Islandshästar är inte som andra hästar om skillnaden mellan aktiva och passiva hanterare Text: Sven Forsström Foto: Inger Lantz För alla hängivna islandsryttare är det en självklarhet att islandshästar inte är som andra hästar. Själv är jag inte islandsryttare, även om vi har en mycket trevlig islandshäst i familjen: Fluga, familjens stolthet. Trots att jag är i tyngsta laget för en islandshäst rider jag henne med stort utbyte emellanåt. De senaste tre, fyra åren har jag emellertid i samband med våra kurser och i flera andra sammanhang fått tillfälle att ofta och mycket arbeta med islandshästar. Av andra hästmänniskor än islandsryttare får man ofta höra påståenden som en islandshäst är en helt vanlig häst och den fungerar likadant som andra hästar och liknande. Jag minns exempelvis en sadelmakare, som bestämt hävdade att islandshästar, precis som vilken annan ponny som helst, enbart ska ridas av barn, eftersom de inte orkar bära vuxna ryttare. Innan jag fick tillfälle att arbeta tillräckligt mycket med islandshästar hade jag också förutfattade meningar om islandshästar och trodde något liknande. Men jag har ändrat uppfattning nu. Det började med ett problemjobb för ett par år sedan. För att göra en rätt lång historia kort, så blev jag en vårdag kontaktad av en islandsryttare, som ville arrangera en kurs. Vi pratade en stund och kom överens om alla detaljer. När vi var klara frågade hon om jag kunde komma en timme före Benägenheten att reagera på det ena eller andra sättet är genetsikt betingad hästen föds till antingen aktiv eller passiv hanterare. kursens början och hjälpa henne att lasta hennes häst, då hon hade svårigheter med det. Eftersom jag inte tar den sortens problemjobb under tidspress sade jag nej, men vi kom överens om att jag skulle åka hem till henne ett par dagar före kursen. Kursen skulle vara en tisdag, och söndagen innan åkte jag hem till henne för att försöka hjälpa henne. Den vårens sista snöstorm var just den dagen, med blötsnö och regnblandad snö om vartannat. Vi började som vanligt med att hon fick visa mig hur hon brukade göra. Hon hade redan kört fram transporten, så hon tog hästen och ledde den mot rampen. Den gick upp på rampen med båda framhovarna och stannade, men verkade lugn och trygg och visade inga tecken på att vara rädd. Eftersom orsaken till lastningsproblem nästan alltid är antingen rädsla hos häst eller människa och/eller bristande ledarskap, så kände jag mig full av tillförsikt och trodde att jag skulle kunna lasta hästen utan större problem. Jag tog över hästen och gick igenom alla grundläggande ledarskapsövningar, inklusive joinup, under någon halvtimme. Allting fungerade alldeles utmärkt. Efter en stund bestämde jag mig för att nu var det dags att gå in i transporten med hästen, och jag ledde därför hästen en åttaårig valack mot transporten. Han gick upp med båda framhovarna och stannade, precis som han gjorde med ägaren.
Om jag minns rätt höll vi på i bortemot sju timmar, innan jag gav upp. Vid det laget var vi, åtminstone ägarinnan och jag, genomblöta och stelfrusna, och hon var rejält ledsen. Hon fick betala min reskostnad och inget mer (jag tar inte betalt för misslyckade jobb) och jag gav henne rådet att prova att lasta honom på samma sätt dagen efter, men lasta en annan lugn häst först. Hon var inne på att hästen skulle tillbringa resten av sitt liv hemma på gården och jag trodde inte själv på mitt råd. Men hon hade följt mitt råd och hästen gick in i transporten utan att tveka, så när jag kom till kursen två dagar senare var hon där och hade hästen med sig. När kursen var slut sent på eftermiddagen lastade hon honom själv utan några som helst problem. För snart ett år sedan, när jag senast pratade med henne, gick han fortfarande in utan problem. Autonoma nervsystemet består av två delar, som balanserar varandra genom att ha motsatta effekter på många olika funktioner i kroppen De närmast följande två månaderna funderade jag varje dag på vad det var jag hade missat med just den hästen, utan att hitta någon rimlig förklaring. Så läste jag en bok av professor Per Jensen, Stress i djurvärlden. Den handlar inte specifikt om hästar, men är ändå mycket intressant. Han skriver bland alla andra intressanta saker att det inom många djurarter har visat sig att det finns två olika sätt att hantera påfrestande situationer, aktivt och passivt. Jag drog mig till minnes att jag hade läst en annan bok, om islandshästar (Förstå din islandshäst, Rikke M. Schultz), där författaren skrev att islandshästar kan lura även en erfaren veterinär, eftersom de inte reagerar på smärta på samma sätt som andra hästar. Jag kopplade samman uppgifterna, tänkte på islandshästen jag misslyckats med och tänkte att här kanske det kunde finnas en förklaring. Så jag skrev ett mail till professor Jensen, beskrev situationen och frågade om han trodde att antalet passiva hanterare kunde vara högre bland islandshästar än inom andra raser, exempelvis engelska fullblod. Han svarade att det mycket väl kan vara så, men såvitt han visste finns ingen vetenskaplig dokumentation som styrker det. Efter mycket intensivt funderande är jag övertygad om att islandshästen jag berättade om ovan han hette förresten Brattur är en passiv hanterare. Aktiva eller passiva hanterare, vad innebär det? Det följande är ett försök att förklara ett mycket komplicerat medicinskt område på ett tydligt och överskådligt sätt, med tillgång till begränsat utrymme. Redogörelsen innehåller medvetna förenklingar på några punkter, för att undvika att fastna i alltför många tröttande detaljer. Det handlar om hur en individ hanterar påfrestningar eller belastningar. Forskarna trodde under många år att alla djur, oavsett art, alltid reagerar på
samma sätt när de utsätts för en belastning. Det har länge varit känt att överlevnadsstrategin för alla djur alltid innebär att individen försöker hantera belastningar efter bästa förmåga. Det vanliga sättet för ett djur att reagera vid en belastning är att kroppens primära alarmsystem sätter igång. Det resulterar oftast i påverkan på det autonoma nervsystemet, så att den sympatiska delen (sympatiska nervsystemet) går på högvarv, medan den parasympatiska delen har låg aktivitet. Det här hänger ihop med att allt beteende styrs av det autonoma nervsystemet. Det fungerar på så sätt att två delar, det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet motverkar varandra genom att ha motsatta effekter på många kroppsfunktioner. Det sympatiska nervsystemet höjer exempelvis hjärt- och andningsfrekvens, blodtrycket stiger och pupillerna vidgas. Det parasympatiska nervsystemet har motsatt effekt och sänker alltså hjärt- och andningsfrekvens osv. När det gäller andra funktioner, som matsmältning och sexualdrift, är det precis tvärtom. Det sympatiska nervsystemet sänker matsmältningsaktiviteten och sexualdriften, medan det parasympatiska höjer dem. För ett par miljoner år sedan var det här primära alarmsystemet väldigt viktigt, därför att det hjälpte oss däggdjur att överleva. När individen blir utsatt för en belastning kan ju det innebära en Förekomsten av sommareksem är högre bland islandshästar än bland många andra raser. Det kan tyda på att andelen passiva hanterare är högre, men det betyder INTE att alla islandshästar med sommarkeksem är passiva hanterare. Om det är så att levnadsvillkoren för islandshästar på Island innebär en fördel för passiva hanterare kan det ha resulterat i en proportionellt större andel sådana individer bland islandshästar. risk eller fara. För att överleva behöver individen kunna utnyttja sina muskler maximalt för att bli så stark och snabb som möjligt. Därför ser det primära alarmsystemet till att aktivera det sympatiska nervsystemet, vilket alltså resulterar i höjd hjärtfrekvens, höjt blodtryck och höjd andningsfrekvens. Resultatet blir att syre och näring snabbt pumpas ut till musklerna, där de behövs för att individen ska ha bästa möjliga förutsättningar att överleva genom att vara så stark och snabb som möjligt. Men nu gäller det att överleva, så därför stängs sådana funktioner som inte behövs just nu av. Ett bra exempel är att man alltid blir torr i munnen, när man blir rädd. Det beror på att en ökning av aktiviteten det sympatiska nervsystemet och motsvarande minskning i det parasympatiska stänger av matsmältningssystemet. Saliv används vid matsmältning. När matsmältningen är avstängd utsöndras ingen saliv och vi blir torra i munnen.
Det vanligaste sättet att reagera vid en belastning det som forskarna länge trodde var det enda innebär att kroppens primära alarmsystem aktiverar det sympatiska nervsystemet. Det utlöser en förprogrammerad benägenhet att reagera aktivt på ett av två tänkbara sätt: antingen fly eller slåss. En individ, som reagerar på det sättet är en aktiv hanterare, eftersom den försöker göra något aktivt (fly eller slåss) för att hantera belastningen. Men för några år sedan började olika forskare observera att alla individer inte beter sig likadant. Först fann man att en del individer av spetsekorre en viss art av möss betedde sig annorlunda. Istället för att reagera aktivt drog de sig undan och satte sig i ett hörn. Så småningom har forskarna kommit fram till att det finns individer inom många arter, som reagerar på ett annat sätt. Man har hittat ett annat alarmsystem i kroppen. Det kallas hypofysbinjurebark-systemet och innebär i korthet att kroppen försöker mobilisera mer långsiktigt, genom att via binjurebarken öka kroppens produktion av vissa hormoner, för att på det sättet trygga musklernas näringsförsörjning på längre sikt. En aktivering av hypofysbinjurebarksystemet leder till en aktivering av det parasympatiska nervsystemet, rakt motsatt effekt mot det primära alarmsystemet. En individ, som reagerar på det här sättet, blir skenbart lugn vid en belastning. Sådana individer försöker inte göra något aktivt för Den ensamma islandshästen, som står till synes oberörd i sitt eget hörn av hagen, kan vara ganska svårt stressad utan att det syns utanpå. Om det är en passiv hanterare. att hantera situationen, de försöker i stället anpassa sig genom att göra ingenting. Därför kallas de passiva hanterare. De här två typerna av reaktionsmönster har konstaterats för ett flertal arter, som möss, råttor, svin, apor, hästar och människor, men eftersom vi människor är lite speciella kallas vi för A- eller B-typer i stället för aktiva eller passiva hanterare. Det ena sättet är inte alltid bättre än det andra, båda sätten ger fördelar, fast i olika situationer. Forskarna har också kommit fram till att benägenheten att reagera aktivt eller passivt är genetiskt betingad eller ärftlig. Det betyder att man föds till det ena eller andra, överlappning finns, men är obetydlig. Vad har allt det här med islandshästar att göra? Jo, islandshästar har ju varit avelsmässigt isolerade på Island i mer än 1 000 år. Det är visserligen en kort tid, när man talar om genetisk utveckling, men om varje hästgeneration är 10 år så innebär det ändå att 100 generationer hästar hinner passera. Om det nu skulle vara så att situationen på Island innebär en överlevnadsmässig fördel för passiva hanterare, så resulterar det i att sådana individer har större chans att fortplanta sig och föra sina egenskaper vidare till nästa generation. Jag är inte tillräckligt insatt i islandshästars levnadsvillkor på Island, men tror mig exempelvis veta att det inte finns några stora rovdjur där, som hästarna behöver fly ifrån. Om det sättet att resonera är riktigt, så är konsekvensen att islandshästarnas isolering på Island faktiskt kan ha medfört en utveckling mot en större andel passiva hanterare bland islandshästar. Det finns andra faktorer, som talar för det också, förutom att islandshästar reagerar annorlunda på smärta än andra hästar. Islandshästveterinären Rikke M. Schultz hävdar ju att det faktum att islandshästar ofta inte har förhöjd puls (hjärtfrekvens) och inte visar några synliga tecken på rädsla gör dem svårare att bedöma än andra hästar. Ett annat sätt att bedöma om en individ är aktiv eller passiv hanterare är att studera hur den reagerar på långvarig belastning. Om en aktiv hanterare utsätts för långvarig belastning, som den inte klarar av att hantera, så händer ungefär följande. Det primära alarmsystemet kommer att vara påslaget hela tiden eller väldigt ofta. Hjärta och lungor arbetar för högtryck och matsmältningssystemet går på lågvarv. Långvarig belastning leder till stress. I en population av aktiva hanterare blir resultatet en ökning av magsår och
hjärt/kärlsjukdomar. En annan konsekvens kan bli en ökning av stereotypa beteendestörningar, eftersom det representerar ett sätt att aktivt försöka göra något åt sin situation. Om huvuddelen av individerna i populationen i stället är passiva hanterare kommer binjurebarken under väldigt lång tid att producera alltför höga nivåer av binjurebarkhormoner (kortikosteroider). Det leder till försämrat immunförsvar, sämre motståndskraft mot infektioner, ökning av immunrelaterade sjukdomar och eventuellt till muskelförtvining. En annan sak, som kan inträffa vid alltför långvarig aktivering av hypofysbinjurebarksystemet, är inverkan på kroppens produktion av insulin. Det kan i sin tur leda till diabetes eller diabetesliknande symptom, men är alltför invecklat för att gå in på i detalj här. Hur stämmer det här resonemanget in på hästar i allmänhet och på islandshästar i synnerhet? Bland engelska fullblod i galoppträning har 80 % av hästarna magsår någon gång under sin karriär. Det finns inte heller någon annan hästras som har så hög förekomst av stereotypier (vävning, krubbitning mm), som engelska fullblod. Det skulle kunna tyda på att de flesta engelska fullblod är aktiva hanterare. För min egen del har jag ännu inte stött på någon islandshäst med magsår och inte heller någon som har utvecklat stereotypt beteende. Naturligtvis är jag medveten om att det inte är Hästen på bilden är inte samma som i texten. Men efter en stund gick han också in i transporten, för första gången på fyra år. detsamma som att det inte skulle finnas några islandshästar med magsår eller stereotypi, men förekomsten kan rimligen inte vara särskilt hög. Islandshästar drabbas i stället ofta av sommareksem, ett tillstånd som har samband med immunförsvaret. Även spatt, som ofta drabbar islandshästar, har ett immunologiskt inslag. Förmodligen finns det inga undersökningar av diabetes eller liknande tillstånd hos islandshästar, men diabetes av typ II och insulinresistens ökar bevisligen hos hästar i allmänhet. I vart fall ställs diagnosen betydligt oftare är förut. Slutligen finns det väldigt många islandshästar med dåligt utvecklad ryggmuskulatur och till och med atrofi i ryggmuskulaturen. Det behöver inte nödvändigtvis bero på konsekvent ridning i felaktig form, med dåligt tillpassade sadlar, eller med för tunga ryttare, det skulle faktiskt kunna ha ett samband med att många islandshästar kanske är passiva hanterare. Vad har det för betydelse? En hästs benägenhet för hantering av belastning har naturligtvis väldigt stor betydelse på många plan. För att man som ryttare ska kunna få en häst att fungera måste man träna och utbilda den genom att utsätta den för belastning i form av tryck. När aktiva hanterare utsätts för tryck reagerar de genom att antingen gå undan för trycket (flykt) eller stå emot trycket (aggression). Det är den typiska och grundläggande reaktionen och kallas för fight-flight reaction. Ökar man trycket mot en aktiv hanterare får man alltid en kraftigare reaktion och förr eller senare kommer alltid en aggressiv protestreaktion, även om hästar i vanliga fall oftast reagerar med att försöka fly eller gå undan. Ökat tryck mot en aktiv hanterare ger alltså alltid starkare reaktion. När passiva hanterare utsätts för tryck har de i stället en benägenhet att göra ingenting. De försöker hantera situationen genom att anpassa sig och stå ut med obehaget. Ökar man trycket händer ingenting. En häst, som är passiv hanterare och utsätts för tryck, ser helt lugn och oberörd ut, trots att den kanske upplever en svår belastning. Ökar man trycket ännu mer kommer hästen förr eller senare att kollapsa. Konsekvensen blir att om man arbetar med en häst, som kan vara passiv hanterare, måste man vara extra försiktig och hantera den ännu mer mjukt och varsamt. Ju mer man ökar trycket, desto mer kommer hästen att stå emot.
Förutom att man riskerar att utsätta hästen för en onödig belastning, resulterar det i att man motarbetar sig själv. Ju hårdare man tar i, desto svårare blir det att få hästen att göra som man vill. Är alla islandshästar passiva hanterare? Nej, naturligtvis inte! De allra flesta islandshästar är förmodligen aktiva hanterare, precis som inom alla andra hästraser. Så gå nu inte och tro att just din islandshäst är en passiv hanterare, bara för att du råkat läsa den här artikeln! Det finns vetenskapliga undersökningar, som visar att hästar kan vara passiva hanterare. Däremot har jag inte hittat någon undersökning, som styrker att antalet passiva hanterare bland islandshästar skulle vara högre. Nu behöver ju inte det betyda att så inte är fallet. Det kan ju helt enkelt bero på att kunskapen om detta med aktiv respektive passiv hantering är ganska ny, så att ingen ännu har hunnit med att undersöka just islandshästar närmare. Sammanfattningsvis så finns det flera faktorer, som talar för att antalet passiva hanterare skulle kunna vara högre bland islandshästar än inom andra hästraser. Många islandshästar reagerar inte på det vanliga sättet på smärta och rädsla, med höjd puls, höjt blodtryck, ökad andningsfrekvens och synliga tecken på rädsla eller smärta. Islandshästar uppfattas som extremt tåliga, kanske för att de helt enkelt inte kan visa tecken på smärta eller annan belastning. Spatt hos islandshästar upptäcks ofta inte förrän den är utläkt, vilket betyder att hästen kan ha gått med svår smärta under lång tid, utan att reagera märkbart. Såvitt jag vet har islandshästar inte någon hög förekomst av magsår, hjärt/kärlsjukdomar eller stereotypa beteendestörningar, men däremot en ökning av sjukdomar med en immunologisk komponent, samt eventuellt ökad förekomst av muskelproblem. Förekomsten av stereotypa beteendestörningar bland islandshästar är låg. Islandshästen har varit genetiskt isolerad på Island under förhållandevis lång tid, under förhållanden, som kan ha inneburit överlevnadsmässiga fördelar för passiva hanterare. Om vi för ett ögonblick återgår till den islandshäst, som fick mig att tänka i de här banorna, så stämmer bilden av en passiv hanterare nästan perfekt på honom. Han visade inga som helst tecken på rädsla, inte vid något enda tillfälle under lastningsförsöken. Så länge jag arbetade med lätt tryck mot honom fungerade allting enligt läroboken, men så fort jag ökade trycket reagerade han med passivitet. Det gick inte heller att provocera fram någon form av starkare reaktion genom att öka trycket ytterligare. När han sedan hade fått tillräckligt med tid på sig anpassade han sig till situationen och gick in utan problem. Ägaren berättade också för mig att hon hade anlitat ett flertal olika tränare för att få hjälp med att lasta honom. Alla hade på ett eller annat sätt tvingat in honom i transporten, men ingen hade tidigare fått honom att gå in frivilligt. Hon var inte direkt ledsen över resultatet, om man säger så. Vill du veta mer om aktiv och passiv hantering? Börja med att läsa boken Stress i djurvärlden av Per Jensen. Har du fler frågor efter att ha läst den kan du kontakta mig direkt via email: sven.forsstrom@equerry.se Litteratur: Jensen, Per: Djurens beteende och orsakerna till det, 1993 ( LTs förlag) Jensen, Per: Stress i djurvärlden, 1996 (LTs förlag) Sapolsky, Robert M.: Varför zebror inte får magsår, 2003 (Natur och Kultur) Visser, E.K. et al: Heart rate and heart rate variability during a novel object test and a handling test in young horses. Physiology and Behavior, (2002), 289-296