Forskningsteknik (20 poäng) Karolinska Institutet

Transkript

1 Idrottsmedicin & Idrottsmedicinsk Forskningsteknik (20 poäng) Karolinska Institutet Forskningsprojekt, 10 poäng HT-98/VT-99 Sekt för Idrottsmedicin Karolinska sjukhuset Titel Töjning av utåtroterande höftmuskulatur i en funktionell position. En jämförelse mellan uppvärmd och icke uppvärmd muskulatur. Författare Handledare Ghasem Nasiri, leg sjukgymnast Pentti Pitkänen, leg sjukgymnast Per Renström, Professor Sektionen för Idrottsmedicin Karolinska Sjukhuset Stockholm Nyckelord Muskeltöjning, uppvärmning, quadriceps coxae, utåtrotation i höftleden. Sammanfattning Vid all typ av arbete och muskelträning rekommenderas en uppvärmningsperiod. Avsikten med denna experimentella studie var att försöka besvara frågeställningen. Leder uppvärmningsövningar (jogging/cykling) före en utförd muskeltöjning till ökad ledrörlighet i höftledens utåtrotation i jämförelse med muskeltöjning utförd utan föregående uppvärmningsövningar? I en klinisk vardagssituation uppnås ofta goda terapeutiska resultat, ökad ledrörlighet, utan föregående uppvärmning. 20 försökspersoner indelades slumpmässigt i 2 grupper. Försökspersonerna utförde efter en rörlighetstest muskeltöjning enligt en guidad teknik 5 upprepningar 15 sekunder dagligen. En grupp utförde muskeltöjningen med föregående uppvärmning och den andra gruppen utförde utan. En uppföljning skedde efter 4 veckor med ny mätning av ledrörligheten av höftledens utåtrotation. Efter muskeltöjningsperioden observerades en signifikant skillnad mellan individerna i ökad utåtrotationsrörlighet i höftleden, men ingen signifikant skillnad mellan de båda olika grupperna. Samtliga individer ökade sin aktiva töjbarhet. Båda grupperna ökade utåtrotationen i höftleden i den studerade positionen. Det förekom en ickesignifikant (nära signifikant) skillnad mellan de båda olika grupperna. Gruppen som utförde muskeltöjning utan uppvärmning ökade töjbarhet/rörlighet mer än gruppen som utförde uppvärmningsövning före muskeltöjning. Resultatet tyder på utföra muskeltöjning i funktionsanpassad position har mätbar effekt. Regelbunden upprepad töjning av muskulatur ger rörelseökning i led, med eller utan föregående uppvärmning.

2 1. INTRODUKTION Idrottsutövare och individer som arbetar mycket i huksittande positioner får en kraftigt utvecklad höftrotatormuskulatur. Detta kan leda till smärta, stelhet och snabb uttröttning i sätesregionen (16). En vanlig behandling av dessa besvär är bl a muskeltöjning, även kallad, stretching (16). Genom litteraturgranskning som gjordes av en grupp fysioterapeuter och läkare i Norge, Juel och Samuelsen fann man att det finns tio till tolv olika sätt beskrivna för den optimala töjningen av de s k små höftrotatorerna (16). Det fanns ingen artikel eller bok som beskrev längdmätningar av quadriceps coxae muskulaturen, benämning på de fyra utåtrotator musklerna i olika ledpositioner. I Juel och Samuelsens studie visade man med datortomografi och magnetkameraundersökning att mm quadriceps coxae hos de normalfriska som studerades var väsentligt större än de muskler som tidigare studerats genom dissektion av personer (16), figur 1. Figur1. Form, längd, ursprungs- och tvärsnittsyta av de s k höftrotatorerna (quadriceps coxae), gluteus medius och gluteus minimus musklerna (16). Beträffande funktionen fann man att höftens sex s k utåtrotatorer även fungerar som inåtrotatorer, extensorer och abduktorer, allt beroende på i vilken vinkel höftleden befinner sig (16), tabell 1. 1

3 Tabell1. Funktionsschema muskler i olika höftledspositioner, för höftens utåtrotation. M Obturatorius internus Utåtrotator < 100 flexion Inåtrotaror > 100 flexion M Piriformis M Gemellus superior och inferior Utåtrotator < 60 flexion Inåtrotator > 60 flexion Utåtrotator < 100 flexion Inåtrotator > 100 flexion M Obturatorius externus Utåtrotator i alla grader av flexion, (i anatomisk nollställning ingen rotationsfunktion). Svag inåtrotator i hyperextension. Flekterande i extenderad ställning; flexionskraften avtar dock med ökad flexion. Adduktor i hela rörelsebanan. M Quadratus femoris Utåtrotator i hela rörelsebanan. Adduktor i anatomisk nollställning. Går gradvis över till att vara abduktor mellan 40 och 100 flexion. Abduktor > 100 flexion. Quadriceps coxae muskulaturen samverkar med andra muskler runt höftleden i olika funktionella rörelser (16), tabell 2. Tabell 2. Funktionsschema muskler i olika höftledspositioner, för höftledens abduktion. M Gluteus minimus Abduktor. Inåtrotator. Assisterar vid flexion. M Gluteus medius M Gluteus maximus Abduktor. Ant fibrer inåtrotator och assisterar flexion. Post fibrer utåtrotator och assisterar extension. Extensor. Utåtrotator. Lower fibrer assisterar adduktion. Upper fibrer assisterar abduktion. M Tensor fasciae latae Flexion. Inåtrotator. Abduktor. Extensor för tractus fasciae latae samt knäleden. 2

4 Vi har inte kännedom om någon studie som visar på en optimal töjning av musklerna på höftens baksida och utsida i en kombination med övriga muskler i en funktionell position såsom rörelsemönstret vid löpning. Juel och Samuelsen har även visat i en dissektionsstudie att optimal töjning av quadriceps coxae är i positionen maximal flexion, abduktion och utåtrotation av höftleden (16) figur 2. Figur 2 Optimal töjning av höftledens utåtroterande muskelgrupp, quadriceps coxae. Höftleden i maximal flexion, abduktion och utåtrotation (16). Stretching tillämpas i stor omfattning inom såväl idrott som rehabilitering både i ett förebyggande samt behandlande syfte. Stretching anses ha en viktig betydelse för bibehållen eller ökad rörlighet samt en skadeförebyggande och träningsvärksreducerande effekt (4, 7, 17). Rörligheten/flexibiliteten definieras som rörelseomfång som möjliggörs runt en specifik led eller en serie leder (4). Mätningar av rörelseomfång innebär mätning av ledvinkeln där ingen mer rörelse är möjlig, d.v.s. muskler och senor är i extrema positioner i förhållande till leden (26). Majoriteten av studier som tidigare mätt passivt rörelseomfång har använt testledarens eller försökspersonens egen känsla av när man uppnått slutet på rörelsen. Under sådana förhållanden är det omöjligt att förhindra subjektiva och felaktiga mätningar (15). Hamberg et al hävdar att pålagd kraft bör vara känd vid mätning av ROM, detta för att öka mätmetodens tillförlitlighet (15). Bindväven anses ofta som det primära målet för rörlighetsträning, eftersom den bygger upp de mest rörelseinskränkande komponenterna d.v.s ledkapsel, muskelskidor, senor m m. Laboratoriestudier (21, 25) visar att bästa sättet att permanent förlänga bindvävsstrukturer utan att försämra dess hållfasthet är utdragen, lågintensiv stretch vid förhöjd temperatur och kylning av vävnaden före töjningens upphörande. 3

5 1.1. Muskeltöjning (stretching). Muskeltöjning efter fysisk ansträngning har utförts på olika sätt sedan urminnes tider. Man har funnit 2000 år gamla statyer från Bangkok, som visar människor i positioner för olika töjningsövningar. Många av dagens stretchövningar har också sitt ursprung från den urgamla indiska yogan. Inom sjukgymnastiken har det länge varit vedertaget att långvarig töjning motverkar muskelförkortningar och bibehåller ledrörligheten (25). Det muskuloskelettala systemet har en naturlig skyddsmekanism bestående av muskelspolar. Dessa består av mycket känsliga receptorer, som förhindrar översträckning av muskler och senor. Denna skyddsmekanism kallas sträckreflexen, vilken måste hämmas för att effektiv rörlighetsträning skall kunna utföras. Med olika typer av stretching förhindrar man aktivering av sträckreflexen (25). Det finns tre olika typer av stretching; Dynamisk, statisk och proprioceptiv neuromusklär faciliteringsteknik, (PNF). Dynamisk stretching, även kallad tänjning, innebär att muskeln växelvis förlängs respektive förkortas. Muskeln utsätts då för mycket ogynnsam belastning och skadas därför lätt. Denna metod används därför i ringa utsträckning (1, 25). Vid statisk töjning, långsam töjning tas rörelsen sakta ut så den mot rörelsen verkande muskeln eller muskelgruppen sträcks tills en för individen acceptabel stramningsnivå uppnås. Detta läge behålls sedan under en förutbestämd tid, som kan variera. En fördel med metoden är att den är väldigt enkel att utföra. Den är också en allmänt vedertagen metod framför allt inom idrottsrörelsen men även inom sjukvården (5, 9, 14, 15). PNF-tekniken används mycket inom sjukgymnastisk behandling. Teorin bakom PNF är att individen genom en viljemässig kontraktion inhiberar sträckreflexen i samma muskel för att därigenom minska motståndet mot förlängning (10, 13, 14). Den töjningsmetod enligt PNF som används mest är den så kallade CR-metoden, (contract-relax), även kallad hold-relax (13). Vid CR-metoden sker efter, ett maximalt rörelseuttag, en isometrisk kontraktion under 5-10 sekunder, därefter avspänning mellan en till tre sekunder och avslutningsvis sker en töjning i muskelns ytterläge under en förutbestämd tid (14). Nackdelar med metoden är att den är relativt svår att utföra korrekt (9, 14) och att det krävs en van person som utför töjningen (9, 15) Viskoelasticitet Stretcheffekten anses bero på neurofysiologiska och mekaniska egenskaper. De neurofysiologiska mekanismerna grundar sig på en inhibition av den stretchade muskeln, vilket minskar det reflexmässiga motståndet till töjningen. De mekaniska egenskaperna beskrivs med biomekaniska termer och som de flesta biologiska vävnader är muskeln viskoelastisk. Viskoelastisk egenskap innebär en kombination av en viskös del där deformationen är tids beroende och en elastisk del, där deformationen är belastningsberoende. Detta innebär att när en muskel stretchas till en ny bibehållen längd, kommer spänningen i muskeln minska med tiden (18). 4

6 1.2. Uppvärmning Uppvärmning har en lång tradition inom idrotten. Syftet med uppvärmning är flerfaldigt. Under uppvärmning gör sig kroppen beredd på fysisk aktivitet. Den höjning av kroppstemperaturen som sker påverkar flera fysiologiska faktorer. Kemiska reaktioner går snabbare, enzymaktiviteten ökar. Nervfibrernas ledningsförmåga förbättras (20, 28). Blodet och vävnadsvätskorna flyter lättare. Vävnaden blir smidigare, får större plasticitet. Syre avges lättare från hemoglobin och myoglobin. Diffusionen går lättare. Bland annat överförs syre och näringsämnen lättare från blodet till muskelcellerna då kroppen är varm. Det viskösa motståndet i muskler, bindväv och leder reduceras. Det inre motståndet i rörelseapparaten blir därmed mindre, vilket betyder att de mekaniska processerna går snabbare. Även muskel- och ledkoordinationen förbättras (12) Standardisering av mätmetoder och deras felkällor Vid mätning av rörelseomfång finns det många tänkbara felkällor. Stratford et al har indelat dessa enligt följande faktorer: Testledaren, försökspersonen och mättillfället (23). Flera olika studier (15, 23, 27) har gjort en blindstudie där testledaren inte läser av värdet. Då en dator automatiskt registrerar värdet elimineras risken för avläsningsfel från mätutrustningen samt risken hos testledaren att förvänta sig ett visst nästa värde (15). Faktorer hos försökspersonen som kan påverka resultatet, är biologiska faktorer som t ex morgonstelhet, muskel- eller ledbesvär. Motivation och intresse hos försökspersonen att delta i test samt utföra töjning enligt given instruktion är också en tänkbar felkälla. För att eliminera olika stelhetsgrad har flera studier dessutom poängterat vikten av att testa försökspersonen vid samma tidpunkt vid varje testtillfälle (8, 11, 14, 15). Det är viktigt att vid varje mättillfälle vara i samma testlokal med samma rumstemperatur. Mätutrustningen skall också vara tillförlitlig och rätt kalibrerad. Mätinstrument och anatomiska landmärken skall ha korrekt utmärkning och placering (8, 11, 23). Vidare påpekar Ekstrand et.al (8) och Gajdosik et. al (11) att en standardiserad mätprocedur är det allra viktigaste för att minska mätvariationen och att det krävs en bra mätteknik för att uppnå detta mål. 1.4 Reliabilitet Med reliabilitet menas: pålitlighet, tillförlitlighet, dvs frånvaro av fel som beror på slumpen. Vid en reliabilitetsstudie finns det två olika parametrar att utvärdera och förklara (8). -Intratester reliabilitet = jämförelse mellan en och samma testare, antingen vid samma tillfälle eller vid två olika testtillfällen. -Intertester reliabilitet = jämförelse mellan olika testare. Flera olika reliabilitetsstudier har visat en högre reliabilitet vid intratester studier jämfört med intertester studier (2, 11, 19, 23). Detta innebär att man så långt som det är möjligt bör ha samma testare dvs samma individ som utför samtliga tester, åtminstone då man använder sig av manuella tester. 2. SYFTE Syftet med den här experimentella studien var att försöka besvara frågeställningen om det är möjligt att nå ett ökat rörelseomfång genom specifik töjning av en muskelgrupp. Jämförelse av töjning med föregående uppvärmning före töjningen och töjning utan föregående uppvärmning. 5

7 3. MATERIAL OCH METOD 3.1 Försökspersoner Undersökningsgrupperna bestod av 20 försökspersoner i åldern år (M=17,7). Samtliga försökspersoner var ishockeyspelare och studerade på Hockeygymnasiet i Västerås. Spelarna på Hockeygymnasiet fick via sin tränare en förfrågan om att delta i testet. De 20 första som kom till första testtillfället delades slumpmässigt in i två grupper. Testgrupp 1 och testgrupp 2 kom att bestå av 10 försökspersoner vardera. Den gruppen som utförde muskeltöjning efter föregående uppvärmning kom att kallas den varma gruppen. Den andra gruppen som utförde muskeltöjning utan föregående uppvärmning kom att kallas den kalla gruppen. Deltagandet var helt frivilligt och skedde på försökspersonens fritid. 3.2 Testledare Testledare1. Sjukgymnast med beprövad erfarenhet av testmetoden. Testledare 1 utförde exakt samma testning vid båda försökstillfällena. Testledare 1 assisterades av en sjukgymnast, testledare 2 som fixerade Fp, Myrinmätaren och dynamometern, (Salter Dynamometer 235-6, Salter Weigh-Tronix Limited) samt kontrollerade att försökspersonens position var oförändrad under testens utförande. Värdet på Myrinmätaren avlästes av både testledare 1 och testledare Pilotstudie Testmetoden var en modifierad version av en metod av Ekstrand et.al studie (8). Före första testtillfället testade testledare 1 och testledare 2 testmetoden på fyra olika personer som inte ingick i studien. Varav två stycken kom från samma kohort som försökspersonerna. Borgs 10- gradiga smärtskala (3) användes för att utprova vid vilken dragkraft på dynamometern personen skattade obehag/smärta på 10 vid passivt uttag av ROM i den aktuella testpositionen. Sex kilos motstånd på dynamometern var den gräns där man i genomsnitt skattade obehag/smärta på 10 enligt Borgskalan. Detta värde blev normvärde för testet av passivt rörelseuttag och stramhet i ett tänkt ytterläge på försökspersonerna i projektet. 3.4 Procedur I testmetoden användes en Myrinmätare för mätning av ROM och skattning av stiffness. En dynamometer användes som komplement till Myrinmätaren vid skattning av passivt rörelseuttag till ytterläge enligt en förutbestämd belastande dragmoment på dynamometern. Testledare 1 och testledare 2 placerade Myrinmätarens band över knäskålssenan på försökspersonen då försökspersonen låg ned på rygg på en Airexmatta med en centrallinje markerad mellan mediala malleolerna och i riktning cranialt över huvudet i linje med näsan. Testledare 2 fixerade försökspersonens bäcken med att placera en fot på vardera sidan om försökspersonens bäcken. Försökspersonen instruerades i att böja 90 grader i höger knä- och höftled. Myrinmätaren fästes på bandet. Försökspersonen instruerades i att försöka vrida höger underben inåt så mycket som möjligt samtidigt som höftleden roterades utåt i den fixerade positionen. Testledare 1 kontrollerade att höftled/knäled bibehölls i given utgångsposition. I en position när försökspersonen inte kunde rotera mera med egen aktiv rörlighet tog testledaren ut 6

8 rörligheten passivt till ett ytterläge där försökspersonen inte upplevde obehaglig smärta. Myrinmätaren avlästes i denna position av testledare 1 och testledare 2. Därefter kopplade testledare 2 på dynamometern och drog i bandet till en motståndskraft på sex kg. Testledare 1 hade hela tiden kontroll över försökspersonens ben, bibehållen utgångsposition i höftled/knäled. Testledare 1 och testledare 2 läste av gradtal på Myrinmätaren i det valda utgångsläget dynamotermetervärdet sex kg. Mätvärdena antecknades och testet upprepades enligt samma utförande på försökspersonens vänsterben. Mätvärdena antecknades för vänsterbenet. Omedelbart efter mätproceduren fick försökspersonen en praktisk instruktion i töjning av höftens utåtroterande muskler i en specifik position. Den metod som vi valt att använda som autostretching i vår studie är en långsam applikation till ytterläge och därefter en långvarig töjning på 15 sekunder med 5 repetitioner och en kort paus på någon sekund mellan repetitionerna. Instruktion om att utföra muskeltöjningen varje dag. Instruktionen var en muntlig, praktisk genomgång om utförandet av muskeltöjningen. Dessutom en skriftlig information om töjning utan uppvärmning för den kalla gruppen (bilaga 1), samt en motsvarande information om töjning efter uppvärmning för den varma gruppen (bilaga 2). Samtliga försökspersoner fick alltså individuell guidning i töjningstekniken av samma testledare. Avsikten var att finna ut en bekväm position för att kunna utföra en optimalt anpassad individuell töjning av höftmuskulatur för varje försöksperson. Vid testtillfället fick försökspersonen information om att ha kortbyxor eller annan smidig klädsel för att kunna komma till ytterlägesposition i testsituationerna. Dessutom intervjuades försökspersonen om eventuella skador eller andra omständigheter som ha en betydelse för utförandet av töjningarna enligt projektets upplägg. Samtliga försökspersoner testades vid två tillfällen Tidpunkten var ungefär den samma vid båda testtillfällena. Försökspersonerna kom antingen på morgonen före skolstart eller på eftermiddagen efter skolan. Vid första försökstillfället noterades försökspersonens ålder, vikt och längd. Rumstemperatur var konstant enligt en inomhustermometer. Uppföljningstest gjordes efter fyra veckor. Vid testtillfälle två fick försökspersonen frågor om hur töjningen har fungerat i vardagen och om det varit några komplikationer i form av skador eller andra förändringar i livssituationen som föranlett att det ej varit möjligt att utföra töjningen efter uppgjort önskemål. Därefter utfördes testet exakt enligt samma procedur som vid testtillfälle ett Statistik Konventionell deskriptiv statistik med medelvärde och standarddeviationer användes. Student s t-test för beroende observationer respektive oberoende observationer användes för att studera om det fanns signifikant skillnad mellan de två testtillfällena respektive mellan de två olika grupperna. Signifikansnivån lades på 5 procent. 7

9 4. RESULTAT Samtliga försökspersoner som deltog fullföljde undersökningen Mätvärden före töjningsperioden. Det förekom ingen signifikant skillnad när det gällde vikt, längd och ålder mellan de två försöksgrupperna som ingick i undersökningen. Försökspersonerna hade en genomsnittlig ålder = ca 17,7 år, vikt = ca 78,2 kg och längd = ca 179, 3 cm. Vid aktiv töjning förekom ingen signifikant skillnad mellan grupperna men det fanns en signifikant skillnad mellan individerna som ingick i de olika grupperna. När det gällde passiv töjning fanns det en skillnad mellan individerna som inte var signifikant (nära en signifikant skillnad) men det fanns en signifikant skillnad mellan grupperna. Försökspersonerna som ingick i den kalla gruppen påvisade en signifikant sidoskillnad när det gällde töjningsförmåga. Aktiv töjbarhet i det vänstra benet låg genomsnittligen på 50.5 grader medan samma töjbarhet på det högra benet låg på 64 grader. Passiv töjbarhet i det vänstra benet hos försökspersonerna i den kalla gruppen låg genomsnittligen på 61 grader medan motsvarande töjbarhet för det högra benet låg på 74 grader. Försökspersonerna i den varma gruppen hade en aktiv töjbarhet i det vänstra som genomsnittligen motsvarade 65 grader medan motsvarande töjbarhet för det högra benet genomsnittligen låg på 63.5 grader. Passiv töjbarhet i det vänstra benet hos försökspersonerna i den varma gruppen låg genomsnittligen på 76 grader medan töjbarheten för det högra benet låg på 75 grader. Figur 3 och Mätvärden efter töjningsperioden. Efter töjningen observerades en signifikant skillnad mellan individerna i ökad rörelseförmåga, men ingen signifikant skillnad mellan de båda grupperna. När det gällde aktiv töjning förekom ingen skillnad mellan vare sig individerna eller grupperna, samtliga individer ökade sin aktiva töjbarhet. Vid passiv töjning fanns ingen signifikant skillnad mellan individerna. Samtliga individer ökade sin passiva töjbarhet. Ingen signifikant skillnad noterades mellan grupperna. Den kalla gruppen ökade töjbarheten/rörligheten mer än den varma gruppen. Samtliga deltagare ökade höftledsrörligheten men i olika stor grad. Men det fanns ingen skillnad mellan de olika grupperna, båda grupperna ökade höftledsrörligheten i den studerade positionen. Figur 3 och figur 4. 8

10 9

11 5. DISKUSSION Tidigare studie har visat att töjningsträning en gång/vecka gav tydligt sämre resultat än tre respektive fem gånger/vecka. Däremot har den studien endast visat på små skillnader vid töjningsträning tre rep fem gånger/vecka (20, 28). Med dessa fakta som bakgrund så valde vi att genomföra vår studie med ett mål att töja fem gånger/vecka. Med stiffness menas det motstånd i muskel/senkomplexet som finns då man med en given yttre kraft sträcker ut strukturerna en viss bestämd längd (24). Klinisk erfarenhet har visat att stiffness (styvhet) i mm quadriceps coxae och övrig muskulatur på utsidan av höftleden förefaller ha ett samband med en del besvär. Överanvändningssymtom från muskulatur, muskelfästen och senor på lårets insida och/eller utsida samt smärta på utsidan knäleden, typ diagnosen löparknä. Även besvär från ländryggen med stelhet och smärta kan ibland härledas till och ha samband med dessa muskelgrupper. Töjning av höftledsmuskulatur har visat på goda kliniska, men inte vetenskapligt bevisade, behandlingsresultat. En töjning av muskler i en upprätt position, funktionellt riktad i gångrespektive springposition som utgångsposition, typ imitera löpsteg har visat en snabb symtomlindring av ovanstående symtom. Det är ovanligt med studier på muskeltöjning av dessa muskelgrupper (16). Sambandet muskeltöjning med eller utan uppvärmning är ännu mera ovanligt. Den allmänna uppfattningen är att uppvärmning är nödvändig för att man skall kunna uppnå optimal effekt av muskeltöjningen. De viscoelastiska komponenterna i bindväven behöver en viss temperatur, stress, spänning och uttöjning över en viss tid för att optimal effekt skall uppnås (21, 25). Det är dock känt från laboratoriestudier att de olika komponenterna i muskelfibrerna reagerar olika på temperatur/töjning osv (21, 25). En norsk anatomibok (6) och en studie av Juel och Samuelsen (16) har gett en ökad kunskap om klinisk effekt och behandlingsresultat vid töjning av quadriceps coxae. Denna studie har ökat förståelsen för att försöka förändra töjning av muskler som är symptomgivande till mera funktionella positioner. Hypotesen för vår studie var den kliniska vardagen där många personer med symptom får en relativt snabb lindring av enbart en daglig adekvat muskeltöjning av quadriceps coxae med flera muskler som terapi. Daglig regelbunden töjning utan annan träning eller uppvärmning ger ofta en klar ökning av rörelseomfånget. Det förefaller att vara med muskeltöjning som med träningseffekter för övrigt. Att man når effekt på det som man övar och tränar på regelbundet. Kvalitet och specificitet i töjningsträningen ger effekt i ökad rörlighet. I föreliggande studie kan man se en del individuella positiva effekter av den valda positionen för att utföra töjningsövningen. En försöksperson, hade besvär med smärta/stelhet på lårets insida vid första testtillfället. Han hade då även betydligt mindre rörlighet i höftledsmuskulaturen jämfört med sitt andra ben. Under testperioden genomförde han töjningen dagligen enligt program. Symptomen från lårmuskeln lindrades och rörligheten ökade påtagligt. En annan försöksperson, hade en känd främre korsbandsskada och deltog i idrott med hjälp av en knäledsortos. Även han ökade sin höftledsrörlighet påtagligt under testperioden genom att utföra töjningsprogram. Dessutom upplevde han subjektivt att knäleden fungerade bättre efter töjningstestperioden än före testperioden. 10

12 Med hänvisning till denna studie kan vi rekommendera att flera studier avseende töjning av muskulatur i en funktionell position genomförs, gärna med klinisk inriktning i positioner där symptom eller besvär är direkt relaterade till fysisk aktivitet/idrottsutövning. Det förefaller som muskeltöjning/rörlighetstester fortfarande är klart eftersatt i idrottsrelaterad forskning. Det finns möjligheter att utveckla och anpassa muskeltöjningar påtagligt med ökad kunskap om vävnaders töjbarhet i olika positioner. Det finns ingen skillnad mellan töjning av kall muskel respektive varm muskel. 5.1 Konklusion Att optimera muskeltöjningen till en funktionell position så nära den aktivitet eller det rörelsemönster som skall utföras kan ha stor och praktisk ändamålsenlig användning inom idrottsmedicin, idrottsträning och motionsträning samt även inom behandling av olika muskelrelaterade besvär. Muskeltöjning utan uppvärmning kan vara lika effektiv som muskeltöjning med föregående uppvärmning. 11

13 6. REFERENSER 1. Bandy W. Irion J. The effect of time on static stretch on the flexibility of the hamstring muscles. Phys Ther 74 (9): , Boone D, Azen S, Lin C et. al. Reliability of gonimetric measurements. Phys Ther 58 (11): , Borg G, A category scale with ratio properties for intermodal and interindividual comparisons. In: Geisler HG, Petzold P, eds. Psychophysical judgment and the process of perception. Berlin: WEB Deitscher Verlag der Wisserschaften, 1982, pp Burkett L. Causative Factors of hamstring strains. Med Sci Sports 2 (1): 39-42, Condon S. Hutton R. Soleus muscle electromygraphic activity and ankle dorsiflexion range of motion during four stretching procedures. Phys Ther 67 (1): 24-30, Dahl H, Rinvik E. Bevegelseapparatets funktionelle anatomi. Cappelen Akademisk Forlag A/S Oslo , Ekstrand J. Gillquist J. The frequency of muscle tightness and injuries in soccer players. Am J Sports Med 10 (2): 75-78, Ekstrand J, Wiktorsson M, Öberg B, Gillquist J. Lower extremity goniometric measurements: A study to determine their reliability. Arch Phys Med Rehabil 63: , Gajdosik R, Lusin G. Hamstring muscle tightness, Reliability of an active-knee extension test. Phys Ther 63 (7): , Gajdosik R, Rieck M, Sullivan D, Wightman S. Comparison of four clinical tests for assessing hamstring muscle length. JOSPT 18 (5): , Gajdosik R, Bohannon R. Clinical measurement of range of motion. Review of goniometry emphasizing reliability and validity. Phys Ther 67 (12): , Gjerset A, Annerstedt C. Idrottens Träningslära: Uppvärmning. SISU Idrottsböcker, Multicare Förlag, 1997, pp Guissard N, Duchateau J, Hainaut K. Muscle stretching and motorneuron excitability. Eur J Appl Physiol 58: 47-52, Halbertsma J, Göeken L. Stretching exercises: Effect on passive extensibility and stiffness in short hamstrings of healthy subjects. Arch Psys Med Rehabil 75: ,

14 15. Hamberg J. Björklund M. Nordgren B. Sahlstedt B. Stretchability of the rectus femoris muscle: Investigation of validity and intratester reliability of two methods including X-ray analysis of pelvic tilt. Arch Phys Med Rehabil 74: , Juel N, Samuelsen G. Quadriceps coxae: en biomekanisk analyse. Norsk Idrettsmedisin 12 (4): 5-6, Liemohn W. Factors related to hamstring strains. J Sports Med 18: 71-76, Magnusson S, Simonsen E, Aagaard P et. al. Viscoelastistic response to repeated static stretching in the human hamstring muscle. Scand J Med Sci Sports 5: , Rheault W, Miller M. Intertester reliability and concurrent validity of fluid-based and universal goniometers for active knee flexion. Phys Ther 68 (11): , Safran M. The role of warmup in muscular injury prevention. Am J Sports Med 16 (2): 55-58, Sapega A.A, Quedenfeld T, Moyer R, Butler R. Biophysical factors in range-ofmotion exercise. The Phys and Sportmed 9: (12) Solgaard S, Carlsen A. Reproducibility of goniometryof the wrist. Scand J Rehab Med 18: 5-7, Stratford P, Agostino V, Brazeau C, Gowitzke BA. Reliability of joint angle measurement: A discussion of methodology issues. Phys Can 36: 5-9, Svantesson U. Spänst och elasticitet i sena och muskulatur. Svensk Idrottsforskning. MediaLaget Stockholm AB. 3: 72-75, Sölveborn S-A. Boken om stretching. Ystad, Nordiska bokhandelsförlaget: , Toft E, Espersen G, Kålund S. et al. Passive tension of ankle before and after stretching. Am J Sports Med 17 (4): , Wessling K, DeVane D, Hylton C. Effect of static stretch versus stretch and ultrasound combined on triceps surae muscle extensibility in healthy women. Phys Ther 67 (5): , Williford H, East J. Evoluation of warm-up improvement in flexibility. Am J Sports Med 14: ,