FYSIOTERAPI Fortsättningskurs III Grundnivå

Transkript

1 Institutionen för neurovetenskap och fysiologi Sjukgymnastprogrammet FYSIOTERAPI Fortsättningskurs III Grundnivå Verksamhetsförlagd utbildning inom öppenvård FYS 015:4 Uppgift 3 Professionellt förhållningssätt Sara Pedersen

2 Uppgift 3 Professionellt förhållningssätt 58-årig kvinna som söker till öppen mottagning med ryggsmärta, framförallt i ländryggen. Pratar ej svenska utan har med sig en anhörig (troligen dotter) som tolk. Anhörigtolken har även med sig sitt barn som är i ettårsåldern. Patienten har haft smärtan i ryggen i ungefär en månad. Patienten och hennes anhörig tror att det kan ha hänt något i samband med en operation av ögat som gjordes strax innan det ryggonda började. De tror att det kanske hänt något vid något lyft, då patienten var nedsövd. Patienten går på svenskundervisning två gånger i veckan, annars mest sysslor i hemmet. Har promenerat lite grann tidigare, men nu blivit mer inaktiv och begränsas av smärtan. Min bedömning blev att patienten på grund av smärta och förstoppning efter operation blivit mindre aktiv. Hon har en ihopsjunken hållning i sittande. Smärtan försämrads av framåtböjda aktiviteter, samt sitta eller stå länge. Gång förbättrar. Svårt att få en bra bild av patienten och smärtan då patienten inte berättar med egna ord och oftast inte tolkas ordagrant utan det hon känner förklaras av anhörigtolken. Inga mål sattes upp. Behandlingen bestod mycket av information om smärtan; att det är svårt att säga exakt vilken struktur det är fel på, men genom att göra olika övningar kan vi försöka minska smärtan. Försökte förklara hur de lyfter vid operationer och hur inaktivitet efter operationen kanske påverkat. Vi arbetade med McKenzie övningar, framför allt upprepade extensionsövningar vilket patienten hade som hemövning. Vi pratade även mycket om hållning och vad man gör under dagen i form av andra aktiviteter och sysslor som kan påverka. Vi testade en kilkudde som hjälp vid sittande och att använda svankstöd. Påbörjade samtal om att träna några veckor på sjukgymnastiken för att komma igång. Patienten återkom en gång efter öppen mottagning för uppföljning och hade då en annan anhörig med sig som tolk. Detta gjorde att det mötet blev helt annorlunda och fungerade mycket bättre rent kommunikationsmässigt. Patienten lämnade återbud utan förklaring till nästa återbesök. Jag ringde upp patienten efter drygt en vecka, men kom bara till telefonsvararen. Lämnade meddelande där jag undrade hur det gått och informerade också om möjligheten att träna gratis på Hälsoteket (olika gruppträningar), för att patient skulle kunna hålla sig mer aktiv även om hon inte vill gå på sjukgymnastiken. Har efter det inte hört något från patienten. Patientens och framförallt den anhöriga som var med hade tydligt bestämt sig för att de ville veta vad felet på ryggen var. Det var i princip de första de uttalande när de kom in i behandlingsrummet. Min uppfattning var att det inte fanns särskilt mycket intresse för att göra saker själv/träna, utan någon skulle gärna fixa ryggen. Det kändes inte ens som att patienten själv hade velat komma till mottagningen utan att det snarare var någon anhörig som tyckte att hon behövde göra något och få ett svar. Patienten växlade mellan flera av motivationsnivåerna under de tillfällen vi sågs och det var svårt att skilja ut vad som var patientens nivå och vilket som var den anhöriges egna känslor och viljor när hon tolkade. Flera gånger kändes det som om framförallt den anhöriga undrade varför vissa frågor ställdes till patienten om saker som hon verkade tycka att sjukgymnasten skulle veta. Det gjorde det svårt att ställa öppna frågor och när jag istället ställde slutna frågor kändes det som om det blev tjatigt att fråga specifikt flera gånger utan att få ett konkret svar. Jag insåg i efterhand att jag inte frågat färdigt och inte fått tillräckligt bra svar för att göra mig en bra bild av patientens problem.

3 Mycket stämmer in på Den föräldraorienterade nivån. Patienten ville ha smärtlindring och det var oklart om patienten kunde ta till sig av informationen och börja förstå olika delar av hur kroppen påverkas. Detta gjorde även att en viss del av den Magiska nivån fanns med i bilden, med en känsla av att något annat skulle göra patienten bra (1). Den Plikttrogen nivå märktes mer under det andra mötet, då patienten i stort sätt accepterade allting och testade allt vi föreslog, även om detta skedde utan varken någon entusiasm eller motsträvighet. Patienten verkade snarare likgiltig. Under detta mötet var det alltså en annan anhörig, vilket troligen påverkade. Det var vid de båda mötena med patienten otroligt svårt att läsa av patienten och förstå känslomässiga reaktioner. Nu i efterhand kan jag se att patienten inte uttryckte några av de reaktionsmönster som finns beskrivna, så som intresse, glädje, motvilja etc. (1). Under mötena visade patienten inga tecken till känslor och använde väldigt lite ansiktsmotorik. Hon tittar knappt på mig under mötet, vilket gjorde det svårare att prata till patienten och inte till tolken. Det fanns två stora problem under det första mötet. Det ena var att detta var min första ryggpatient och jag var själv utan handledare, vilket gjorde att jag redan från början var osäker. I och med att detta var öppen mottagning, så fanns det heller inte någon chans att förbereda sig och fundera igenom anamnes och undersökning. Det andra hindret var den anhörigast projektion av känslor. Hennes (som jag upplevde det) känsla av vanmakt och okunskap ihop med en stark tro om att kunna få ett svar på vad som exakt var fel, gjorde att jag kände mig otroligt osäker och inte kände att jag kunde ge dem det de kom för att få. Jag förstod dock inte just i mötet att det troligen skedde någon slags projektiv identifikation, utan kände mig bara otroligt förvirrad. Svårt att vet vad som orsakade att patienten hade dessa känslor, men hon var uppenbart otrevlig och gåpåig. Vanmaktkänslan och kraven överfördes till mig. Eftersom överföring och motöverföring inte kan skiljas tydligt åt är det mycket möjligt att detta bidrog till en slags ond cirkel av negativa känslor i rummet (1). Utifrån kapitlet i Rosbergs avhandling, så är kanske inte den anhöriges och patientens reaktion att vilja ha svar inte så konstig, då människors sätt att se på sjukdom och bot är kulturellt inlärt och påverkats av sociala och historiska föreställningar (2). Mötet kanske hade underlättats av om jag hade frågat lite mer kring deras förväntningar och utgått mer ifrån detta eller så hade det gett mig lite mer verktyg att hantera situationen om jag hade kunnat känna mig trygg i att vi inte bara hade ett kliniskt problem utan också olika synsätt på vad som förväntades ske i rummet. Jag upplever det som väldigt svårt just när man inte har så mycket erfarenhet själv, att då ställas i en situation där jag inte kan förklara på det sätt som jag tänkt. Att patienten har en annan bild gör att det blir svårare att skapa ett förtroende och en tillit att det ska gå att göra något åt problemet. Det skapar i sin tur mer osäkerhet hos mig. I det läget kändes undersökningen jag hade påbörjat i mitt huvud inte tillräcklig, utan jag nedvärderade den då jag upplevde att patienten ville ha något annat. Känslan av osäkerhet som delvis kom från mig avspeglades också i patienten som inte kände sig trygg med de övningar jag valde att ge och jag tror det kan ligga mycket i att patienten blir mindre självständig när den känner att den befinner sig på en gräns mellan vad de klarar och ha kontroll över (2). Jag tycker inte att jag hade någon förväntan av hur det skulle gå eller vart vi kunde tänkas hamna inför mötet, men däremot trodde jag mig dels ha bättre koll än jag hade just i undersökningssituationen och dels förväntan om att patienten och den anhöriga skulle ha lite

4 hänsyn med att jag var student och istället för att pressa situationen, se till att hjälpa till och underlätta den. Det första besöket slutade med att jag kände att det inte var en hanterbar situation och gick för att hämta min handledare. Just då hade hon en patient, vilket fördröjde oss lite, vilket inte förbättrade situationen direkt. Patientens anhörig tyckte redan att de fått vänta länge utan att få några svar. Min handledare tog kontrollen över situationen och hjälpte mig förklara saker som jag påbörjat. Med hennes säkerhet blev det lättare för patienten och framförallt den anhöriga att acceptera det sätt vi trodde att vi kunde hjälpa dem på. Eftersom jag upplevde den här situationen som väldigt jobbig (att känna att patienten inte är nöjd) pratade jag mycket med dels en klasskompis, dels min handledare och andra på praktiken. Jag tycker att det var ett problem som i alla fall till viss del fick en lösning. Jag satte mig ner och skrev, efter jag hade fått reflektera och fått tips och råd. Det blev en tydlig plan för vad jag skulle säga om övningarna gått bra, dåligt eller inte gett något resultat. Jag hade tydliga steg i hur jag skulle göra nästa besök. I och med det hade jag en struktur som jag kände mig trygg i. Min handledare och jag hade också pratat mycket om hur jag kunde hantera situationen med tolken. Jag skulle vara mycket tydlig med att det var viktigt att patienten fick uttrycka med egna ord, även om vi förstod att tolken var väl insatt i problemen. Eftersom vi hade erbjudit en extern tolk, men de hade avböjt detta, hade vi möjligheten att avgöra om det fungerade bättre denna gång eller inte och då välja att oavsett beställa tolk till nästa besök om vi ansåg att det inte gick att genomföra ett bra möte annars. I och med det hade vi satt upp regler för vad vi tyckte var okej och ramar för hur jag kunde jobba utifrån olika scenarion. Jag tror att detta gjorde både mig och patienten mer säker i nästa möte. Eftersom patienten hade med sig en annan anhörig till det mötet, blev jag lite förvånad, men försökte se det som en möjlighet snarare än att det skulle bli ett problem. Den tolken var helt underbar i jämförelse, vilket gjorde att jag kunde tro på det jag gjorde och blev stärkt, vilket jag också tror patienten kände. Då kunde jag också lättare lyssna på patienten och ta mer hänsyn till olika svar när jag kände mig lugnare. Det andra mötet blev jättebra och jag kände mig nöjd över att jag överhuvudtaget hade träffat patienten igen och att det gick så bra. Jag kände mig lättad över att det faktiskt genom lite eftertanke gick att vända en jobbig känsla till ett positivt och mer givande möte. Synd bara att patienten inte kom tillbaka efter det mötet, så att jag får reda på hur det går. Jag tror det finns många olika bidrag till att det blev som det blev. Mina egna reaktioner och känslor ihop med patientens och framför allt den anhöriges känslor och förväntningar var komplicerade att förstå. Detta var som sagt min första ryggpatient, min första patient med tolk, öppen mottagning och min andra praktikvecka. Jag har med säkerhet lärt mig massor och skulle hantera situationen bättre om den uppstod idag. Jag skulle försöka ta mig lite mer tid att känna efter och inte känna att jag behövde ge ett svar direkt. Flera bra verktyg har hamnat i min låda: Jag gör klart min undersökning först, så ska vi se vad jag hittar och så kan jag ge dig bättre svar då, Såhär tänker jag om din rygg, Min uppfattning är så här, vad tänker du om det?, Det här vet jag... Det svåra är att i mötet hinna reflektera över vad som egentligen sägs och vem som känner vad. Det är den stora utmaningen och det tror jag inte att jag kommer hinna känna nästa gång

5 heller. Däremot har jag lite fler sätt att hantera en jobbig situation på nu och bara det gör att jag får lite extra tid på mig. Och även om man i början vill göra allt med en gång och ha en snygg anamnes som bekräftas av undersökningen och till det en plan för behandling första besöket, så har jag insett något på vägen. Det går inte. Det går inte att göra det PERFEKTA mötet varje gång. Kanske inte ens någon gång faktiskt. Det betyder inte att det inte är bra!

6 Referenser 1. Rosberg S. Professionellt förhållningssätt. Sando Rados motivationsnivåer. Utdrag ur. Hur handskas den psykosomatiskt orienterade sjukgymnasten med patientens regression? Projektarbete. Stockholm: Karolinska Institutet; Rosberg S. Kropp, varande och mening. Ak avhandling. Göteborg: Göteborgs universitet; Kap 6: Sjukgymnasternas förhållningssätt till behandlingsprocessen.