Själviskt att dö. Så verkade det slutligen som att han var ett gott skratt kort. och livet tog slut. Ovetandes om hur gammal eller ung, hur

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Själviskt att dö. Så verkade det slutligen som att han var ett gott skratt kort. och livet tog slut. Ovetandes om hur gammal eller ung, hur"

Frida Gun Sundström
för 9 år sedan
Visningar:

1 Själviskt att dö Så verkade det slutligen som att han var ett gott skratt kort och livet tog slut. Ovetandes om hur gammal eller ung, hur vedertagen eller skonad från livets smädelser och kärlekar. Men att han var död undgick honom inte. Först hade det blivit svart, trodde han. Han visste inte om ingenting egentligen var av färgen svart men han förstod att det var mörkt i alla fall. Eller så var det för att hans ögon inte längre kunde fånga upp ljus genom de döda pupillerna. Om inget ljus tränger in går det heller inte att se, tänkte han. Sedan slog det honom att han tänkte, tankar ur en död hjärna. Vad kunde det här vara? Han försökte röra på kroppen men kunde inte begripa hur han skulle skicka signalerna från den döda hjärnan via de döda nerverna till de döda lemmarna på den döda kroppen. Var det här efterlivet? Himlen? Var det nu evigheten började? Ett

Eller så var det för att hans ögon inte längre kunde fånga upp ljus genom de döda pupillerna. Om inget ljus tränger in går det heller inte att se, tänkte han.

2 långt mörker med endast sina egna tankar som sällskap? Det skulle vara ett helvete om något. Kunde han inte sluppit det här? Han tyckte sig ha levt ett fullgott liv med ett stort utbud av upplevelser, intryck och kunskaper. Han hade älskat och blivit älskad. Varit avskydd och avskytt. Ryckt på axlarna i manér av att inte bry sig alls och nu hade han dött. Kanske. Han hade många gånger spekulerat om vad döden innebar, först hade han trott på söndagsskolans undervisning om en himmel där alla människor som levt rättfärdigt fick en plats. Senare hade han lutat mot att döden kanske var som före födseln, inga minnen, tankar eller någon kännedom om sin existens. Innerst inne hade han nog hoppats på att det var antingen det ena eller det andra och allra helst det andra. Men nu låg han här, i ett tredje alternativ. I någon slags rymdliknande tomhet, för stor och mörk för att uppfatta ens med levande ögon och hjärna. Han kände sig nu ett uns

Ryckt på axlarna i manér av att inte bry sig alls och nu hade han dött. Kanske.

3 oförberedd. Vad skulle han ta sig till? Hur lång tid hade det gått sedan han dog? Existerade tid där han nu befann sig, tänkte han. Stod i så fall den tiden i korrelation med tiden på jorden? Hur lång var en evighet? Kanske hade det gått femton minuter nu. Femton minuter av en evighet. Han skulle bli tokig trodde han. Det fanns ingen annan här. Han provade att fråga intet ändå, "hallå?" Det kom varken något ljud från honom eller någon annan. Han hade hört om människor som vaknat till liv efter att ha dött och som kommit att lämna vittnesmål om ett starkt ljus vid tidpunkten för döden. Men här var det mörkt som i en tunnel utan öppningar. Vad hade han mer hört om döden? På tv hade han sett medium som kommunicerade med andar. "Hallå? Medium?" Inte heller det kunde han säga, bara tänka och inget svar fick han. Kanske hade han blivit en orb, tänkte han. Det var någon form av paranormalt ljusfenomen hade de sagt i ett program på någon

" Det kom varken något ljud från honom eller någon annan.

4 pluskanal med engelska spökjägare. Men att vara ett ljusfenomen i detta totala mörker verkade orimligt. Dessutom sas det att orbar kunde röra sig med ljusets hastighet. Det kunde han sannerligen inte. Var det reinkarnation då? Var han något annat nu? En sten kanske? Med tankar? Hur skulle det gå till, tänkte han. Och nu när han var inne på reinkarnation så slog det honom att det i nästan alla fall var ett djur som den döde reinkarnerades som, det var iallafall vad han hade hört. Människor som blev fåglar och flög genom dalar och över torg och sket ner på sina nemesis från tidigare liv. Eller havssköldpaddor som fick möjligheten att spendera hundra år ute i havet. Men aldrig hade han hört talas om att någon reinkarnerats som någonting så intetsägande som en sten. Eller ens en mask för den delen. Av någon anledning var det alltid djur med åtråvärda egenskaper tyckte han sig minnas. Så vad fan var det här? Han började känna sig illa till

Och nu när han var inne på reinkarnation så slog det honom att det i nästan alla fall var ett djur som den döde reinkarnerades som, det var iallafall vad han hade hört.

5 mods. Hur lång tid hade det gått nu? Hur många tankar skulle han hinna tänka under en evighet? Och vad kunde han göra av tankarna? Ingenting praktiskt verkade det som. Gick det att gå vidare och i så fall till vad? Kunde detta vara limbo, tänkte han. Var det nu han skulle behöva sona för sin ateism genom att bli förpassad till evig ensamhet för att han inte trott på en påstådd skapare? Till skillnad från många av hans bekanta hade han valt att inte chansa på att det fanns en gud, kosta vad det kosta vill, han kunde nämligen inte få sig själv att tro på något som han inte trodde på. Någonting han aldrig upplevt och nu aldrig skulle få uppleva. Så enkelt var det. Om inte... tänkte han. Kanske är detta min chans att tro, nu när jag kastats in i en sådan ovisshet att tro var det enda alternativet till upplysning. "Gud?" Tänkte han. Men fick inget svar denna gången heller. Kanske tog allting längre tid här? Kanske skulle det plötsligt komma ett svar? Ett från Gud? Ett från mediet?

Var det nu han skulle behöva sona för sin ateism genom att bli förpassad till evig ensamhet för att han inte trott på en påstådd skapare?

6 Ett från intet? Han funderade över hur länge han skulle behöva vänta på svar om han nu befann sig i en evighet. Om Gud hörde min frågande tanke, tänkte han. Borde han inte också höra alla dessa andra tankar? Och gällde detsamma för mediet? Hur skulle guden ställa sig till hans tankar om allt som nu inträffade och dessutom allt som inträffat medan han levde? Skulle det vara den förlåtande guden han hört om i barnens bibel eller den straffande som han senare läst om i gamla testamentet? Kanske var det en helt annan gud? Han hade läst att det fanns ungefär tvåtusen åttahundra sjuttio olika väsen som kunde klassas som gudar. Och då fanns dessutom möjligheten att guden han kanske hamnat hos, var en som människan inte lyckats skriva ned, ge egenskaper, makt och erkännande. Var detta kanske en plats att reflektera över livet på? Behövde han göra det? Livet verkade ju trots allt ligga bakom honom nu och det fanns inget han skulle kunna

Hur skulle guden ställa sig till hans tankar om allt som nu inträffade och dessutom allt som inträffat medan han levde?

7 ändra på. Det spelade med andra ord ingen roll. Han bestämde sig för att inte grämas över saker han gjort och inte gjort. Nej, tänkte han, det är lönlöst att bada där det inte finns vatten. Han visste inte om det där var hans egna ord eller någonting han läst. Det kunde kvitta, för kanske hade han nu all tid i intet att komma på egna, bättre metaforer. Vackrare, mer välfunna, men begränsade till att existera endast i honom, vad han nu var. Det gjorde honom något sorgsen. Minnet av en anhörig trädde fram. Systern. Saknade han henne? Var det därför hon dök upp? Saknade hon honom? En del av honom hoppades det. Han funderade på om det var själviskt av honom. Hade det varit själviskt att dö? Att lämna henne utan att ta farväl. Hur lång tid hade det gått nu? Hur mycket hade hans syster åldrats sedan han dog? Hade hon själv hunnit dö medan han var där han var? Det var så många frågetecken, så många kanske, så mycket att bena ut. Men till vilken nytta då?

Vackrare, mer välfunna, men begränsade till att existera endast i honom, vad han nu var. Det gjorde honom något sorgsen. Minnet av en anhörig trädde fram. Systern. Saknade han henne?

8 För lugn och ro? Frågorna hade han hört miljontals gånger men kunde inte minnas något svar som var till belåtenhet. Hade han kunnat sucka så hade han gjort det, tänkte han, men inte ens det gick. Den uteblivna sucken blev snart till vrede men det fanns ingenstans att göra utlopp för den. Så vreden blev till sorg. Och sorgen blev till panik över att han kanske skulle komma att spendera denna evighet i nedstämdhet. Paniken växte allt större och fyllde honom till bredden av vad han nu var, till det mått han nu mätte, fortfarande begränsad till hans ensamma medvetande. Han ville gråta men kunde inte. Hjälplös, försökte han att inte tänka alls, men alla som provat det en sen natt när man behöver sova som mest, vet att det inte fungerar. Han försökte minnas vad han hade gjort strax innan han dog men det var lönlöst, det var som att han plötsligt hade teleporterats hit till intet utan någon förvarning och vetskap om varför han var där han var.

Och sorgen blev till panik över att han kanske skulle komma att spendera denna evighet i nedstämdhet.

9 Han kände sig som en paralyserad guldfisk i en skål med bläck. Tanken på att det var just det han hade reinkarnerats som kom till honom. Det var skrattretande. Men han kunde inte skratta. Han försökte ändå tänka fram ett skratt, ett inombordsgarv men kände sig snart som en idiot. Han ville tänka på sin syster men vågade inte riskera att drabbas av ångest, för något han sagt eller gjort och som han nu aldrig kunde ta tillbaka. Skulle han snart inte våga tänka alls? Bara ligga som en gädda i en vass och låta evigheten rinna på. Gick det att träna bort sina egna tankar? Det där funderade han på så pass länge att han snart glömt bort att övningen gick ut på att inte tänka alls. Han försökte komma på fler möjliga svar på var han var, på vad han var. Kanske var han trots allt inte död, kanske låg han i koma, tänkte han. Skulle han i så fall vakna ur den? Fick han näring genom en slang och skulle han bli liggande så i en sjukhussäng tills systern inte längre såg någon

Han ville tänka på sin syster men vågade inte riskera att drabbas av ångest, för något han sagt eller gjort och som han nu aldrig kunde ta tillbaka. Skulle han snart inte våga tänka alls?

10 mening med att hålla honom vid liv? Skulle han en dag vakna upp som ett enda stort liggsår, tänkte han. Nej, de har säkert någon som rullar på mig ibland, tänkte han. Kanske tvättar de mig också. Antagligen med svagt parfymerad tvål som går ihop med sjukhuskorridorernas kväljande dofter. Så mindes han dofterna, särskilt från ett besök, ett han gärna ville glömma. Han bestämde sig för att försöka hålla humöret uppe tills att han listat ut vad som verkligen hänt honom. Så låg han och lät känslorna studsa som en pinball i hans vakna men inkapslade medvetande. Och så fortsatte det, i vad som kändes som en evighet. [Slut]

Antagligen med svagt parfymerad tvål som går ihop med sjukhuskorridorernas kväljande dofter.

Relevanta dokument

Nu bor du på en annan plats.

1. Nu bor du på en annan plats. Ibland tycker jag det känns lite svårt borta är det som en gång varit vårt Aldrig mer får jag hålla din hand Mor, döden fört dig till ett annat land refr: Så du tappade