Växtkraft på Stigbyskolan/14 5/2006. Goda relationer kan förhindra avvikningar/8. Tydlig struktur styrkan hos MultifunC/3

Transkript

1 5/2006 Växtkraft på Stigbyskolan/14 Tydlig struktur styrkan hos MultifunC/3 Goda relationer kan förhindra avvikningar/8 Eva är en av fem arbetsterapeuter/16

2 SiStone är en tidskrift från Statens institutionsstyrelse Vi bidrar till ett bättre liv! Ewa Persson Göransson Generaldirektör Varje dag ser vi det tydligt. En trött eller trasig själ tas inte alltid på samma allvar som en bruten arm eller ett trött hjärta. Ändå hör alla de med trasiga själar till en utsatt och viktig grupp i samhället. Vården och omsorgen om de mest utsatta tydliggör det moderna samhällets ambitioner. Ambitionen för dessa grupper ska vara hög. Och den är hög! Från många olika håll satsas resurser i stor omfattning och medarbetare utför storartade insatser. Det är ofta ett tungt vardagsslit. Ständigt diskuteras behovet av fungerande vårdkedjor och samordning. Insatser mot missbruket ska samordnas, psykiatrin ska samordnas och det mesta inom våra mjuka områden tycks behöva samordnas. Det är likt en kör där alla kan stämma upp och ingen kan sjunga emot. Ändå hör man ibland funderingen Visst, men varför händer inget? Då är det viktigt att komma ihåg att det faktiskt händer saker! SiS satsning på MultifunC är bara ett exempel men ett mycket tydligt sådant. Tillsammans med kolleger i Norge har vi skapat en behandlingsmodell där man tillämpar allt det vetenskapen säger oss om vad som är effektiv institutionsbehandling. Och inte bara det. Modellen bygger på strukturerade insatser där institutionen och tiden efteråt fullt ut måste flätas in i varandra. MultifunC kräver inga gigantiska resurser utöver det vanliga. Det är istället ett sätt att strukturerat arbeta tillsammans. Ett sätt att inte bara kräva mer samordning utan faktiskt också göra det i praktiken. Att tydligt och tillsammans satsa på våra mest utsatta ger mångdubbelt igen. För den enskilde individen som äntligen får en chans till ett värdigt liv och för samhället i stort där vi alla kan känna trygghet och att vi bidrar till ett bättre liv. För det är vad institutionsvård handlar om. Adress SiStone Box Stockholm Telefon Telefax E-post sistone@stat-inst.se Besöksadress Drottninggatan 29 Webbadress Chefredaktör Birgitta Hedman-Lindgren Medarbetare i detta nummer Åsa Bolmstedt, Ulla-Carin Ekblom, Lena Garnold, Diana Reybekiel, Hans Runesson, Jessica Rydén Ansvarig utgivare Ewa Persson Göransson Layout Lotta Hedeby Omslagsbild Hans Runesson Tryck Intellecta Tryckindustri, Solna 2006 ISSN [ INNEHÅLL ] 3 MultifunC på Margretelund 7 Samarbete mot trafficking 8 Vem stannar och vem rymmer? 14 Här växer människor och växter 16 Pyssel med mening 18 Ny forskning: Familjearbete 19 Ny forskning: Utvecklingsprojekt 22 Bottennivå för LVM i Norrbotten 23 Kissprovens saga all? 28 Krönika: Ann-Britt Grünewald 2 SiStone nr

3 Tack och adjö! Saft och tårta när Patrick (längst till höger) ska åka hem. Nu ska han försöka sköta sig i skolan, för krav och förväntningar finns från både föräldrar, Linden och socialtjänsten och Patrick vill inte tillbaka till institutionen. Tydlig struktur ska göra MultifunC till en succé Utredningsteam som ser till att alla har strikt fokus på målen, och en behandling som fortsätter ut i eftervård. Dessutom föräldraträning och nära samarbete med socialtjänsten. Strukturen är en styrka, menar Magnus Stadler som sedan ett år tillbaka jobbar på ett nytt sätt. Text: Birgitta Hedman- Lindgren Foto: Lena Garnold Snart är det ettårsjubileum på Margretelunds utrednings- och behandlingshem i Lidköping. I november kan ungdomshemmet fira ett år med MultifunC. Eller Multifunktionell behandling på institution och i närmiljö, som modellen egentligen heter. MultifunC är ett nytt sätt att behandla som utgår från kunskapsöversikten Institutionsbehandling av ungdomar, som psykologen Tore Andreassen tagit fram på uppdrag av bland annat SiS. Översikten fick stor uppmärksamhet när den kom Den visade vad som behövs för att behandling av unga ska bli verksam, och resulterade snabbt i idén att pröva teorierna i praktiken. I Sverige har ungdoms- >> SiStone nr

4 hemmen Margretelund, som tar emot pojkar, och Brättegården i Vänersborg, som tar emot flickor, valts ut till försöket. Frågan är förstås hur första året har gått. SiStone åker till Lidköping för att få svar och möts av kaffekalas på Linden, den låsbara utrednings- och behandlingsavdelning med åtta platser som arbetar med MultifunC. Anledningen till kalaset är att femtonårige Patrick ska lämna Margretelund senare samma dag. Han flyttar hem till mamma och pappa och börjar i en vanlig skola, men förlorar inte kontakten med Linden för det. Familjeterapeuten kommer hem en gång i veckan och så ska jag göra drogtest varje vecka. Det blir bra för jag ska sköta mig i skolan nu. Jag har mer krav på mig än förut. Härifrån, från socialen och hemifrån. Förut lyssnade jag inte på mina föräldrar. Nu gör jag det för jag vill inte sitta på behandlingshem, säger Patrick. Patrick kan fungera som exempel i en beskrivning av MultifunC (se även faktaruta). Han hör till målgruppen ungdomar i åldern år med allvarliga beteendeproblem. Socialtjänsten i Patricks hemkommun ansökte om en plats på Linden, vars utredningsteam gjorde en noggrann kartläggning av hans problembild och behov, bland annat med hjälp av frågeformulär till skola, föräldrar och andra personer i Patricks omgivning. De mål utredarna kom fram till har styrt behandlingen på institutionen. Behandlingen har bland annat innehållit Aggression Replacement Training (ART), Motiverande intervju (MI) och ingående kontaktmannasamtal. De problem Patrick haft i skolan, i samhället, med kompisar och hemma i familjen, är de man jobbat med, inte hans beteende på avdelningen. Några avdelningsobservationer har inte gjorts, inte heller har Patrick förlorat chansen att åka hem på permissioner om han misskött sig på Linden. Fokus i MultifunC ligger helt på förändringen på hemmaplan. Patricks skolgång och planeringen för hans utbildning på hemorten har det pedagogiska teamet tagit hand om. Teamet har bland annat träffat Patricks gamla lärare och skolområdets rektor, och de har tittat på olika skolor som kunnat passa. Först när alla sagt sitt, rektor, lärare, socialtjänst, föräldrar och Patrick själv, har man bestämt vilken skola han ska gå i. Ingenting får lämnas åt slumpen. Allt måste vara noga förberett. Parallellt med Patricks egen behandling har hans föräldrar fått föräldraträning av Lindens familjeteam. Arbetet har byggt på principer från Multisystemisk Terapi (MST) och Parental Management Training (PMT). I början var det svårt att bygga en allians. Misstron mot institutionen var för stor. I dag är rädslan och känslan av skuld borta, och det går att jobba tillsammans med Linden och socialtjänsten. Att samarbetet fungerar är viktigt när Patrick nu, efter ett halvår, lämnar Margretelund. Nu börjar arbetet med Patrick utanför institutionen, och i form av öppenvård fortsätter familjesamtalen några månader till. Sedan Linden öppnade i november i fjol har sex Utredare med koll. Anna Lind och Britt-Marie Holmqvist i Lindens utredningsteam har mycket att säga till om. Den plan de lägger fast styr behandling och eftervård. Det bästa är eftervården, att vi inte bara släpper ungen. pojkar lämnat avdelningen. Av dem är en helt utskriven från behandling, de övriga är fortfarande i öppenvård eller har kommit tillbaka för att det stökat till sig. Till de senare hör Jimmy, 18, som flyttade hem till egen lägenhet men som ringde och ville ha mer tid på Linden. Jag vet inte varför jag började strula, det blev bara så. Jag praktiserade som kock på en restaurang och det var kul men blev stressigt. Du vet, när man kommer härifrån är man inte så van. Nu när jag kommer hem ska det gå bra för jag ska ha sånt där LSS eller vad det heter. Och så ska jag ha halvtidspraktik någon annanstans. Just möjligheten att ta tillbaka och reparera är en stor fördel med MultifunC, tycker Anna Lind och Britt-Marie Holmqvist. De ingår i ett av Lindens utredningsteam, och har nu möjlighet att se till att de mål de inledningsvis sätter upp faktiskt förverkligas ända ut i eftervården. Eller nästan i alla fall. Vissa placerande kommuner tycker att de har så bra egna lösningar att de inte vill ha familjeteamets hjälp när pojken kommit hem. Ungefär hälften har köpt eftervård och av de övriga har de flesta haft egna alternativ som varit rätt så bra, berättar Anna Lind. Fast i ett fall har det inte alls fungerat. Helheten är det bästa med MultifunC. Det gäller att sälja konceptet så att socialtjänsten förstår att man köper alla tre delarna. Vi måste bli ännu tydligare med att berätta hur vi vill att eftervården ska se ut. Vill de inte ha den, vad har de då själva att erbjuda? Man kan aldrig tvinga en kund att köpa något den inte vill ha, påpekar Britt-Marie Holmqvist. Anna Lind håller med men tycker att det krävs ett gemensamt engagemang om modellen ska fungera fullt ut. Ska MultifunC ge den effekt vi vill så måste socialtjänsten samarbeta med oss. Brister det ibland i samarbetet kring eftervården, så verkar samarbetet på avdelningen fungera desto bättre, trots att utredarna nu har en mycket större och övergripande roll än tidigare. Det är de som ska se till att behandlarna i miljöteamen håller sig på banan, och det är deras ord och bedömning som 4 SiStone nr

5 gäller. Varje vecka möts de utredare och behandlare som arbetar med en viss pojke för att strukturerat titta på de överordnade målen, hur det gått att uppfylla delmålen, vad som varit anledningen till att någonting gått snett och nästa veckas delmål. Det är viktigt att behandlingen fokuserar på det utredningen kommit fram till. Risken finns alltid att beteendet på avdelningen börjar styra vad som händer. Vi gnuggar allihop våra geniknölar för att komma på goda idéer, men Annas och min roll är att se till att man inte flummar iväg, säger Britt- Marie Holmqvist. Magnus Stadler, som är behandlingsassistent och ingår i ett av miljöteamen på Linden, tycker att det känns bra att få hjälp att hålla sig på spåret. Arbetet är oerhört psykiskt påfrestande och utan den här strukturen är det väldigt lätt att tappa fokus. Strukturen är en stor styrka i modellen. Den innebär trygghet för oss som personal, men även för ungdomarna. Direkt efter veckomötet har vi möte med pojken som hela tiden får fortlöpande information om hur det går för honom, berättar han. Bra modell. Martin Stadler och Peter Engman, behandlingsassistent respektive avdelningsföreståndare på Linden, tror på MultifunC. Även familjer och socialsekreterare bjuds in till regelbundna möten på avdelningen. Det sker en gång i månaden, berättar Magnus Stadler. Han, liksom Lindens avdelningsföreståndare Peter Engman, tror att den ökade kontakten med socialtjänsten, uppbackningen från föräldrar som får egen hjälp att fungera bättre, stödet till personalen och de individuellt anpassade behandlingsprogrammen tillsammans gör MultifunC till en bra modell. Men vissa saker behöver förbättras om arbetet verkligen ska fungera som det är tänkt. Det handlar framför allt om att se till att rätt pojkar behandlas. Det har bitvis varit svårt att fylla platserna. Hade urvalet varit större hade några av de ungdomar vi haft inte kommit hit, säger Peter Engman och förklarar att pojkarna måste ha förmåga att tillgodogöra sig behandlingens olika delar, såsom ART och teckenekonomi. Några pojkar har haft svårigheter att hantera vissa ART-moment, de kanske inte klarar gruppövningar och behöver mer tid på institutionen än vad som ingår i modellen. I stort sett tycker Peter Engman och Magnus Stadler ändå att det är stor skillnad mellan de pojkar som flyttar ut från Linden och de som åker hem efter en traditionell behandling. Den starka strukturen ger trygghet och någonting att hålla sig i. Att föräldrarna hela tiden fått eget stöd, har varit involverade i det som hänt på avdelningen och dessutom får fortsatt hjälp när deras barn kommer hem betyder mycket. Pojkarna slipper ta ensamt ansvar för att livet hemma fungerar i praktiken. Britt-Marie Holmqvist är inne på samma linje. Det bästa är eftervården, att vi inte bara släpper ungen. Tillfredsställelse är som när en kollega i familjeteamet kom tillbaka från en familj i norra Sverige. Hon var strålande glad och sa att det gått så bra. Många frågetecken hade rätats ut och orosmoment försvunnit. Då är det roligt! Fotnot: Patrick och Jimmy har egentligen andra namn. >> Modell som prövas parallellt på norska och svenska behandlingshem Behandlingsmodellen Multifunktionell behandling på institution och i närmiljö, MultifunC, utgår från kunskapsöversikten Institutionsbehandling av ungdomar, som psykologen Tore Andreassen tagit fram på uppdrag av SiS, Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS), och norska barn- och familjedepartementet. MultifunC prövas samtidigt på två SiS-institutioner och sex norska behandlingshem. I Sverige ansvarar IMS för en implementeringsstudie, medan Norge kommer att göra en evalueringsstudie som ska visa på modellens resultat. Behandling med MultifunC inleds med utredning och behandling under sammanlagt 6 7 månader och följs av uppföljning och eftervård i 3 4 månader. Unikt för MultifunC är att funktionerna utredning, behandling och eftervård utgör ett integrerat helhetsprogram. Tät samverkan mellan olika specialistteam möjliggör behandling under relativt kort tid. Under utredningsfasen används YLS/CMI (Youth level of Service/ Case Management Inventory) och ASEBA (Achenbach s System of [ FAKTA MULTIFUNC ] Evidence-Based Assessment). Dessutom utreds den unges responsivitet (mottaglighet för behandling), skolkunskaper, läs- och skrivförmåga samt familjens och nätverkets resurser. I behandlingsasrbetet används KBT, Motiverande samtal (MI), ART samt teckenekonomi. Familjearbetet bygger på principer från Multisystemisk terapi (MST) och Parental Management Training (PMT). I eftervården riktas insatser mot den unges familj, nätverk, skola och fritid och syftar till en prosocial anpassning. Skolarbetet innebär grundskoleundervisning, specialpedagogiska insatser och integrering i normal skolgång. Socialtjänsten är uppdragsgivare och deltar i arbetsmöten och nätverksmöten vid inskrivning, utredning, behandlingsplanering och uppföljning. Det är socialtjänsten som ansvarar för beslut om boende och insatser efter tiden på institutionen. Läs mer om MultifunC. SiStone nr

6 Unik modell. I MultifunC utgör funktionerna utredning, behandling och eftervård ett integrerat helhetsprogram. Tät samverkan mellan olika specialistteam möjliggör intensiv behandling under relativt kort tid. Patrick har blivit en tänkande kille >> Det har varit lite skavsår under processens gång, vilket inte är så konstigt. När den unge inte riktigt passar in i strukturens alla vinklar och vrår tycker jag att man ska titta på programmet, och det har de gjort. Håkan Hansson är Patricks socialsekretare. Han har haft honom som sitt ärende sedan årsskiftet men har följt hans kontakter med socialtjänsten sedan våren Man har prövat olika lösningar på hemmaplan med bland annat MST-liknande team och placeringar på andra SiS-institutioner, men ingenting har förändrats. Inte förrän nu. Patrick är väldigt annorlunda mot i mars. Han har blivit en tänkande kille. Bara att höra honom reflektera över sitt liv, det var inte möjligt för ett halvår sedan. Han har mognat, men han har också blivit rejält skrämd av institutionsplaceringen den här gången. Han har fått en realistisk bild av vad institutionslivet handlar om, säger Håkan Hansson. För Patricks del har familjearbetet betytt mycket. Föräldrarna har haft kontakt med socialtjänstens familjearbetare i flera omgångar, men har alltid varit negativa och skeptiska. Nu har allt fungerat över förväntan. Lindens familjeteam har lyckats skapa en bra arbetsrelation byggd på förtroende. Patrick har berättat att han och föräldrarna har blivit kärleksfullare mot varandra. Det är hans egen formulering kärleksfulla. Man bli så glad för han är värd det. När SiStone talar med Håkan Hansson ska Patricks fortsatta eftervård snart upp i socialnämnden. Risken är stor att förvaltningens ledning och socialnämnden tycker att kommunens egna familjebehandlare kan gå in och ta över, i stället för att, som planerat, låta Lindens familjeteam arbeta med Patrick och hans familj åtminstone året ut. Jag är beredd på en diskussion. Det här gäller inte lådor och kartonger som kan bytas ut, utan människor. Allt handlar numera väldigt mycket om kronor och ören, säger Håkan Hansson. Birgit Nykvist, som haft 17-årige Peter placerad på Linden, har inte haft svårt att få sin socialnämnd att säga ja till eftervård. Det är hon glad över. När Peter började fungera dåligt efter några månader hemma kunde familjeteamet snabbt ta tillbaka honom till Linden. Efter några nätter på institutionen prövas nu en ny lösning där Peter bor hos en annan förälder än tidigare. Birgit Nykvist tycker att eftervården känns som en stor trygghet. Själv hade hon inte hunnit ha den kontakten med Peters familj som familjeteamet har. Dessutom tror hon mycket på modellen med korta placeringar och fokus på flytten hem. När man varit placerad under jättelång tid, och jag har haft unga som varit borta både tre och fyra år, går det nästan inte att flytta hem igen. Ungdomarna blir vårdberoende och svåra att få ut, säger hon. 6 SiStone nr

7 Östersjöstaterna satsar på utbildning om barnhandel Nu samordnas kunskaperna om barn som utsätts för trafficking. Experter från tio länder har bildat en grupp som nu ska utbildas tillsammans. Två av deltagarna kommer från SiS. Handel med barn är en internationell > fråga. För att de som drabbas ska få så bra hjälp som möjligt måste länder jobba tillsammans, oavsett om det handlar om att barn säljs som sexslavar eller om det är deras arbetskraft som är till salu. Östersjöstaternas råd, där länderna runt Östersjön plus Norge och Island ingår, har sedan några år en särskild enhet för barn i riskzon. På olika sätt försöker The Working Group for Cooperation on Children at Risk, WGCC, se till att professionella som arbetar med utsatta barn i regionen kan ha utbyte av varandras kunskaper. Enheten arbetar med flera prioriterade områden som rör barn som far illa, och 2003 beslutades att ensamkommande barn och barn utsatta för människohandel är en grupp att sätta fokus på. Eftersom Ukraina, Moldavien och Vitryssland är länder med stor erfarenhet av trafficking ingår även de i samarbetet, trots att de inte är medlemmar i Östersjöstaternas råd. De länder från rådet som deltar är Danmark, Sverige, Estland, Litauen, Lettland, Polen och Ryssland. Lars Lööf, som är chef för barnenheten, berättar att arbetet inleddes med en kartläggning av de resurser de olika länderna har för att hantera barn som utsatts för människohandel. Vi undersökte kompetensen när det gäller omhändertagande, skydd och rehabilitering. Efter att ha samlat in uppgifter från statliga myndigheter och olika experter visade det sig snabbt att det finns väldigt lite professionell erfarenhet, säger han. Sedan några månader arbetar ett femtiotal experter med att minska den kunskapsbristen. Socialarbetare, psykologer, terapeuter och andra med funktioner inom vården av utsatta barn i regionen genomgår ett drygt ettårigt utbildningsprogram bestående av seminariedagar som hålls i de olika länderna. Utbildningen tar upp olika steg i den hjälp barnen Utsatta och ensamma. Det finns än så länge för lite kunskap om hur barn som säljs som sexslavar eller arbetare bäst blir hjälpta. SiS deltar i en utbildning som ska öka kompetensen och samarbetet i länderna kring Östersjön. Foto: Mikael Andersson/Mira behöver. Från de första insatserna, som kan handla om en skyddad tid på institution med möjlighet att andas ut, tänka efter och kanske känna hopp, till den psykologiska rehabiliteringen och så småningom återvändandet. Deltagarna får ökad kunskap och möjlighet att bilda nätverk över gränserna. Diskussionerna genererar olika idéer. Det har till exempel dykt upp tankar om att knyta institutioner i olika delar av regionen till varandra, säger Lars Lööf. Av Sveriges sju deltagare i utbildningen kommer två från SiS. FoU-direktör Nils Åkesson är ordförande för den svenska gruppen, och han har sällskap av Nick Dovik som är institutionschef på Utredningshemmet i Hässleholm. Dit kommer sällan ungdomar som utsatts för regelrätt trafficking, men Nick Dovik tycker att utbildningen höjer medvetenheten. Det finns olika sorters barnhandel och vi har haft enstaka ärenden där vi haft misstankar. Kanske har vi varit alltför fokuserade på att det handlat om prostitution och inte sett de bakomliggande faktorerna, säger han. Även om ganska få barn som utsatts för människohandel hittills har kommit till SiS tror han att institutionerna skulle kunna fylla en viktig funktion. Livrädda barn behöver andrum och skydd, inte minst om de jagas av kriminella organisationer. Rädslan gör dem rymningsbenägna och de behöver hjälp att sätta stopp för sig själva, förklarar han. På Johannisbergs ungdomshem i Kalix placeras de ungdomar som ska utvisas till sina hemländer efter avtjänad sluten ungdomsvård. Där har det blivit tydligt hur viktig kontakten med det mottagande landet är. Nick Dovik tror att nätverken som skapas på utbildningen kommer att vara viktiga när de väl behövs. Vi träffar nyckelpersoner och får ansikten på namnen. Får jag ett konkret ärende från Polen eller Lettland, då vet jag vem jag kan tala med. Birgitta Hedman-Lindgren Läs mer om WGCC och utbildningsprogrammet. SiStone nr

8 [ AVVIKNINGAR LVM ] Goda relationer viktigt för bra vårdresultat Dagar fulla av innehåll, och starka band mellan intagna och behandlare. Det är vad som kan få LVM-klienter att stanna på institutionen, skriver Bengt Svensson i en ny bok om avvikningar. Använd avvikningarna i behandlingen, är hans uppmaning. Dom ska göra något åt saken. Inte > göra något värre, det ska bli staketer eller förbjudna permissioner och sådär. Nej, tvärtom. Dom ska lösa problemen på ett rätt sätt. Rätt personal, mycket aktiviteter att man inte har tid att tänka på rymning, eller bli knarksugen. Såna positiva saker. Det säger Afonso, 39 år, intagen på Hornö LVM-hem. På sin lite knackiga svenska formulerar han samma slutsats som Bengt Svensson kommer fram till i sin bok om avvikningar inom LVM-vården. 8 SiStone nr Bengt Svensson är docent i socialt arbete vid Malmö högskola. Hans intresse för avvikningar väcktes när han gjorde en studie om tvångsvård på det som i dag är Håkanstorps ungdomshem. Då var institutionen fortfarande ett LVM-hem. Han slogs av hur mycket av verksamheten som gick ut på att förhindra avvikningar. Trots att det fanns galler och låsta dörrar, och trots att personalen kontrollerade klienterna på natten och på utflykter så avvek klienterna. De pratade också ofta om avvikningar med varandra. Det fick Bengt Svensson att fråga sig hur klienter och personal ser på avvikningar från tvångsvården. Under framför allt åren 2002 och 2003 intervjuade han därför 75 klienter och 32 anställda på fyra institutioner: Hessleby behandlingshem, Hornö LVM-hem, LVM-hemmet Rebecka och Runnagården. Enligt Bengt Svenssons forskning innehåller varje avvikning vissa steg, och planeringen sätter ofta igång så fort klienten vaknar upp från avtändningen. En del klienter planerar avvikningarna noga och har relativt goda Bengt Svensson ekonomiska resurser för att klara sig, andra rymmer spontant med sämre resurser. Tillfället uppenbar-ar sig ofta i stunder då kontrollen är lägre, som vid besök hos läkare eller på öppen institution i slutet av vårdtiden. Men det har också hänt att klienter hotat sig ut med blodfyllda injektionssprutor. Tiden på rymmen varierar, vissa klienter hittas ganska snart, andra lyckas hålla sig borta flera veckor. Majoriteten återgår till missbruk på den nivå de befann sig innan LVM-tiden, och det är inte ovanligt att heroinister tar överdoser. Att klienterna avviker beror ofta på att de har ett sug efter livet på utsidan, det kan handla om att skaffa droger, att träffa nära och kära, eller att bara få ett avbrott i vardagen. Dessutom finns en rad så kallade push- och pullfaktorer inne på institutionen som spelar roll, förklarar Bengt Svensson. Pushfaktorer, som knuffar iväg klienten, är bland annat vantrivsel, tristess, grupptryck, längtan efter protest, eller stundens ilska. Pullfaktorerna, som håller kvar, är fysiska hinder som låsta dörrar och stängsel, sociala band till kamrater och personal, belöningar och straff i nuet eller i framtiden. Det är de faktorerna som personalen bör utgå från för att motverka avvikningar. När det är ett gott klimat på institutionen så minskar avvikningarna, säger Bengt Svensson. Hans slutsats är att det behövs bra relationer mellan personal och klienter och mer innehåll i vården. Tvångsvård är en balansgång mellan kontroll och vård. Klienterna är ju inte inlåsta för att de har begått brott. Därför är det olyckligt om kontrollen får för stor plats för då är det bara den som klienterna uppfattar, säger han. Avgörande är alltså att personalen lyckas skapa goda relationer till klienterna. Många klienter berättar att de inte avviker om de är utanför institutionen tillsammans med sin kontaktperson. Jag var på väg att rymma igår. Men samtidigt så nej, jag vet inte. Jag gillar Lotta också så det är svårare när man har någon med sig som man tycker om, berättar Malin på Rebecka. Andra avviker ändå, men är noga med att säga till kontaktpersonen att inte ta det personligt. Det bekräftar att relationsbygget är viktigare än stängslet. Men det är ingen lätt uppgift att bygga bra relationer, säger Bengt Svensson. Han har frågat klienterna vad som krävs för att de ska få förtroende för personalen. I deras recept ingår att behandlarna inte ska låta andra veta allt >>

9 [ AVVIKNINGAR LVM ] Illustration: Diana Reybekiel SiStone nr

10 [ AVVIKNINGAR LVM ] som klienterna berättar. Generellt sett är personalen duktig på att urskilja vad de ska föra vidare och inte. Men det finns förtroenden man inte ska ha. Därför måste personalgruppen ha diskuterat hur man ska agera om en klient till exempel berättar att han eller hon har blivit utsatt för incest i barndomen. Det är också ett dilemma att institutionen ofta har fått ett utredningsuppdrag av klientens hemkommun. I utredningen kan det vara frestande att lämna ut även personliga förtroenden. Förutom förtroende efterlyser klienterna i studien nästan unisont mer aktiviteter. Eftersom de kommer från ett aktivt liv på utsidan (även om aktiviteterna ofta är mer eller mindre destruktiva) upplevs tvångsvården ofta som en enda lång väntan framför teven. Personalen borde bli ännu bättre på att fylla dagarna med meningsfulla aktiviteter som inte behöver handla om djupgående behandling, menar Bengt Svensson. Annars handlar dagarna om att slappa och prata med andra klienter om det man har gemensamt, nämligen droger, kriminalitet, personalens avigsidor och längtan ut, säger han. Bengt Svensson är medveten om att alla klienter inte vill aktivera sig, men föreslår att de varje vecka kan få välja mellan att vara i en vilogrupp eller en aktivitetsgrupp. Då får de åtminstone sina förväntningar på tvångsvården uppfyllda. Man ska komma ihåg att många av dem varit med om kvalificerad vård på frivilliga behandlingshem där de har fullt upp från morgon till kväll. Bengt Svensson har inte fått känslan av att en avvikning spolierar det fortsatta arbetet på institutionen. Ingen moraliserar över det som hänt. Samtidigt anser Bengt Svensson att institutionerna kan bli mycket bättre på att utnyttja avvikningarna i den efterföljande vården. Man bör bygga upp systematiska program för att prata om avvikningen. Den innebär ju oftast att klienten återgår till missbruk. Vad hände? Var det bra eller dåligt? Hur kändes det? Vilka lärdomar kan klienten dra av återfallet? För att lyckas med sådana samtal krävs återigen att klienten har förtroende för personalen som har hand om samtalet, enligt Bengt Svensson. Trots svårigheterna i balansgången mellan relationsbygge och kontroll är han alltså övertygad om att det förra är det viktigaste. Åsa Bolmstedt Fotnot: Boken kommer att kunna beställas från förlaget nästa år: Bengt Svensson, Avvikningar, Carlsson bokförlag En avviker, en gör det inte. Johan, till vänster, vill inte förstöra chansen till subutexbehandling och har valt att inte sticka från Hessleby. Här är han i samspråk med behandlingsassistent Maria Gustavsson. Peter har däremot avvikit två gånger. Foto: Hans Runesson Om det varit mer låst hade jag nog stuckit Johan har varit på Hessleby behandlingshem i över tre månader utan att avvika. Till skillnad från Peter, som gett sig iväg två gånger, ser han 27-behandlingen som en chans han inte får sumpa. Det är skönt att slippa institutionen. Slippa regler och personal och > få göra som man vill. Jag rymde inte för att jag ville knarka, jag var bara trött på allt det här. Peter sitter vid ett av borden utanför klienternas och personalens gemensamma kafeteria på Hessleby behandlingshem i Mariannelund. Han är nyss fyllda 30 år och har ett LVM för femte gången. Senaste avvikningen är i färskt minne. Peter kom tillbaka till Hessleby för bara en och en halv vecka sedan, efter två veckor hemma i Göteborg. Den tiden räckte. Jag visste att jag skulle hit igen men för stunden kändes det skönt. Sedan började jag bli dålig, man måste ju vara ute och fixa pengar varje dag. Jag tröttnade helt enkelt. Sist när jag var på rymmen kom snuten hem till min mormor och hämtade mig, så den här gången fick jag gå upp klockan sju varje morgon ifall de skulle komma nu också. Det blev för mycket till slut så jag ringde hit och åkte tåg tillbaka, berättar han. Peters avvikning var av det vanligare slaget på Hessleby. Han bodde på öppen avdelning och traskade helt enkelt iväg när ingen såg. Sedan var det inga problem att ta sig vidare med buss och tåg. Avvikningen blev en andningsventil för Peter som inte har någon lust att sluta med drogerna och som har svårt att se hur en bra framtid kan se ut. Att tvång inte kommer att få honom motiverad, det är han däremot ganska säker på. Efter två månader på Hessleby har Peter hunnit avvika två gånger. Johan, som är 24 år och som bott på LVM-hemmet i över tre månader, har valt att inte ge sig iväg. Han delar Peters kritiska syn på tvångsvården och är arg över att den frivilliga vård han sökte för sitt missbruk dröjde så länge att han tappade sugen och blev omhändertagen i stället. Däremot vill Johan inte riskera den efterlängtade 27- placering i Ramlösa med subutexbehandling, som är hans mål. Den är en bra morot som jag kanske 10 SiStone nr

11 Relationsbyggande. Institutionschef Gunnar Hansevi (t.h.) och biträdande institutionschef Roger Lönn tror att Hesslebys satsning på brukarråd, samvaro i kafeterian och att samma kontaktperson följer en klient under hela LVM-tiden, hjälper till att bygga relationer och minska känslan av maktlöshet. Foto: Hans Runesson sabbar om jag sticker. Det är klart att jag haft tankar på att rymma men jag har aldrig gjort det. Man skjuter bara på problemet och får LVM i sex månader lik förbannat. Fast hade det varit mer låst och inhägnat, och vi inte fått bo så här öppet, då hade jag nog stuckit. Nu hittar man sina rutiner, dagarna går. Vi snickrar och fikar och i dag ska vi åka och bowla, säger Johan. Till skillnad från Peter deltar han även i frivillig samtalsterapi vid sidan av de ordinarie samtalen med sin kontaktman. Institutionschef Gunnar Hansevi känner till innehållet i Bengt Svenssons bok (se föregående uppslag) eftersom en del av intervjuerna om avvikningar gjordes på just Hessleby behandlingshem. Innan Bengt åkte härifrån sa han Kom ihåg att i princip alla här sagt att det är för mycket dötid. Jag tycker inte att det är det. Tittar vi på det konto som är klienternas aktiviteter är vi säkert ledande inom hela LVM-vården. Aktiviteterna kolliderar med varandra. Ska vi åka på speedway i kväll eller göra något annat? Ska klienterna gå i terapi eller spela bowling? Gunnar Hansevi, och biträdande institutionschefen Roger Lönn, vet mycket väl att tvånget inom LVM ofta upplevs som mycket kränkande. De tror båda att Hesslebys satsning på brukarråd, samvaro över gränserna i den gemensamma kafeterian och modellen med att samma kontaktperson följer en klient under hela LVM-tiden, från låst avdelning till utskrivning, hjälper till att bygga relationer och minska känslan av maktlöshet. Mycket har dessutom hänt på senare år. Numera används avvikningarna till exempel aktivt i behandlingen. I dag använder vi systematiskt återfallen i samtalsserien, säger Gunnar Hansevi. Tidigare jobbade vi inte så strukturerat med avvikningarna. Nu har vi ett antal mallar att arbeta efter när det gäller återfallet och triggersituationen. Det är viktigt att inte låta saken vara och tysta ner. Tvärtom ska ett återfall leda till ett himla ståhej, tycker jag. Fast det handlar inte om att vara konfrontativ, inflikar Roger Lönn. Det gäller att göra avvikningen och återfallet till ett gemensamt problem och diskutera hur det kan undvikas i framtiden. På SiS huvudkontor förs statistik över avvikningarna på samtliga institutioner, både på LVM-hem och på särskilda ungdomshem. Målsättningen är att minska antalet avvikningar, och från dem som har ovanligt många krävs en särskild åtgärdsplan. Gunnar Hansevi har inte fått något sådant krav men institutionen inleder ändå vid årsskiftet ett arbete med att gå igenom omständigheterna kring varje enskild avvikning. Redan nu görs riskanalyser, något som bland annat resulterat i [ AVVIKNINGAR LVM ] att utflykter till en viss stad som många rymmer från dragits in, att marknader och vissa andra aktiviteter undviks och att klienter som fått negativa besked hålls under noggrann uppsikt. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg vilken verksamhet man jobbar med, betonar han. Precis som Peter, som stannar kvar på grund av öppenheten, tror Gunnar Hansevi att fler restriktioner och mer inlåsning ökar missnöjet och känslan av kränkning. Visst ska vi arbeta för att få ner antalet avvikningar eftersom de innebär att klienter är ute och drogar, far illa och begår en hel del brott. Å andra sidan ligger det i sakens natur att man inte vill stanna här. Det finns aldrig någon garanti för att klienterna inte avviker så fort de flyttar ut på öppna avdelningar, men inom ramen för tvånget har en klient rätt att leva ett så normalt liv som möjligt. Det brukar jag säga när personalen kräver lite mer fyrkantighet, och det är viktigt att lyfta fram när det finns krav på hårdare tag. Johan och Peter har fikat färdigt och Peter ska tillbaka till den låsta avdelning dit han fått flytta efter sin senaste avvikning. De får frågan vad som behövs för att det ska kännas mer okej att stanna kvar på ett LVM-hem. Johan svarar snabbt att det borde gå snabbare för motiverade klienter att komma iväg på en 27-placering. Peter däremot, har ingen aning. Ärligt talat tror jag inte att det finns någonting man kan göra för att förhindra rymningar. Birgitta Hedman-Lindgren Finns inte klienterna hos oss kan vi inte utföra vårt uppdrag >> I fjol skedde totalt 445 avvikningar från LVM-hemmen. När klienter avviker från 27-placeringar (alltså vård utanför institutionen i slutet av LVM-tiden) kallas det inte avvikning utan vårdavbrott. Förra året skedde 392 sådana vårdavbrott. En jämförelse mellan första halvåret 2005 och samma tid i år visar att antalet avvikningar är relativt oförändrat. I SiS verksamhetsplan för 2006 står att ambitionen är en minskning av avvikningarna inom LVM-vården, och ett första steg är en uppföljning och analys av årets första kvartal. LVM-hem som anses ha ett högt antal avvikningar i förhållanden till antal ärenden ska lämna in en åtgärdsplan som visar vilka insatser som planeras. Hittills har ett LVM-hem avkrävts en sådan plan. SiS planeringsdirektör Maria Åberg håller med Bengt Svensson om att starka relationer, bra samtal och meningsfulla aktiviteter minskar risken för avvikningar. Där kan det finnas en del att göra, tror hon. Målet är att vi ska utföra vårt uppdrag på ett så intelligent och medvetet sätt som möjligt. Om klienterna inte finns hos oss kan vi inte utföra det alls, och de som avviker brukar dessutom råka väldigt illa ut, säger Maria Åberg. Hon betonar vikten av att de institutioner som ligger högst verkligen gör genomtänkta analyser av riskfaktorerna, och presenterar förslag på hur de ska komma tillrätta med problemet. SiStone nr

12 Statlig utredning vill öka användningen av LVM I ett delbetänkande ur den statliga tillsynsutredningen föreslås ökad kontroll av att kommuner sköter missbrukarvården. Respekten för lagstiftningen måste bli större. Gör Ett kontrakt för livet till en > permanent verksamhet, ge länsstyrelserna och Socialstyrelsen 30 nya tjänster för tillsyn av hur kommunerna sköter missbrukarvården och sprid mer information om tillämpningen av LVM. Det här är något av innehållet i delbetänkandet En bättre tillsyn av missbrukarvården. Betänkande betonar kraftigt vikten av att kommunerna använder sig av LVM-vården, och att länsstyrelserna får förutsättningar att kontrollera att de verkligen gör det. En bättre tillsyn av missbrukarvården ingår som tilläggsuppdrag i en större statlig utredning om tillsynen inom socialtjänsten. I den utredningen, som ska redovisas först nästa sommar, ska bland annat SiS egen tillsyn behandlas. I tilläggsuppdraget ligger fokus mycket på hur den, enligt utredaren Kjell Stridsman, nedprioriterade missbrukarvården ska fungera bättre. Inte minst intresset för att använda och respektera LVM-lagstiftningen måste öka. Om det finns en inofficiell policy i kommunen om att inte tillämpa LVM/LVU är detta ett principiellt ställningstagande som får betydelse i individuella ärenden, vilket är oacceptabelt och står i strid med de grundläggande principerna i socialtjänstlagen, skriver utredaren. Han slår också fast att de fall där personer dött av sitt missbruk för att kommuner inte använt sig av lagen, visar att det finns starka skäl att skärpa tillsynen. Enligt utredningen kan det göras på flera sätt. Ett förslag är alltså att länsstyrelserna och Socialstyrelsen tillsammans får resurser till ytterligare ett trettiotal tjänster för tillsyn av missbrukarvården. Här betonar utredaren att det särskilt när det gäller tvångsvård är viktigt med en omfattande tillsyn. Ett annat förslag är att staten ökar sin styrning av, och ansvar för, missbrukarvården genom att permanenta Ett kontrakt för livet, och att Socialstyrelsen får i uppdrag att sprida kunskap om hur LVM/LVU ska tillämpas. Dessutom efterlyser utredaren en bättre kartläggning av hur kommunerna sköter missbrukarvården. Därför behövs en utbyggd statistik inom missbruksområdet. Det var dåvarande socialtjänstministern Morgan Johansson som för två år sedan tillsatte utredningen. Sedan dess har Sverige bytt regering och det blir den nuvarande ministern, Maria Larsson, som får ta ställning till utredarens förslag. Birgitta Hedman-Lindgren Läs delbetänkandet. Maria Larsson blir SiS minister >> Sveriges nya folkhälso- och socialtjänstminister heter Maria Larsson. Hon efterträder Morgan Johansson på posten som den minister som är politiskt ansvarig för SiS verksamhet. Maria Larsson Maria Larsson är kristdemokrat från Gnosjö, utbildad lärare och riksdagsledamot sedan Under tiden i riksdagen har hon bland annat suttit i arbetsmarknadsutskottet, näringsutskottet, jämställdhetsrådet och utrikesnämnden. Maria Larsson är förste vice ordförande i Kristdemokraterna och var en av dem som var aktuell som partiledare efter Alf Svensson. Den posten gick till Göran Hägglund som nu blir socialminister och chef för socialdepartementet. Statssekreterare hos Maria Larsson är Ragnwi Marcelind. Hon har varit riksdagsledamot ( ) för Kristdemokraterna, senast som ordförande i bostadsutskottet. Dessförinnan arbetade hon som organisationssekreterare på Kristdemokraternas partikansli ( ). Hon har också varit ordförande i Mittengruppen i Nordiska Rådet och distriktsordförande för Kristdemokraterna i Gävleborg. Allt fler droger i Göteborg >> Fortsatt stark ställning för GHB, fler nya droger än på andra orter och en ökning av antalet ungdomar som regelbundet berusar sig liksom av personer som missbrukar kokain. Det visar en lägesrapport från Göteborgs informationscentrum för alkoholoch narkotikafrågor, Kunskapskällar n. Socialtjänst, polis, sjukvård, frivård och frivilligorganisationer har fått svara på frågor om droger och missbruk Även om många talar om en oförändrad situation finns vissa orostecken. Informationen kommer även i fortsättningen att samlas in var sjätte månad. Ladda ner rapporten. 12 SiStone nr

13 Socialtjänsten i Gävle letar efter hålen i budgeten Gör socialtjänsten rätt saker, på rätt sätt och tillräckligt effektivt? Det vill Socialtjänst Gävle veta och låter en extern revisionsfirma hitta svaren. Bakgrunden är stora årliga budgetunderskott. Ännu ett stort underskott väntar vid > årets slut, trots engagerad personal som försöker göra ett bra jobb. För Socialtjänst Gävle, som Gävle kommuns IFOverksamhet kallas, blir det åter röda siffror på åtskilliga miljoner och ledningen har tröttnat på att bara skicka ut dystra besked till sina handläggare. Vi har kommit till vägs ände. Vi har väldigt god koll på ekonomin men pengarna räcker ändå inte, säger Jim Salamon som är chef för den sociala enheten. Han och resten av ledningsgruppen för Socialtjänst Gävle vill veta vad underskotten egentligen beror på. Eller rättare sagt, om någonting kan och bör göras annorlunda. Därför ska en stor fristående revisionsbyrå göra en ordentlig genomlysning av socialtjänstens ekonomi. En extern revision är inte det första man kopplar ihop med budgetunderskott på kommunal nivå, men Jim Salamon ser inga alternativ. Dels vill han att utomstående gör en oberoende analys av om socialtjänsten gör det den ska, dels är han rädd om sin personal. Skickas det hela tiden ut signaler om hur viktigt det är att hålla budgeten, och man ändå aldrig lyckas göra det, får handläggarna aldrig någon positiv feedback. Det kommer bara kritik. Man frågar sig om man gör för mycket eller fel saker, och om man inte är tillräckligt duktig eller nog effektiv. Socialt arbete handlar ju väldigt mycket om att vilja göra gott, och upprepade signaler om ineffektivitet gör att socialarbetare känner sig klämda, säger han. Diskussionerna om en extern revision inleddes i våras, och revisionsbyrån som fick uppdraget ska redovisa sitt resultat i slutet av oktober. Frågan är förstås vad som händer om revisorerna hittar verksamhet som socialpolitikerna tycker sig Eviga underskott. Varför räcker aldrig pengarna? Det undrar socialtjänsten i Gävle som dras med eviga underskott i budgeten. Nu ska en revisionsbyrå se över om arbetet kan utföras på ett mer effektivt sätt. Foto: Ester Sorri/Pressens Bild kunna stryka. Jim Salomon är inte orolig. Det finns knappast någonting som går att skära bort. Det mesta som görs är sådant som regleras genom olika lagar och som inte är förhandlingsbart. Dessutom är tonen inte särskilt hård mellan tjänstemän och politiker. Vi möter förståelse för att vår verksamhet kostar pengar, men vi vill ändå göra revisionen för att se om vi missar något som andra kan se. Vi tror inte att vi gör onödiga saker utan skulle nog kunna utveckla arbetet ännu mer om vi hade pengar, säger han. Just detta kanske bidrar till svårigheten att hålla igen. När det gäller socialt arbete finns hur mycket som helst att göra, behoven är enorma och socialtjänstens uppgifter växer hela tiden. Då kan det vara svårt att bromsa, ta ett steg tillbaka och se vad som möjligen kan stå tillbaka till förmån för det som absolut måste göras. Jag tycker egentligen att alla kommunledningskontor borde ha specialister som kunde gå igenom kommunens olika verksamheter. Det är så lätt att bli blind när man befinner sig mitt i dem, säger Jim Salamon. Birgitta Hedman-Lindgren > Tips till redaktionen? Kontakta oss! sistone@stat-inst.se SiStone nr

14 Lycklig i landet. I odlingslandet på Stigbyskolan känner Ali harmoni och glädje. Det är inte många tvångsomhändertagna ungdomar som kan röra sig så fritt hela dag Gröna fingrar på Stigbysk Ali på Stigbyskolan har gröna fingrar och njuter av att odla i stället för att bryta ner. I parkutbildningen ersätts destruktiva tankar av omsorg om det som växer. I Alis rum på den låsta avdelningen > på Stigbyskolan tronar en gracil, röd blomsterstängel i fönstret. Utanför på det regnvåta gräset står ett litet växthus inslaget i plast, hans eget. I odlingslandet bland väldoftande bladpersilja och meterhöga solrosor har Ali hittat en plats där han trivs och här har han tillbringat många timmar med att så, vattna och till slut skörda. Kanske är det minnet av de där goda körsbärstomaterna som mamma odlade, kanske bara en ovanlig talang för att få frön att gro. Under de månader som Ali varit på Stigbyskolan på Visingsö har omsorgen om det som växer i jorden alltmer ersatt de destruktiva tankarna på brott och droger. Man blir lugn av att vara utomhus och röra på sig hela dagarna, säger han och borstar av sina jordiga jeansknän. Killarna i verkstan kallar oss som jobbar här ute för tjejer, men de är bara avundsjuka. Dessutom är det här ett ganska slitigt arbete. Ibland är man så slut efter en arbetsdag att man bara däckar när man kommer in på rummet. Arbetsdagen Ali talar om är i själva verket en av flera gymnasiekurser som pojkarna på Stigbyskolan har möjlighet att välja. Parkutbildningen drog igång för två år sedan när läraren Daniel Hörberg Björklund kom till Visingsö för att odla både växter och människor, som han uttrycker det. Intresset har varit stort och nu finns det varje dag pojkar som sköter om skolans park, klipper gräs, ser till att rabatterna prunkar och svarar för det gemensamma odlingslandet. Varje vecka under skördesäsongen drar man upp färska grönsaker och rotfrukter. Råvaror till glädje för dem som står för matlagningen på Stigbyskolan. Det är viktigt att odlingen inte är ett självändamål, säger Daniel Hörberg Björklund, som tidigare drivit en egen 14 SiStone nr

15 Tid för gemenskap. Pysslandet med grönsaker ger också tid för småprat och gemenskap. Här förbereds godsaker till köket på Stigby. Läraren Daniel Hörberg Björklund plockar blasten från palsternackor, Ali tar hand om sköljningen, medan Claudio tar bort fula blad från spetskålshuvuden. arna, konstaterar han. olan handelsträdgård. Vi ska inte odla en massa grönsaker och sedan dumpa dem på komposten. I stället ska ungdomarna känna stoltheten i att ta ansvar för något som ger konkreta resultat. Daniel Hörberg Björklund talar om att ta fasta på det positiva hos varje pojke och att våga låta sin egen entusiasm smitta av sig. Att han lyckats råder det inget tvivel om. Och att ansvar föder ansvar får han ständigt nya bevis på. Inte minst genom det engagemang som eleverna har visat i skötseln av växterna. Utan ungdomarna hade vi aldrig kunnat driva upp så många plantor som vi har gjort. Under vintern står plantorna inomhus under väldigt starkt ljus och slarvar man med vattningen torkar de snart ut. Men varje morgon har pojkarna gått Omväxlande arbete. Trädgårdsarbetet blev en positiv överraskning för Claudio som bara varit några dagar på Stigby. Det är kul att man får göra så många olika saker, säger han. Här vattnas plantorna i det prunkande växthuset. upp och vattnat, oavsett om jag varit här eller inte. För Ali är det självklart att ta ansvar för det som gror, inte minst i det egna växthuset. Under en period på rymmen var det främst avokadoträdet han bekymrade sig för. Skulle det klara sig när han inte var på plats? Väl tillbaka på Stigbyskolan fick han en chock när han såg hur det förut så välskötta växthuset förvandlats till en igenvuxen djungel. Jag blev så sur på mig själv, säger han. Att jag hade låtit det gå så. I framtiden tänker Ali vårda både sig själv och växterna bättre. Kanske blir det jobb som florist, resonerar han och berättar sedan om succén på Visingsös årliga skördefest. Under en enda dag sålde ungdomarna grönsaker för kronor. Vi stod där längs vägkanten och erbjöd våra grönsaker. Fattar du vi gjorde succé! Vi som bara har odlat i åtta månader sålde mer än dem som odlat här på ön i tjugo år. På frågan varför han tycker att odling är så kul svarar Ali utan att tveka: Det här är grymt. Vi skapar något levande, i stället för att bryta ner oss själva eller omgivningen. Text: Jessica Rydén Foto: Hans Runesson Fotnot: Ali och Claudio heter egentligen någonting annat. SiStone nr

16 Arbetsterapeuten kan vara nyckeln till framgång Glöm det där med pysseltanter. SiS arbetsterapeuter är en viktig grupp som kan betyda mycket för hur klienter och ungdomar får det efter utskrivningen. Ändå är de bara fem. Aktiviteter som ger vardagen innehåll och stärker självförtroendet. > Noggranna observationer av vad som fungerar mentalt och motoriskt, och av hur brister kan kompenseras. Kvalificerade utredningar fulla av handfasta råd till socialtjänsten. SiS arbetsterapeuter kan bidra med en hel del. Trots det är de bara fem. På bara fyra av totalt 47 LVM-hem och särskilda ungdomshem ingår deras yrkesgrupp i personalstyrkan, något som kan tyckas märkligt. Inom SiS vårdas många ungdomar och vuxna missbrukare med olika funktionsnedsättningar, både somatiska, psykiska och neuropsykiatriska. Arbetsterapeuter är experter på hur just nedsatta och försvunna funktioner kan stöttas och ersättas. Utan deras kunskap finns risk att en aldrig så väl förberedd fortsättning ute i samhället misslyckas, för att den som går vidare till praktik, skola eller eget boende saknar rimlig chans att klara det som krävs. SiS fem arbetsterapeuter har bildat ett nätverk för att få gemenskap och bli starkare som grupp. Marja-Leena Ritari som jobbar på Bergsmansgården är den enda arbetsterapeuten inom ungdomsvården. Hon arbetar med att stärka flickorna genom nivåanpassad sysselsättning som hon ser till att de klarar och mår bra av, men det hon och flickorna gör tillsammans fyller även en annan funktion. Jag arbetar både med akutplacerade flickor och med flickor som är inne för utredning. Vid utredningar använder jag aktiviteterna som grund när jag gör min bedömning. Alla bitarna kommer med: koncentration, uthållighet, instruktionsförståelse, noggrannhet, intresse och hur länge man orkar. När det gäller akutplacerade flickor handlar det om jagstärkande arbete, om att stanna upp i tillvaron och vara i det man håller på med här och nu, säger Marja-Leena Ritari. Hon tror att hennes observationer är viktiga. Upptäcker hon att en flicka har dålig finmotorik kan hon till exempel hjälpa till att tona ner en dröm om ett yrke som flickan aldrig skulle klara. Eva Johannesson och Carola Bonn som arbetar på LVM-hemmen Runnagården respektive Ekebylund hjälper socialtjänsten att ta reda på vilket stöd klienterna behöver. På Ekebylund finns många äldre Vi har ett syfte med pysslet: att se om funktionerna finns eller upptäcka vad personen behöver för att få ett bättre självförtroende. kvinnor som är både psykiskt och fysiskt handikappade. I Carola Bonns funktionsbedömningar inför hemgång tar hon reda på vad en klient klarar av. Hur måste bostaden anpassas och hur mycket tillsyn behövs? Kan man räkna med att kvinnan klarar av att handla, laga mat och sköta hygienen själv? Sedan hänger det på om hon kan hålla sig från drogerna, men jag kan berätta vilka möjligheter som finns att kompensera de funktioner som inte fungerar. På Runnagården finns numera två arbetsterapeuter. Eva Johannesson har fått en medhjälpare på deltid och tycker att hon möter respekt för sin yrkesroll. Hennes funktionsutredning AMPS (Assessment of Motor and Process Skills) ingår i LVMhemmets utredningsarbete, och hennes specifika kunskaper kan hjälpa klienterna när de lämnat Runnagården. Eva Johannesson berättar om kvinnan med en neuropsykiatrisk diagnos som hade kontakt med en arbetsterapeut i sin hemkommun. Henne kunde jag ringa och vi ordnade en vårdkedja för klienten. Fanns det fler arbetsterapeuter inom SiS kunde fler få det stödet. Vi som har samma utbildning talar ju samma språk. Förmodligen är det skönt för Eva Johannesson att tala med någon med samma jobb som vet vad en arbetsterapeut gör. Många har inte en aning. De fem är medvetna om att pysseltanter är ett begrepp som säkert dyker upp i fler än ett huvud. Visst har arbetsterapeuterna imponerande verkstäder för skapande verksamhet, och visst är lustfylld sysselsättning viktig, men det pågår hela tiden ett arbete när klienterna och flickorna vistas där. Ett arbete som annan personal inte utför när de rent allmänt pysslar i ett hobbyrum. Utan arbetsterapeuter tror jag att man missar att titta på vad varje person behöver för att komma vidare och få ut mer av stunden, säger Carola Bonn. Vi har ett syfte med pysslet. Syftet är antingen att se om funktionerna finns eller att upptäcka vad personen behöver för att få ett bättre självförtroende och våga ta steget att leva utan droger. Vi måste berätta hur vi tänker för annars tror folk att vi bara har roligt, säger Marja-Leena Ritari. Och visst, jag har det roligaste arbetet på Bergsmansgården, men det ligger jobb bakom. Arbetsterapeuternas nätverk, som även består av Runnagårdens Madeleine Leverin och Cecilia Österling på Renforsens behandlingshem, tänker kämpa för att få fler kollegor inom SiS. Vi ser det som en utmaning, förklarar Eva Johannesson. Hon och Madeleine 16 SiStone nr

17 Inga pysseltanter. Marja-Leena Ritari, Madeleine Leverin, Carola Bonn och Eva Johannesson ser gärna att SiS anställer fler arbetsterapeuter. Det skulle de intagna ungdomarna och klienterna må bra av. Och socialtjänsten skulle få mer hjälp att förbereda för livet efter utskrivningen. På bilden saknas Cecilia Österberg som arbetar på Renforsens behandlingshem. Foto: Ulla-Carin Ekblom Leverin har börjat arbeta med Runnagårdens kvinnor enskilt i stället för i grupp, vilket gör det lättare att följa upp och utvärdera arbetet. Förhoppningsvis ska det visa att verksamheten ger resultat och inte bara kostar. Men ibland är det enkelt att se att till synes svårförklarliga motgångar går lätt att vända bara rätt ögon ser på dem. Eva Johannesson berättar om kvinnan som ideligen kom tillbaka utan att ha klarat av AA-möten inne i Örebro. Ingen förstod varför. Hon kunde ju både delta i gruppövningar och tala inför andra. Till slut visade det sig att man skulle turas om att koka kaffe. Kvinnan saknade självkänsla och var osäker inför kaffebryggaren. När vi tillsammans kokat kaffe några gånger på bryggaren i AAlokalen kunde hon gå på sina möten. Birgitta Hedman-Lindgren Fotnot: Arbetsterapeutprogrammet blev högskoleutbildning i slutet av 1970-talet. I den treåriga utbildningen ingår bland annat sjukdomslära, psykologi, pedagogik och människans utveckling ur ett biologiskt perspektiv. I utbildningen ingår även att studera grundläggande arbetsterapi och vetenskaplig teori och metod, människan i aktivitet och handikapp och samhälle. Värdefulla men bortglömda >> Arbetsterapeuterna är uppskattade på sina institutioner. Även chefen för SiS enhet för vård och behandling lovordar dem, men han kan inte lova att de blir fler. Vi har både ungdomar och vuxna med funktionshinder, och arbetsterapeuterna kan utforma omgivningen efter det stöd som behövs. Deras funktionsbedömningar är mer vardagliga än många andra utredningar som görs inom SiS och är enkla för socialtjänsten att ta till sig. Tomas Ring, chef för SiS enhet för vård och behandling, är full av lovord. Men trots att han är medveten om att arbetsterapeuterna är en liten grupp, ser han inget sätt att göra den större genom direktiv uppifrån. Vilken personal som anställs är upp till varje institutionschef att bestämma. I det här fallet tror jag att man får visa på goda exempel, säger Tomas Ring. Han tror att SiS kommande regionalisering möjligen kan bli ett sätt för yrkesgruppen att växa. Kan institutioner i en region tillsammans anställa en arbetsterapeut som handleder personal, anpassar miljöer och gör funktionsbedömningar blir professionen kanske mer intressant. Vi försöker lyfta arbetsterapeuterna i olika sammanhang, men vi glömmer också bort dem. Det är ett dilemma att vara en liten grupp i ett stort kollektiv. Erik Lindkvist, biträdande institutionschef på Bergsmansgården, tycker att det är synd om arbetsterapeuterna glöms bort. De borde finnas på fler institutioner. Marja-Leena Ritari som arbetar på hans ungdomshem är värdefull. Vi har väldigt stor nytta av hennes bedömningar. Flickorna vill ofta så mycket men det blir ingenting av det, och då kan hon se varför. Runnagårdens chef, Eva-Lotta Ardermark, säger att Eva Johannessons funktionsbedömningar har en oerhört viktig roll i LVM-hemmets utredningsarbete. Dessutom ger aktiviteterna hos arbetsterapeuterna kvinnorna stärkt självförtroende och visar på sysselsättning att fortsätta med efter tiden på institutionen. SiStone nr

18 [ NY FORSKNING ] SiS familjearbete måste få bättre förutsättningar I en ny avhandling ser Martha Kesthely brister i SiS familje- och nätverksarbete. Det är viktigt att alla föräldrar involveras i behandlingen, annars drabbas de unga. Trots höga ambitioner och utbildningssatsningar bedrivs det fortfa- > rande för lite familjearbete inom SiS. Det anser Martha Kesthely i sin avhandling Jag vill att ni hämtar min mamma. I grunden finns goda möjligheter att arbeta med de intagnas föräldrar, men statusen på familjearbetet måste höjas inom SiS och det behövs mer kompetens, anser hon. Det ska finnas personal med utbildning i familjearbete på varje avdelning. En annan idé är att på regional nivå inrätta särskilda familjecenter som kan erbjuda både utbildning och konkreta tjänster till omkringliggande institutioner. Martha Kesthely är utbildad familjeterapeut och har på olika sätt arbetat med att utveckla familjearbetet inom SiS. Med familjearbete avses allt från information till föräldrar, till mer strukturerat stöd och ren familjeterapi. I sin avhandling har hon följt 6 av 21 behandlare inom ungdomsvården som under genomgick en skräddarsydd högskoleutbildning i familjearbete. Tanken var att undersöka vilka möjligheter och hinder det i praktiken finns för SiS-personal som vill arbeta med föräldrar. De tre avdelningar som är med i studien representerar olika behandlingskulturer och har skilda målgrupper, men sammantaget tror jag att de ger en god bild av villkoren för familjearbete inom hela SiS ungdomsvård, säger Martha Kesthely. Hon betonar att de insatser som trots allt kommer till stånd ofta håller hög kvalitet. Problemet är bara att det sker i alltför liten utsträckning. Vid de fältstudier som hon bedrev under ett antal veckor åren var totalt 24 ungdomar intagna på avdelningarna i studien. Med 15 av dem bedrevs någon form av familjearbete, medan nio blev utan. Hindren låg främst i yttre faktorer som ekonomiska ramar och organisation, säger hon. Det vill säga variabler som personalen hade svårt att påverka. Om man som behandlare ens ska överväga att sätta igång ett familjearbete krävs resurser, stöd från chefen och tydliga mandat. Höjd status. Varje avdelning på SiS särskilda ungdomshem ska ha personal med utbildning i familjearbete, anser Martha Kesthely som i sin avhandling har undersökt vilka möjligheter och hinder det finns för SiS-personal som vill arbeta med föräldrar. Foto: Hans Hammarskiöld/Tiofoto I sin avhandling beskriver Martha Kesthely att de förutsättningarna i praktiken ofta saknades. Många behandlare var så tyngda av praktiska sysslor att de försakade goda tillfällen att exempelvis prata med föräldrar på besök. En del organisationsproblem var högst påtagliga, som att föräldrar inte släpptes in på en låst avdelning. Andra handlade mer om personalens uppfattningar om familjearbete. På den slutna avdelningen hade man till exempel svårt att förstå att familjearbete inte enbart måste handla om i förväg planerade samtal, berättar Martha Kesthely. Hon tror inte att det finns någon optimal modell för hur arbetet ska organiseras, men noterar att det ur vissa aspekter är bra med en särskild funktion för familjearbete. 18 SiStone nr

19 [ NY FORSKNING ] Den avdelning som inrättat en speciell tjänst för arbetet med familjer utförde också i praktiken fler familjeprojekt än de andra avdelningarna. Nackdelen var att den familjeansvariga kände sig ganska ensam i sin roll och inte alltid lyckades påverka övrig behandlingspersonal. På två av tre avdelningar var socialtjänstens uppdrag ofta avgörande för huruvida anhöriga involverades i behandlingen eller inte. Men ett tydligt uppdrag innebär inte automatiskt att själva behandlingen håller god kvalitet, understryker Martha Kesthely. Den personal som genomgått en utbildning i familjearbete kände sig visserligen tryggare i mötet med föräldrar än tidigare, men fortfarande var det vanligt att man kände osäkerhet inför uppgiften. Få tvekade inför att ha kontakt med relativt välfungerande och sammanboende föräldrar, men komplicerade familjeförhållanden, missbruksproblem och språksvårigheter avhöll många från att närma sig föräldrar. Ett exempel är avdelningen där man tyckte det var problematiskt att bjuda in mamman till en flicka, eftersom mamman missbrukade. Detta trots att flickan blev ledsen av att inte få träffa sin mamma. Till slut kom ett möte till stånd, men eftersom socialtjänsten bestämt att flickan skulle flytta till ett nytt hem såg personalen föga anledning att inleda ett kvalificerat arbete med dem båda och uppmuntra fortsatta kontakter. För att utveckla personalens kompetens räcker det således inte med punktinsatser som tillfälliga utbildningsinsatser eller projekt, poängterar Martha Kesthely. Personalen måste erbjudas kontinuerlig handledning. Om man som behandlare ens ska överväga att sätta igång ett familjearbete krävs resurser, stöd från chefen och tydliga mandat. Är det då självklart SiS ansvar att bedriva familjearbete? Ja, svarar Martha Kesthley, men ansvaret för det delar man med socialtjänsten. Det viktiga är inte alltid vem som leder arbetet, utan att man tidigt gör en gemensam planering och bestämmer vem som ska ansvara för vad. Bristande samarbete mellan olika Martha Kesthely vårdgivare kan få förödande konsekvenser. På en avdelning fanns en tydlig planering för hur man skulle arbeta med en pojke och hans mamma, men planeringen föll helt när en psykolog kom in och ställde en ny diagnos. Inriktningen på behandlingen ändrades, pojken blev förbannad och frustrerad och mamman vågade inte följa den ursprungliga planen. Martha Kesthely hoppas att hennes avhandling ska leda till att SiS ledning diskuterar om man vill satsa på familjearbete eller inte. Att inte göra det vore att återgå till en förlegad institutionsvård, tycker hon. SiS riktlinjer är för diffusa när det gäller familje- och nätverksarbete. För både personalen och socialtjänsten borde det finnas mycket tydligt formulerat vad SiS ska kunna erbjuda i den vägen. Dessutom borde SiS inte bara ta in välfungerande behandlingsmetoder utifrån, utan även utveckla egna behandlingsmetoder för olika typer av familjesammanhang, tycker Martha Kesthely. I framtiden kommer familjearbetet att ha en mer självklar plats inom institutionsvården, tror hon. Jag tillbringade ett halvår på ett Familjecentrum i USA, där det var självklart att välkomna föräldrar och representanter för föräldraorganisationer i behandlingen. Här finns fortfarande en osäkerhet kring att arbeta så, men jag tror att det kommer att bli vanligare även hos oss. Det går aldrig att bortse från att relationerna till föräldrarna påverkar ungdomarnas utveckling. Jessica Rydén Beställ avhandlingen. Styrning krävs för lyckade projekt Gudrun Elvhage har disputerat med en avhandling om utvecklingsprojekten på SiS särskilda ungdomshem. Mer styrning behövs, anser hon. SiS FoU-direktör menar att mycket blivit bättre på senare år. För många projekt kan leda till projekttrötthet som gör att viktigt ut- > vecklingsarbete hämmas. I stället för att bädda för reformer och nya sätt att jobba ger utvecklingsprojekten institutionerna möjlighet att finansiera redan självklar verksamhet. De ger status och hjälper till att motivera och rekrytera personal, men de leder knappast verksamheten framåt. Det anser socionomen Gudrun Elvhage som nyligen disputerade med avhandlingen Projekt som retorik och praktik, om utvecklingsarbete på särskilda ungdomshem. I den undersöker hon hur några av SiS ungdomsinstitutioner organiserat sitt utvecklingsarbete och vilka effekter det fått för det fortsatta arbetet med vård och Gudrun Elvhage behandling. Avhandlingen tittar närmare på fyra särskilda ungdomshem och en friliggande avdelning som alla fått pengar till utveckling av familj- och nätverksarbete. Gudrun Elvhage har intervjuat både chefer på olika nivåer och behandlingspersonal, och den sammantagna analysen ger en bild av såväl otillräcklig styrning från SiS ledning sida, som av kortsiktigt tänkande och bristfällig implementering. Tufft betyg alltså, men forskningen grundar sig på intervjuer gjorda för över fem år sedan och Gudrun Elvhage är inte främmande för att förändringar kan ha SiStone nr >>

20 [ NY FORSKNING ] Det är i allmänhet lätt att sätta igång med projekt, men svårare att tänka långsiktigt. skett på senare tid. Förkärleken för utveckling i projektform är dessutom knappast unik för SiS. Så här arbetar man inom alla myndigheter. Just nu jobbar jag med stadsdelar där man använder projekt på precis samma sätt. Jag tror att längtan efter rationellt tänkande är stark inom alla organisationer som vill styra utvecklingen, och man använder projekt för att få fokus på en särskild inriktning och för att få personalen att engagera sig, säger Gudrun Elvhage. Hon gissar att socialt arbete är extra mottagligt för projektformen eftersom det innebär arbete med så tunga frågor. Med ett projekt kring en svår grupp eller en ny behandling ser problemen mer lätthanterliga ut, och personalen får möjlighet att koncentrera sig och kanske lägga annat åt sidan. Inom SiS fyller utvecklingsprojekten en viktig roll när det gäller att föra verksamheten framåt. Varje år har institutionerna möjlighet att söka pengar för att kunna arbeta i projektform kring nya arbetssätt, nya organisations- och arbetsformer eller uppföljning och utvärdering. Ungefär hälften av ansökningarna beviljas. Enligt SiS definition bör ett utvecklingsprojekt bland annat innehålla ett nyhetsmoment och gå väsentligt utöver den ordinarie verksamheten. Här ser Gudrun Elvhage stora skillnader mellan teori och praktik. De särskilda ungdomshem hon koncentrerade sig på i sin forskning hade alla fått pengar till utvecklingsprojekt om familje- och nätverksarbete. Något hon ställer sig frågande till. Med tanke på de kunskaper som finns om familjens betydelse för behandling av barn och ungdomar ställer man sig frågan varför inte Statens institutionsstyrelse gjort det obligatoriskt för de särskilda ungdomshemmen att arbeta med ungdomarnas familjer? Ur detta perspektiv blir det märkligt att man måste starta projekt för att ungdomshemmen ska arbeta med det som borde vara ett självklart inslag i deras verksamheter, skriver hon i avhandlingens avslutande diskussion. Hon tycker sig ha sett att ungdomshemmens ledningar ibland ser utvecklingsprojekten som ett sätt att finansiera dyr kärnverksamhet de annars haft svårt att mäkta med. Att SiS från centralt håll inte i tillräcklig grad kontrollerar att det görs uppföljningar och utvärderingar av projektens resultat, ger institutionerna möjlighet att söka och få pengar till sådant som egentligen inte handlar om utveckling. För lite styrning och kontroll kan också leda till att projekt sjösätts som har små chanser att bli lyckade, anser Gudrun Elvhage. Hon skulle vilja se en större noggrannhet i hanteringen av utvecklingsprojekten. Innan några medel delas ut bör ett raster läggas över den institution som söker pengar för att visa om förutsättningarna för ett bra resultat verkligen finns. Både när det gäller kompetens och utbildning, institutionens omvärldskontakter med högskolor och andra huvudmän i regionen, och personalens och ledningens gemensamma inställning till det arbete som ska göras. Gudrun Elvhage vill helt enkelt ha en mer seriös behandling av utvecklingsprojekten inom SiS. Det är i allmänhet lätt att sätta igång med projekt, men svårare att tänka långsiktigt och titta på om utvecklingsarbetet stämmer överens med verksamhetens innehåll och om det finns projektledare med lämplig kompetens och utbildning. Det behövs referensgrupper och utvärderare knutna till projekten i mycket högre grad än i dag, säger hon. Utveckling är naturligtvis roligt och nödvändigt, inte minst inom den tunga ungdomsvården. Just därför är det så viktigt att de projekt som sjösätts verkligen håller måttet, inte avslutas i förtid på grund av brist på pengar eller kompetens, eller försvinner ut i ingenting utan att ha utvärderats eller lett till någon förändring. Gudrun Elvhage berättar i sin avhandling om entusiasm och engagemang på de undersökta institutionerna, inte minst som utvecklingsprojekten kan leda till att personalen får del av ny utbildning och fokuserar på en gemensam uppgift. Men hon berättar också om frustration och projekttrötthet. En kvinna som ingår i ledningen för ett av ungdomshemmen i avhandlingen uttrycker det så här: Tyvärr är min erfarenhet att de flesta projekten bara lever från början till slut och sedan blir det ingenting efteråt. Man använder inte resultaten. Kommer man fram till ett resultat finns det inga resurser att genomföra verksamheten. Så jag är tveksam till projekt. Birgitta Hedman-Lindgren Ladda ner avhandlingen. 20 SiStone nr