Variation i Big Five-traits, och konsekvenser av denna vid prediktion av relationsnöjdhet

Transkript

1 Variation i Big Five-traits, och konsekvenser av denna vid prediktion av relationsnöjdhet Stephan Kimbel Olson Sebastian Larsson Handledare: Tonya S. Pixton VETENSKAPLIGT SKRIVANDE I PSYKOLOGI, 15 POÄNG, HT2011 STOCKHOLMS UNIVERSITET PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN

2 2 VARIATION I BIG FIVE-TRAITS, OCH KONSEKVENSER AV DENNA VID PREDIKTION AV RELATIONSNÖJDHET Stephan Kimbel Olson och Sebastian Larsson Inom personlighetsteorin används ofta generella mätningar av personligheten för att se samband mellan personlighet och utomstående kriterier exempelvis välmående. Syftet med föreliggande studie är att utöver den generella personligheten även undersöka om och i så fall hur stor betydelse den relationella personligheten har för motsvarande kriterie. Variation i de fem Big Five-traitsen mätt över fyra kontexter (generellt och i relation till familj, vänner och partner) undersöktes hos 144 facebookvänner till studiens skapare för att se om variation i personlighetstraits fanns. Därefter undersöktes Big Five-traitens koppling till relationell nöjdhet. Resultatet tyder på att personligheten varierar som funktio av relation, och att generella personlighetsskattningar är underlägsna relationella personlighetsskattningar i prediktionen av relationell nöjdhet. Detta tolkas som att personligheten är dynamisk, och att olika traits i den relationella personligheten korrelerar positivt med nöjdhet i olika relationer. Inom personlighetspsykologin finns det just nu en fundamental skillnad mellan de dominerande uppfattningarna om hur den mänskliga personligheten bör beskrivas. Denna skillnad handlar om huruvida situationella och relationella faktorer bör tas med i beskrivningen av personlighet eller ej. Är personer exempelvis mer extroverta när de befinner sig med sin familj än när de är med sin partner? Eller räcker det med att säga att en person kan sägas inneha en extroversionsnivå av fyra på en femgradig skala? I den just nu dominerande teorin, The Five Factor Model (FFM) - eller Big Five som den också kallas - finns inga situationella eller relationella faktorer med när personligheten beskrivs, utan forskarna bakom den (Costa & McCrae, 1992) nöjer sig med att skatta individers personlighet med hjälp av konstanta värden. Teorin om the relational self (Andersen & Chen, 2002) och Mischels (2004) teori om personlighetsprocesser hävdar däremot att personlighet inte kan beskrivas utan att relations- och situationsfaktorer tas med i beräkning eftersom dessa antas påverka hur personligeten yttrar sig. Synen på hur personligheten är beskaffad får som snart kommer att beskrivas även konsekvenser för hur forskare kan predicera utomstående kriterium utifrån personlighet. Utan att ta hänsyn till variation av personlighet använder sig Big Five-förespråkare (e.g. Feldman, Barrett & Pietromonaco, (1997); Kashdan & Roberts (2006); Kashdan, Rose, and Fincham (2004); Watson, Hubbard & Wiese, (2000); White, Hendrick & Hendrick (2004); Heller, Watson, och Ilies (2004); Barelds 2005) av generella skattningar av personlighet vid predicering av utomstående kriterier. Med andra ord utformas personlighetstest så att deltagare skattar sin generella personlighet alltså inte utifrån någon speciell situation eller i förhållande till någon viss person. Forskarna korrelerar sedan dessa skattningar med exempelvis välmående för att förstå hur personlighet samvarierar med välmående. Om personligheten dock antas variera som en funktion av situation och relation blir det möjligt att tala om en mer komplex personlighet som tar sig uttryck på olika sätt beroende på situation och relationell kontext. Utöver den generella personligheten som Big Five-forskare testar kan det alltså även finnas olika relationella personligheter för hur personer är i relationen till sin

3 3 familj, till sina vänner, sin partner och så vidare (Andersen & Chen, 2002). Detta eftersom en person då inte kan antas ha en lika hög nivå av ett givet trait i alla relationer. Konsekvensen denna eventuella traitvariation mellan kontexter får för prediceringen av ett utomstående kriterium förklaras bäst genom ett exempel. Anta exempelvis att det har visat sig att individers nöjdhet i relationen till sin chef korrelelar positivt med generell extroversion, och att en given individ skattar sig som extrovert vid en generell personlighetsskattning. Detta betyder att individen bör vara nöjd i relationen till sin chef. Anta också att det har visat sig att extroversion specifikt i relationen till sin chef också korrelerar positivt med nöjdhet i relationen. När individen träffar sin chef känner hon sig introvert. Den generella extroversionen tyder då på att personen bör vara nöjd med relationen till sin chef, men den relationella extroversionen tyder på det omvända. Extroversion är i båda fallen en signifikant prediktor av relationsnöjdhet. Om det visar sig att personen de facto är missnöjd med relationen erbjuder den relationella extroversionsskattningen en tänkbar förklaring av den residual som finns mellan den nöjdhet den generella extroversionen förutspår och den faktiska nöjdheten. Om det visar sig att personen dock är nöjd med relationen erbjuder den generella extroversionsskattningen en tänkbar förklaring av den residual som finns mellan den nöjdhet som den relationella extroversionen förutspår och den faktiska nöjdheten. De två skattningarna utgör på så sätt komplement till varandra. En förståelse av hur detta hänger ihop är av vikt då det kan förklara en del av varför människors predicerade värden i en beroende variabel, exempelvis nöjdhet i relation, inte stämmer överens med en persons uppmätta värde i den relationen. Varför är då detta viktigt? I den tidigare forskningen vi tagit del av (e.g Feldmanet al, (1997); Kashdan & Roberts (2006) Kashdan et al, (2004); Watson et al, (2000); White et al (2004); Heller et al, (2004); Barelds 2005), har det utomstående kriteriet alltid predicerats utifrån generella personlighetsskattningar. Olika traits har befunnits samvariera signifikant med nöjdhet då den generella personligheten skattats. Däremot har inte Big Five-forskningen till vår kännedom undersökt om och hur den relationella personligheten är viktig för relationell nöjdhet. Alltså, om och hur det spelar roll hur relationssubjektet känner sig i den givna relationen. Generella personlighetsskattningar kan inte perfekt predicera nöjdhet i relationer vilket resulterar i en residual mellan förväntad nöjdhet och observerad nöjdhet, något som den relationella personligheten möjligtvis förklarar en viss del av. I förlängningen kan kunskap kring personlighetens dynamik bidra med förståelse kring vilka konsekvenser som kommer av att en individs personlighet varierar mellan situationer. Costa & McCrae (1992) hävdar att personlighet får konsekvenser för tankar, beteenden och känslomönster och att detta påverkar olika aspekter av en persons välmående. Detta antyder en kausalitet mellan personlighet och välmående där det är personligheten som leder till välmående och inte tvärt om. Huruvida sambandet verkligen är kausalt på detta vis är inget föreliggande undersökning ämnar testa. I linje Costa & McCraes (1992) grundantagande och utifrån det sätt som tidigare forskning förhåller sig till sambandet mellan personlighet och välmående kommer även vi att huvudsakligen utgå från detta samband i beskrivningen av tidigare forskning samt i diskussionen kring denna undersöknings resultat.. Att den generella personligheten spelar roll för välmående i olika interpersonella relationer har Big Five-forskare (e.g Feldmanet al, (1997); Kashdan & Roberts (2006) Kashdanet al, (2004); Watson et al, (2000); White et al (2004); Heller et al, (2004); Barelds 2005) visat med ett antal studier. Forskningen ger dock inte svar på vilken del av personligheten som är viktigast i relation till en annan människa för att personlighetssubjektet ska må bra i

4 4 relationen. En fråga som därmed lämnas öppen är- Vad är viktigast för att en person ska vara nöjd i relationen till en annan människa - Hur personen är generellt sett eller hur personen är i relationen till relationsobjektet? Det övergripande syftet med denna studie är att jämföra vilken del av personligheten som spelar störst roll för relationsnöjdhet i en given relation då varje deltagares generella och relationella personlighet jämförs med varandra. Grundläggande för detta är frågan om huruvida personligheten faktiskt varierar, något som också undersöktes också i studien. Tidigare Big Five-forskning Femfaktorsteorin (FFM) eller Big Five som den också kallas, är en hierarkisk och deskriptiv modell som sammanställer personlighet under fem övergripande personlighetsfaktorer, även kallade traits. Dessa traits är neuroticism (I denna studie används dock begreppets motpol: emotional stability), extraversion (i fortsättningen benämnt med dess svenska översättning extroversion), openness to experience, agreeableness och conscientiousness (Costa & McCrae, 1992). De fem traitsen representerar de mest övergripande nivåerna i personligheten Costa & McCrae (1992), skaparna av Big Five, inkluderar bland annat underfaktorerna oro, fientlighet, sårbarhet och impulsivitet i traitet neuroticism (omvänt i emotional stability som används här). Extroversion karaktäriseras på samma sätt av till exempel värme, aktivitet, spänningssökande, sällskaplighet och bestämdhet. Deras definition av openness innehåller fantasi, estetik, känslosamhet och idéerikhet. Till agreeableness räknar de bland annat altruism, blygsamhet, tydlighet, pålitlighet och ömsinthet. Slutligen inkluderar de målinriktning, kompetens, ordning, självdisciplin och pliktkänsla i conscientiousness. Varje trait är bipolärt (e.g., extroversion vs introversion) och innehåller flera egenskaper (e.g., Sällskaplighet). Även denna egenskap består av flera specifika personlighetstendenser (e.g., utåtriktad, pratsam). Teorin har de senaste åren kommit att bli den dominerande modellen för att beskriva personlighetsstrukturer och hävdar att personligheten hos en given person bäst beskrivs i termer av nivåer inom de fem övergripande traitsen. Föreliggande studie använder traitsen i Big Five för att beskriva deltagarnas personlighet. För en sammanfattning av respektive personlighetsdrag se tabell 1. Tabell 1: Definition av de fem traitsen i respektive skattad nivå. Hämtad ur Ten Item Personality Index (TIPI). (Gosling, Rentfrow & Swann, 2003). Skattad nivå Personlighetstrait Hög Låg Emotionell stabilitet Självsäker, trygg Känslig, nervös Extroversion Utåtriktad, energisk Blyg, tillbakadragen Openness Påhittig, nyfiken Försiktig, konservativ Agreeable Vänlig, barmhärtig Tävlingsinriktad, frimodig Conscientiousness Effektiv, organiserad Bekymmerslös, lättsam de fem traitsen representerar de mest övergripande nivåerna i personligheten Costa & McCrae (1992), skaparna av Big Five, inkluderar bland annat underfaktorerna oro, fientlighet,

5 5 sårbarhet och impulsivitet i triatet neuroticism (omvänt i emotional stability som används här). Extroversion karaktäriseras på samma sätt av till exempel värme, aktivitet, spänningssökande, sällskaplighet och bestämdhet. Deras definition av openness innehåller fantasi, estetik, känslosamhet och idéerikhet. Till agreeableness räknar de bland annat altruism, blygsamhet, tydlighet, pålitlighet och ömsinthet. Slutligen inkluderar de målinriktning, kompetens, ordning, självdisciplin och pliktkänsla i conscientiousness. Predicering av relationsnöjdhet utifrån medelvärden Ett antal studier (e.g Feldman et al (1997); Kashdan & Roberts (2006) Kashdan et al (2004); Watson, Hubbard & Wiese, (2000); White et al (2004); Heller et al (2004); Barelds 2005) har visat att en persons traits samvarierar med hur nöjd personen är i relationen till andra människor. Denna forskning är av värde för föreliggande studie då den väl representerar de samband Big Five-forskare tidigare funnit mellan personlighet och relationellt välmående. Feldman et als studie från 1997 är ett exempel på denna forskning. Genom att korrelera universitetsstudenters personlighetsskattningar med deras egna umgängesvanor fann de ett signifikant positivt samband mellan extroversion och intimitet i sociala interaktioner. Ju mer extroverta deltagarna i studien var desto mindre intimitet upplevde de alltså i sina sociala interaktioner. Man hittade även ett signifikant negativt samband mellan extroversion och konflikter i sociala interaktioner. Ju mer extroverta deltagarna i studien var desto mindre konflikter hade de alltså i sina liv. Kashdan et al (2004) har bidragit till en del av forskningen kring openness. De forskade på nyfikenhet, vilket är en del av openness-traitet, och fann en signifikant positiv korrelation mellan nyfikenhet och anpassningsbarhet i sociala sammanhang. I en senare studie utforskade Kashdan & Roberts (2006) fenomenet ytterligare och fann ett signifikant positivt samband mellan nyfikenhet och grad av positiv affekt personen kände i möten med andra människor. Feldman et al (1997) fann även ett signifikant negativt samband mellan agreeableness och konflikter i sociala interaktioner. Asendorpf och Wilpers (1998) fann i sin studie ett signifikant positivt samband mellan agreeableness och både hur många vänner av det motsatta könet deltagarna i deras studie hade samt hur många personer deltagarna träffade per dag. Heller et al (2004) fann också att agreeableness korrelerar positivt med nöjdhet i sociala relationer. I en studie av rumskamrater på ett amerikanskt college fann Kurtz & Sherker (2003) ett positivt samband mellan rumskamraternas skattningar av varandra gällande conscientiousness och kvalité på relationen mellan rumskamraterna. Positiva samband har även påträffats för conscientiousness och tillfredställelse/ nöjdhet hos personer som dejtar (Watson et al, 2000), men även nöjdhet i sociala relationer generellt (Heller et al, 2004). Feldman et al. (1997) fann i sin studie även ett signifikant positivt samband mellan emotional stability hos universitetsstudenter och självförtroende i interaktionen med andra människor. White et al (2004) fann att emotional stability korrelerade positivt med nöjdhet och intimitet i nära relationer. I sin studie om personlighetens påverkan på tillfredställelse/ nöjdhet i nära relationer fann Watson et al (2000) ett signifikant positivt samband mellan emotional stability och nöjdhet i partnerförhållandet. En meta-analys av Heller et al (2004) visade att emotional stability har en signifikant positiv effekt på nöjdhet i både arbetsliv, vänrelationer, äktenskap samt livet i stort. Att ha en partner med låg emotional stability är också det som starkast av alla faktorer predicerar missnöje i relationen (Barelds 2005).

6 6 Sammanfattningsvis tyder dessa studiers resultat på att olika traits korrelerar signifikant med olika aspekter av nöjdhet i sociala interaktioner. Detta betyder att en person med höga värden i de fem traitsen bör ha givande sociala interaktioner överlag och att en person med låga värden inte har det. Dessutom säger studierna att det är olika traits i den generella personligheten som är viktiga när det gäller att förklara nöjdhet beroende på vilken relation personligheten (e.g. vän, familj, partner) ska predicera nöjdhet i. Variation i traits En del av den senare traitforskningen har istället för att undersöka konsekvenser av traitvärden exempelvis hur agreeable en given person är - fokuserat på konsekvenser av traitvariation. Med traitvariation avses hur mycket intraindividuell variation en person uppvisar i personlighet mellan situationer och relationer (La Guardia & Ryan, 2006). Under 2000-talet har ett antal studier utförts (e.g. Fleisher, Woehr, Edwards & Cullen, 2011; Fleeson, 2001) där Big Five-traitens variation varit i fokus. Fleesons (2001) forskning tyder på att den intrapersonella traitvariationen är normalfördelad kring ett medelvärde, där det finns stabilitet i medelvärden av faktorerna samtidigt som det finns en viss variation mellan olika relationer, situationer och kontexter. Detta innebär att varje persons beteende kommer att variera där den givna faktorn (e.g.agreeableness) ibland kommer att vara högre än det personliga medelvärdet och ibland lägre. Olika personer varierar också olika mycket (Fleeson, 2001). Det råder viss oklarhet vad gäller hur Big Five-forskare ställer sig till variation. Fleeson (2001) och La Guardia & Ryan (2006) är exempel på forskare som addresserar variationen i diskussionen kring traits, men många studier nämner den inte ens (Asendorpf & Wilpers, 1998; Kashdan et al, 2004; Heller et al 2004). En av slutsatserna som kan dras av detta är att dessa forskare inte anser att kunskap om variation och dess konsekvenser är nödvändig i forskningen på traitens relation till välmåendevariabler. Personlighetens variabilitet har i personlighetsforskningen överlag dock varit ett omdebatterat ämne. Fältet har varit uppdelat mellan de forskare (e.g. Costa & McCrae, 1992) som anser att personligheten kan beskrivas utifrån ett fåtal över tid stabila traits, och de forskare (e.g. Mischel, 2004; Mischel & Shoda, 1998) som påstår att personlighet endast kan studeras genom att inkorporera interaktionen mellan situationella faktorer och människans emotionella och kognitiva processer. Big Five (Costa & McCrae, 1992) beskriver som tidigare nämnts den mänskliga personligheten utifrån fem personlighetstraits. Mischel (2004) tillhör forskarna som anser att ytliga traits eller personlighetsdispositioner inte räcker för att beskriva personligheten, utan att det är människans emotionella och kognitiva processer som egentligen bör studeras. Mischel menar att traitforskare i åratal vägletts av felaktiga grundantaganden, och att de därför inte kunnat uppvisa resultat som tyder på existensen av en enhetlig personlighet, med traits som är konstanta över olika typer av situationer eller relationer. Ett exempel på en sådan studie är Newcombs undersökning av extroversion/introversion hos 51 pojkar under en period på ett sommarkollo. Newcomb observerade och dokumenterade noggrant detaljer som hur stor del av tiden varje pojke lekte ensam och hur mycket de pratade med de andra barnen vid matbordet. Den genomsnittliga korrelationen för beteende för varje enskild pojke sett över alla situationer var 0.14; det fanns alltså väldigt liten konsekvens i hur extrovert var och en av pojkarna var över olika typer av situationer (Newcomb, 1929).

7 7 Mischel menar att personligheten i grunden är situationell, och att övergripande personlighetsdrag som utåt sett är konstanta över olika typer av situationer således inte kommer att påträffas (Mischel, 2004). Han påstår istället att konsekvens kan upptäckas genom att observera beteende upprepade gånger i samma typ av situation. Anledningen till detta är att det som utgör personligheten, det som särskiljer människor från varandra, inte är utåt sett tydliga attribut, utan de underliggande emotionella och kognitiva processer som styr hur människor agerar (Mischel & Shoda, 1998). Detta antagande är en stor del i vad som skiljer Mischel från de traitteoretiker som tidigare nämnts. Mischels sätt att konceptualisera personlighet beskrivs enklast i if...then...- för Big Five-traits, om variation i dessa erkänns. Exempelvis kan en person vara mycket emotionellt stabil i relationer där han eller hon känner sig bekräftad, men inte i relationer där denna känsla av bekräftelse saknas. Konsekvens kan då hittas genom att observera denna person i relationer som liknar varandra, medan variationen finns mellan relationella kontexter som är olika varandra. En studie av Shoda, Mischel & Wright (1994) ger ett visst stöd för denna konceptualisering. I studien visade det sig att vissa barn, som i övrigt var normalaggressiva, uppvisade konsekvent mer verbal aggression än normvärdet om de hamnade i en situation där de varnades av en vuxen person, men var konsekvent mindre aggressiva än normvärdet om en kamrat närmade sig dem på ett positivt sätt. En annan grupp barn i samma studie uppvisade ett totalt omvänt beteende. Även dessa barn var normalaggressiva i övrigt, men uppvisade konsekvent ett mycket verbalt aggressivt beteende om kompisar närmade sig dem och ett exceptionellt icke-aggressivt beteende när de blev varnade av en vuxen. En teori som är nära relaterad till Mischels tankar är Andersen och Chens teori om det relationella jaget (2002). Dess syn på jaget - och därmed också personligheten - är att den är intimt sammankopplad med de significant others, eller nära bekanta och anhöriga, som subjektet för relationen har i sitt liv. En persons självkoncept varierar alltså inte enbart som en reaktion till situationer, utan som en funktion av de olika relationer personen har med andra viktiga individer i sitt liv. Även denna teori är uppbyggd efter if-thens, eller om x så y. Vad Chen och Andersen försöker beskriva med detta är hur möten med andra människor, eller symboliska representationer av dessa människor, aktiverar en mental representation av det egna jaget. De mentala representationer en person har av sig själv i relation till dessa viktiga personer kan alltså antingen aktiveras av att personen i fråga är närvarande, eller genom transferens; alltså att vi överför person x kvaliteter till person z. Person z kommer nu att aktivera samma mentala representation av det interpersonella jaget som person x från början gjorde. Tilläggas bör också de delar av personligheten som ofta aktiveras också kognitivt blir lättare att komma åt. För att exemplifiera kan sägas att ett barn som utsätts för mobbing på grund av blyghet under stora delar av sin uppväxt, kan överföra den personlighet han eller hon uppvisar i skolan även till andra delar av livet på grund av att den blyghet som mobbarna belyser blir aktiverad så ofta att den når vad Andersen & Chen kallar för kronisk åtkomst. När ett personlighetskosntrukt når kronisk åtkomst är det mycket lätt att aktivera även utanför den relation i vilken det ursprungligen fanns. Denna del av teorin är intressant med tanke på exempelvis Bowlbys Attachment Theory och dess syn på hur en vårdnadshavares beteende under de första åren av ett barns liv kan påverka barnets beteende och relationsmönster långt senare i livet (Bretherton, 1992).

8 8 Syfte I ljuset av tidigare personlighetsforskning gör vi följande tre antaganden. (1) Personlighetstraits existerar (Costa & McCrae, 1992) samt att (2) relationell nöjdhet beror till viss del av dessa traits (Asendorpf & Wilpers, 1998; Heller et al, 2004). (3) Samtidigt existerar det intraindividuell variation av traits (Fleeson, 2001). Denna skillnad kan ligga till grund för en eventuell differens i prediceringsförmåga av relationell nöjdhet mellan generella personlighetsskattningar och relationella personlighetsskattningar, och undersökningens syfte är att undersöka denna eventuella skillnad. Den första hypotesen är att personlighetsskattningarna av alla de fem traitsen kommer att variera signifikant mellan två eller fler av de fyra olika kontexterna (generell, familj, partner och vän) vilket ligger i linje med Fleeson (2001) och teorin om the relational self (Andersen & Chen, 2002). Som en följd av att traitsen varierar signifikant mellan kontexter, hypotetiserar vi även att relationella personlighetsskattningars (e.g. skattning av personlighet i familjerelationen) prediktionsförmåga av relationell nöjdhet (e.g. familjenöjdhet) kommer att skilja sig signifikant från generella personlighetsskattningars förmåga att göra samma prediktion. Om personligheten skulle vara konstant mellan kontexter skulle det inte vara nödvändigt att använda sig av någon annan skattning än den generella vid predicering av relationsnöjdhet utifrån personlighet eftersom prediceringsförmågan skulle vara densamma. Till vår kännedom finns ingen studie som undersökt detta fenomen, varför denna hypotes inte underbyggs av någon tidigare forskning. Metod Undersökningsdeltagare 144 personer deltog i studien. Försökspersonerna bestod av 36 män som var i förhållanden, dessa hade en medelålder på 32,50 (s= 14,22) år. Det fanns också 36 singelmän med en medelålder på 29,19 ( s=7,75) år och 36 kvinnor i förhållande. De sistnämnda hade en medelålder på 23,31 ( s =3,89) år. Den fjärde gruppen bestod av 36 singelkvinnor med en medelålder på 22,94 (s= 6,270) år. Innan deltagarna fick fylla i den internetenkät som hade skapats för studien informerades de skriftligen om att deltagandet i experimentet var frivilligt och anonymt och att de när som helst hade möjligheten att avbryta experimentet. 47 internetenkäter fylldes endast i delvis. Populationen i denna studie bestod av facebookvänner till studiens två skapare, vilket innebär att studiens resultat inte kan generaliseras till någon specifik population. I jämförelse med många andra studier som har universitetsstudenter som population kan sägas att urvalet i denna studie tagits ur en långt mycket bredare population både vad gäller ålder, huvudsaklig sysselsättning, socioekonomisk status och geografisk position. Apparatur & Material För att kunna mäta Big Five-traitsen användes Ten Item Personality Inventory (Gosling et al, 2003), ett test som även kallas TIPI. Testet består av tio frågor och är ett av de kortaste Big Five-personlighetstestet som skapats (Gosling et al (2003). Testet är utformat så att personen som gör testet svarar på två frågor för vart och ett av de fem traitsen i Big Five. Testet är underlägset de mer omfattande test som används, men uppnår ändå acceptabla nivåer gällande konvergent och divergent validitet när dessa testats genom självskattningar, observatörsbedömningar och peer-skattningar. TIPI når även tillfredställande nivåer vad gäller test-retest reliabilitet. (Gosling et al, 2003). Att TIPI-testet har god test retest-reliabilitet är centralt för föreliggande undersökning då vi bland annat avser att påvisa skillnader i skattningar av personlighet mellan generella personlighetsskattningar och relationella

9 9 personlighetsskattningar. Med god test retest-reliabilitet kan vi påvisa att eventuella signifikanta skillnader i medelvärden av traits mellan olika test inte beror av slumpen. Normvärden för de olika traiten togs fram av Gosling et al (2006) utifrån 1813 deltagare. Medelvärden för respektive trait följer: Emotional Stability M= 4.85 (SD= 1,45), Extroversion M=4,56 (SD= 1,48), Openness M=5,43 (SD=1,06), Agreeableness M=5,26 (SD= 1,12), Conscientiousness M= 5,47 (SD=1,13). Relationship Assessment Scale (RAS) användes för att mäta nöjdhet i de olika relationella kontexter som valts ut. RAS är ett verktyg som använts under lång tid för att mäta tillfredsställelse i intima relationer (Hendrick, 1988). RAS bygger på en skala som ursprungligen var utformad för att mäta äktenskapstillfredsställelse; Marital Assessment Questionnaire. Det fem item långa MAQ modifierades något av Hendrick för att för att göra det applicerbart på relationer utanför äktenskapet, och två ytterliggare frågor lades till. RAS består således av sju frågor, dessa rör exempelvis tillfredsställelse i partnerrelationen, hur väl partnern lever upp till ursprungliga förväntningar och hur bra relationen känns i jämförelse med andras partnerförhållanden. Dessa frågor besvaras på en Likertskala med skalstegen 1-5, och den totala RASpoängen extraheras genom att summera svaren på de sju frågorna och dividera dessa med 7. En validering av RAS har utförts av testets skapare (Hendrick, 1988) med goda resultat. För att anpassa RAS-testet till relationer även utanför den romantiska sfären har Renshaw, McKnight, Caska och Blais (2010) utvecklat RAS-G. Detta test består av omformulerade versioner av samma items som originalversionen av RAS. God validitet och reliabilitet har uppnåtts med testet även i denna version. RAS användes för att mäta nöjdhet i partnerrelationen medan RAS-G användes för att mäta nöjdhet i de resterande två relationerna. De engelska originalfrågorna översattes först till svenska och översattes sedan tillbaka till engelska av en utomstående person med engelska som modersmål. Detta gjordes med goda resultat och frågorna i denna undersökning kan därför sägas motsvara originalfrågorna vad gäller innebörd och mening. Data från försökspersonerna samlades in genom en webbenkät som skapades på hemsidan Enkätens första sida bestod av en text som informerade deltagaren om vilka som låg bakom studien. Den beskrev även undersökningsmetoden samt syftet med undersökningen. I slutet av denna text fanns även information om att deltagandet i undersökningen var frivilligt och anonymt samt att deltagaren när som helst hade möjlighet att avbryta undersökningen. Eventuella frågor rörande undersökningen hänvisades också här till en e-postadress som skapats för ändamålet. Efter denna första del i undersökningen fanns en sida med två frågor. En fråga gällde ålder på deltagaren och den andra frågan handlade om deltagarens kön. Därefter följde det första TIPI-testet (Gosling et al, 2003). Testet bestod av 10 frågor där varje fråga besvarades på en sjugradig skala där en ifylld etta symboliserade däremellan symboliserade grader av ovanstående ytterligheter. Varje fråga inleddes med Jag Efter detta första generella TIPI-test bestod undersökningen för singlar av ytterligare två TIPItest; ett där varje fråga inleddes med När jag är med min familj s När jag är med min närmaste vän

10 10 Personer i förhållanden fick också svara på frågorna i dessa totalt tre test följt av ett TIPI-test där f När jag är med min partner test förutom det första generella följdes av ett RAS-test (Relational Assessment Scale) med frågor angående försökspersonen trivsel i respektive relation. De deltagare som var i ett förhållande fyllde sammanlagt i 64 items och de som inte var det fyllde sammanlagt i 47 items. Procedur Försökspersonerna kontaktades genom att de bjöds in till en facebook-grupp som hade skapats för undersökningen. Det var på förhand bestämt att det skulle finnas fyra betingelser i undersökningen (singelmän, singelkvinnor, män i förhållande och kvinnor i förhållande). Uppdelningen mellan singlar och personer i förhållande gjordes inte för att skillnaden mellan dessa var av intresse, utan snarare för att den var påtvingad om personers relationer till sina partners skulle kunna undersökas samtidigt som singlar ändå tilläts besvara enkäten. Eftersom undersökningen genomfördes med en öppen internetenkät var det inte möjligt att bestämma hur många av respektive betingelse som skulle delta. Det gick heller inte att neka personer att delta i undersökningen efter att varje given betingelse var mättad på deltagare. En gräns på 36 deltagare i varje betingelse sattes på förhand. Detta innebar att de 36 första i varje betingelse räknades som deltagare. När det fanns 36 personer i varje betingelse avslutades undersökningen och deltagare nr 37 och framåt i varje betingelse räknades som bortfall. De personer som svarade i efterhand räknades inte med i analysen. 32 ifyllda enkäter räknades därmed inte med i resultatet. Databearbetning Det slutgiltiga datamaterialet utgjordes således för varje försöksperson av dels de antingen tre eller fyra TIPI-skattningarna av den egna personligheten; en generell och en skattning av personligheten i familjerelationen, en för en nära vänrelation och en för ett eventuellt partnerförhållande. Dessa kallas hädanefter för antingen generell TIPI-skattning eller, familje-, partner- eller vän-tipi-skattning. Utöver detta bestod data också av varje försökspersons Relationship Assessment Scalepoäng (RAS) för varje relation (två för singlar och tre för personer i förhållande). Denna poäng kallas hädanefter för exempelvis familje- partner- eller vännöjdhet. Först utfördes tio beroende anovor för att undersöka huruvida det fanns signifikanta skillnader i försökspersonernas skattningar av respektive trait mellan de olika kontexterna. Eftersom singlar inte fyllde i de frågor som berörde partnerrelation var det inte möjligt att utföra analysen med alla försökspersoner samlade, vilket betydde att dessa således delades upp i två separata grupper med följden att tio anovor utfördes istället för fem. För varje relationskategori (e.g. singel eller förhållande) utfördes en beroende anova för varje trait med relationell kontext som oberoende variabel - därav de tio anovorna. Bonferronikorrektioner användes för att kontrollera för eventuell massignifikansproblematik. Multipla linjära regressioner utfördes sedan för att jämföra generella och relationella TIPIskattningars förmåga att predicera relationsnöjdhet. Exempelvis jämfördes alltså hur väl de generella TIPI-skattningarna respektive partner-tipi-skattningarna predicerade nöjdhet i partnerrelationen. Totalt utfördes således sex stycken regressionsanalyser; två för varje relation. Resultat

11 11 För både singlar och personer i förhållande erhölls en signifikant skillnad i skattningar av graden av extroversion mellan de fyra (generell, familj, partner eller vän) kontexterna. F(2, 142)=19.432; p <.001, respektive F(3, 213)=8.661; p <.001. Detta betyder att en statistiskt signifikant medelvärdesskillnad erhölls i hur deltagarna skattade sin extroversion mellan två eller fler av dessa kontexter. Medelvärdet av extroversion i ett av TIPI-testen var alltså signifikant skiljt från medelvärdet i ett eller flera andra TIPI-test. En signifikant skillnad erhölls även i agreeableness för både singlar och personer i förhållande mellan kontexterna, F(2, 142)= respektive F(3, 213)=11.993; ps <.001. Vidare fanns en signifikant skillnad också i graden av conscientiousness mellan de fyra olika kontexterna för både singlar och personer i förhållande, F(2, 142)=9.265; p <.05 respektive F(3, 213)=2.846; p <.05. Även för emotional stability erhölls en signifikant skillnad för både singlar och personer i förhållande, F(2, 142)=8.462; p <.01 respektive F(3, 213)=5.405; p <.01. Slutligen fanns även en signifikant skillnad i grad av openness för både singlar och personer i förhållande, F(2, 142)=13.216; p <.01 respektive F(3, 213)=4.056; p <.01. Tabell 2. Medelvärde och standardavvikelse för de fem traitsen skattat över de för singlar tre kontexterna och för personer i förhållande fyra kontexterna. Trait, personer i förhållande (n = 72) Kontext Extroversion Agreeableness Conscientiousness Emotional Stability Openness M SD M SD M SD M SD M SD Generell 5,13 1,28 5,39 1,08 4,69 1,37 4,89 1,56 5,48 1,07 Familj 5,75 1,13 5,16 1,31 4,69 1,47 5,13 1,69 5,18 1,28 Partner 5,81 1,09 5,68 1,15 4,84 1,35 5,07 1,54 5,63 1,10 Vän 5,93 1,20 5,07 1,12 5,07 1,35 5,60 1,33 5,53 1,25 Trait, singlar (n = 72) Kontext Extroversion Agreeableness Conscientiousness Emotional Stability Openness M SD M SD M SD M SD M SD Generell 5,20 1,34 5,41 1,09 4,68 1,29 5,26 1,33 5,61 1,10 Familj 5,80 1,17 5,17 1,31 4,60 1,35 5,46 1,56 5,30 1,30 Vän 6,13 1,07 6,06 1,05 5,09 1,25 5,75 1,16 6,00 1,16 Sex multipla linjära regressioner utfördes sedan med nöjdhet i de tre respektive relationerna som beroende variabler och traitvariablerna från antingen det generella TIPI-testet eller de relationella TIPI-testen som oberoende variabler. Det generella TIPI-testet och de relationella

12 12 TIPI-testen jämfördes parvis så att exempelvis nöjdhet i familjen predicerades både utifrån deltagarnas generella personlighetsskattningar samt deras familjebaserade personlighetsskattningar, vilket innebar att två regressionsanalyser utfördes för prediktion av varje relationsnöjdhet. Dessa två jämfördes sedan för att undersöka om en signifikant skillnad fanns i hur väl dessa två kunde predicera nöjdheten. Vid de multipla regressionerna användes enter method. Nöjdhet i vänrelationen, predicerat utifrån de generella TIPI-skattningarna visade inte på en signifikant modell F(5,143)=1,383, p >.05. Det fanns ingen signifikant prediktor, men extroversion närmade sig signifikans; p <.1. Modellen förklarade totalt 4.8 % av variansen i vännöjdhet (R 2 ). Nöjdhet i vänrelationen, predicerat utifrån vän-tipi-skattningarna visade däremot på en signifikant modell F(5,143)=7,894; p <.001. Det fanns dock inte heller i denna modell några signifikanta prediktorer. Agreeableness, extroversion och emotional stability närmade sig dock signifikans; ps <.1. Modellen förklarade totalt 22,2 % av variansen i nöjdhet (R 2 ). Vän-TIPI-skattningarna var signifikant bättre än de generella TIPI-skattningarna på att predicera Vännöjdhet p <.05. Detta betyder att den relationella personligheten förklarar mer varians av den relationella nöjdheten än vad generell personlighet gör. Hur nöjd en person är i relationen till sin vän korrelerar alltså starkare med hur personen i fråga är när han/hon är med sin vän än med hur personen är generellt sett. Eftersom det inte fanns några signifikanta prediktorer i någon av modellerna går det inte att på en statistisk säker grund säga vilka trait som är viktigast för vännöjdheten. Nöjdhet i partnerrelationen, predicerat utifrån de generella TIPI-skattningarna visade på en signifikant modell F(5,143)=6,219; p <.001. Det fanns två signifikanta prediktorer: agreeableness och conscientiousness; ps <.01. Modellen förklarade totalt 32 % av variansen i nöjdhet (R 2 ). Nöjdhet i partnerrelationen, predicerat utifrån partner-tipi-skattningarna visade också på en signifikant modell F(5,143)=7.842; p <.001. Det fanns en signifikant prediktor: conscientiousness; p <.05. Modellen förklarade totalt 37 % av variansen i partnernöjdhet (R 2 ). Emotional stability och agreeableness närmade sig signifikans. Partner-TIPIskattningarna var inte signifikant bättre än de generella TIPI-skattningarna på att predicera partnernöjdhet p < Detta betyder att den relationella personligheten inte förklarar signifikant mer varians av den relationella nöjdheten än vad generell personlighet gör. Hur nöjd en person är i relationen till sin partner korrelerar alltså lika starkt med hur personen i fråga är när han/hon är med sin partner som med hur personen är generellt sett. Dessutom framstår det vara viktigast att människor har hög grad av agreeableness och conscientiousness generellt sett för att de ska vara nöjda med sin partnerrelation. I partnerrelationen framstår det vara viktigt att människor har hög grad av conscientiousness i partnerrelationen för att de ska vara nöjda med sin partnerrelation. Nöjdhet i familjerelationen, predicerat utifrån de generella TIPI-skattningarna visade inte på en signifikant modell F(5,143)=2.012, p >.05. Det fanns dock en signifikant prediktor: emotional stability; p <.05. Modellen förklarade totalt 6.8 % av variansen i nöjdhet (R 2 ). Nöjdhet i familjerelationen, predicerat utifrån familje-tipi-skattningarna visade däremot på en signifikant modell F(5,143)=11.285; p <.001. Det fanns tre signifikant prediktorer: emotional stability, extroversion och agreeableness; ps <.05. Modellen förklarade totalt 29 % av variansen i nöjdhet i familjerelationen (R 2 ). Familje-TIPI-skattningarna var signifikant bättre än de generella TIPI-skattningarna på att predicera familjenöjdhet p <.01. Detta betyder att den relationella personligheten förklarar mer varians av den relationella nöjdheten än vad generell personlighet gör. Hur nöjd en person är i relationen till sin familj korrelerar alltså starkare med hur personen i fråga är när han/hon är med sin familj än med hur personen

13 13 är generellt sett. Dessutom framstår det vara viktigast att en person har hög grad av emotional stability generellt för att denne ska känna sig nöjd med relationen med sin familj, medan det i relationen till familjen utöver hög grad av emotional stability även är viktigt att ha hög grad av extroversion och agreeableness. Det fanns inga problem med kolliniaritet i några av modellerna. Diskussion Studiens första hypotes var att varje trait i Big Five skulle variera signifikant mellan två eller fler av de totalt fyra kontexterna. Denna hypotes kan tyckas vara icke-precis, men att studera variation i personlighetstraits mellan relationella kontexter var inte denna studies huvudsyfte - att hitta variation var snarare det första steget mot att undersöka huruvida de generella personlighetsdragen predicerade relationell nöjdhet bättre eller sämre än de relationella personlighetstraitsen gjorde. Variation i sig är dock ett ämne som studerats mycket inom personlighetsteorin. Som tidigare beskrivits påstår vissa forskare - Mischel (2004) exempelvis - att det rätta sättet att gripa sig an personlighet är att studera hur emotionella och kognitiva processer samverkar med situationella faktorer för att predicera beteende, medan traitteoretikerna (e.g. Costa & McCrae, 1992) beskriver personligheten med hjälp av några få bestående personlighettraits, utan att inkludera situationella och relationella faktorer. Det intressanta i detta sammanhang var inte i vilket trait som störst skillnad påträffades eller mellan vilka kontexter som signifikanta skillnader erhölls, utan bara att hitta en signifikant skillnad var nog. Detta eftersom variation i personlighetstraits är ett grundantagande som måste uppfyllas om studiens andra hypotes ska kunna stämma. Signifikanta skillnader påträffades för alla traits mellan någon av kontexterna. Detta betyder - något förenklat - att en människas personlighet inte kan beskrivas i sin helhet på det sätt som Costa & McCrae (1992) föreslår i sin teori om Big Five-traits. Detta eftersom variation i exempelvis extroversion mellan olika kontexter innebär att en person sällan kommer att uppvisa just den extroversionsnivå som Big Five-skattningen visar. I och med att resultaten från denna studie visar att variation existerar blir det mer aktuellt att tala om att varje traitvärde egentligen representerar ett medelvärde av den variation som personen har inom traitet. Problemet med detta är att två personer kan ha samma medelvärde av ett visst trait exempelvis 3,5, även fast en av de två personerna varierar mellan 1 och 7 samtidigt som den andra personen varierar mellan 3 och 4. Trots att dessa två personer troligtvis kommer att agera väldigt olika till följd av de olika standardavvikelserna i det givna traitet blir deras traitmedelvärden desamma. Fleesons (2001) forskning tyder på att Big Five-traitvärden bör betraktas som medelvärden, och att variationen i traits kan beskrivas på samma sätt som normalfördelningar där traitens faktiska uttryck i en situation kan variera uppåt eller nedåt från detta medelvärde. Denna teori erbjuder en form av konsolidering av personlighetsfältet: en människas personlighet kan med denna teori beskrivas med hjälp av ett fåtal traits samtidigt som variation inom traits erkänns. Teorins svaghet är att den inte lämnar utrymme för någon beskrivning om i vilken typ av situationer eller relationer en given individ varierar uppåt eller nedåt från sitt medelvärde. Modellen beskriver endast hur ofta intra-individuell variation antas inträffa, och att den inträffar lika ofta för alla människor. Modellen kan delvärde för extroversion är fyra på en sjugradig skala, och i 68.2 % av fallen bör den ta sig uttryck en standardavvikelse upp eller ned från när och varför variationen åt ett visst håll inträffar och i så fall hur starkt. Modellen har därmed ett lågt prediktivt värde.

14 14 Mischels (2004) teori å andra sidan statuerar att personlighet inte kan utforskas - eller beteende prediceras - utan att ta i beaktan den stora påverkansgrad som situationen har på personligheten. Hans teori beskriver inte personlighet utifrån ytliga personlighetsdrag, utan utifrån de kognitiva och emotionella processer som enligt honom styr vårt beteende. Fördelen med denna typ av beskrivning av den mänskliga personligheten är att den på ett mer specifikt sätt fångar dess komplexitet och de olika motivationer som kan driva en människas handlingar. Den erbjuder också ett mått av systematik när det gäller den intra-individuella variation som exempelvis Fleesons modell inte beskriver. Att förklara variationen enligt olika situationer och relationer, med konsekventa reaktioner på stimulisituationer som liknar varandra. Modellen har därför ett pragmatiskt värde i att individuella personlighetsprofiler kan skapas över en människas personlighet baserat på dennes if...thens... Modellens styrka är givetvis också dess svaghet; dess komplexitet och dess individfokus. Genom att beskriva variation i hur personlighet uttrycker sig med hjälp av individanpassade if...thens... som endast kan appliceras på en person, förloras möjligheten att beskriva varför ett visst trait har en tendens att uttrycka sig starkare i exempelvis en viss relation för många människor. Resultatet från denna studie visar exempelvis att agreeableness för singlar skattades högre i vänrelationen än i familjerelationen. Medelvärdet för agreeableness för singlar var 6.06 i vänrelationen och 5.17 i familjerelationen. Denna typ av generella tendenser hos ett helt stickprov beskrivs ej av Mischels teori, utan den lägger större fokus på att beskriva hur en given individ tenderar att reagera på ett visst förutsägbart vis på en typ av stimuli, och ett annat vis på en annan typ av stimuli. Att personligheten upplevs som varierad på detta vis är även en förutsättning för och ger stöd åt Andersen & Chens (2002) teori om det relationella jaget. Uttryckt i korthet beskriver deras teori hur den personlighet vi människor uppvisar i relation till en närstående person bygger på våra tidigare upplevelser och erfarenheter av denne. Dessa upplevelser formar inte bara hur vi ser på personen i fråga, utan även hur vi ser på oss själva i relationen. Denna teori beskriver alltså hur viktiga personer framkallar en viss personlighet hos oss, och att varje person har ett flertal av dessa personligheter som skiljer sig från varandra. Resultaten från denna studie ger inte kunskap om varför deltagarna upplever sina personligheter som olika beroende på vem de befinner sig med, men teorin det relationella jaget erbjuder en intressant förklaringsmodell till varför variation existerar i personligheten mellan relationer. Vår andra hypotes var att de relationella personlighetsskattningarnas förmåga att predicera relationsnöjdhet skulle vara signifikant skiljd från de generella personlighetsskattningarnas förmåga till detta till följd av den variation i traits som påvisats. Variationen i traitskattningar mellan de fyra kontexterna som resultatet av denna studie bekräftar är grundläggande för denna hypotes. Om traitsen inte hade varierat mellan exempelvis generell skattning och familjeskattning, hade båda dessa korrelerat exakt lika starkt med familjenöjdheten vilket hade betytt att ingen skillnad i prediktionsförmågan av denna hade funnits. Eftersom skattningarna av de olika traitsen ofta skiljde sig mellan de relationella kontexterna och den generella, uppstod även skillnader i korrelationsstyrka mellan exempelvis familje-tipiskattningar och generella TIPI-skattningar. Även denna hypotes får stöd av studiens resultat. Familje-TIPI-skattningarna var signifikant bättre än de generella TIPI-skattningarna på att predicera familjenöjdhet; p <.01, och de generella skattningarna förklarade endast 6.8% av variationen i familjenöjdhet medan familje-tipi-skattningarna förklarade 29% av variationen

15 15 i denna. Detta betyder att den personlighet som kommer till uttryck i relationen till familj förklarar en signifikant större del av variansen av hur nöjd personen är i relationen än vad den generella personligheten gör. Detta är intressant med tanke på att flera tidigare studier predicerat välmåendefaktorer utifrån generell personlighet, och att resultatet från denna studie tyder på att generell personlighet inte förklarar en påfallande stor del av exempelvis nöjdhet i familjen. Baserat på hur stor del av variationen i familjenöjdhet som förklaras av den generella personligheten är det lätt att felaktigt tro att personlighet inte spelar någon stor roll för hur nöjda människor är med sina familjerelationer, och istället anta att det är andra faktorer som förklarar detta. Då denna bild kompletteras med den relationella personligheten blir resultatet ett annat. Den relationella personligheten framstår då som en mycket viktig aspekt för nöjdheten i familjerelationen. Fortfarande förklaras en stor del av variansen i familjenöjdheten av andra faktorer än dessa två personligheter eftersom en stor procentandel av familjenöjdheten är oförklarad. Med tanke på att det är relativt lätt att tänka sig andra faktorer som spelar in i relationsnöjdheten - exempelvis de andra familjemedlemmarnas personligheter, socioekonomisk status och familjens gemensamma historik är en förklarad varians av 29 % dock en ganska hög siffra. Vän-TIPI-skattningarna var också de signifikant bättre än de generella TIPI-skattningarna på att predicera familjenöjdhet; p <.01, och de generella skattningarna förklarade endast 4.8% av variationen i familjenöjdhet medan familje-tipi-skattningarna förklarade 22% av variationen i denna. Hur nöjd en person är med förhållandet till sin närmaste vän går alltså inte att predicera på något nämnvärt effektivt sätt ur dennes generella personlighet. Detta kan tolkas som att den generella personligheten inte påverkar vännöjdheten särskilt mycket; du kan vara snäll eller elak, introvert eller extrovert, slarvig eller skötsam - men ändå ha en god relation till din närmaste vän. Hur den egna personligheten upplevs i interaktion med sin nära vän spelar däremot roll för den resulterande relationsnöjdheten. Som vän är det alltså inte lika viktigt för nöjdheten i vänrelationen hur du är generellt i jämförelse med hur du är när du befinner dig med din nära vän. Partner-TIPI-skattningarna var däremot inte signifikant bättre än de generella TIPIskattningarna på att predicera familjenöjdhet; p <.68. De generella skattningarna förklarade 32% av variansen i partnernöjdhet medan partner-tipi-skattningarna förklarade 37% av variansen. Det finns säkerligen många anledningar till varför generell personlighet förklarar en såpass stor del av just partnernöjdhet, men inte nöjdhet i de två andra relationerna. En tolkning är att den generella personligheten ger indirekta konsekvenser på partnernöjdheten. Våra resultat visar exempelvis att agreeableness i den generella personligheten är en signifikant prediktor av relationsnöjdhet. Agreeableness har i den tidigare forskningen visat sig korrelera positivt med goda vänrelationer (Heller et al, 2004), något som i längden troligtvis har positiv effekt på ett partnerförhållande och nöjdheten i detta. En annan förklaring kan vara att de två andra relationerna (vänrelationen och familjerelationen) är mer avskiljda från den generella personligheten hos en människa än vad en partnerrelation är. En person träffar troligtvis sin partner mer än denne träffar sin familj och sina vänner, vilket betyder att den generella personligheten kan tänkas få större konsekvenser för partnernöjdheten än den får för de andra två relationerna. Att den generella modellen i det här fallet var svagare än den relationella men ändå hade fler och starkare signifikanta prediktorer förklaras av att den relationella modellen hade flera prediktorer som närmade sig signifikans och därmed förstärkte modellens totala förklarade varians. Något som inte undersökts i denna studie är hur stor del av variationen av relationsnöjdhet som de olika modellerna förklarar gemensamt. Det är exempelvis möjligt att den generella modellen och familje-modellen delvis

16 16 förklarar samma variation i familjenöjdhet och att detta gäller även partner- och vännöjdheten. Att två av de tre relationella regressionsmodellerna var bättre än den generella regressionsmodellen på att predicera relationsnöjdhet är av stort intresse eftersom detta betyder att relationella personlighetsskattningar kan förklara en del av residualen i de fall då generella personlighetsskattningars prediktioner av nöjdhet inte stämmer överens med faktisk nöjdhet. I förlängningen betyder detta även prediktionen av andra beroende variabler, exempelvis framtida arbetsinsats, skulle kunna bli mer exakt om relationell personlighet användes för prediktion istället för generell. En slutsats som kan dras från detta är alltså att pålitligheten i svaren från personlighetstesten beror av hur precist frågan ställs. Då frågor om den relationella personligheten ställs blir prediktionen av den beroende variabeln mer tillförlitliga än om frågor om den generella personligheten ställs eftersom frågor om den relationella personligheten ligger närmare variabeln av intresse, i det här fallet arbetsinsats. Ett post-hocfynd som gjordes var att det i några fall var olika traits som signifikant korrelerade med relationsnöjdhet beroende på utifrån vilka skattningar prediktionen gjordes. I exempelvis partnernöjdhet blev både conscientiousness och agreeableness signifikanta när partnernöjdhet predicerades utifrån generella personlighetsskattningar. Detta bekräftar resultatet från Watson et als (2000) undersökning som visade att conscientiousness korrelerade med nöjdhet hos personer som dejtar. Feldman et al (1997) fann i sin undersökning ett negativt samband mellan agreeableness och konflikter i sociala relationer. Detta är något som kan tänkas förklara en del av nöjdheten i partnerrelationen. Höga nivåer av conscientiousness betyder bland annat att personen är målinriktad, självdisciplinerad och ordningssam. Agreeableness inbegriper bland annat altruism, vänlighet och pålitlighet. När prediktioner gjordes utifrån partner-tipi-skattningarna framstod endast conscientiousness som signifikant prediktor. Detta betyder att hög grad av agreeableness endast är viktig i generell personlighet, och inte den personlighet som framkommer i relation till partnern. Detta kan tolkas som att personer som är generellt sett agreeable tenderar att vara nöjda med sin partnerrelation, men att grad av agreeableness som uppvisas för partnern inte är viktig för nöjdheten. Detta resultat kan tyckas vara besynnerligt med tanke på att agreeableness innefattar vänlighet och barmhärtighet - personlighetsdrag som rent språkligt är synonyma med goda relationer. En möjlig förklaring till detta är att generellt agreeableness får indirekta positiva konsekvenser för partnerrelationen. Exempelvis kan tänkas att hög generell agreeableness leder till andra givande sociala relationer vilka i sin tur får positiva konsekvenser för partnerrelationen samtidigt som de direkta konsekvenser agreeableness i partnerrelation får inte är tillräckligt betydelsefulla för att korrelera signifikant med relationsnöjdheten. I prediktionen av familjenöjdhet framstod generell emotional stability som ensam signifikant prediktor. Emotional stability består av bland annat självsäkerhet och trygghet. När familjenöjdhet predicerades utifrån familje-tipi-skattningarna var utöver emotional stability även extroversion och agreeableness signifikanta prediktorer. I extroversion återfinns bland annat värme, aktivitet och sällskaplighet. Detta kan tolkas som att personer vad gäller den generella personligheten kan variera i alla traits förutom emotional stability utan att det påverkar familjenöjdheten, samtidigt som agreeableness, extroversion och emotional stability, i den relationella personligheten, är traits som har betydelse för nöjdheten i familjerelationen. Den tidigare forskning vi tagit del av har inte behandlat emotional stability s koppling till just familjenöjdhet. Däremot fann Heller et al (2004) en tendens av att låg emotional stability leder till missnöje i nära relationer generellt. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på att

17 17 definitionenen av låg emotional stability utgörs av adjektiv som exempelvis känslig och rofyllda sociala interaktioner. Varken den generella modellen eller vän-modellen innehöll någon signifikant prediktor av vännöjdhet. När vännöjdheten predicerades utifrån skattningarna av personlighet i förhållande till sin vän fanns dock tre prediktorer som korrelerade starkt med den beroende variabeln, men också med varandra. Dessa var agreeableness, extroversion och emotional stability. Det faktum att de korrelerade starkt med varandra resulterade i att de alla förklarade ungefär samma del av variansen i vännöjdhet och därmed inte blev signifikanta. Prediceringen kan inte heller ske på något statistiskt signifikant och därmed säkerställt sätt ur någon enskild prediktor av de fem traitsen i ens relationella personlighet, men de prediktorer som närmade sig signifikans tyder ändå på att människor som har höga värden i dessa tre traits trivs bättre med sina nära vänrelationer. Två (agreeableness och emotional stability) av de tre nära signifikanta prediktorerna nämns också av Heller et al (2004) som signifikanta prediktorer av nöjdhet i en rad olika relationer. Att emotional stability är viktigt för vännöjdheten stöds också av White et al (2004) och Watson et al (2000). Sammanfattningsvis tyder resultatet från denna studie på att det inte enbart är så att personligheten varierar, variation i personlighet mellan sociala relationer är något som krävs för att nöjdhet i dessa relationer ska kunna uppnås. Visserligen kan detta inte sägas gälla för personer som är konsekvent höga inom alla fem traits men utifrån Gosling et als (2003) normvärden för de fem traitsen kan detta antas vara relativt sällsynt. Denna studies forskning kring relationell personlighet och dess samvariation med relationsnöjdhet bidrar med värdefull kunskap kring vilka relationer som gynnas av höga nivåer inom olika traits. För att en person ska vara nöjd i sin partnerrelation gynnas personen av att vara conscientious i partnerrelationen då detta trait leder till parternöjdhet. För att samma person ska vara nöjd i relationen till sin familj gynnas personen av att vara emotionellt stabil, extrovert och agreeable i familjerelationen, då dessa traits leder till hög familjenöjdhet. Dessa samband pekar endast på signifikanta tendenser för relationen mellan traits och nöjdhet för deltagarna i denna studie och höga nivåer i dessa traits garanterar inte nöjdhet i relationerna. Att olika traits i den relationella personligheten verkar ha olika stor betydelse för nöjdhet i olika relationer understryker dock betydelsen av den relationella personligheten och dess variabilitet. Denna studie undersöker endast ett par olika relationer och den relationella personlighetens betydelse för dessa. Det återstår för framtida forskning att undersöka flera relationer och vilka traits hos den relationella personligheten som är viktiga för dessa. Att den relationella personligheten förklarar större del av nöjdheten än vad den generella personligheten gör tyder på att personer, trots att deras generella personlighet inte tyder på att de borde ha givande relationer, genom variation av olika traits i olika situationer ändå kan bli nöjda i dessa relationer genom vem de är i relationen. En möjlighet som tidigare nämnts är att det kausala sambandet mellan personlighetstraits och nöjdhet i relationer å andra sidan är det omvända från vad som diskuterats i denna studie och även antas av Costa & McCrae; alltså att personligheten i relationen faktiskt beror av nöjdheten i relationen. Detta skulle innebära att en person som är nöjd i sin partnerrelation blir conscientious i parterrelationen, att en person som är nöjd i sin familjerelation blir emotionellt stabil, agreeable och extrovert i familjerelationen samt att en person som är nöjd i sin vänrelation förblir densamma (eftersom inga signifikata prediktorer påträffades mellan personlighet i vänrelationen och vännöjdhet). Om samma resonemang förs med utgångspunkt i den generella personligheten betyder det att en person som är nöjd i partnerrelationen blir

18 18 generellt conscientious och agreeable. Vidare blir personen generellt emotionellt stabil om personen är nöjd i familjerelationen. Vänrelationen får inte heller här någon effekt på personligheten eftersom inga signifikanta prediktorer fanns mellan generell personlighet och vännöjdhet. Det betydelsefulla om än något abstrakta - i detta resonemang är att generell personlighet i så fall skulle bestå av nivåer inom varje trait som förändras till följd av vilka relationer en person är nöjd i. Exempelvis skulle minskad nöjdhet i familjerelationen innebära ett sänkt medelvärde i emotional stability, och en minskad nöjdhet i partnerrelationen innebära sänkta medelvärden i conscientiousnes och agreeableness. Oavsett åt vilket håll kausaliteten går skulle vi vilja avsluta denna rapport med ett par visdomsord som många av oss sannolikt har hört utan att riktigt förstå deras innebörd. Förrän nu. Det är situationen som gör tjuven. Eller var det relationen? Framtida forskning Framtida forskning har till uppgift att vidare undersöka riktningen av det kausala sambandet mellan personlighet och nöjdhet. Den stora frågan för framtida forskning är varför ett trait i både den generella och den relationella personligheten korrelerar signifikant med nöjdhet i en relation men inte i en annan. Varför är det till exempel viktigt för personer att känna sig conscientious i partnerrelationen men inte i familjerelationen där det är viktigare att känna sig extrovert? Och varför skiljer det sig iband vad gäller vilka traits som predicerar nöjdhet i en relation beroende på om den generella eller den relationella personligheten är utgånngspunkten? Om dessa frågor kan vi i dagsläget endast spekulera. Begränsningar En begränsning med studien som den utfördes är att de relationella kontexter som användes (familj, partner och vän) alla kan antas ligga relativt nära varandra i den typ av affekt de framkallar hos en given individ. Hade mer varierade relationella kontexter ut kontexter där människor kan antas känna sig mindre trygga exempelvis hade troligtvis variationen i traitsen blivit ännu större än den nu blev. Anledningen till att vi inte undersökt relationer av mer avlägsen karaktär är att sådana relationer (e.g. arbete, skola) är mer diffusa i sin beskrivning och även inbegriper fler personer än de relationer vi valt. Exempelvis kan en person ha flera arbeten, vara arbetslös eller haft flera arbeten på kort tid. Detta gör att vi hade fått bortfall i den kategorin samt att det hade varit väldigt svårt att uttala sig om vilka personer personen tänkte på i den kontexten. Det är rimligt att anta att deltagarna har ett antal relationer på en arbetsplats där somliga relationer är mer närstående än andra. Det blir då både svårt för deltagaren att veta vilken/vilka relationer denne ska tänka på när frågan ställs, men det blir också svårt att tolka resultaten eftersom det inte framgår om försökspersonerna utgått från någon form av genomsnitt eller tänkt på en specifik relation. Detsamma gäller även för relationskontexten skola. Vi hade problem med hur vi skulle förhålla oss till bortfall i undersökningen. Under tiden som undersökningen genomfördes kontaktades vi vid ett flertal tillfällen av personer som försökt genomföra undersökningen men inte lyckats på grund av tekniska problem med hemsidan som enkäten låg på. Detta gör det svårt att veta hur stor andel av bortfallen som föranleddes av ett aktivt beslut och hur stor del som berodde på dessa tekniska problem. Vad vi inte kan utesluta är att de personer som fallit bort i undersökningen skiljer sig signifikant från resten av deltagarna i undersökningen vad gäller relationsnöjdhet och traitskattningar och att vi därmed gått miste om data som skulle påverkat våra resultat. Detta gäller även de 32 ifyllda enkäter som inte analyserades eftersom det hade inneburit att betingelserna blivit olika stora. Eftersom detta beslut dock togs innan undersökningen inleddes betraktar vi detta bortfall som en

19 19 produkt av att undersökningen utfördes på internet utan kontroll över vilka deltagare som skulle deltagare som skulle inkluderas. Som internetenkäten var utformad i denna studie kontrolleras ej för ordningseffekter. Samtliga personer som var i ett förhållande svarade på enkäterna i samma ordningsföljd och detsamma gäller för singlar. Detta kan ha lett till att variation som uppmättes mellan exempelvis generell extroversionsskattning och extroversionsskattning i vänrelationen kan ha varit till följd av att den generella skattningen gjordes först och vänskattningen sist, med flera andra moment däremellan.

20 20 Referenser Andersen, S. M., & Chen, S. (2002) The Relational Self: An Interpersonal Social-Cognitive Theory. Psychological Review, 109, Asendorpf, J.B., & Wilpers, S. (1998). Personality Effects on Social Relationships. Journal of Personality and Social Psychology, 74, Barelds, D. P. H. (2005). Self and partner personality in intimate relationships. European Journal of Personality, 19, Bretherton, I. (1992). The Origins of attachment Theory: John Bowlby and Mary Ainsworth. Developmental Psychology, 28, Costa, P. T., & McCrae, R. R. (1992). Revised NEO Personality Inventory (NEO PI-R) and NEO Five-Factor Inventory (NEO-FFI) professional manual. Odessa, FL: Psychological Assessment Resources. Feldman, L., Barrett, L. F., & Pietromonaco, P. R. (1997). Accuracy of the five-factor model in predicting perceptions of daily social interactions. Personality and Social Psychology Bulletin, 23, Fleeson, W. (2001). Toward a structure- and process-integrated view of person- ality: Traits as density distributions of states. Journal of Personality and Social Psychology, 80, Fleisher, M.S., Woehr, D.J., Edwards, B. D., Cullen, K. L. (2011). Assessing within-person personality variability via frequency estimation: More evidence for a new measurement apporach. Journal of Research in Personality, 45, Gosling, S. D., Rentfrow, P. J., Swann, W. B. (2003). A very brief measure of the Big-Five personality domains. Journal of Research in Personality, 37, Heller, D., Watson, D., & Ilies, R. (2004). The role of person versus situation in life satisfaction: A critical examination. Psychological Bulletin, 130, Hendrick, S. S. (1988). A Generic Measure of Relationship Satisfaction. Journal of Marriage and Family, 50, Kashdan, T. B., Rose, P., & Fincham, F. D. (2004). Curiosity and exploration: Facilitating positive subjective experiences and personal growth. Journal of Personality Assessment, 82, Kashdan, T. B., & Roberts J. E. (2006). Affective outcomes in superficial and intimate interactions: Roles of social anxiety and curiosity, Journal of Research in Personality, 40, Kurtz,J. E., & Sherker, J.L. (2003). Relationship Quality, Trait Similarity, and Self-Other Agreement on Personality Ratings in College Roommates.Journal of Personality, 71, La Guardia, J. G., & Ryan, R. M. (2007). Why Identities Fluctuate: Variability in Traits as a Function of Situational Variations in Autonomy Support. Journal of Personality, 75, Mischel, W., & Shoda, Y. (1998). Reconciling Processing Dynamics and Personality Dispositions. Annual Review of Psychology, 49,