Det är svårare än vad man tror så enkelt är det

Transkript

1 Det är svårare än vad man tror så enkelt är det Skillnaden mellan att göra en uppdragsbild eller en egen bild är väldigt enkel för mig. Med mina egna bilder är jag uppdragsgivare, det är min egen berättelse jag framställer. Gör jag ett uppdrag ja, då är det någon annans berättelse eller projekt som jag lånar mig till. Och jag har väldigt stor respekt för mina uppdragsgivare. Vi strävar åt samma håll, det är lite samma känsla som jag har inför en privatperson som köper mina bilder och hänger hemma på väggen - vi får en gemenskap. Med uppdragen misslyckas man sällan eller rent av aldrig man håller varandra i handen och jag förankrar alltid det jag eventuellt ändrar under resans gång. Egna projekt däremot kan jag själv refusera och låta gå i papperskorgen efter flera års funderande, experimenterande och arbete. Du väljer ju en viss fotograf för att få ett visst uttryck att alla fotografer ska kunna allting är ju väl optimistiskt i mina ögon och ju snävare ett uppdrag är, desto enklare blir det. Någon gång händer det att jag får uppdrag där kunden ger mig helt fria händer. Då blir det riktigt svårt, nästan en belastning. Vem som helst kan ju ta en bild idag kameran har ju till stor del tagit hand om det som förr var ett hantverk. Det har fått en del intressanta konsekvenser många kommersiella bilder ser ut som om de är tagna av amatörfotografer. Det är en blixt rakt på och det är en långt driven förenkling. När jag en gång började rynkande de etablerade fotograferna åt min fula antifotografiska estetik. Nu ser jag precis samma sak som de en gång gjorde i mina bilder, men nu är det jag som rynkar på näsan. Frågan är om det är en ny typ av estetik eller är det en naturlig följd av att så väldig många fotograferar? Förr hade inte så många en kamera, nu är det ett överflöd av bilder och därmed blir också den förhärskande stilen amatörbildens. Komposition, färgskala, skärpedjup allt det som hör det klassiska fotografiska hantverket till är mindre viktigt idag. Motivet är det som gäller och det leder till en slags voyeurism, långt från förfining, där det subtila tillmäts mindre vikt. Den här raka okomplicerade avbildningen blir lite grand som dammsugarförsäljaren, som sätter foten i dörren, bara vi öppnat dörren aldrig så lite på glänt.

2 Hur viktig är inte bilden? Ta de stora, de globala, varumärkena vad får oss att tycka att en bil eller någon annan produkt sticker ut och är speciell? Det är bilden och det bakomliggande budskap den förmedlar som bygger vår uppfattning. Vad det betyder i förlängningen att verktygen nu blivit så demokratiska är enormt svårt att sia om. Det är lätt för ett företag att säga bilden kan vi ta själv men det går ju oftast åt pipan menar jag. Man missar att få med ett underliggande meddelande i bilderna. Och det är svårare än vad man tror så enkelt är det. Även om du enbart ska avbilda, fotografera, en produkt i en annons så går det att göra på ett oändligt antal olika sätt. Bilden kan göras smakfull, flashig eller den kan vara barnslig. Naturligtvis behöver inte en elegant servis nödvändigtvis avbildas på ett elegant sätt servisen kan vara krossad och vi når ändå fram. Det bör finnas en medvetenhet med hur produkten avbildas vad vill man ha sagt med bilden? Idag finns det en enorm mångfald och allt är tillgängligt mer eller mindre omgående. Vi ser sammanhang vi aldrig har sett förr, språken blandas och uttrycken. Antingen man vill det eller inte så har vi fått en öppen värld. Vilket också är intressant när vi pratar om den kommersiella bilden den här nya världen är en utmaning för oss. Att förmå oss att vara mångkulturella i våra meddelanden. Nu låter det som om jag är en tänkande människa, men jag teoretiserar inte så mycket när jag arbetar. Jag litar på magen och ryggraden eller min intuition i alla fall inför mina uppdrag. När jag själv väljer motiv väljer jag ju oftast ett intet motivet i sig ska inte vara någonting utan det är den färdiga bilden som ska ha ett innehåll. Det är ju därför jag håller på med rostiga spikar och lakritsbitar. Tittar man på mina bilder är de, oavsett om de är egna eller uppdragsbilder, avskalade och reducerade. En sorts essens av motivet som jag söker framställa. Någon del skandinaviskt en del japanskt Jag är nästan generande ointresserad av att titta i fototidningar eller konstpublikationer. Jag håller mig inte ajour. Och det är nog mer eller mindre avsiktligt. Jag tycker att det finns bilder där dagsläget, tidsandan som föreskriver vad som är rätt eller fel, tar överhanden. Det kan lätt göra att budskapet försvinner.

3 Jag är inte inställsam i mitt sätt att ta bilder. När jag helt nyligen fick höra en presentation av mina bilder på en utställning sa man: När ni ser Dawids bilder kräver det en motprestation. Jag förstår ju att jag inte tilltalar alla, att jag finns lite ute på sidan. Men på samma sätt finns det ju produkter och tjänster som också lever på att de inte tilltalar alla. Som föredrar att saluföra sig på det viset. Och att den typen av marknadsföring kan passa mitt sätt att arbeta med bilder. Bilar, mode, produkter det har blivit en rätt omfattande blandning genom åren. Ändå säger många att den eller den bilden verkligen är en typisk Dawid. Jag vet inte om det är bra eller dåligt Det är klart att det finns en upprepning i det jag gör. Det är min stil. Och i vissa fall är det kanske mer tydligt för betraktaren än för mig själv. Jag hoppas att den här boken visar bilder och uppdrag som jag inte slentrianmässigt lyfter fram när jag söker nya uppdrag. Det är en kommersiell värld och en fotografs uppgift, som jag ser det, är att skapa ett mervärde för en tjänst eller produkt. Ibland får jag höra att slutkunden är väldigt nöjd, man vill ha printar på bilderna. Det ser jag naturligtvis som en bekräftelse på att jag lyckats, att mervärdet skapats. Men med en originalprint på väggen lämnar bilden också sin ursprungliga kontext. Den får en ram och blir därmed mer konst än reklam. Det gäller även bilderna i boken. Jag litar på dem, de har blivit vuxna.