Informatör åt polisen lämnades utan skydd

Transkript

1 Informatör åt polisen lämnades utan skydd Bokmärk artikel Publicerad i dag 00:01 Foto: Magnus HallgrenJohan lämnades utan skydd efter att ha arbetat som informatör åt polisen.

2 Riksdagen har överlåtit åt polisen att själv bestämma över de mest kontroversiella arbetsmetoderna. Inga lagar styr när och hur privatpersoner får användas som hemliga medhjälpare. Efter att informatörerna sagts upp har polisen inte längre något ansvar. Johan lämnades åt sitt öde efter att ha lämnat information om ett kriminellt gäng i sex år. Allt jag fick var en flygbiljett och kronor, säger Johan som nu planerar att stämma staten. DN träffar Johan när han är på tillfälligt besök i Sverige. Vi hämtar honom i bil efter att hans plan har landat. Hej. Fint att vi kunde ses, säger han och sätter sig tillrätta i baksätet bakom tonade rutor. ANNONS: DN Fokus: Undercoverpoliserna som gick upp i rök. Johan är i Sverige för att träffa en läkare. Han är livrädd för att bli igenkänd på vägen dit. Om jag hade vetat att det skulle sluta så här hade jag aldrig börjat jobba åt polisen, säger han och drar ner huvan på sin munkjacka. Läs även: Utredning om informatörers säkerhet slängdes i papperskorgen. Läkaren hjälper Johan med intyg som gör att han får tillfällig sjukpenning, plus att han skriver ut psykofarmaka som dämpar Johans ångest- och stresskänslor. Mitt liv har varit kaos sedan polisen sa att jag måste klara mig själv, fortsätter Johan medan vi lämnar flygplatsområdet. Johan var 20 när han fick veta att polisen hade hemliga medhjälpare i de kriminella gängen. Efter att han blivit gripen för narkotikainnehav kom två poliser in i arrestcellen. Vi stannar på en enslig parkeringsplats och Johan berättar. De visste att jag sålde droger och sa att de skulle kunna sätta dit mig ordentligt. Men om jag var beredd att lyssna skulle jag bli lämnad i fred. Polismännen tillhörde underrättelsesektionen och jobbade som hanterare. Att de sökt upp just Johan var ingen slump. Den senaste tiden hade han börjat umgås med en undergrupp till en kriminell organisation. Hanterarna förklarade att de behövde medlemslistor, adresser och annan information. Om jag hjälpte dem skulle jag kunna köra på och sälja droger som innan, utan att åka fast. Dessutom skulle jag få tiotusen varje månad, hävdar Johan, som kort därpå blev frigiven igen. Jag funderade ett tag. Sedan ringde jag upp ett nummer jag hade fått och vi träffades i ett parkeringshus.

3 Pengarna, spänningen och förhoppningen om straffimmunitet lockade Johan och från och med nu ingick han i polisens stall av hemliga informatörer. Johan angav sina vänner och bytte informationen mot pengar. Om de fick reda på vad jag gjorde skulle jag vara död, det insåg jag, säger Johan. Men att få chans att sätta dit dem jag inte gillade gjorde att jag kände makt, det gav mig en kick. Hanterarnas mål var att Johan skulle stiga i de kriminella graderna. De blev inte besvikna. Efter ett år hade Johan blivit provmedlem. Hanterarna jublade. Själv hade jag gärna stannat kvar utanför organisationen, framför allt för att familjens skull, säger Johan. Tidigt en morgon får han ett samtal. En av hanterarna berättade att piketen var på väg för att ta mig. Jag for upp ur sängen och drog på mig kläderna. Varningen kommer för sent. Insatsstyrkan är redan på plats och Johan grips, misstänkt för ett grovt brott. Men bevisen håller inte och Johan frikänns. Hanterarna gratulerar honom och säger att nu är det dags att börja jobba på riktigt. Kort därpå blir han körd till polisens flygplats. Jag och hanterarna fick flyga helikopter till en liten ö. De lärde mig hur man kartlägger folk, memorerar ansikten och skriver kodade anteckningar. På kvällen festade vi ihop. Det är nu Johan får höra att det finns ett särskilt skyddsprogram. De lovade att jag aldrig skulle behöva oroa mig för min säkerhet. Det farliga dubbelspelet fördjupas. Johan blir fullvärdig medlem och får insyn i allt som rör den kriminella organisationen. Mycket handlar om narkotikaförsäljning. Det är också det han hjälper polisen att sätta fast en av sina klubbkamrater för. Det var lätt, jag visste ju allt. Som belöning fick jag kronor, säger Johan, som snart får höra att han är den bäste informatör som hanterarna någonsin haft. Därför blir han förvånad när månadspengen plötsligt dras in. Förutom ersättning för bensin, telefon och resor kommer all betalning i fortsättningen att vara prestationsbaserad, hans information måste leda till beslag eller gripanden. De skyllde på cheferna. Men jag tolkade det som att de ville öka pressen på mig. Och jag satt ju redan fast i deras system. Johan fortsätter att leverera. Interna mejl, utskick, telefonnummer allt skickar Johan vidare. Han avslöjar vapengömmor och berättar om planerade våldsbrott, varav några kan avstyras. Utbildningen fortsätter och Johan får, enligt egen uppgift, träning i hur man bäst kör ifrån polisen, tips om hur han ska känna igen polisens spanare och insyn i hur telefonavlyssning och buggning fungerar. En annan gång skulle vi träna skytte, men det blev inställt för att jag var skadad. De visste förstås att jag gick beväpnad, det såg de själva, och då tyckte de väl att det var bra att jag lärde mig att skjuta rätt. Men Johan ska få allt svårare att klara av det ödesdigra rollspelet. Organisationen kräver full lojalitet, poliserna vill att han ska tjalla på sina bröder, vänner och anhöriga vänder honom ryggen.

4 Jag mådde skitdåligt och flera gånger när jag var nära att berätta sanningen för dem, att jag hade gått in i organisationen för att staten ville det och att gangsterrollen tvingade mig att begå brott. Vid det här laget har en kvinnlig hanterare klivit in i en av de andras ställe. Johan berättar om sina känslor och kvinnan säger att det bästa nog är att Johan lämnar både gänglivet och uppdraget som informatör. Men vid ett möte där hanterarnas gruppchef deltar är budskapet ett annat. Chefen berättat att de har svårt att klara upp alla skjutningar som varit och säger att det är jätteviktigt att jag fortsätter hjälpa till. Hon lyckas övertala mig att fortsätta. Han dras själv in i olika konflikter och i ett fall går det så långt att han själv angriper en annan person. Hanterarna får veta att en utredning inletts mot Johan, men i stället för att hjälpa sina kolleger att lösa brottet hjälper de honom att hålla sig undan. Jag ringer från mitt gömställe och berättar var jag är. De lovar att kolla vad som händer och till slut får jag veta att bevisen inte räcker för ett åtal. Då kan jag leva som vanligt igen. Johans fortsätter att sätta dit sina kriminella vänner. Som mest belönas han med kronor. Så småningom börjar han också iscensätta brott för att locka in andra, som när han, enligt egen uppgift, agerar mellanhand i en planerad narkotikaaffär. Tanken är att det ska ske ett tillslag i utlandet. Men plötsligt blir det panik, hanterarna ringer och säger att jag måste dra mig ur. Tydligen har tullkriminalen fått nys om mig i sin spaning. Nya konflikter och ökad psykisk press får Johan att bestämma sig. Han flyr organisationen och bor i ett hus i skogen i flera månader. Där kämpar han i ensamhet mot ångest och paranoia. Hanterarna kommer dit och Johan känner att de förstår. Även personskyddsgruppen kopplas in och en plan dras upp för hur Johan ska fasas ut ur informatörsverksamheten. I avvaktan på klartecken lyckas Johan få ett tillfälligt jobb, långt hemifrån. Men ångesten förföljer honom. Jag super ner mig. Det går så långt att jag försöker ta mitt liv och hamnar på sjukhus. När han återtar kontakten har någonting hänt. Gruppchefen har övertagit allt ansvar för Johan och han förs till ett hotell i Danmark. Chefen och en annan polis tankar av mig allt info om organisationen och andra kriminella. När det är klart säger de att jag ska få en slutbetalning på kronor. Ledningen har bestämt att samarbetet är slut. Johan protesterar. Det här var inte vad hanterarna lovat honom. Jag vill ju få hjälp att starta ett nytt liv. Hade jag inte gått in i organisationen på polisens uppdrag hade jag sluppit en massa problem. Under tiden jag varit borta har folk börjat prata om att klippa mig för att jag svikit dem. Men chefen är benhård, att jag har hamnat i skiten är mitt eget fel, tycker hon. Hennes kollega säger bara att du som är stor och stark kan väl alltid ta ett jobb på sjön. Johan köper en enkel flygbiljett till utlandet. Från sitt gömställe försöker han på olika sätt få polisen att ändra sig. I ett samtal, som Johan spelar in, bekräftar gruppchefen nyttan han har gjort för polisen men beklagar att hon inget kan göra. Finns det en hotbild måste Johan gå till en polisstation och göra en anmälan som vem som helst.

5 Men det skulle ju betyda att jag var tvungen att röja mig, säger Johan och skakar på huvudet. Johan har nu vänt sig till en advokat för att få juridisk hjälp mot staten. Advokaten menar att Johans uppdrag för polisen var så långtgående att det borde liknas vid en anställning och att han därför har rätt till pension eller annan fortsatt ersättning. Vi förbereder en stämningsansökan, säger advokaten till DN. Vid sidan av detta vill Johan se en debatt om hur privatpersoner ska få användas för polisiära uppdrag och vilket ansvar myndigheten har för förbrukade informatörer. Jag känner mig grymt utnyttjad och kan bara varna alla som funderar på att riskera livet för polisen att tänka efter en gång till, säger Johan. Fotnot. Johan är ett fingerat namn. Lasse Wierup