elva ringde klockorna i tornet. Klockan är inte elva men den är tretton och jag hör en nyckelknippa rassla och ett lås vridas om. Skorna utan skosnören sträcks till mig i en låda av trä. Jag lyfter dem snabbt och smidigt men samtidigt varsamt ur lådan och jag trär dem på fötterna och jag gör alltihop i en och samma rörelse. Det behövs inga skosnören och det går lättare utan dem och allt som gör saker lättare är bra. Jag står alldeles innanför den grå ståldörren med skorna utan skosnören på fötterna. Jag står så nära dörren att jag kan känna om den är varm eller kall utan att känna på den. Den är varm. Trettio minuter. En varm dörr doftar annorlunda än en kall dörr. Ståldörrar är för det mesta kalla men just i dag är den varm och jag står alldeles innanför den. Trettio minuter säger väktaren och det är de enda ord jag vill höra just nu och alldeles snart ska jag lämna före och lämna uppsåt och tillgripa och tillfoga och cell och brits och överklaga och instans och alla ord jag inte tycker om och allt jag gör och är finns här just nu. Och jag vill inte vara någon annanstans än innanför en varm ståldörr som annars brukar vara kall för när den är varm doftar den så gott. Här finns inga kossor eller hästar eller syrsor men det gör inget men här finns jag och en varm dörr av stål som jag gärna står bakom i mina skor utan skosnören som är så lätta att trä på fötterna. Och jag hör när väktarna vrider om det grova låset, jag kan urskilja varje segment av ljudet. Mina ögon är slutna och innan jag öppnar dem

5 känner jag hur en vindpust drar genom håret. Det är inte längre före och ännu inte efter utan jag vistas. Och jag kliver rakt ut i sommaren.