1 Intervju med Lars-Erik Axelsson Sture Lars-Erik Axelsson, av många kallad Lasse Ax, vem är det? Jag föddes ner i Småland en gång i tiden på ett jordbruk, mitt i mörkaste Småland. Och gick på folkhögskola där nere, i min ungdom. Sen jobbade jag på träindustri periodvis och inom lantbruk. Men förutom folkskola i sju år gick jag också en tvåårig verkstadsskola uppe i Linköping och bodde då hos min syster. Och gjorde lumpen i vanlig ordning som alla andra, som sjukvårdare. Det var ju lite lättsammare än att vara infanterisoldat och springa omkring med ett gevär. Jag sprang omkring med en förbandsväska i stället. Efter lumpen jobbade jag ett tag inom verkstadsindustri och inom träindustri. Sen, av en tillfällighet, var jag trött på det där verkstadsarbetet, så jag sökte till en folkhögskola. Jag hade någon ambition att jag skulle utbilda mig och bli något annat än verkstadsarbetare. Jag sökte till Tomelilla folkhögskolas u-landslinje och kom in där och gick där 67/68. Efter det jobbade jag ytterligare någon period inom lantbruket. Sen sökte jag vidare, för jag hade fått blodad tand för det här med studier. Jag blev väldigt politiskt engagerad också, utan att tillhöra något parti, partipolitiskt, utan allmänt intresserad av samhällsfrågor och sökte till Skinnskattebergs folkhögskola, tredje årskursen, där jag gick 69/70. Det var ju en period när det hände väldigt mycket i samhället: gruvarbetarstrejk och allmänt oroligt bland ungdomar. Allt ifrågasattes. Det tyckte jag var spännande, lite anarkist som jag var. Var det aldrig aktuellt att du skulle ta över jordbruket i Småland? Nej. I och för sig var jag väl väldigt intresserad av lantbruk och sånt, men nej, det verkade för inskränkt för mig då. I och med att jag blev intresserad av samhällsfrågor också var det inte aktuellt. Det gick inte ihop sig ekonomiskt heller, att vara småbonde på den tiden. Allt rationaliserades och blev stordrift, mer eller mindre. Efter de här tre åren på folkhögskola, var hamnade du sen? Då sökte jag på s k 25:5-dispens till universitetet och kom in på högskolan i Örebro, där jag läste sociologi och statskunskap. Efter ungefär ett och ett halvt år sökte jag vidare till Uppsala, till doktorandutbildningen där och började på den. Men ungefär ett, ett och ett halvt års studier började jag tröttna på det också och jobbade ett tag inom lantbruk och träindustri igen. Efter det sökte jag av en händelse folkhögskollärarlinjen, för jag hade blivit väldigt intresserad av folkhögskola och tyckte det verkade vara en bra studieform. Jag tyckte det lät spännande att kunna bli folkhögskollärare. Dessutom var jag intresserad av samhällsämnen och tyckte det var kul att kunna förmedla kunskap till andra. Jag kom in på folkhögskollärarlinjen och efter det jobbade jag på Viskadalens folkhögskola, på Runö-skolan uppe i Stockholm och 1977 tog jag anställning på Åsa folkhögskola. Sen har jag varit kvar på Åsa tills nu. Din första kontakt med folkhögskolan, det var då som studerande? Ja. Och din första kontakt med folkhögskola som lärare, det var på Viskadalen? Ja. Vad hade du för ämnen på Viskadalen? Samhällsämnen, historia, idéhistoria och så småningom också livsåskådning. Och vad gjorde att du hamnade i Sörmland, på Åsa folkhögskola? Dom första jobben jag hade på Viskadalen var ju bara ett vikariat. Åsa var mitt första ordinarie arbete. Ett annat skäl var också att, just då, 76, 77, 78, genomförde man de stora arbetsmarknadsreformerna i Sverige: lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen. Då hade man en stor utbildningsoffensiv inom LO, inom fackföreningsrörelsen, och eftersom jag jobbat på Runöskolan, som är fackföreningsrörelsen skola, hade jag bra kontakter där och hade undervisat rätt mycket i dom här ämnena redan. Jag höll mig à jour med ämnesutvecklingen. Det var naturligt att en stor del av min tjänst på Åsa blev direkt kortkursverksamhet, bland annat fick jag ta hand om Skogsarbetarförbundet, som hade en stor utbildningssatsning i Sörmland och undervisade i arbetsmarknadsrätt och samhällsfrågor, föreningsfrågor över huvud taget.
2 Du har gjort väldigt många kortkurser och väldigt många kurser med facklig inriktning? Ja, det blev ett stor del av mitt jobb. Ungefär en tredjedel av min tjänst låg på kortkurssidan plus att jag ganska snabbt på Åsa blev ansvarig för kortkursverksamheten: att organisera, planera, boka in kurser, ordna lärare, se till att ekonomin fungerade på just kortkurssidan. Kortkursverksamheten har haft en stor volym på Åsa? Ja, som mest var det en fjärdedel av verksamheten, tror jag, som var korta kurser. I dag är det mycket mindre. Den typen av korta kurser med fackföreningar och intresseorganisationer har minskat i omfång. I dag är det mer sommarkurser i egen regi och att man jobbar ihop med studieförbund, mer pedagogiskt kanske. Man har en hel del nätburna korta kurser också. Vad är folkbildning för dig? Enkelt uttryckt: folklig bildning. Det handlar om en studieform som vänder sig till människor som inte normalt har gått på akademiska studier så mycket eller som får kompetens genom det formella skolväsendet. Det är en alternativ studieform, kan man säga för, inom citationstecken, vanliga människor. Jag själv är ett exempel på detta. Hade jag aldrig gått folkhögskola hade jag aldrig suttit här som lärare i dag. Förutom att vara en alternativ studieform för vissa människor, så är det en annan typ av pedagogik på folkhögskolan. Man jobbar mer med den lilla gruppen, med samtalet. Läraren är visserligen en auktoritet, men på en mer jämställd fot med deltagarna. Deltagarna lär också av varandra på ett annat sätt än i den vanliga skolan. Man använder ett annat kunskapsbegrepp, som mer handlar om att man lär tillsammans. Är det motsvarande pedagogik inom de långa kurserna; allmän kurs och kortkurser: får man in folkbildningsaspekten i de korta kurserna? Ja, det tycker jag. Jag kan ju inte tillsammans med en grupp planera ett helt halvår hur man ska studera ett ämne, men man kan ändå ha en öppen diskussion, en öppen dialog om ämnena och låta folk delta i kunskapsbildningen på ett annat sätt. Så visst kan det finnas moment av den goda pedagogiken i kortkurserna också. Självklart. Sen är ju de korta kurserna naturligt mer fokuserade direkt, dom är inriktade på ett visst ämne, ett specialområde från början. Det finns från början en given frågeställning på något sätt. Dom som förväntar sig att komma till en kortkurs, dom har ett krav på en viss effektivitet. Kan man säga så? Ja, det har dom. Men på ett annat sätt än i dom långa kurserna. Det är en annan typ av effektivitet. Man lär sig mer avgränsat på korta kurser än på dom långa. Mycket handlar det ju också om, man ser på människan, på människosynen inom folkbildningen, och folkhögskolan speciellt, har man en mer likvärdig syn på människan: läraren är visserligen en auktoritet, men samtidigt en likvärdig samtalspartner med deltagaren. Deltagaren kan mycket väl ha bättre kunskaper än läraren i vissa lägen. Det är ett ömsesidigt utbyte. Då är det en klok tanke att kunna utnyttja detta? Ja, det gör man i studieformen, det öppna samtalet, att man har diskussioner, t ex på en långkurs, när man planerar kursen den närmaste veckan eller den närmste månaden. Eller man planerar ett ämne på ett halvår. Man kan studera temamässigt, ett givet ämne, under 5 6 veckor. Då ägnar man ganska mycket tid åt att tillsammans med deltagarna planera upp och lägga upp studierna under dom veckorna. Men du har arbetat tätt mycket även på allmän kurs? Jadå. Hur är dina erfarenheter från den allmänna kursen? Jag tycker det är väldigt inspirerande att jobba med långa kurser i mina ämnen: samhällsämnen, idéhistoria. Oftast har vi då jobbat temamässigt med studierna. Man väljer ett problemområde utifrån den formulerar man frågeställningen, tillsammans planerar upp studierna och sen jobbar deltagarna ganska självständigt i smågrupper eller enskilt beroende på, för att skaffa kunskap som dom sen förmedlar till sina kollegor, medstuderande på olika sätt.
3 Vad är styrkan med folkhögskola? Vad är det som är så bra? Styrkan är väl att just den här människosynen, en demokratisk människosyn. Man får vara med i processen och lägga upp studierna, det är det ena. Man är mer öppen för alternativa studieformer över huvud taget ta det här med nätstudier, det har ju kommit in på senare tid, att använda nätet som hjälpmedel. Men också att jobba, inte bara i föreläsningsform, utan även jobba i grupparbeten, kombinera grupparbeten med föreläsningar, köra mycket fältstudier, tala med folk som har erfarenhet själva och jobba med olika redovisningsformer, alltifrån film till bandinspelningar osv. Det är öppenheten och friheten som kännetecknar en stor del av den allmänna kursen? Demokratin, öppenheten och friheten skulle jag vilja påstå, kan man sammanfatta. Och det gäller både för läraren och för gruppen. För läraren kan ju då, om man har ett starkt lärarlag på en skola driva skolan i en viss riktning och hitta på nya kurstyper som man försöker pröva sig fram på och kanske lansera i framtiden. Hur ser du på folkhögskolans roll i samhället? Den kan ju följa samhället; det är alltid en förändring. Samhället förändras alltid. Men hur ska folkhögskolan ställa sig? Ska den följa med i den förändringen eller kan den vara en spjutspets, ett avantgarde som går före och talar om möjligheter? Hur ska folkhögskolans roll vara? Både och tror jag. Folkhögskolan måste på något sätt anpassa sig till tidsandan i den meningen att dess kurser måste vara efterfrågade. Det är ju inte alltid det stämmer med ambitionen att pröva på något nytt, att våga vara kritisk i samhällsdebatten och att överhuvudtaget vända sig mot dom svaga grupperna. Det är inte alltid dom svaga grupperna som är dom lönsamma grupperna. Visst är det så. Där finns ett dilemma. Men jag tror ändå på att tittar man på både långkurs och kortkursverksamheten så har vi på Åsa på ett bra sätt kunnat matcha det om man jobbar med fackföreningar, med intresseorganisationer, vi har t ex haft utbildningar med klassmorfar, alltså stödpersoner i den vanliga grundskolan. Vi utbildar då i klassmorfarskap så att säga. Vi har utbildat Röda korsets medlemmar i internationella frågor, vi har haft föreningsteknik för pensionärer, datakunskap för pensionärer. Det är viktig bildningsverksamhet. Det faller under ramen medborgerlig bildning. Sen kan man fundera ibland när man kommer in på rena, inte yrkesutbildningar, men utbildningar för arbetslösa, där folk kommer, inta alltid av fri vilja, därför att myndigheterna säger till dom att gå på skolan eller bli av med bidraget. Den typen av deltagare är ju inte så där jättekul att i första steget att ta emot. Men det roliga är att tar man väl hand om dom här deltagarna kan det visa sig att det växer ett studieintresse hos dom också, att dom kommer igång och blir otroligt intresserade av studier och blir engagerade. Man kan så att säga vända trenden även om rekryteringen inte stämmer med den målgrupp vi har från början. Rekryteringen, tycker vi, bör bygga på frivillig grund: det är en kärna i det hela och att man söker efter intresse. Man är engagerad i någonting och vill jobba med den biten. Men som du så riktigt säger, en stor grupp av dom som går på allmän kurs, eller på specialkurser för exempelvis arbetslös ungdom, har ju kommit dit ganska omotiverade. Vi ser en förändring på hur den allmänna kursen har utvecklats där många just sökte på grund av ett brinnande intresse, ett engagemang, var motiverade att studera, och gjorde det ganska hårt. Nu har vi en situation när vi inte ser den typen av elevkategori. Hur ska vi fånga in dom? Hur ska dom nås? Hur ska dom komma till oss och säga min högsta önskan är att studera, att gå vidare, att komma ur arbetslösheten? Hur ska vi engagera dagens unga? Du ställer en mycket enkel fråga av det skälet att jag inte kan svara på den därför att den är lite för enkel. Den är för enkel? Det är inte någon lätt uppgift. Jag tror att det enda sättet är att jobba med alternativa studieformer, hitta nya grepp när man engagerar dom i deras intresseområden och stegvis leder in dom på viktiga områden att lära sig. Man kan utifrån ett intresse utifrån det intresset måsta jag studera dom och dom ämnena för att gå vidare, bli någonting. Hur man blir musiker i dag, eller tro at man kan bli skådespelare, så kanske man ändå måste läsa vissa ämnen för att komma dit. Det inser man kanske genom att göra temastudier inom sitt favoritämne, och genom det tvingas in i faktaämnen. Men några deltagare som är mycket motiverade är ju kursdeltagarna på de estetiska ämnena. Där arbetar man ofta väldigt hårt. Är det en risk att de estetiska ämnena pga det, sin goda rekrytering, kan ta över det vi såg som den allmänna medborgerliga bildningens styrka?
4 Ja, det är väl en av de farhågor jag sett lite grann i utvecklingen de sista åren, både på Åsa och på andra skolor, att de konstnärliga, estetiska utbildningarna, drar väldigt mycket folk som redan har en väldigt god, formell utbildning i botten och verkligen är engagerade och tillhör en sorts medelklass i samhället, att dom håller på att ta över och den blir en sorts Fame factory över det hela. Men då gäller det att försöka få dom eleverna samhällsengagerade och ändå se musiken, det estetiska ämnet som en del i ett projekt, där man jobbar samhällsinriktat. Men det är ingen lätt uppgift hur man ska komma dit. Ja, hur ska man göra? Om vi ser vissa estetiska ämnen, det kan vara foto, film, dans, musik, teater: dom rekryterar väldigt bra. Samtidigt ser vi att det är svårt att rekrytera till allmän kurs, till kurser som vi vill ska nå kursdeltagare som inte har någon motivation: dom är studietrötta, dom är lea på skolan. Hur ska den här ekvationen lösas? Jag har inget enkelt svar på det heller. Om vi tar de här mer estetiska ämnena och dom eleverna som har en speciell bakgrund, så tror jag det enda sättet att lärarkåren ganska medvetet bygger in i studierna sådana ämnen och problemställningar som kan leda till ett engagemang i samhället, inte bara det estetiska ämnet i sig, så att det leder till ett engagemang för samhällskritisk teater, samhällskritisk musik, ja, ett engagemang i samhällsfrågor. Samhällsengagemanget och samhällskritiken är ett ledord, ett nyckelord här? Ja, jag tycker att det ska infogas i de estetiska ämnena på något sätt. Ett mål bör vara att musik och konst och estetiska ämnen ska vara att folk ska kunna delta i dom själva. Det ska inte vara någon sak för eliten. Det ska vara en deltagande konsumtion på något sätt. Traditionellt har ju folkhögskolan alltid legat på landet. Det har varit en vacker miljö, det har varit ett internat där kursdeltagarna har bott. Dom har engagerat sig dygnet runt, ofta. Men kursdeltagarna börjar i allt högre grad bo i staden, i storstäderna. Den utveckling som vi ser är att vi får många externatelever. Är den utvecklingen av godo? Den är väl bara att acceptera, att anpassa sig till om vi ska överleva. Jag tror att internaten och landsbygdsskolorna ska finnas kvar, för det är ändå en plats där man kan samlas fysiskt på sommarkurser till exempel, och bo tillsammans. Och internat som internat har också ett egenvärde. På min egen studietid betydde ju internatet lika mycket som undervisningen för min personliga utveckling och mina diskussioner med mina medstuderande. Internat var otroligt viktigt då, och kan fortfarande vara det för väldigt många som behöver träffa kamrater och kunna sitta och diskutera både det ena och det andra på kvällarna. Man kan ofta skapa livslånga kontakter och vänskapsförbindelser med medstuderande. Mina bästa vänner är fortfarande kamrater från Skinnskattebergs folkhögskola. Det kamratskapet blir ju svårt att upprätthålla om man arbetar med externa kurser, då går var och en hem till sig på eftermiddagen. Ja, tyvärr är det så. Det är ju inte riktigt samma sak. Är det en generationsfråga också, att man är betydligt yngre när man kommer till folkhögskolan och bor på internatet? Externatet är ju ofta familjefäder och familjemödrar med ett ansvar för barn och hushåll. Jo, så har det väl alltid varit på sätt och vis. Nu också är det väl så. På Åsa är det så att de estetiska linjer bor ofta på skolan därför att dom kommer från hela Sverige. Men på allmän linje är det rekrytering inom närområdet, Flen och Katrineholm för Åsas skull. Det har ju betydelse. Jag tror att man får lägga upp studierna när det gäller det här närområdet på ett annat sätt än vad man gör på de estetiska linjerna med riksrekrytering. Det blir en annan typ av pedagogik också kanske, när man tänker efter. Vi har ju många invandrare som går på Åsa i Katrineholm, på vår filial i stan. I Katrineholm är ungefär 20 % av alla invånare invandrare eller flyktingar. Och på Åsa kan vi ha praktiskt taget hur många som helst: vi skulle kunna ha flera hundra. Hur ska vi möte den stora gruppen som inget hellre vill än att förkovra sig, komma in i det svenska samhället och få ett bra arbete. Hur ska vi arbeta med invandrare? Jag tror att det redan sker att bra arbete med invandrargrupperna. Sen kan ju lärarkåren ibland tycka att det är övermäktigt: det är ständigt problem och svårigheter att övervinna. Det går lite trögt ibland och det är en massa återfall och misslyckanden tycker man då. Men sett i ett långt perspektiv tror jag och det säger också hela elevgruppen där inne i Katrineholm att det är en väldigt bra skola, det är en fantastisk skola och en fantastisk gemenskap man har tillsammans. Man lär sig väldigt mycket. Det
5 är bara att jobba på och fundera på olika pedagogiska arbetsformer: hur jobbar man bäst med den här gruppen, på den nivå som dom ligger? Hur ska man utveckla det arbetet? Jag tror att det handlar mycket om att jobba ihop med kommunen än vad vi gör nu, även om vi gör det redan. Jobba ihop med kommunen och kommunens beslutsfattare i ett samarbete om elevgrupperna. För eleverna handlar det om en helhet med boende, familj och studier på Åsa. Nu är bara Åsa en bit av det hela. Men det har ju visat sig att Åsa inne i Katrineholm har som du är inne på har en viktig roll för invandrarelevernas strävan efter en bra integration. Dom vill komma in i samhället och det handlar då inte bara om att kunna språk, utan att förstå det svenska samhället. Det är inte lätt. Vi kan göra något mer där? Man kan jobba också projektmässigt på olika plan med boende, arbete och utbildning, yrkesutbildning. Där tror jag det egentligen är bara fantasin som hindar oss att gå vidare med olika typer av försök. Hur du någon idé om den frågan: hur vi skulle kunna utveckla invandrarundervisningen och få den att lysa ännu kraftigare? Du ställer egentligen frågan till fel peson, för jag har ju aldrig jobbat med invandrar-undervisningen själv, tyvärr, Jag tror inte att jag är rätt person att göra det heller, i och för sig. Nej, jag har inga lösningar på det. En sak man nog ska akta sig för när det gäller invandrarundervisning, det är att renodla det för mycket. Det finns en risk att det bara blir invandrare till slut. Integrering handlar ändå om en blandning. Man måste komma in i det svenska samhället, tala svenska hela tiden och umgås med svenskar. Där finns det en uppenbar risk att det blir för mycket. Men hur man ska vända det och få en bra blandning, det vet jag inte riktigt. Svenskarna går så att säga i Sköldinge och invandrarna går i Katrineholm, det är inte riktigt bra. Det är två skilda skolor där dom inte möts speciellt mycket. Det är lite synd, faktiskt. Det är ju en svårighet många gånger när en skola ligger på landet, huvudskolan och filialen i ett externat i stan. Åsa är ju inte det enda exemplet där man upplever ibland att det är två helt olika skolor. Strävan att integrera skolorna, hur ska det förbättras? En sak är ju att försöka jobba med gemensamma projekt ibland, där man blandar grupperna. Det är bara att hitta på sådant, till exempel estetämnena jobbarr med invandrarfrågor. Men det förutsätter att dom vill det. Det får inte vara något tvång i det hela. Jag tror det ligger väldigt mycket på lärarkåren att känna ett engagemang i den här frågan att vilja pröva sådana metoder och sådana målsättningar, att verkligen jobba med integration som ett tema under vissa perioder med olika grupper. Hur ser du på lärarrollen? För mig är lärarrollen inte den traditionella inom folkbildningen. Den består ju dels av att folk naturligtvis ska ha ämneskunskaper i ett ämne. Man ska vara en duktig lärare. Man ska kunna sitt ämne. Men det gäller också att ha pedagogiska kunskaper: om pedagogiska processer och organisationer som kan hjälpa andra att bedriva studier, därför att i en folkbildarvardag ingår att man jobbar mot folkrörelser och andra för att organisera studier och köra igång studiecirklar och driva någonting av folkbildning. Då krävs det naturligtvis mycket pedagogiska kunskaper om olika pedagogiska processer, olika lärstilar, hur man ska lägga upp studierna för att det ska fungera bra och man ska få ett aktivt deltagande från deltagarnas sida. Vad är en lärstil? En lärstil är att folk har lite olika sätt att lära sig. En del, brukar man säga, är teoretiska och en del är praktiskt lagda. Det är en förenkling av det hela. En del vill börja i ett ämne med att läsa en bok eller en instruktionsmanual väldigt noga, andra vill börja med att pröva sig fram, trial and error helt enkelt, och se om man praktiskt lyckas lösa problemet, och sen läsa boken kanske. Vad har du själv för lärstil? Jag är väldigt mycket en teoretiker och vill gärna ha helhetsbilden klar för mig först, en typ av instruktion: jag blir vansinnig om jag inte får en typ av instruktionsbok i början. En del börjar med att sätta samman IKEA-möbler genom att kasta ut alla delarna på golvet och sen pröva sig fram. Det skulle jag aldrig klara av. Det kan väl illustrera det hela: en del vill börja med det teoretiska, andra vill börja med det praktiska.
6 Är det olika aspekter eller erfarenheter från livet, som kan styra det här? Delvis är det nog inlärt, delvis är det nog ett arv. Att man har förmågan från början, men att man också lär sig olika lärstilar. Jag var nog mer praktisk i min ungdom, när jag jobbade med praktiska ämnen, men jag har blivit mer teoretiker genom akademiska studier. Kan man fördela den synpunkten på här lärstilen så, att kursdeltagarna lär sig eller tillägnar sig studierna på ett bättre sätt? Kan vi medvetet styra dom på ett bra sätt? Definitivt kan man göra så, därför att om man känner en klass efter ett tag genom olika studier, då vet man vilka som har den ena läggningen eller den andra läggningen och vad folk föredrar och inte föredrar. Sen kan man diskutera med dom om just detta, hur dom lär sig själva bäst: vill du börja med en bok eller vill du börja på något annat sätt? Kanske ut och göra en intervju. Man kan ju börja läsa en bok och sen gör man en intervju med en praktiker om samma sak. Det här är två olika sätt att komma igång med studierna. Det kan ju deltagarna välja själva vilket som passar honom eller henne bäst. Man kan också diskutera med hela klassen hur vi ska lägga upp studierna: hur mycket fältstudier ska vi ha, hur mycket teoretiska studier ska vi ha i böcker osv. Då kanske det visar sig att en del vill läsa boken och referera den för oss andra, mens andra är mer intresserade av att göra fältstudier, intervjua någon och rapportera det till oss andra. På det viset kan man fördela arbetet för att nå maximal effekt. Det går inte att kvalitetsmässigt gradera? Det ena är inte bättre än det andra? Nej, sen kan man säga att en del ämnen passar bättre för det ena eller för det andra. Om man till exempel ska studera arbetslösheten som problem i samhället kan man göra både fältstudier och läsa teorier, tunga ekonomiska teorier om det. Det beror på vad man väljer. Om man till exempel läser matematik, så kan man lära sig det genom att vara väldigt praktisk. Om man tar som exempel att nu ska jag bygga ett hus och räkna ut ytor och trigonometri och en del andra knepigheter. Men man kan också göra det teoretiskt och följa en lärobok, självklart. Det är två olika sätt att jobba. Men olika ämneskurser är ju inte alltid så anpassade efter den praktiska inlärningsförmågan. Ibland är det ju så att vi följer en lärobok, traditionellt, efter skolans ständiga sätt att jobba med teori Men det är väl så att vi följer den traditionella läroplanen för mycket. Det är kanske bättre att fokusera på delar av läroplanen och välja ut ett område som man vill detaljstudera och fokusera på. Hellre det än att täcka hela bredden, eller ha tron att man kan täcka hela bredden. Lärarrollen och folkbildningsrollen och lärstilarna går ihop i många stycken. Vi kanske bör hitta den ideala formen. Hur ser den ideala formen ut i mötet med kursdeltagare på folkhögskola? Om vi tar lärarrollen eller folkbildarrollen, som jag gärna vill kalla den idag, eftersom den är bredare än bara ämneskunskaperna, så gäller det att vara väldigt flexibel och anpassningsbar: att kunna analysera lärsituationen och se vad som behövs för just den här målgruppen. Se att den här målgruppen kanske passar bättre för en mer praktiskt inriktad lärprocess mens den där gruppen passar bättre för en rent teoretisk. Eller vi kan dela in deltagarna i olika grupper: en praktisk grupp och en teoretisk grupp. Det är det jag kallar den riktiga pedagogiska lärarrollen: förmågan att kunna lägga upp en bra lärmiljö. Sen blir den aldrig perfekt, vi kommer alltid att misslyckas med några. Det finns inget ideal heller, för det beror på målgruppen, det beror på situationen, det beror på ekonomin för gruppen och en massa omständigheter. Man söker nå det bästa möjliga, helt enkelt. Men strävan kan ju vara att praktikerna kan få insikt och bli lite fascinerade av den teoretiska möjligheten och tvärt om. Ja, och inse att praktiken måste kompletteras med teori. Man måste kunna teoretisera runt en process, ungefär som pedagogen måste kunna teoretisera runt sin egen praktik, helt enkelt. Det är en viktig egenskap, det är en viktig egenskap. Allting hänger samman och allting bildar en helhet. Om vi går vidare i begreppet om lärstilar, så har vi nya medier som har kommit till oss. För några år sedan så var ju läraren och gruppen den möjlighet som fanns till utveckling. Nu har vi fått medier som vi kan nå på ett ganska enkelt sätt. Hur ser du på den utvecklingen? Det är ingen nackdel, tvärtom i stället en stor fördel, för då kan vi ha ytterliga ett redskap att använda oss av: det gör att man kan studera på distans till exempel. Vi på Åsa har varit med om att driva fram det här med nätbildarna, som är ett närverk för att bedriva distansstudier, i det fallet på heltid. Men man behöver inte ha det på heltid, man kan ha det på deltid i stället om man vill. Man ska framförallt, tycker jag, kombinera, när det gäller distansstudier med fysiska möten med distansmoment, så det blir
7 en bra blandning av olika studieformer. Överhuvudtaget mångfald i studieformer och mångfald i tekniker är viktigt, tror jag. Kunna laborera med som en pedagogisk kirurg: man ska ha en verktygsuppsättning att jobba med och vara ganska fri i att använda den. Dom nya medierna har kommit väldigt starkt de senaste åren. Vi på folkhögskolan är kanske inte alltid så alerta att ta till oss dom. Vad är det viktiga i den här situationen, när vi ska arbeta med Facebook och liknande system? För det första måste man skilja på de här sociala medierna, Facebook och Twitter och allt vad dom heter, de är redskap för i första hand socialt umgänge. Att träffas, en sorts telefon eller en ersättning för mobilen delvis. Snart har vi en kombination av allt det här, så Internet och mobilen blir ett och samma verktyg. Vi kan bära med oss lite olika storlekar, alltifrån fickburet till transportabelt per bil. Vi måste lära oss dom också, naturligtvis, för att nå kontakt med folk. Det viktiga för folkbildningen är att gå steget längre, att göra de sociala medierna till lärmedier, lärande media, eller lärgemenskaper eller lärsituationer. Då gäller det att se hur man kan bygga kunskap tillsammans och använda sig av olika tekniska hjälpmedel, inklusive Facebook och Twitter, men kanske också andra redskap som vi redan har inom folkbildningen: jag tänker på Folkbildningsnätet. Det är vårt pedagogiska redskap som vi kan använda. Vad är Folkbildningsnätet? Det är ett kommunikationsnätverk som använder sig av en teknisk plattform som heter First Class. På den kan man upprätta klasser, alltså ge folk behörighet att delta i en klass, i en grupp och att föra enskilda samtal per dator med andra. Det används för studier. Men det är framtiden för folkhögskolan att arbeta mycket med de sociala medierna, att arbeta via nätet? Att arbeta med utbildning via nätet: ja, men att också använda sig av de sociala medierna för att ungdomarna i dag, men även äldre, använder sig av dom. Med det viktiga är inte att gå in i Facebook och bara använda dom, för då är man fast i deras sätt att organisera kommunikationen. Vi vill ju föra kommunikation på lite andra grunder ibland med vissa kvalitetskrav, för vi får aldrig, aldrig släppa kvalitetskraven när det gäller kunskap. Ibland kan ju faktiskt de här sociala medierna bli fördummande: man använder dom okritiskt och bara som samtalsforum i största allmänhet. Och det är den stora faran som vi inte får släppa på folkhögskolan, i vårt kritiska synsätt. Nej, vi måste använda det här på ett vettigt sätt. Och det vettiga sättet, det antyder du: du är ute på den diskussionen med det kritiska förhållningssättet. Ja, det kritiska förhållningssättet: det ska handla om bildning, kunskapssökande, inte bara kommunikation i största allmänhet. Inte statusjakt. Man måste kunna motarbeta såna här farliga saker som dyker upp, som alla vet om i dag: förtal och mobbing. Det är en viktig bit: att kunna undvika dom dåliga delarna av de nya medierna, som obevekligen kommer att dyka upp. Men många använder ju medierna på ett ganska okritiskt sätt och inte bara anammar utan sväljer felaktigheter. Där kommer vårt kritiska förhållningssätt att bli ännu viktigare? Jag tycker att svensklärare i dag ganska aktivt ska jobba med källkritik i de skrivna texterna, antingen dom finns på nätet eller i böcker. Och försöka komma åt det här: hur lär man ut ett kritiskt förhållningssätt? Så att man inte faller för det enklaste i alla fall. Hur ser visionen ut, om vi tar ett ganska långt tidsperspektiv för folkhögskolan? Jag kan, om jag tittar på min egen folkhögskola, Åsa folkhögskola, så tycker jag den ska vara kvar som en internatfolkhögskola med internatkurser i botten. Man ska jobba väldigt aktivt utåt mot dom nya folkrörelserna och dom gamla folkrörelserna: att stötta dom i att organisera och planera studier. Man ska vara en aktiv folkbildare som lärare, i så fall. Jag tycker också att man ska jobba med dom olika nya medierna, och ha kurser som både kombinerar fysiska studier på skolan med distansstudier. Man kan då som nätbildarna vidga perspektivet till att vi har elever över hela landet, till och med i utlandet. Vi har ju haft elever nere i Hongkong, Dubai och Kina faktiskt, på nätet. Det är ett fantastiskt rekryteringsområde. Så att kombinera den typen av distanskurser med traditionella, fysiska kurser och använda sig av olika studieformer hela tiden, att vara öppen för det och experimentera med olika studieformer. Allt det här ska vila på att man jobbar aktivt mot folkrörelser och mot andra aktörer i samhället med studierna, alltifrån kommuner, politiker till folkrörelser.
8 Det finns ju en tendens, och har väl alltid funnits inom folkhögskolan, att man är lite för sig, man är lite isolerad i sin egen bygd. Skulle medierna vara ett svar på hur man kan vidga den här kontaktytan utåt? Jag har ofta sagt att folkhögskolan är väldigt bra på närområdet, det är ofta ett kulturcentrum i bygden: man talar om att bygden och folkhögskolan hör ihop, rent historiskt. I dag måste man vidga detta och säga att folkhögskolan och den globala världen hör ihop, på något sätt. Sen kan den globala världen handla om närområdet, Sverige, Europa, Norden, världen. Och vi når världen med en knapptryckning. Världen är hos oss. Ja. Vi är världen. Men vi når inte alltid ut i världen. Vi har kanske svårt att nå människor som vi tidigare gjorde. Då kom våra kunskapstörstande kursdeltagare till oss. Hur ska vi nå dom nu? Jag tror att vi kan nå nya grupper också, det är det viktiga. Sen har vi språksvårigheter också. Även om många kan engelska, så är det inte alla som engelska på ett bra sätt för att delta i studier. Det finns många hinder att övervinna. Men jag tror inte det är någon svårighet att hitta nya grupper. Men det kan vara svårt att nå dom arbetslösa i närsamhället och många invandrargrupper också, som skulle behöva studier, men då handlar det mer om motivation, och hur man angriper den, det är en stor och svår fråga som jag inte har något svar på just nu. Men idealet, hur är det? Det finns inte ett ideal. Det finns många ideal. Om du menar folkbildningens framtid? Ja. Du får drömma. Mitt generella ideal är att en levande internatfolkhögskola på landsbygden, kombinerat med en stor sektor distansutbildningar, nätutbildningar, där man jobbar med de nya medierna över huvud taget, som vidgar så att man har också elever som varken bor eller ens någon gång finns på skolan utan bara nås på nätet. Och en kombination av detta när man har fysiska samlingar på sommaren eller på hösten, våren och sen också jobbar på nätet, periodvis. Det är den kombinationen jag tänker mig. Sen tror jag också att elevmålgrupperna bör vara ungefär dom vi har nu, men försöka att undvika att separera grupper i invandrargrupper och i svenska och i estetgrupper. Försök att hitta på medel, sätt, att integrera de olika grupperna på folkhögskolan, så man får en folkhögskoleanda: man känner att man har en samhörighet och ett ansvar för alla som går på vår folkhögskola. Det är viktigt med identitet som bygger på att vi är lite olika delar, men vi har någonting gemensamt. Men kan man i samhället i stort säga att det finns en medvetenhet om att folkhögskolan skulle vara så bra på det här. Känner man till våra förutsättningar och möjligheter? Det är väldigt varierat. När jag jobbat som kortkursansvarig på skolan har jag stött på väldigt mycket medvetenhet om detta att folkhögskolan är en resurs för både närsamhället och hela Sverige när det gäller folkrörelserna. Men det finns ju också en hel del folk som inte har en aning om vad folkhögskola är, därför att folkhögskolor är väldigt olika också. Det finns klassiska pluggskolor, tycker jag, inom folkhögskolan, som inte skiljer sig mycket från komvux eller ämnesinriktningar, eller där man satsar hårt på den formella utbildningen. Det finns andra skolor som jobbar väldigt aktivt mot Folkrörelse- Sverige, experimenterar med olika pedagogiska och nya metoder. Jag har väl haft förmånen under mitt liv att få jobba på en folkhögskola där jag kunnat jobba mycket med att utveckla pedagogik, både på nätet och i vanliga studier. Det har varit en jättelik förmån för mig, tycker jag. Det är den stora behållningen jag har med mig från folkhögskolan, att det har varit en levande folkhögskola och där jag har haft roliga kollegor att jobba ihop med och kunna få jobba med projekt och en skolledning som har varit generös och beviljat mig att få jobba med sådana projekt. Men framtiden måste väl vara att vi blir väl kända och kan tala om vilken fantastisk möjlighet folkhögskolan är? Ja. Det tror jag man framför allt når genom en bra praktik, att vi verkligen gör det man säger sig göra och inte bara säga att vi ska göra det. Man gör det också, i praktiken. Det kräver väldigt mycket av lärargruppen, att man inte bara är en traditionell lärare, utan en folkbildare, beredd att pröva nya pedagogiska metoder, att jobba aktivt, till exempel med projektarbeten, att överhuvudtaget vara framåt och aktiv.
9 Så du ser ljust på folkhögskolans framtid? Ja, jag gör nog det. Dom som inte vill jobba på det här aktiva sättet kommer snart att försvinna, tror jag. Hur kan folkbildningen utvecklas på ett bra sätt? Det tror jag är att värva lärare till skolan, som inte bara är lärare utan också folkbildare i den meningen att dom jobbar aktivt, utåtriktat mot nya folkrörelser och nya målgrupper, att utveckla både pedagogiken och kursverksamheten, till exempel med hjälp av projektpengar. Det tror jag är framtiden och då tror jag ledningen, kursledningen, måste befrämja den typen av utvecklingsarbete och anställa den typen av lärare som vill jobba på det sättet, väldigt flexibelt och väldigt öppet mot samhället i övrigt. Och i det perspektivet bedömer du folkhögskolans framtid som ljus? Mycket ljus, ja.