Världens starkaste tjänstemannarörelse Den fackliga strukturen i Sverige befinner sig i en brytningstid. För första gången i historien finns i stort sett lika många organiserade tjänstemän som arbetare. TCO och SACO har tillsammans drygt 1,8 miljoner medlemmar, varav TCO står för knappt 1,3 miljoner. Även LO har drygt 1,8 miljoner medlemmar. Fortfarande har LO aningen fler medlemmar än TCO och SACO tillsammans. Men skillnaden är obetydlig och utvecklingen obeveklig. Inom kort kommer den sammantagna tjänstemannarörelsen att vara större än LO. Orsaken till förskjutningen är den fortsatta omstruktureringen av svenskt arbetsliv. Antalet anställda inom tillverkningsindustrin fortsätter att minska medan antalet personer som arbetar med service och information ökar. En annan förklaring är den höjda utbildningsnivån. En allt större andel av arbetskraften har akademisk utbildning. TCO är den i särklass största organisationen för tjänstemän, men det ska inte förnekas att det på senare år framför allt är SACOs medlemsökning som förändrat den fackliga balansen. TCOs medlemstal har i stort varit oförändrat under det senaste decenniet, med en marginell minskning på någon procent. Det nya fackliga landskapet kommer att få stor politisk betydelse. Tjänstemannarörelsens svängrum har utan tvekan blivit större. Därmed inte sagt att tjänstemannarörelsen kommer att spela en större roll i svensk politik. Medlemsförskjutningen betyder främst att maktbalansen mellan de fackliga organisationerna förskjuts. Men det går inte att komma ifrån att tjänstemannarörelsen blivit mer strategisk. De politiska partier som negligerar tjänstemannarörelsen negligerar också en av kontaktvägarna till en väsentlig del av väljarbasen. Varannan facklig medlem är en tjänsteman Att varannan facklig medlem numera återfinns inom tjänstemannarörelsen utgör höjdpunkten av en särpräglad och ofta förbigången framgångshistoria. Ett välkänt element i den svenska modellen är den ovanligt höga fackliga organisationsgraden. Men det som i själva verket är mest unikt är den höga organisationsgraden bland tjänstemän och i synnerhet bland de privatanställda tjänstemännen. TCO organiserar idag 85 procent av den medlemsgrupp som är möjlig att organisera. Detta är helt avgörande för den sammantaget höga fackliga organisationsnivån. I flera länder i synnerhet i de anglosaxiska finns bara en facklig centralorganisation av betydelse. I de fall där denna centralorganisation dessutom har en tydlig partipolitisk koppling har konsekvensen obevekligt blivit en låg facklig organisationsgrad bland tjänstemän.
Förklaringarna till varför just de svenska tjänstemännen är välorganiserade går långt tillbaka i tiden. Mycket är dock fortfarande outforskat. Det nuvarande TCO, Tjänstemännens centralorganisation, bildades 1944, det vill säga för 60 år sedan. Men det fanns organisationer för tjänstemän betydligt längre tillbaka. Vid förra sekelskiftet var Sveriges Allmänna Folkskollärarförening det överlägset största förbundet för tjänstemän. Det var faktiskt också det näst största fackförbundet i Sverige, bara Metall var större. Även flera andra av föregångarna till TCOs nuvarande förbund bildades under 1800-talet. Framför allt gäller det förbund som organiserade anställda inom den offentliga sektorn, som post- och järnvägsanställda. Dessa yrkesinriktade organisationer bör dock i första hand betraktas som embryon till fackliga organisationer. De fick sin fackliga karaktär först när de gjorde anspråk på att få förhandla. LO slöt redan i början av 1900-talet huvudavtal med arbetsgivarna som gav rätten att förhandla om löner och arbetsvillkor. Tjänstemännen lyckades inte få ett motsvarande huvudavtal. Därför blev en huvudfråga för tjänstemannarörelsen att förhandlings- och föreningsrätten skulle skyddas i lag. Detta krav var LO helt emot. Man kunde inte begripa varför staten skulle garantera en rättighet som LO hade fått kämpa sig till. Det fanns också tydliga skillnader i strategi mellan LO och tjänstemannarörelsen. Medan LO-förbunden förlitade sig på strejkvapnet och facklig-politisk samverkan, försökte tjänstemännen att påverka arbetsgivaren genom dialog och överenskommelser och så småningom förhandlingar. 1937 trädde till sist den lag i kraft som också garanterade tjänstemännen förhandlingsrätt. Lagen innehöll en specialregel som gick ut på att en facklig organisation frivilligt kunde avsäga sig konfliktvapnet och istället förlita sig på medling, en lösning som förespråkades av bland annat Kontoristförbundet. De Anställdas Centralorganisation DACO Så småningom växte även förbunden inom den privata sektorn fram. 1920 bildades Sveriges Verkstäders Tjänstemannaförening. Drygt ett decennium senare ändrades namnet till Industritjänstemannaförbundet. Ett annat av förbunden inom den privata sektorn, Svenska Bankmannaförbundet, tog 1931 initiativ till bildandet av DACO, De Anställdas Centralorganisation. DACO var en central sammanslutning för förbund inom den privata sektorn. Bakgrunden var att tjänstemännens löner och anställningsvillkor, inte minst pensionerna, hade pressats tillbaka under 1920-talskriserna i Sverige. Genom DACO hoppades initiativtagarna kunna bryta trenden och få ett starkare tryck i lönerörelsen. Dessutom hade LO-gruppens tidigare organisering lett till att arbetarna ökat sina löner snabbare än tjänstemännen. Av de nio medlemsförbunden var Sveriges Arbetsledareförbund och Svenska Bankmannaförbundet de i särklass största. Tillsammans utgjorde dessa hälften av DACOs medlemmar. Snart skulle dock Industritjänstemännen bli det största tjänstemannaförbundet, en position man därefter behållit.
Sigfrid Hansson, chefredaktör för LOs tidning Fackföreningsrörelsen, deltog i bildandet av DACO. Han var tillika ordförande i Svenska Journalistföreningen och önskade bygga upp en de intellektuella yrkenas landsorganisation. Men Journalistföreningen kom aldrig att ansluta sig till DACO och Sigfrid Hanssons strävanden gick om intet. I övrigt var LO ganska likgiltigt till bildandet av DACO. Orsaken var enkel DACO organiserade grupper av anställda som LO ändå inte var intresserad av. Ett viktigt undantag fanns dock. DACO hade ambitionen att ansluta Kontoristförbundet, vilket ledningen inom det LOanslutna Handelsanställdas förbund motsatte sig. I striden om kontoristerna drog till sist DACO det längsta strået; under slutet av 1930-talet anslöt sig Kontoristförbundet till DACO och spänningen mellan DACO och LO tilltog. Särskilt missnöjda var personer i ledningen för LO-förbundet Handels. Redan vid denna tidpunkt lades grunden för senare gränsdragningstvister mellan LOförbundet Handels och TCO-förbundet HTF. Med bildandet av DACO skrinlades också de kuriosa planerna på att bilda ett särskilt tjänstemannaparti som skulle utmana den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Även om denna idé aldrig fick något genomslag är det intressant att leka med tanken vad som hade hänt om den hade förverkligats. Med ett tjänstemannaparti hade den fackliga tjänstemannarörelsen förmodligen aldrig nått sin nuvarande styrka. Parallellt med att DACO ökade i styrka växte tjänstemannaförbunden inom stat och kommun. 1936 uppstod Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, SKTF, genom en sammanslagning av fyra förbund. Men förbunden på den offentliga sidan förblev kallsinniga till DACOs inviter om ett samgående. Förbunden för de offentligt anställda tjänstemännen gick istället 1937 samman på egen hand och bildade Tjänstemännens centralorganisation (Tco), som vi idag kallar det gamla Tco. Den i särklass största medlemsgruppen inom Tco var folkskollärarna som utgjorde nästan hälften av centralorganisationens medlemmar. Att Tco bildades innebar ett nederlag för DACO. Men bitterheten övergick snabbt av intensiva uppvaktningar i syfte att åstadkomma en fusion mellan de två organisationerna. Det nya TCO bildas 1943 tillsatte DACOs sekretariat och Tco:s styrelse en gemensam kommitté för att förbereda en sammanslagning av de två organisationerna. Mest drivande i arbetet var DACOs ordförande, sjökaptenen Gunnar Osvald. Tco:s förhandlingsgrupp leddes av undervisningsrådet Ruben Wagnsson, som till en början var tveksam till ett samgående. Så småningom blev dock även han entusiastisk. Sju år efter Tcos tillkomst, 1944, realiseras den vision som hade formulerats av DACOs första ordförande Viktor von Zeipel. Då slogs DACO och Tco samman och det nuvarande TCO uppstod. De tre största förbunden i det nya TCO var Industritjänstemannaförbundet, Sveriges Arbetsledareförbund och Försvarsväsendets Underbefälsförbund. Minst av de 36 medlemsförbunden var Svenska Dövstumlärarsällskapet.
TCOs konstituerande kongress hölls på Grand Hotel i Stockholm den 11 juni 1944. Till kongressen inbjöds representanter från Danmark och Finland. Slutfasen av andra världskriget förhindrade den danske företrädaren från att infinna sig. Från den finländska tjänstemannarörelsen kom bankkamrer Monnberg och häradshövding Rönkä. På kvällen anordnades en festmåltid i hotellets matsal. Till den bjöds representanter för Svenska Arbetsgivareföreningen, LO, KF och dagspressen. LOs ordförande, August Lindberg, framförde sina varma välgångsönskningar. Festdeltagarna skålade och applåderade. Nya TCO en framgång Bildandet av det nya TCO blev en framgång. För första gången var offentligt och privat anställda tjänstemän samlade inom en gemensam centralorganisation. De olika intressena, däribland de offentliga och privata, som rymdes under TCOs hatt kom visserligen att skapa en del inre spänningar. Men viktigare var att den gemensamma organisationen gav upphov till ett vidgat perspektiv. När de ibland snäva yrkesintressena inom förbunden bröts mot varandra inom ramen för TCO tvingades hela rörelsen att höja blicken. Vi fick en modern tjänstemannarörelse. Ledningen inom TCO upptäckte också att den vann i ökad respekt. Både arbetsgivare och statsmakt lyssnade mer än tidigare när tjänstemannarörelsen tog till orda. I 1944 år verksamhetsberättelse skrev TCOs styrelse: Det gångna verksamhetsåret har enligt styrelsens uppfattning avgjort visat de stora fördelar, som kunnat vinnas genom enhetligt och fast uppträdande från tjänstemannagruppernas sida. Vid slutet av år 1944 hade TCO 180 000 medlemmar. Få kunde då ana med vilken explosiv kraft som TCO skulle utvecklas. Inledningsvis gick dock ökningen långsamt. Den första tiden handlade mest om konsolidering. Men så småningom strömmade medlemmarna till i stor skala. 1960 hade TCOs medlemsantal ökat till 394 000 och 1970 till drygt 658 000 medlemmar. Ytterligare fem år senare var medlemsantalet upp i 815 000. Märkligt nog ledde TCOs tillväxt inte till särskilt feta rubriker i massmedia eller uppmärksamhet i akademiska kretsar trots att det som skedde var en internationellt sett unik organisering av tjänstemän. Något som hade betydelse för den allt kraftfullare tjänstemannarörelsen var framväxten av den offentliga sektorn, i synnerhet utbyggnaden av förskola, grundskola, kommunal omsorg och sjukvård. Även inom det privata näringslivet ökade antalet tjänstemän; särskilt kontorister, servicepersonal och ingenjörer. Denna utveckling var emellertid inte speciell för Sverige. Motsvarande ökning skedde i flera industrialiserade länder. Det säregna i Sverige var att merparten av dessa nya tjänstemannagrupper gick med i facket. Den tillväxt av organiserade tjänstemän som skedde i Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet saknar motstycke i något annat land. Under dessa år ökade TCO snabbare än vid någon annan tid. Den kanske viktigaste förklaringen till framgången var den starka och enhetliga organisatoriska struktur som hade skapats redan genom bildandet av TCO 1944. När antalet tjänstemän ökade på arbetsmarknaden fanns redan en organisatorisk beredskap medlemmarna kunde lätt slussas in i de sedan länge etablerade organisationerna.
Såväl professionell som facklig styrka En annan avgörande faktor var att förbunden för det mesta stod på två ben. De attraherade medlemmar genom att kombinera facklig profil och yrkesinriktad verksamhet. Dessutom hade även yrkesförbunden ofta en vertikal struktur. De organiserade yrkesgrupper som dominerade på sina arbetsplatser och lyckades därför kombinera professionell och facklig styrka, till skillnad mot de flesta SACO-förbunden. Tjänstemannarörelsens historia är också historien om hur uttrycket tjänsteman har fått en förändrad innebörd. Ursprungligen var tjänsteman en specifik företeelse för offentliganställda. Genom tjänstemannarörelsen har uttrycket privatiserats. Med tanke på kvinnoövervikten inom tjänstemannarörelsen har dock aldrig uttrycket tjänstemän legat helt rätt i munnen. Kvinnodominansen inom TCO är inte bara en numerär fråga. Ända sedan bildandet har jämställdhet varit ett av TCOs centrala perspektiv. Många kampanjer har syftat till att stärka kvinnors positioner i arbetslivet eller att bryta manliga strukturer internt inom tjänstemannarörelsen. TCO har bland annat ställt återkommande krav för att förbättra villkoren för sekreterare, kontorister och assistenter en yrkesgrupp som till 80 procent består av kvinnor. Jämställdheten har också präglat TCOs politik inom en rad andra områden, som skatter, utbildning, familjepolitik och socialpolitik. Successivt har andelen kvinnor bland de förtroendevalda ökat inom TCO. För närvarande har TCO 18 medlemsförbund. I hälften av dessa är ordföranden en kvinna. Med undantag av HTF är dessutom ordförandena i alla stora förbund kvinnor. Under tjänstemannarörelsens tidiga historia fanns en rad förbund som enbart organiserade kvinnor, bland annat för lärare, vårdanställda och kontorister. Ett av dessa särskilda kvinnoförbunden var den livaktiga Skolkökslärarinnornas förening. Under 1920-talet slogs föreningen för bildandet av fler husmodersskolor. En annan kvinnogruppering bestod av kvinnliga folkskollärare som under början av 1900-talet organiserade manifestationer för att få bort de diskriminerande kvinnolönerna inom skolsystemet. Efter bildandet av TCO 1944 kom de speciella tjänstemannaorganisationerna för kvinnor att avvecklas. Därmed gick en säregen organisationsform i graven. Det är spännande att leka med tanken hur jämställdheten i arbetslivet skulle ha påverkats om några av dessa organisationer levt kvar.
Partipolitiskt oberoende ett signum Det partipolitiska oberoendet har alltid varit ett signum för tjänstemannarörelsen. Samtidigt fanns tidigt enstaka ledande företrädare som var partipolitiskt aktiva, i synnerhet under perioden efter första världskriget. Sjuksköterskornas ordförande Gerda Höjer var riksdagsledamot för folkpartiet. Ernst Ahlberg, arbetsledarnas starke man, var riksdagsledamot för högerpartiet. Senare har flera företrädare inom TCO kommit att få viktiga positioner inom socialdemokratin sedan de lämnat sina fackliga uppdrag, däribland de tidigare TCO-ordförandena Lennart Bodström och Björn Rosengren. Trots dessa personers politiska engagemang har tjänstemannarörelsens framtoning som partipolitiskt oberoende aldrig varit hotad. I samtliga politiska läger har tjänstemannarörelsen uppfattats som en självständig kraft som gärna lyssnar på partiernas argument men som fattar sina beslut på egen basis. I en rad politiska frågor har TCO spelat en avgörande roll. Hit hör mer än något annat utbildningspolitiken och förändringen av det gamla parallellskolesystemet till en enhetlig grundskola. Ur fackligt perspektiv var TCOs insatser för utbyggnaden och reformeringen av vuxenutbildningen och högskolan ännu mera betydelsefull. När det gäller dessa reformer var TCO också mer eller mindre ensam på den fackliga arenan. LO uppvisade ett ljumt intresse för frågorna, i synnerhet beträffande högskolan, och SACO var motståndare till de reformer som TCO stödde. Även inom en rad andra områden har TCO bidragit till utformningen av den svenska modellen. TCO har varit ledande vid reformeringen av skatterna och socialförsäkringssystemet. När det gäller jämställdheten har TCO gått i bräschen, inte minst vad gäller utbyggnaden av barnomsorg och förskola. Vidare drev TCO igenom införandet av särbeskattningen under början av 1970- talet. I samarbete med LO har TCO varit med och utformat den nu rådande arbetsrätten. Ett centralt element i TCOs politik har varit motståndet mot statlig lönepolitik. Även på denna punkt har TCO kunnat försvara sin position. Under senare tid har TCO starkt profilerat sig på frågor som gäller arbetsorganisation, ohälsa i arbetslivet och stress. De reformer som TCO stått för har alla legat i linje med det som brukar beskrivas som det generella välfärdsystemet. Kännetecknande är stora offentliga åtaganden inom skola, vård och omsorg, ett socialförsäkringssystem som bygger på inkomstbortfallsprincipen och ett relativt högt skattetryck. 1993 utkom en boken Välfärdsstatens vägval och villkor av Bengt Westerberg och Sture Nordh, i den finns ett effektivt ideologiskt försvar för den generella välfärden.
Vägröjare för generella välfärdsreformer I långa stycken har tjänstemannarörelsen varit en vägröjare för generella välfärdsreformer. TCO och TCO-förbunden har ofta genom avtal uppnått förbättringar av pensioner, semestrar, arbetstider och sjukförsäkringar. I nästa skede har LO ställt krav på att förmånerna ska lagstiftas så att de blir rättigheter för alla anställda. I själva verket har stora delar av vårt nuvarande socialförsäkringssystem föregåtts av motsvarande regelverk i form av avtal för tjänstemän. På denna punkt finns ett svart hål i den gängse historieskrivningen. Tjänstemannarörelsen vore betjänt av mer uppskattning för att ha banat väg för reformer som gynnat alla. Tjänstemannarörelsen är heterogen. Konflikter har därför varit oundvikliga. SIF tog tydligt ställning mot ATP och var nära att lämna TCO inför ställningstagandet för pensionsreformen. Ännu mer inre splittring åsamkade löntagarfondsfrågan. TCOs inställning blev till sist att varken säga ja eller nej till löntagarfonder, men att samtidigt föra fram fackliga krav som skulle tillgodoses om politikerna beslöt att fonderna skulle införas. En av de mest skarpsinniga analyserna av TCOs politiska position och dilemma har formulerats av den amerikanske forskaren Christopher Wheeler i boken White- Collar Power, 1975. Hans huvudtes står sig fortfarande bra: TCO har störst möjlighet att utöva inflytande i frågor som ännu inte kommit upp på den partipolitiska agendan och blivit blockskiljande. I sådana lägen kan TCO medverka till samförståndslösningar. Detta har också varit en historisk realitet. När TCO har lyckats påverka exempelvis utbildnings- eller skattepolitiken har resultatet manifesterats genom kompromisser över de politiska blockgränserna. TCOs historia vittnar om hur skickliga företrädare lyckats ena organisationen och påverka det svenska samhället, men också om oenigheter och ibland om splittring. Särskilt arbetsledarna har haft för vana att gå in och ut ur TCO. TCOs befinner sig i en politiskt strategisk position, idealisk för att agera brobryggare. I flera fall har TCO utgjort en arena som bidragit till kompromisser mellan politiska partier. Även på den fackliga scenen utgör TCO en strategisk mittfåra. Inom en rad områden samarbetar TCO med LO, samtidigt som LOs koppling till socialdemokratin ibland utgör en hämsko. TCO har också vid flera tillfällen lagt ut trevare för att uppnå ett närmare samarbete med SACO. Motsvarande inviter har ibland skett även på förbundsnivå. Relationerna till LO och SACO är dock komplexa. Å ena sidan finns ett behov av facklig samverkan. Å andra sidan måste TCO värna om sin egen identitet. Denna balansgång är TCO dömd att fortsätta. Författare: Mats Wingborg Texten kommer ur TCOs 60-års bok Synpunkter på texten har lämnats av Christer Romilsson, Lennart Bodström och Lennart Larsson. Tack till alla, även om de förstås inte ansvarar för textens slutversion. Artikeln bygger också på kunskaper som den alltid lika inspirerande och initierade Arne H Eriksson förmedlat under det senaste decenniet. Arne H Eriksson avled plötsligt och oväntat under arbetet med texten. För den som vill veta mer om tjänstemannarörelsens historia rekommenderas särskilt hans skrifter och artiklar.