1 N2014/1345/ITP 2014-09-23 Handläggare: Anna Langseth Åke Nilsson n.registrator@regeringskansliet.se Regeringen Näringsdepartementet 103 33 STOCKHOLM Yttrande över delbetänkandet En digital agenda i människans tjänst en ljusnande framtid kan bli vår (SOU 2014:13) RSMH har genom förmedling av HSO fått kännedom om att ovannämnda dokument har remitterats till en rad myndigheter och yrkesorganisationer. Handikappförbunden är tillsammans med Lika Unika de enda företrädarna för brukarorganisationerna som har fått ärendet på remiss. Vi vill från RSMH stärka personer med psykiska funktionsnedsättningars röst i denna för brukarna så viktiga fråga genom att stödja det som anförs av HSO, men dessutom med fokus på gruppen personer med psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar komplettera med antal särskilda synpunkter. Inledning, RSMH, organiserar sedan mer än 40 år på demokratisk grund människor med olika former av psykisk ohälsa. Många av våra medlemmar är personer som har eller har haft en långvarig och allvarlig psykisk ohälsa, inte sällan i kombination med olika psykiska funktionsnedsättningar. Människor vars behov av vård, stöd och service inte alltid möts på samma sätt som för övriga medborgare. Vår styrka och grunden för allt vi gör är våra medlemmars egna erfarenheter av social och psykisk ohälsa, hjälp, stöd och återhämning. RSMH:s grundpelare är kamratstöd och intressepolitik. Riksförbundet verkar på föreningsdemokratisk grund och är religiöst och partipolitisk neutralt, men vill aktivt motverka utanförskap och diskriminering. Handikappförbunden företräder olika intressegrupper inom funktionshinderrörelsen och arbetar med olika bevakningsområden men dessa grupper och områden överlappar ofta varandra. Samma eller likartade formuleringar kan därför förekomma i organisationernas remissyttranden. Gemensamma yttranden över förslagen har beretts och kommer åtminstone i Handikappförbundens namn även att tillställas regeringen. RSMH, om än medlem i Handikappförbunden, vill dock från sitt specifika perspektiv understryka följande synpunkter på delbetänkandet.
2 Synpunkter i korthet Remissen är begränsad till kapitel fem som handlar om skolan, något som vi kommer att ta upp längre ned, men vi börjar med att ge några allmänna reflektioner. Mer fokus på icke-användarna I delbetänkandet läggs fram statistik som visar att tillgången till internet har ökat och att de allra flesta personer i Sverige använder sig av internet. Det är glädjande, men vi oroas över att så lite uppmärksamhet ägnas åt de människor som faktiskt saknar internet. Enligt delbetänkandets egen statistik var det år 2013 åtta procent i gruppen 16-74 år som inte hade använt internet regelbundet under de senaste tre månaderna. Det låter kanske som en låg procentandel men motsvarar 560 000 personer, enligt befolkningsstatistik från SCB, uträknat när det gäller ålder 16-74 år och för just år 2013. Fyra procent av samma åldersgrupp, det vill säga nära 300 000 personer har aldrig använt internet. Enligt rapporten Svenskarna och internet, som refereras till i delbetänkandet, beräknas det vara 1,1 miljoner människor som inte använder internet år 2013, och då har ingen övre åldersgräns satts. Vi anser att det är ett demokratiskt problem att inte alla har tillgång till internet, och att det bör ägnas mer tid till att undersöka hur skillnaden mellan dem som har och inte har internet ska kunna minska. Det är särskilt viktigt med tanke på att samhället drivs mot att göra människor ännu mer beroende av internet. På så vis riskerar utanförskapet för dem som saknar IT bli ännu större än vad det redan är i dag, och liknar allt mer ett handikapp. Vår uppfattning om att alla inte är delaktiga i den digitala utvecklingen, tycks bekräftas i och med att det fortfarande är 40 procent i Sverige som inte känner sig delaktiga i användandet av internet, trots att hälften av dessa har tillgång till internet i hemmet, enligt Stiftelsen för internetstruktur senaste rapport Svenskarna och internet från 2013. I delbetänkandet står att det största skälet till att 300 000 1,1 miljoner personer inte använder internet skulle vara att de är ointresserade. Få anger krånglig teknik, problem med anslutning eller svag ekonomi som skäl. Det är en bild som vi inte håller med om. I mötet med våra medlemmar träffar vi ständigt personer som vill men inte kan använda internet på grund av ekonomiska skäl. De har inte råd med dator och därför får de inte heller möjlighet att lära sig att använda denna. Saknar du dessutom arbete får du inte heller någon naturlig övning i att använda dator eller internet. Denna bild bekräftas i pilotstudien Psykisk funktionsnedsättning och elektronisk kommunikation som gjorts i samarbete mellan, Kungliga Tekniska Högskolan, RSMH och Funka.nu, se bilaga. Dessutom visar rapporten Minuskontot, av NSPH och Hjärnkoll, att många personer med psykisk ohälsa väljer bort internet på grund av ekonomiska skäl. I SoL-boenden har, enligt Socialstyrelsens studie, endast omkring 15 procent tillgång till internet. I LSS-boenden är förekomsten högre 30 procent. I delbetänkandet tas också upp att en ökad digitalisering har varit positiv för personer med funktionsnedsättningar. Det anser vi förstås är glädjande. Vi vill dock återigen betona att detta inte gäller psykiskt funktionsnedsatta. Det finns visserligen många kognitiva hjälpmedel som troligtvis skulle kunna hjälpa vår grupp, men på grund av ekonomiska skäl är det få som har råd att köpa dessa, och socialtjänst eller landsting är inte alltid villiga att stå för kostna-
3 den för dessa. I de allra flesta kommuner ingår inte heller dator och internet i försörjningsstödet, medan teve ingår vilket måste anses vara förlegat. Motståndet till att använda sig av internet kan alltså bero på ovana och ekonomi men också på att många personer med psykiska funktionsnedsättningar har kognitiva svårigheter. Det är inte alla websidor som använder sig av den globala standarden för hur webben ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättningar, WCAG. Dessutom har många personer med psykisk ohälsa andra problem än just kognitiva svårigheter som tas upp i WCAG, enligt pilotstudien Psykisk funktionsnedsättning och elektronisk kommunikation. Problemen kan vara missvisande formgivning, röriga gränssnitt, ologiska och inkonsekventa lösningar, och för svåra och komplexa lösningar, områden som inte tas upp i WCAG när det gäller websidornas utformning. Vi anser att det är viktigt att betona att även om du har tillgång till internet hemma behöver du inte vara delaktig i det digitala samhället. IT-utrustningen kan vara så pass gammal att den knappt går att använda. Dessutom saknar många personer kunskap och vana i användandet. De behöver både ekonomiskt stöd och hjälp till att lära sig it, särskilt viktigt är detta med tanke på att under de senaste åren tycks det som att myndigheter skärpt kraven på att du ska redovisa saker över nätet. Förutom den psykiska funktionsnedsättningen blir bristen i datakunskap också en funktionsnedsättning i sig. Vi skulle vilja se en utredning för hur användandet av internet hos de 300 000 1,1 miljoner människor som inte använder internet ska kunna öka, alternativt hur deras demokratiska och ekonomiska intressen ska kunna tas tillvara i ett samhälle som allt mer går mot en i princip allomfattande digitalisering. En lösning för att fler ska kunna få tillgång till internet skulle kunna vara att kostnader för ett internetabonnemang och en dator ingår i riksnormen för ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 SoL, vilket inte är fallet i dag. Vi skulle även vilja se en mer aktiv arbetsmarknadspolitik vad gällande personer med psykisk ohälsa och psykiska funktionsnedsättningar. Dessutom skulle det vara eftersträvansvärt om de grupper som står helt utanför arbetsmarknaden får gratis datakurser bekostade av samhället. Remissvar angående kapitel 5, Skolan Den psykiska ohälsan bland unga ökar, och självmord är utbrett, något som FN kritiserade Sverige för senast i år. Här har skolan en möjlighet att förebygga att den psykiska ohälsan blir värre, och här spelar den digitala utvecklingen av skolan in. Flera studier visar att en bidragande orsak till självmord är att du har känt dig utanför och annorlunda som barn, samt att du har haft svårare sociala förhållanden. I det sammanhanget är vi positiva till att alltfler skolor ger ut datorer till eleverna, för att undvika utanförskap. Men det räcker inte. Vi anser att alla skolor måste ge eller låna ut datorer eller annan elektronisk utrustning till barnen, så att den som bor i en familj med sämre ekonomi än andra inte utmärker sig, blir utstött eller får sämre möjligheter att ta till sig de databaserade studierna. Av den anledningen gäller det att skolan verkligen tänker till när de låter eleverna använda sig av som egna IT-utrustning i undervisningen. Som stiftelsen för infrastruktur visar är skillnaderna stora när det gäller tillgång till IT-utrustning för familjer där föräldrarna är hög- respektive lågutbildade. Hos lågutbildade föräldrar är det bara 50 procent av barnen som har en smartmobil, till skillnad från upp till 90 procent hos höginkomsttagarna. Och bland surfplattorna är den digitala klyftan som störst. Andelen barn med surfplattor är dubbelt så stor i familjer med hög utbildning och inkomst jämfört med barn i familjer där föräldrarna är lågutbildade och har låg inkomst. Risken finns att de barn som har föräldrar med lägre utbildning får sämre kunskaper
4 och ett utanförskap som kan leda till psykisk ohälsa, om de blir tvungna att använda sig av gammal IT-utrustning, antingen från skolan eller från föräldrarna. I delbetänkandet tas det även upp att föräldrarnas utbildningsbakgrund i hög grad samvarierar med elevernas låga betyg, sämre digital kompetens och högre grad av icke skolrelaterat IT-användande i skolan. Dessa barn riskerar alltså i högre grad att bli distraherade av sin dator och att använda den till annat än just skolarbete. Vi önskar att det undersöks hur detta kan motverkas, för att minska ökade skillnader mellan elever från olika social bakgrund. I delbetänkandet står det också att det är ont om utredningar eller forskning kring it-stöd till elever med särskilda behov. Det må vara sant, men vi vill uppmärksamma att personer med psykiska funktionsnedsättningar sällan får den hjälp de behöver i form av digitala hjälpmedel. Riksförbundet Attention visade i en enkätstudie från 2010 att 40 procent av föräldrarna till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar anser att deras barn har fått sänkt betyg på grund av bristen på stöd. Och enligt en kostnadsnyttoanlays från dåvarande Hjälpmedelsinstitutet, publicerad på Skoldatatekets hemsida 2010, får endast 10 procent av de som har en psykisk funktionsnedsättning de hjälpmedel som de skulle ha stor nytta av. Detta trots att hjälpmedlen är relativt billiga och för många kan de vara helt avgörande för att en person ska kunna fortsätta en utbildning eller komma ut i arbete. För kommuner och landsting som bekostar hjälpmedel tar det bara ett år innan de får täckning för sina kostnader och redan efter fem år ger en satsad hjälpmedelskrona tre kronor i utbyte. De personliga vinsterna för brukarna själva går inte att värdera i pengar - ökad trygghet, självständighet och delaktighet i vardags- och samhällslivet. I det sammanhanget anser vi att lärare och rektorer bör utbildas i kunskap om kognitiva hjälpmedel, och till att upptäcka tecken på när en elev kan behöva ett sådant. Även Skolbiblioteket kan ha en viktig funktion för personer med psykiska funktionsnedsättningar, särskilt om böcker finns anpassade för denna grupp såsom i Skoldatateket. Vi hoppas att detta inte glöms bort. Vi vill också uppmärksamma att alla med psykiska funktionsnedsättningar inte nödvändigtvis har kognitiva funktionsnedsättningar, utan svårigheterna att ta till sig information kan se annorlunda ut för personer med psykisk ohälsa, enligt rapporten Psykisk funktionsnedsättning och elektronisk kommunikation. Därför behövs fler studier och utredningar i hur den digitala utrustningen bäst utformas för elever med psykisk ohälsa för att de ska ha möjlighet att ta till sig kunskapen på lika villkor med sina jämnåriga. Det vore till exempel lämpligt att de FoUmedel som tas upp i delbetänkandet, bland i syfte att stärka den svenska kunskapsbasen kring it och lärande, även går till att utveckla bättre hjälpmedel och webbsidor för personer med psykiska funktionsnedsättningar. I vissa fall kan personer med psykisk ohälsa behöva hjälp med att navigera på hemsidor och då räcker det inte alltid med kognitiva hjälpmedel, utan man kan behöva prata med en verklig person. Vi hoppas att det finns med i åtanke även för de elever med psykosocial problematik eller som bor på elevhem och som eventuellt kommer att erbjudas distansundervisning över nätet digitalt, i enighet med vad delbetänkandet tar upp. Vi ställer oss positiva till delbetänkandets förslag om att det behövs utredas vilka meddelanden på sociala medier som skolan kan kräva att elever stryker, till exempel i fall uttalandet är kränkande mot en annan elev.
5 Slutligen hoppas vi att ni hittar ett system som skyddar eleverna från så kallade Big Data och Learning Analytic, som tas upp i rapporten: Data samlas in från elevens explicita handlingar, såsom slutförda skoluppgifter och prov men också frän tysta insatser, som fritidsaktiviteter och social interaktion på nätet, inlägg på diskussionsforum, och andra aktiviteter som inte är direkt skolrelaterade men ändå visar på elevens pedagogiska framsteg. Uppgifterna var för sig kan vara harmlösa men det är möjligt att systemet kan sammanställa dem så att de blir lika tydliga som en medicinsk diagnos. Vi stödjer så klart att seriösa undersökningar görs av elevers behov, så att barn med psykosociala funktionsnedsättningar eller andra svårigheter får de stöd hon eller han behöver. Men en allmän kartläggning av alla, där risken dessutom finns att denna information sprids till andra genom molntjänster är väldigt oroväckande. Om en elev är i behov av hjälpmedel eller annat stöd bör de anhöriga och barnet få vara med i processen inte att det sker av en digital storebror. och Mental hälsa Jimmie Trevett Förbundsordförande Bo Ardström Kanslichef CC: Handikappförbunden NSPH SKL