Pedagogers syn på motorikens betydelse för barns kroppsuppfattning

Transkript

1 LÄRARUTBILDNINGEN Självständigt arbete, 15 hp Pedagogers syn på motorikens betydelse för barns kroppsuppfattning Ansvarig institution: Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap Författare: Susanne Elfström Malin Johansson Handledare: Kajsa Higgins Examinator: Andreas Nordin Kurs GO2963 ST

2 Abstrakt Susanne Elfström och Malin Johansson Titel: Motorikens betydelse för kroppsuppfattningen. Engelsk titel: Motor skills significance to body image. Antal sidor: 38 Denna studie behandlar utvalda pedagogers uppfattning om motorikens betydelse för kroppsuppfattningen hos förskolebarn. Det är en kvalitativ studie där enkätfrågor använts som insamlingsmetod. Studien utgår ifrån följande frågeställningar: Vad anser pedagogen att motorik respektive kroppsuppfattning är? Vad anser pedagogerna om motorikens betydelse för barns kroppsuppfattning? Hur pedagogerna arbetar med utveckling av barnens kroppsuppfattning? Litteraturen och tidigare forskning visar att motorik är ett vitt begrepp. För att ha en god motorik krävs ett väl fungerande nervsystem som sänder signaler till hjärnan att vi ska utföra en viss rörelse. Redan i fosterstadiet börjar den motoriska utvecklingen och fortgår hela livet. Motoriken utvecklas i samspel med andra. De barn som känner att de inte behärska sin kropp tillfullo undviker ofta att delta i spontana lekar och idrotter. Flera författare menar därför att motoriken har stor betydelse för kroppsuppfattningen samt självförtroendet. Resultatet från studien pekar på att pedagogerna menar att motorik har betydelse för kroppsuppfattningen. Pedagogerna anser att barn som inte har en helt funktionell motorik kan uppleva sin kropp och dess funktioner på ett helt annat sätt än den som har jämnvikt och balans i sitt rörelsemönster. Vidare anser pedagogerna att man måste uppmana barnen så att de vågar prova på nya utmaningar, allt utifrån sina egna förutsättningar. Nyckelord: motorik, kroppsuppfattning, självkänsla 5

3 Innehållsförteckning Inledning Syfte Frågeställningar Litteraturgenomgång och tidigare forskning Nervsystemet Självkänsla och självförtroende Motorisk utveckling Kroppsuppfattning Den perceptuella kroppsuppfattningen Motorikens betydelse Teoretiskt Ramverk Metod Val av metod Urval och genomförande Forskningsetik Fyra huvudkrav Trovärdighet Metodkritik Resultat Vad anser pedagogerna att motorik är? Vad anser pedagogerna att kroppsuppfattning är? Motorikens betydelse för kroppsuppfattning? Hur utvecklar man barns kroppsuppfattning? Analys Diskussion Metoddiskussion Resultatdiskussion Våra reflektioner...32 Referenser...33 Bilagor...36 Bilaga

4 Inledning Motorik är ett komplicerat och mångfasetterat begrepp. Motorik i en allmän uppfattning är människors förmåga att behärska muskelrörelserna. Jagtøien, Hansen och Annerstedt (2002) menar att Motorik inbegriper alla funktioner och processer som hjälper till att styra och kontrollera våra kroppsliga rörelser (s.60). Motorik innefattar också rörelsers utveckling och inlärning hos människan både grov- och finmotoriskt (Ericsson, 2005). Motorikens inverkan och betydelse för kroppsuppfattningen är det område vi vill fördjupa oss i. Vårt val av ämne grundar sig i vår yrkesroll i förskolan och våra erfarenheter där har gjort att vi ser att motorik och kroppsuppfattning kan ha en betydelse för barns motoriska utveckling. För att kunna lära sig nya rörelser och kontrollera kroppen är det viktigt att veta hur man rör kroppen och att känna till kroppens naturliga ställningar. Detta är kroppsmedvetenhet och den innehåller de individuella erfarenheter som vår kropp lärt sig genom rörelser och kartläggning av de olika sinnenas intryck. Det ger kroppen den kontroll över motoriken som den omedvetet har. Vi använder i vår vardag ordet kroppsuppfattning som en medveten kunskap om var ben och armar och andra kroppsdelar finns och att man kan känna dem även när man inte specifikt tittar på dem. Människan har genom kroppen nödvändiga instrument som gör att hon kan kommunicera genom rörelser och kan därmed göra sig en föreställningsbild och en motorisk planering menar Jagtöien, med flera (2002). Ericsson (2005) skriver om barnet som utvecklas i ett samspel med omgivningen, där den väsentliga delen är rörelseerfarenheter (det barnet får uppleva med sin kropp) och de möjligheter som rörelse av olika slag påverkar barnets självkänsla och kroppsuppfattning. Hon menar att kroppsuppfattning är kunskap om kroppen. Även muskelspänning och kroppsdelarnas förhållande till varandra är viktig kunskap för barnets självkänsla och för att barnet ska klara av olika praktiska saker i vardagen. Barn som inte får chansen att förstå sina rörelsemöjligheter har ingen tro på sin rörelseförmåga. Detta ger barnen dålig självkänsla och tron på sin egen förmåga. Dessa barn är mindre aktiva än sina kamrater. Barn som utvecklar bra självförtroende jag kan- får däremot ofta bra självkänsla. Självuppfattning skriver Duesund (1996) är ett uttryck för vår relation till vår person och hur vi står i förhållande till andra människor samt kulturen vi lever i. I nationalencyklopedin står det att Självkänsla, självuppfattning, inom psykologin en med känslor och värderingar förbunden del av en 7

5 persons självmedvetande ( Begreppen kroppsuppfattning och självkänsla fördjupar vi oss i längre fram i arbetet. Motorisk träning är en stor del inom förskolan eftersom den genomsyrar hela verksamheten. Som pedagog i förskolan gäller det att se de vardagliga möjligheterna till motorisk stimulans, där våra miljöer både inne och ute är till stor hjälp för oss. Pedagogen har genom sin yrkesroll ett ansvar för barnen och deras grund i livet vad gäller utveckling och hur de ska möta skolan och framtiden. I vårt uppdrag har vi pedagoger förskolans läroplan att följa. Under rubriken utveckling och lärande finns mål som förskolan skall sträva efter. Ett av dessa är att varje barn: utvecklar sin motorik, koordinationsförmåga och kroppsuppfattning samt förståelse för vikten av att värna om sin hälsa och sitt välbefinnande (Skolverket 2010 s, 10). 2 Syfte Syftet med vårt examensarbete är att undersöka hur ett begränsat antal pedagoger ser på motorikens betydelse för barns kroppsuppfattning. 2.1 Frågeställningar Utifrån vårt syfte har vi tagit fram följande frågeställningar. Vi frågade pedagogerna: - Vad de anser att motorik respektive kroppsuppfattning är? - Vad de anser om motorikens betydelse för barns kroppsuppfattning? - Hur pedagogerna arbetar med utveckling av barnens kroppsuppfattning? 3 Litteraturgenomgång och tidigare forskning För att få en förståelse av motorikens påverkan på kroppsuppfattningen måste vi fördjupa oss i de olika begreppen. Motorik har med kroppens rörelseförmåga att göra och för att kunna röra på våra kroppar behöver vi ett fungerande nervsystem. Det är nervsystemet som säger till 8

6 hjärnan att skicka ut impulser till musklerna att de ska röra sig. Vi har förklarat detta mer ingående nedan. När vi har sökt i litteraturen på begreppet kroppsuppfattning upptäckte vi att begreppen självuppfattning och kroppsmedvetenhet ofta dök upp, därför kommer vi även att beröra dessa begrepp i vårt arbete. 3.1 Nervsystemet Shumway-Cook och Woollacott (2001) i Tükel (2013) menar att det är det centrala nervsystemet som har kommandot över vår motorik. Det centrala nervsystemet är uppbyggt av ett komplicerat system av nervtrådar, nervceller, hjärnan och ryggmärgen. Den mänskliga hjärnan består av tre delar, storhjärnan, lillhjärnan och hjärnstammen. Den första mötesplatsen för alla signaler från våra sinnen är hjärnstammen. Därifrån styrs det autonoma nervsystemet det vill säga de funktioner i kroppens olika organ som inte är direkt viljestyrda exempelvis att vårt hjärta slår och att vi andas (Jagtøien med flera, 2002). En nervcell utgörs av en cellkärna, cellkropp och två utskott (axoner och dendriter). Runt axonerna sitter myeliner som är ett fettlager vars funktion är att skydda de elektriska signalerna i axonerna. Holle (1994) skriver att axonerna är en nervledning som överför signaler från nervcellenskropp till hjärnstammen. Dendriterna där emot överför signalerna in mot cellkroppen. På bilden nedan ser vi även en synaps som är en kopplingsstation mellan axonerna och dendriterna. ( Så här fungerar det: När en dendrit fångar upp en signal om att vi exempelvis har lagt handen på en varm spisplatta skickar den omedelbart signalen via axonerna vidare till nästa nervcell. Signalen går från nervcell till nervcell ända upp till hjärnstammen som talar om för hjärna att den ska lyfta på handen. 9

7 Hjärnan tar emot impulser från alla våra sinnen. Detta gör den genom vår nervvävnad, både från den egna kroppen men också från omgivningen. Holle (1994) skriver att nervvävnaderna måste vara tillräckligt utvecklade för att vi ska kunna göra en bestämd rörelse, men det krävs övningar för att detta skall kunna utföras. Ju mer hjärnan utvecklas desto tätare blir nervvävnaden. Det handlar om att bana väg för impulser mellan synapserna och ut till muskeln. Hjärnan sänder därefter ut impulser genom nervsystemet, till kroppens olika delar så att musklerna vet vad som skall utföras. Montin (2003) refererar i sin avhandling till den danske neurologen Kjeld Freden (1987) som menar att man med motorik kan avse ett handlingssystem. Freden menar att motivationen i motoriken kan delas upp i två delar, en fysiologisk och en psykologisk del. Vidare menar Freden att det mediala systemet har förbindelser med det vestibulära systemets kärnor (balansorganet). Balansorganet har betydelse för den posturala kontrollen och jämnviktsfunktionen, alltså kroppskontrollen. Det mediala systemet har också förbindelse med sträckarmuskulaturen som är till hjälp för grovmotoriken. Systemet bildar också bakgrundstonus till de finmotoriska rörelserna skriver Montin (2003). I det kinestetiska systemet kommer information från muskler och leder. Här får vi möjlighet att bilda en kroppsuppfattning och får också en känsla av våra kroppsdelars läge i rörelse och vila. Som exempel på detta visar Holle (1994) på att när man dricker ur en kopp arbetar hjärnan till stora delar av sin kapacitet och pekar på att motoriken medverkar i arm, hand och mun. För att detta ska fungera tillfredställande måste hjärnan koordinera (integration) det motoriska men även det emotionella på samma gång för att få en psykisk trivsel. De sinnen som är verksamma är det visuella, det taktila, det kinestetiska samt det auditiva perception men även smak och lukt. Vi fördjupar oss i dessa sinnen under rubriken kroppsuppfattning. Jagtøien med flera (2002) skriver att vi kan likna konstruktionen av nervsystemet vid ett elektroniskt kommunikationsnät. Detta system är inte statiskt utan nya kopplingar kommer till och andra lagas. De kopplingar som vi använder ofta blir starkare och förbättras, vilket gör att kapaciteten ökar både i hastighet och i lagringsnivå. Detta är grund till att vi ständigt har möjlighet att utveckla oss. 10

8 3.2 Självkänsla och självförtroende Eriksson (2005) menar att det är lättare att påverka självförtroende om man har en stabil självkänsla. Vidare menar författaren att om man utvecklar sitt självförtroende kan det på sikt få en positiv effekt på självkänslan. Om man utvecklar självförtroendet inom ett eller fler områden stärker man på sikt självkänslan. (Juul & Jensen, 2009 s. 67.) Bilden ovan visar skillnaden mellan begreppen självkänsla och självförtroende. Juul och Jensen (2009) menar att självkänslan kommer inifrån kroppen 11

9 3.3 Motorisk utveckling Tükel (2013) beskriver i sin avhandling motorisk utveckling som ett samspel mellan människan, uppdraget och miljö. Den motoriska utvecklingen hos barn brukar ofta beskrivas i olika stadier. Barnets utveckling av motoriken börjar redan i fosterstadiet och fortsätter livet ut, det vill säga att det är en livslång process. Holle (1994) men även Jagtøien, med flera (2002) menar att dessa stadier följer ett lagbundet mönster som är lika för alla barn. Dessa tankar och teorier har sin grund i Piagets utvecklingsteori. Författarna menar att vi människor behöver reflexrörelser, symmetriska rörelser, viljestyrda differentierade rörelser samt automatiserade rörelser för att fungera. Vi fördjupar oss i dessa rörelser här nedan: 1. Reflexrörelser - dessa primitiva reflexer är ofrivilliga och livsviktiga rörelser som finns vid födelsen och är nödvändiga för den nyföddes överlevnad. Den nyfödde rör armar, ben och hela kroppen på en gång. Detta kallas totalrörelser. Rörelserna dirigeras från hjärnstammen utan hjärnbarkens inblandning. 2. Symmetriska rörelser - barnet kan inte urskilja enstaka rörelser utan att båda armarna sträcks framåt om barnet ska ta något. Nu börjar medverkan av hjärnbarken. Medrörelser är typiskt i denna rörelse exempelvis om barnet griper en sak med den ena handen kommer den andra att knytas samtidigt. 3. Viljestyrda rörelser dessa rörelser är motiverade och differentierade rörelser. Totalrörelserna försvinner eftersom barnet börjar bli mer aktivt och vilket gör att storhjärnan utvecklar sin förmåga att styra rörelserna med vilja. 4. Automatiserade rörelser när barnet lärt sig nya rörelser genom att upprepa och åter upprepa blir rörelserna till slut automatiserade. Då behöver barnet inte längre använda hjärnan till att tänka på rörelserna, utan kan prata eller sjunga samtidigt som det går eller springer. Om man utgår från dessa teorier men med ett pedagogiskt tänkesätt utgår man ifrån att om ett barn har svårigheter att behärska vissa rörelser ska denne få hjälp med den färdighet som utvecklingsmässigt kommer före så att dessa rörelser automatiseras. Detta gör att barnet kan koncentrera sig mer på att utveckla de andra rörelserna, barn som kan stabilisera kroppen i 12

10 olika positioner kan använda det rörelseprogram de har nedärvt och sedan träna in nya viljemässiga rörelser skriver Eriksson (2005) i boken MUGI, Motoriklek med observationsschema för förskola och skola. Barns medvetna träning i motorik kan sägas vara pedagogisk och ger barnet positiv utveckling i syftet att gälla flera områden så som när vi talar, skriver och läser. Därför menar Holle (1994) att barn måste automatisera sina rörelser för att kunna koncentrera sig på att utveckla sitt språk och sin tankeförmåga. Genom rörelsen får barnet grepp om vad rörelsen innebär och får lättare att minnas. Barnet får även en bättre förståelse för det som det ska lära sig. Den rörelseträning som barnet erhåller genom MUGI, gör att det lär sig koordination och en god kroppsuppfattning. Detta i sin tur leder till att balansförmågan blir utvecklad och god. Rörelseträningen påverkar också att rumsuppfattningen blir utvecklad så även form och färguppfattning utvecklas (Eriksson 2005). Tidsuppfattning, talbegrepp och om man kommer att bli höger eller vänsterhänt framträder också i motorikträningen, samt att ordförrådet succesivt ökar hos barnet. Vidare menar Eriksson (a.a) att olika begrepp som gestaltas med barnets hela kropp blir med fördel inlärda. Författaren menar att till exempel att prepositioner som över, under, bakom, framför och så vidare blir tydliga för barnet genom att det själv får gestalta dem med sin kropp i förhållande till sig själv. Holle (1994) menar att den motoriska utvecklingen alltid sker uppifrån neråt, det vill säga barnet kan först kontrollera huvudet och sist händer och fötter. Hon skriver vidare att den motoriska utvecklingen även sker inifrån utåt, det vill säga att grovmotoriken utvecklas före finmotoriken. Det är därför en fördel om grovmotoriken är färdigutvecklad innan barnen börjar skolan. 3.4 Kroppsuppfattning Som vi tidigare tog upp så består en del av den fundamentala självuppfattningen av de synonymt använda begreppen självkänsla och självförtroende. Självförtroendet ses som en förmåga av situationsbunden karaktär, om än begränsad, eller en självuppfattning om ens kapacitet. Dessa begrepp är sammanlänkade med ordet kroppsuppfattning. Holle (1994) menar att kroppsuppfattning inte är ett eget sinne utan begreppet handlar om hur vi lär oss att 13

11 uppfatta vår egen kropp genom alla våra olika sinnen i förhållande till vår omgivning. Eriksson (2005) menar att de taktila och kinestetiska samt de vestibular systemen är grunden för barns första kroppsuppfattning. Mellberg (1993) menar att vi använder kroppen till att undersöka vad vi kan göra med den. Hon menar vidare att kroppsuppfattningen är själva kärnan till jaget. Freud beskriver jaget som den delen i vår personlighet som är medveten om tid och rum. Men det är även den delen av personligheten som försöker hitta lösningar och fattar de beslut som gör att både nutida och framtida behov blir tillgodosedda. Ett barn föds inte med jaget utan jaget växer fram i takt med att barnet utvecklas. Centerheim-Jogeroth (1988) menar att barn som har en bra kroppsuppfattning vet att man kan röra på kroppen och att man kan använda den på olika sätt. Hon menar även att barnen bör veta vad de olika kroppsdelarna heter och var på kroppen de sitter. Vidare skriver hon att barnen utforskar sina kroppsdelar i en bestämd ordningsföljd. De börjar med de delarna som vi har i vårt ansikte så som ögon, mun, näsa och öron sedan upptäcker barnen de övriga kroppsdelarna en efter en och till sist fattar barnet vad höger och vänster sida är. Små barn har mycket svårare att förstå helheten av kroppen än att förstå kroppens olika delar. Mellberg (1993) menar att när vi benämner våra olika kroppsdelar i exempelvis sånger, ramsor och rörelselekar får barnen den rörelseupplevelse som de behöver för att upptäcka sin egen kropp. I Lpfö 98 reviderad 2010 står det att barnen ska få stimulans och vägledning av vuxna för att genom egen aktivitet öka sin kompetens och utveckla nya kunskaper och insikter (s, 7). För att barnen ska bli medvetna om kroppens alla delar och hur de fungerar måste vi kontinuerligt benämna våra olika kroppsdelar och visa vad man kan göra med dem. Ett barn som har fått sin uppfattning om kroppen vet att jaget och den egna kroppen hör samman. Då kan barnet se sig själv med andras ögon. De uppfattar också att den egna kroppen är helt skild från omgivningen. Barnet känner då till att de kan röra sig och även använda sin kropp på olika sätt. Feldenkrais (1999) förklarar det som att ett barn som exempelvis inte kan springa vet inte vilka kroppsdelar som används när vi springer medan ett barn som kan springa känner till dessa kroppsdelar. När barnen blir säkrare i sina rörelser utvecklas deras förmåga till samordning mellan sina sinnen och rörelserna (Mellberg 1993). 14

12 3.4.1 Den perceptuella kroppsuppfattningen Det taktila, vestibulära och kinestetiska sinnet är de tre huvudsakliga sinnena som har en central betydelse för den motoriska perceptuella utvecklingen. Dessa tre sinnen utgör även den första grunden för barnets kroppsuppfattning (Ericsson, 2005). Sinnena är viktigast för hur vi ska kunna uppfatta vår kropps olika delar och utan sinnen blir alla rörelser klumpiga eller långsamma. All information till hjärnan kommer från sinnena (Jagtøien med flera, 2002 s, 52) Störningar i det vestibulära sinnet kan även ge störningar i den taktiska och kinestetiska bearbetningen. Det är därför viktigt att förskolorna ser över sin miljö så att barn får vistas i stimulerande miljö som ger tillfällen till att öva och träna de olika sinnena (Feldtman, 1998). Det taktila sinnet kallas även för känselsinnet eller berörings-, smärt- och temperatursinnet. Detta sinne är det första sinnesorgan som utvecklas hos embryot. Det fortsätter att utvecklas under barnets första nio år (Birkestad, 1995). Det taktila sinnet har två system ett beskyddande och ett diskriminerande system. Det beskyddande systemet sätter igång vid beröring men även vid temperaturförändringar. Detta system aktiveras när kroppen upplever fara. Stress, oro och trötthet kan öka känsligheten i detta system. Det diskriminerande systemet är kopplat till muskelsinnet. Detta system aktiveras vid tryck och aktiv beröring. Det är med detta system som barnen utforskar sin omvärld (Feldtman, 1998). Taktila övningar blir mycket viktiga för att barnet ska utveckla sitt kroppsmedvetande. Men om barnets kroppsrörelser skall ske automatiskt är träning en nödvändighet och att dessa träningar sker ofta, barn som har störningar i det taktila sinnet kan ha svårigheter med att känna om någon eller något rör barnet eller så kan det vara precis tvärt om. Det vill säga att barnen upplever obehag eller smärta vid beröring trots att de inte borde kännas (Ericsson, 2005). Det kan även vara så att barnet har svårigheter med känseln avgöra vilket föremål de 15

13 håller i utan att se på det (Feldtman, 1998). Ericsson (2005) menar att barn som har en störning i detta kan ha svårigheter med finmotoriken. Det vestibulära sinnet/systemet kallas även balanssinnet och finns i innerörats tre båggångar och är kopplat till hjärnans informationscenter. Dessa tre bågar motsvarar rummets riktning det vill säga höjd, bredd och djup. Vestibulära sinnet är grunden för varje motorisk aktivitet. Det bygger på ett samspel mellan andra sinnen som känsel och led-muskelsinnet och har en avgörande betydelse för barn och deras utveckling i balans och rörelse. Med hjälp av den information som vi får av det vestibulära sinnet kan vi avgöra om det är vi som rör oss eller omgivningen. Det talar även om hur vi går, står och vårt förhållande till marken vi står på. Om det vestibulära sinnet inte fungerar som det ska snubblar barnet ofta, kan inte hålla sig upprätt, blir snabbt trött och barnets lek blir ofta klumpig. Allt detta kan göra att barnet har svårigheter att korsa ett rum och istället väljer att gå längs med väggarna. Feldtman (1998) menar att barn med dessa svårigheter kan få det jobbigt i sociala situationer eftersom de har svårt att avgöra hur stor plats de tar och stöter därför till sina kompisar utan att mena det. Det är därför viktigt att pedagogerna i förskolan uppmärksammar dessa barn så att de kan få chans att öva upp detta sinne så att de kan fungera i sociala sammanhang. Det vestibulära sinnet kan tränas genom att röra sig i olika hastigheter eller att göra rörelser med huvudet i olika plan exempelvis genom att göra sång ramsan Huvud, axlar, knä och tå (Ericsson, 2005). Woodfield (2004) nämner att de barn som rör sig mycket utvecklar sin förmåga att göra rörelser som korsar mittlinjen. Hon menar att barn som tränar sin motorik stimulerar sin koordinativa förmåga. Det kinestetiska sinnet kallas även för muskel- eller det proprioceptiva sinnet. Det kinestetiska sinnet har egna receptorer på kroppen som upplyser centrala nervsystemet om vilka muskelgrupper eller leder som används och var i kroppen dessa rörelser sker. Jagtøien med flera (2002) skriver om sinnescellerna som djupt inne i vävnader ger kroppen den information som gör att vi vet hur vår kropps rörelser och ställning är i förhållande till vår 16

14 omgivning, trots att vi inte ser på den. Vi vet om en hand är knuten eller inte, vi vet att benet är böjt utan att se på det. När vi rör oss triggas sinnet igång och gör det möjligt för hjärnan att planera nästa rörelse. Detta sinne behöver vi för att vi exempelvis ska kunna klä på oss, borsta tänderna och ta oss fram i ett mörkt rum (Feldtman, 1998). Barn med nedsatt kinestetiskt sinne vet inte vad de olika kroppsdelarna heter eller vad de är till för, de har även svårt att veta var på kroppen de sitter. Dessa barn kan även ha svårigheter att bedöma avstånd till sin omgivning (Ericsson, 2005). 3.5 Motorikens betydelse Motorikens betydelse för människan och den mänskliga handlingen är grundläggande i livet skriver Duesund (1996). Hon menar att när vi rör oss i förhållande till vår omgivning är detta för att vi skall ha en orientering mot vår omvärld och att det är essentiellt för vår överlevnad. Därmed menar hon att rörelse har dubbla funktioner eftersom den ger oss möjligheter att förstå omvärlden men den gör också att vi kan påverka omvärlden. Alltså är rörelsen viktig för det individuella och sociala livet. Resultat av motorisk utveckling och inlärning som är synbar visas när barnet börjar krypa, gå och springa. Motorik och de olika sinnena ger utveckling åt barnets kroppsmedvetande. Rörelse ger barnet nya erfarenheter av sinnena barnet blir då mer förstärkt i sin uppfattning av kroppen. Här bakom ligger processer som är bundna till mognad och samspel med de erfarenheter som barnet får genom miljöstimulerande erfarenheter och lärande. Jagtøien med flera (2002) menar att samspelet mellan kroppens olika delar och tillsammans med den miljö barnet växer upp i gör motoriken och rörelsen möjlig fysiologiskt. Vidare menar författarna att kroppsmedvetenhet är resultatet av summan av kroppsdelarna samt de utförda rörelserna. I rörelserna får barnet mer erfarenhet. Det lagras som rörelseminne och barnet kan upprepa dem. Ju mer rörelser ju mer minne det vill säga att lagret av rörelseminnen fylls på med tiden och efterhand blir det fullständigare. All motorisk träning som är bedriven med allsidighet är av stor betydelse för barns självförtroende och självkänsla (2002). 17

15 Man har inte kunnat påvisa något orsakssamband mellan motoriska förmågor hos barn och deras självkänslas utveckling. Men är det ändå så att det finns viss påverkan? Eriksson (2005) menar att den uppfattning som barnet får om sin egen kropp och vad man kan göra med kroppen spelar stor roll för barnet och dess självkänsla. Hon skriver vidare att den motoriska aktiviteten är och blir en del av barnet livsinnehåll. Vidare kan de rörelseupplevelser som är positiva påverka barnets självförtroende i positiv riktning. Hon skriver också att barns kamratrelationer påverkas och att deras motivation att medverka i lekar med rörelse ökar med det större självförtroendet. En positiv inställning till motorik, rörelse och förmåga att prestera i barn och ungdomsåren påverkar individens fortsatta positiva inställning till att vara fysiskt aktiva som vuxna. Motorisk träning som är anpassad efter barnens förmågor kan få stor betydelse för den självbild (hur man ser på sig själv) och de upplevelsekrav som barn kan utveckla och som därmed kan få påverkan på den kognitiva inlärningen (2005). Det finns barn som kan ha problem med sin motoriska utveckling, dessa barn tillhör inte en bestämd grupp det är därför inte lätt att se vad som är orsakerna till svårigheterna. Jagtøien med flera (2002) menar att orsakerna till detta är komplext och kan bland annat bero på hämmad utveckling, ärftliga dispositioner men också psykiska problem som gör att sinnena inte fungerar tillfredställande. Men det kan även vara så att barnet har en försenad motorisk utveckling. Sigmundsson och Pedersen (2004) skriver att bristande stimuli kan vara en orsak till dessa barns problem. Barn som är understimulerade kan uppfattas som klumpiga. Jagtøien med flera (2002) skriver att dessa barn ofta upplever hinder i lekar och i det dagliga livet. Konsekvenserna av detta kan bli att barnet också förlorar den sociala träningen som utvecklas tillsammans med andra barn. Självkänslan blir sämre och barnet och dess omgivning märker av dessa problem. Författarna menar att barn med dessa svårigheter troligen kan hämmas inom andra områden. Därför konstaterar författarna att barn med försenad motorisk utveckling måste får mycket övning och stimulering. Niklasson (2013) refererar till Ericsson och Karlsson (2012) som genom en interventionsstudie har kommit fram till att daglig sensomotorisk träning ger ökade färdigheter i både motoriken och inom andra områden. Pica (2008) beskriver den sensomotoriska inlärningen som en integrering mellan barnets sinnesintryck och dess rörelseapparat. Hon menar att när detta sker kan barnet lära sig en motorisk färdighet. Att använda sig av sång och tal samtidigt som man utövar rörelser gör att man automatiskt tränar språket och det motoriska (Centerheim-Jogeroth, 1988). Lekar med symmetri är viktiga 18

16 för att ge stimulans åt arbetsfördelningen mellan hjärnhalvorna. Det i sin tur gör att barnet hittar fram till den dominerande hand, alltså om barnet skall bli vänster eller högerhänt. Det är en fördel om även denna dominans är färdigutvecklad till skolstart så att barnet vet vilken hand de skriver med. 3.6 Teoretiskt Ramverk För att få en fungerande motorik behöver vi ett utvecklat nervsystem. Nervsystemet sänder signaler till kroppen och talar om för musklerna vad de ska göra. Duesund (1996) men även Eriksson (2005) skriver att motoriken har stor betydelse för människor vars fysiska handlingar ligger till grund för livet. Dessa författare menar att när vi rör oss skapar vi en förståelse för vår omvärld och rörelser gör också att vi kan påverka omvärlden. Alltså är rörelsen viktig både för det individuella och det sociala livet. Tükel (2013) håller med om denna teori och hon menar att den motoriska utvecklingen sker i samspel mellan människan, uppdraget och miljön. Författaren skriver om samspelet i kamratrelationen och menar att relationerna mellan barn kan avspegla sig i barnets förmåga att delta i leken. Nöjd (2011) skriver i sin artikel att barn som saknar kroppens grundläggande ABC (springa, hoppa, åla, hänga, rulla, balansera och klättra) känner att de inte har kontroll över sin kropp och går därför inte in i spontana lekar eller idrott. Vidare menar ovanstående författarare att alla barn har olika förutsättningar för att lära och att dessa olika förutsättningar kan påverkas med riktad medveten inlärning av motorik. Niklasson (2013) tar i sin avhandling upp vikten av daglig sensomotorisk träning. Han menar att om vi hjälper barnet med denna typ av träning kommer barnets färdigheter i både motorik och inom andra områden att utvecklas. Woodfield (2004) nämner att barn som får mycket motorisk träning utvecklar sin förmåga att göra rörelser som korsar mittlinjen. Barn som har svårigheter att korsa mittlinjen kan senare utveckla läs- och skrivsvårigheter Att få vara delaktig i olika sociala samspel så som lekar och rörelse i grupp är en betydelsefull del i barnets motoriska utveckling. Motoriken ger i sin tur barnen bättre kroppsuppfattning vilket är av stor betydelse för barns självförtroende. Duesund (1996) talar om att vi ser självkänslan på flera olika sätt. Först ser vi det generellt teoretiska i begreppet självkänsla som finns i psykologiska teorier av olika slag. Hon menar att det som framstår mest i dessa teorier är frånvaron av diskussion om kroppen som levande eller subjektivt levande. För att se kroppen som subjektiv måsta man inta ett fenomenologiskt synsätt. Inom fenomenologin studeras det som syns. För att kunna undersöka vad kroppen har 19

17 för betydelse för självkänslan måste man ta till båda dessa forskningsansatser. Utifrån dessa ansatser argumenterar Duesund (1996) för att man inte kan sätta någon bestämd skillnad mellan självet och kroppen. Duesund (1996) skriver vidare att de flesta teoretiker har begränsat självkänsla som begrepp till att vara den medvetna bilden en person har om sig själv. Tidigare forskning har till stor del handlat om att definiera självkänsla som statistik. Det vill säga som en kroppsdelsliknande enhet i motsats till att se det som dynamisk, som är en flerdimensionell aspekt som ingående i alla processer av social beskaffenhet. Därför menar Duesund (1996) att det är bättre att tala om självkänslor än självkänsla, detta på grund av begreppets mångsidighet. Juul och Jensen (2009) menar att det är självkänslan som gör det möjligt för oss att göra val som vi kan stå för och ta ansvar för själva (s.67). Vidare menar författarna att självförtroende kan ses som ett yttre staket som personen kan luta sig mot (s.67). Självkänslan hos barnet är sammankopplad med barnets egen uppfattning om sin kropp och kroppens möjligheter skriver Eriksson (2005). Vidare skriver Eriksson att detta kan avspegla sig i barnets förmåga att delta i lek med andra barn speciellt de i samma ålder. Nöjd (2011) refererar till Anna Tide som är doktorand på Gymnastik och Idrottshögskolan GIH i Stockholm. Hon menar att barn som saknar motorisk kompetens ofta ser sig som den som inte kan. Dessa barn går inte in i spontana lekar eller idrott. Saknar man kroppens grundläggande ABC som att hålla balansen, krypa eller rotera känner man att man inte har kontroll över sin kropp. För att få en positiv självkänsla är det viktigt att man får lyckas och det i sin tur påverkar självförtroendet i positiv riktning. Om barnet exempelvis lyckas klara av en rörelseuppgift blir detta ett kvitto på att den uppgift som utförts var lagom svår och lagom utmanade. Då växer självförtroendet och viljan att fortsätta inlärningen stärks hos barnet. Den uppfattning som barn har om sin egen kropp och föreställningen sina egna motoriska möjligheter har stor betydelse för deras självkänsla. En stor del av barnets livsinnehåll utgörs av motorisk aktivitet och förmåga. En anpassad och systematiskt uppbyggd motorisk träning har betydelse för hur barn upplever sig själva och utvecklingen av självbild och självförtroende (Sandbergh-Holmdahl och Stening, 1993) i Ericsson (2003). Att få vara delaktig i olika sociala samspel så som lekar och idrott i grupp är en väsentlig del i barnets utveckling av dess självkänsla Självuppfattning uttrycker vårt förhållande till andra människor och den kultur vi lever i. Duesund, 1996 s. 65) Eriksson (2005) menar att om man utvecklar sitt självförtroende inom ett eller flera områden kan det på sikt få en positiv effekt på självkänslan. För att ta reda på skillnaden mellan 20

18 begreppen självkänsla och självförtroende har vi tagit hjälp av några olika författare så som Juul och Jensen (2009), Ericsson (2005) och Sandbergh-Holmdahl och Stening (1993) i Ericsson (2003). Alla författare menar att självkänslan är något som kommer inifrån kroppen. Det är den känslan som gör att vi vet vad vi går för, det vill säga att vi kan fatta egna beslut som vi står för. Hos ett barn är denna känsla förenad med uppfattningen om sin egen kropp och dess möjligheter (Ericsson 2005). Självförtroende beskriver författarna som något som har med yttre påverkan att göra. De menar att självförtroende har att göra med människans förmåga att tro på sig själv när denne utför en uppgift. När barnet lyckas utföra en uppgift som är lagom svår växer deras självförtroende och viljan att fortsätta inlärningen stärks hos barnet. Den uppfattning som barn har om sin egen kropp och dess möjligheter har stor betydelse för deras självkänsla. Därför är det väsentligt att den motoriska träningen är anpassad och systematiskt uppbyggs då dessa aktiviteter utgör en stor del av barnets vardag (Sandbergh-Holmdahl och Stening, 1993 i Ericsson 2003). 5 Metod I denna del av arbetet beskriver vi val av metod samt hur vi genomförde den valda metoden. 5.1 Val av metod Denna undersökning är en kvalitativ undersökning som bottnar sig i den hermeneutiska forskningstraditionen. Det vill säga att vi efterfrågar respondenternas uppfattningar och upplevelser i vår enkät som vi sedan försöker förstå och tolka. Enligt Ahrne och Svensson (2011) är det just dessa egenskaper som utgör en kvalitativ studie. Patel och Davidson (2011) beskriver den hermeneutiska forskningstraditionen som en tolkningslära där syftet är just att öka förståelsen för mänskliga erfarenheter och upplevelser. För att ta reda på hur pedagogerna ser på motorikens betydelse för kroppsuppfattningen gjorde vi en enkätundersökning (se bilaga 1). En enkät är en undersökning med skriftliga frågor, ett så kallat frågeformulär. Detta formulär lämnas ut till ett visst antal personer som var och en får svara på frågor. Holme och Solvang (1991) menar att utarbetandet av ett frågeformulär måste vara en avvägning mellan forskarens behov av information och hur mycket tid och engagemang han kan påräkna från respondentens sida (s ). Patel 21

19 och Davidson (2011) lyfter fram att varje persons bidrag till studien är av stor betydelse. Därför valde vi att göra ett frågeformulär som bestod av 12 stycken frågor med öppna svar, det vill säga att respondenten själva fick formulera och skriva ner sina svar. 5.2 Urval och genomförande Vi tog kontakt med fem olika förskolor, som alla ligger alla i utkanten av en större stad. Storleken på förskolorna var varierande och hade allt ifrån två till sex avdelningar. Eftersom vi eftersträvade en så stor variation som möjligt, beträffande kön, ålder, yrkeserfarenhet och befattning ville vi att så många som möjligt som var verksamma inom förskolorna, skulle besvara enkäten. Vi började med att fråga förskolecheferna på respektive förskolor om vi fick komma och dela ut en enkät till deras anställda och alla chefer var positiva till detta. För att alla skulle få samma information om oss och vårt syfte med enkäten bestämde vi och cheferna att vi skulle komma och presentera oss själva och enkäten för pedagogerna när förskolorna hade personalmöte. Vi berättade om undersökningens syfte samt att det var frivilligt att delta. Vi informerade om de etiska aspekterna med en enkätundersökning. För att alla själva skulle få bestämma om de ville vara med utan att känna sig tvingade lämnade vi enkäterna på ett bord i personalrummet. I enlighet med vad Patel och Davidsons (2011) skriver om vinsten med att informera respondenterna i flera steg hade vi även skrivit allt vi berättade för pedagogerna på enkäten så att de i lugn och ro kunde ta till sig informationen ytterligare en gång. Vi gav varje förskola ca två veckor på sig att besvara enkäterna. 5.3 Forskningsetik Enligt vetenskapsrådet (2002) handlar forskningsetik om att respektera och värna om de som deltagit i en forskning. Det etiska perspektivet i en undersökning är viktig, speciellt i en kvalitativ undersökning, eftersom det endast är ca respondenters som medverkar. Patel och Davidson (2011) menar att om man vill att fler människor ska delta i en undersökning är det viktigt att värna om just de forskningsetiska principerna. Det som är speciellt viktigt är att försäkra sig om att all information som man inhämtar i en undersökning (som i vårt fall en enkät) inte går att identifiera, vilket kan ha till följd att man inte kan publicera all information. 22

20 Man måste även respektera att en del respondenter inte vill att man ska ta med något som de har förmedlat till undersökarna Fyra huvudkrav Vi som forskare måste hålla oss till fyra stycken allmänna huvudkrav för att individerna i undersökningen ska ha ett grundläggande individskyddskrav. Dessa fyra krav är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Vi kommer att fördjupa oss i dem här medan. Informationskravet Vetenskapsrådet (2002) menar att det är viktigt att informera respondenterna om vilka som genomför undersökningen och varifrån de kommer. Detta görs för att respondenterna ska kunna ta kontakt med undersökarna om de har eventuella frågor. Detta tog vi fasta på och vi var extra tydliga när vi informerade pedagogerna på personalmötena. Vi skrev även in all denna information i enkäten. Patel och Davidson (2011) påpekar vikten av att informera respondenterna om vad vi har tänkt använda bidragen till och att den informationen vi fått in inte kommer att användas till något annat än just denna studie. Författarna liksom Vetenskapsrådet (2002) tar båda upp att deltagandet alltid är frivilligt och kan när som helst avbrytas om så önskas. Vi anser att vi har uppnått alla punkter i informationskravet. Samtyckeskravet Samtyckeskravet innebär att deltagare i en undersökning själva har rätt att bestämma om de vill delta. Om en respondent väljer att avbryta medverkan i en undersökning får han/hon under inga omständigheter utsättas för påtryckningar eller på något annat sätt bli påverkad så att han/hon känner sig tvingad att fortsätta. Skulle deltagarna vara under 15 år måste man få ett samtycke från föräldrarna/vårdnadshavarna (Vetenskapsrådet, 2002). Vi uppnådde detta krav genom att vi lämnade enkäterna på respektive förskola så att vi inte kunde påverka deras beslut att delta i undersökningen. 23

21 Konfidentialitetskravet Konfidentialitetskravet innebär att respondenterna ska garanteras konfidentalitet. Det vill säga att alla data som samlas in i en undersökning ska antecknas, lagras och sedan avrapporteras på ett sätt som gör att enskilda individer inte kan identifieras av utomstående. Därför måste forskarna förvara alla data de fått in så att inga obehöriga kan ta del av det. För att vi skulle uppnå konfidentialitetskravet har vi inte nämnt några namn eftersom att det inte ska gå att identifiera vad enskilda personer har svarat. Vi har istället valt att använda oss av begreppet pedagogerna. Vi har inte heller nämnt vad förskolorna i undersökningen heter eller geografisk plats. Som vi skrev om ovan menar Vetenskapsrådet (2002) att man ska förvara alla data så att ingen obehörig kan ta del av den. Detta har vi tänkt på under arbetets gång och sett till att ingen obehörig sett det material vi fått in. Nyttjandekravet Nyttjandekravet innebär att all insamlad data bara får användas till forskarändamålet. Vetenskapsrådet (2002) menar med detta att man inte får låna ut insamlad data till något icke vetenskapligt ändamål. Vi informerade våra respondenter om att vi endast kommer att använda deras bidrag i denna studie och att vi efter avrapportering kommer att förstöra allt materiel som inte används i studien. 5.4 Trovärdighet I en studie med kvalitativ inriktning handlar det om att kunna beskriva hur man har samlat in data och på vilket sätt som data har bearbetats på. Denscombe (2009) menar att det inte finns någon garanti vad gäller tillförlitlighet i en kvalitativ forskning. Han anser dock att man kan höja trovärdigheten genom att försäkra sig att de insamlade data man fått har bearbetats på ett systematiskt och hederligt sätt. För att uppnå trovärdighet har vi utgått från studiens forsknings och teoridel när vi skrev enkätfrågorna. Detta gör att frågeformuläret är relevant för studiens syfte vilket i sin tur höjer allmängiltigheten. Vad som är att vi inte fick svar från alla pedagoger på förskolorna. En god validitet är grunden för studiens resultat ska uppnå 24

22 trovärdighet. Eftersom vi har gjort en mindre undersökning kan vi inte säga att våra slutsatser är allmängiltiga utan det krävs då vidare forskning inom området. 5.5 Metodkritik Kvalitativ undersökningsmetod har sina för och nackdelar. En kvalitativ studie har inte som mål att dra allmänna slutsatser, vilket innebär att urvalet av respondenter inte behöver vara så stort. En kvalitativ undersökning, då få respondenter deltar är inte generaliserbar. Kvale (1997) menar att man inte bara ska se till kvantiteten utan att man även måste se till kvaliteten på de svar man fått på sina frågor. När svaren analyseras är det av största att finna och tolka samband. Om man då skulle ha många respondenter händer det att analysen inte bearbetas lika grundligt på grund av brist på tid. När en undersökning görs måste respondenterna informeras om informationskravet vilket kan ha till följd att de som är intresserade av ämnet svarar på enkäten medan de som inte tycker att det är intressant avstår från att delta. En fördel är att respondenterna inte upplever en enkät lika påträngande som en intervju där man sitter ansiktet mot ansiktet. Respondenterna kan själv välja tidpunkt för att fylla i formuläret. När de inte känner sig påtvingade ökar svarsfrekvensen. Om en enkätundersökning görs på plats är det svårt att ha uppsikt över vilka som svarar. Det kan vara några som svarar flera gånger. En annan nackdel är att samma fråga kan tolkas på olika sätt av olika personer. Eftersom man inte kan ställa följdfrågor eller få ett förtydligande av svaren i en enkät är det som Ryan (2004) menar forskarna som har tolkningsföreträde, vilket innebär att det är forskarna själva som får bestämma huruvida respondenternas svar på frågorna är relevanta. En fördel med att göra en undersökning som grundar sig i den kvalitativa metoden är att den är komplementär, det vill säga att man göra vidare forskning inom ämnet. En annan fördel är att respondenterna inte upplever en enkät lika påträngande som en intervju där man sitter ansikte mot ansikte. Respondenterna kan själva välja tidpunkt för att fylla i. När de inte känner sig påtvingade ökar svarsfrekvensen. 25

23 6 Resultat I resultatet har vi gjort en sammanställning av pedagogernas enkätsvar. För att lättare kunna redovisa svaren har vi valt att utgår från våra frågeställningar. 6.1 Vad anser pedagogerna att motorik är? Pedagogerna menar att motorik är ett annat ord för rörelseförmåga, något som sätter igång rörelse. De anser alltså att motorik har med all rörelse att göra både i stort och i smått, till exempel att man förstår varför handen rör sig. En pedagog sa Motorik är en kombination av kroppslig uppfattning och att ha kontroll över sin förmåga att hantera, styra sina rörelser. Pedagogerna påstår att om ett barn behärskar motoriken och sina muskler kan det krypa eller gå. Pedagogerna uttrycker även att motoriken delas upp i begreppen grov- och finmotorik. En pedagog poängterar att man kan vara stark i det ena eller det andra eller i bästa fall bägge" 6.2 Vad anser pedagogerna att kroppsuppfattning är? Pedagogerna tolkar begreppet kroppsuppfattning på två olika sätt. Det ena sättet är att kroppsuppfattningen är upplevelsen av kroppen och hur den ställs i förhållande till omgivningen. Att man har en fram och baksida att armarna är lika långa även om det inte alltid känns så. De nämner också att kroppsuppfattningen är att man ser sin kropp utan att man ser på den. De förklarar det som att man vet att huvudet är högst upp och fötterna längst ner, eller hur stor eller liten kroppen är, samt att kroppsdelarna fungerar i samspel. Det andra sättet att se på kroppsuppfattning är att det har att göra med utseendet. En av pedagogerna tycker att vi vuxna lätt kan överföra våra ideal eller uppfattningar om hur en sund kroppsuppfattning ser ut på barnen. 6.3 Motorikens betydelse för kroppsuppfattning? Pedagogerna framför att påverkan är viktig om barn har dålig kroppsuppfattning och när så är fallet är det nästan alltid förknippat med dålig motorik. Pedagogerna bedömer att barn som inte har en helt funktionell motorik kan uppleva sin kropp och dess funktioner helt olika jämfört med barn som har jämnvikt och balans i sitt rörelsemönster. I förskolans uppdrag ingår att pedagogerna ska ge barnet möjligheter till rörelse och då måste vi skapa möjligheter 26

24 för att det ska kunna utveckla sin kroppsuppfattning som i sin tur stärker självkänsla och självuppfattning, menar de några pedagoger vi frågat. Vidare anser de flesta av pedagogerna att om ett barns kroppsuppfattning inte överensstämmer med verkligheten kan det bli förvirrande och barnet kan få svårt att delta i vissa vanligt förekommande aktiviteter. Barn som har en icke utvecklad motorisk sida har svårigheter att korsa sin mittlinje. En pedagog förklarar det på följande sätt om barnet ska kunna ta en sak på vänster sida med högra handen måste det vända på hela kroppen för att nå föremålet. Det kan enligt pedagogerna påverka barnets förmåga att välja höger eller vänster dominans. Det kan också försämra perceptionen men även medföra att vissa tidigare reflexer inte hämmas utan stannar kvar och blir ett hinder menar pedagogerna. Pedagogerna menar att sinnesintrycken integreras i hjärnan i omkopplingsstationer och då gäller det att det blir rätt koppling så att motoriska barkens signaler hamnar i väl avvägda kroppsrörelser, som förmågan att avgöra avstånd och styrka med mera. Om inte båda hjärnhalvorna är på samma kopplingsnivå kan det bli svårigheter med rörelser perception och det sätt man uppfattar och förstår sin kropp. Pedagogerna tillägger också att de anser att motoriken är viktig för barns identitetsutveckling. 6.4 Hur utvecklar man barns kroppsuppfattning? Pedagogerna som deltog i vår enkät tycker att övning i motorik stärker kroppsuppfattningen. De menar att det ingår i vårt uppdrag att arbeta systematiskt med att främja förskolebarnens motorik och kroppsuppfattning. Vi kan genom svaren se att pedagoger kontinuerligt har samtal med varandra om hur viktig kunskapen om motorikens betydelse är. En pedagog sa: barnen är inte gjorda för att sitta stilla. ". Alla rörelseaktiviteter uppmuntras, dagligen utmanas barnen grov- och finmotorik. Att träna fin och grovmotorik gör att barnen blir glada påstår pedagogerna. Pedagogerna menar att de använder olika metoder för att utveckla barnens rörelseförmåga. Barn behöver och har rätt till att leka, sparka boll och ha fria lekar både inne och ute där de utmanar sig själva, övervinner olika svårigheter och får känna lust och glädje menar pedagogerna. Där det finns tillgång till skog utnyttjas den ofta, där får barnen träna sin motorik bland annat genom att gå i kuperad terräng och klättra i träd. Man använder sig även av röris från Friskis & Svettis. En del pedagoger undersöker tillsammans med barnen hur 27

25 kroppen ser ut och fungerar i olika slags rörelser så som exempelvis när vi cyklar. Detta menar pedagogerna utvecklar motorik och i sin tur kroppsuppfattningen på ett lekfullt sätt. Ett annat sätt som flera pedagoger använder sig av för att utveckla barnens kroppsuppfattning är att barnen får mäta sina armar och ben i matematiken. Barnen kan även få rita sitt eget självporträtt med hjälp av att titta i en spegel eller rita av kroppen, händerna eller fötterna. Pedagogerna berättar att de ofta uppmanar barnen att prova på nya utmaningar utifrån sina egna förutsättningar. Att prata om kroppsuppfattning i samband med lägesbegrepp som under, över, på med mera ger träning och förståelse. Pedagogerna beskriver att de belyser skillnader och likheter mellan barnen, hur lång eller kort man är också vidare. Till sist menar pedagogerna att en välutvecklad kroppsuppfattning även främjar inlärning av andra kunskaper så som att läsa, skriva, måla och skapa. 7 Analys Det är tydligt för oss att alla pedagoger anser att motorik har med kroppens rörelse att göra. Det är precis så som Jagtøien med flera (2002) beskriver motorik och menar att motorik handlar om vårt sätt att behärska kroppens rörelser. Holle (1994) tar upp att ju mer vi övar desto mer kontroll får vi över hur en bestämd rörelse ska utföras och vi får en bättre förståelse hur kroppen fungerar. Detta såg vi att pedagogerna hade kunskap om då de skriver att motorik handlar om att ha kontroll över sina rörelser och på så sätt förstå varför man till exempelvis rör sin hand. Många pedagoger tar även upp att motoriken delas upp i två grupper. Den ena var grovmotorik som är rörelser som innefattar hela kroppen (kroppens ABC). Den andra var finmotorik där rörelserna är mindre och koncentrerade till exempelvis tummen och pekfinger när man plockar upp saker. Holle (1994) skriver även hon om grov- och finmotorik menar att ett barn utvecklar sin grovmotoriska förmåga först och sedan den finmotoriska. Vad som förvånade oss var att pedagogerna tolkade begreppet kroppsuppfattning på olika sätt. Vi hade inte förväntat oss att vi skulle få olika svar på den frågan. Det är tydligt att här har ni presensmajoriteten av pedagoger svarade att kroppsuppfattningen handlar om den inre bilden av kroppen, att man ser sin kropp utan att man ser på den. Det vill säga att pedagogerna 28