Sätt gränser för barngruppernas storlek Publicerad 2 juni 2013 Uppdaterad 3 juni 2013 i GP

Transkript

1 Sätt gränser för barngruppernas storlek Publicerad 2 juni 2013 Uppdaterad 3 juni 2013 i GP Små barn har samma behov av trygga vuxenkontakter som de hade för 30 år sedan, men de senaste decennierna har förskolan genomgått stora förändringar. Vi är allvarligt oroade över att dessa har gjort förskolan till en sämre plats för små barn att tillbringa sina dagar på, skriver bland andra professor Anders Broberg. Små barns önskningar och behov är ibland svåra att förena med föräldrars behov av barntillsyn, kommunens ekonomi och pedagogernas rättigheter som anställda. De senaste 30 åren har det skett stora förändringar i förskolan. Vi är oroade över utvecklingen mot betydligt större barngrupper och alltfler barn per pedagog, inte minst i Göteborg som har betydligt större barngrupper för små barn än vad man har t ex i Stockholm. Små barns primära behov av närhet och kontinuitet är inte är annorlunda idag än för trettio år sedan! Politiker och tjänstemän har ansvar för att säkerställa kvaliteten i förskolan, och därmed bidra till att förebygga ohälsa hos barn och unga och lägga grunden för kreativitet, nyfikenhet och lärande. När man hävdar att förskolan är bra för små barns utveckling, vilar man oftast på kunskap från de studier som gjordes på svensk barnomsorg under 1980-talet (vilka en av författarna, Anders Broberg, aktivt bidrog till). Vi menar att de studierna inte kan användas som argument för dagens svenska förskola på grund av de stora förändringar som skett. Inte heller internationell forskning, som i allt väsentligt handlar om hur man i USA arbetar på att stödja allvarligt underprivilegierade barn i mycket utsatta bostadsområden, är särskilt relevant för den aktuella svenska debatten. Nytt fokus drabbade de yngsta barnen Är dagens förskola tillräckligt bra på att tillgodose små barns behov av trygghet så att barnen kan tillgodogör sig det förskolan är bäst på att erbjuda nämligen gemenskap, lek, utforskande och lärande? För att kunna bedöma det behöver vi förstå förskolans utveckling under de senaste decennierna. Ett lämpligt startår är 1985 då regeringen la fram propositionen Förskola för alla barn. Förskolan och dess föregångare (barnträdgård, barnkrubba, daghem) har alla haft ett dubbelt uppdrag omsorg och lärande. Men sedan 1985 har tillgänglighet och lärande betonats i allt högre

2 utsträckning, och det har skett på bekostnad av omsorgen om barnen, vilket är särskilt allvarligt för de yngsta som är särskilt beroende av trygga vuxenkontakter. Förändrad inriktning och förändrat tillsynsansvar I samband med att ansvaret för förskolan 1996 flyttades från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet, poängterades i allt högre utsträckning förskolan som en verksamhet för 3- till 5-åringar. När förskoleklassen infördes (1998) förändrades åldersstrukturen i förskolegrupperna, i och med att de flesta sexåringarna gick vidare till förskoleklass och ersattes av yngre barn. Samtidigt som genomsnittsåldern i förskolan alltså sjönk, fick denna en läroplan med tydligare krav på att profilera lärandet. Riksdagen fattade år 2000 beslut om att ge alla fyra- och femåringar och barn till arbetslösa och föräldralediga rätt till förskola. Regering och Riksdag har också ökat trycket på tillgänglighet genom att kommunerna numera har skyldighet att inom fyra månader erbjuda föräldrar förskoleplats till sitt barn. År 2000 beslutades också om införande av maxtaxa i förskolan vilket även det bidrog till att öka tillgängligheten till förskolan. Tillgänglighetsreformerna genomfördes i en tid då de offentliga resurserna skars ned rent generellt. Vad blev resultatet? Jo antalet barn som skulle beredas plats i förskolan ökade kraftigt, vilket innebar att kommunerna i första hand fick inrikta sig på att, trots nedskärningar, bereda plats åt allt fler barn. Kvantitet prioriterades framför kvalitet. Parallellt innebar huvudmannaskapsförändringen, och den nya läroplanen, att de äldre förskolebarnens pedagogiska behov poängterades på bekostnad av de yngre förskolebarnens omvårdnadsbehov. Statlig detaljreglering avskaffades För förskolans del har beslut om decentralisering, avreglering, och införande av mål- och resultatstyrning inneburit minskad statlig detaljstyrning, med ett enda undantag maxtaxan (för att kommunen ska få del av det statliga stödet till förskolan måste man följa reglerna vad avser hur mycket föräldrar ska betala för en plats). Tidigare statlig reglering av t.ex. minimiytor och personaltäthet togs bort när reglerna för kommunernas styrning ändrades och ett generellt system för statsbidrag infördes. Samtidigt fortsätter skollagens och läroplanens krav att gälla lika för alla kommuner: för undervisningen i förskolan ska finnas förskollärare och annan personal med sådan utbildning eller erfarenhet att barnens utveckling och lärande främjas. Barngrupperna ska ha en lämplig

3 sammansättning och storlek och barnen ska erbjudas en god miljö. Kommunledningen ska ha kunskap om hur barngruppernas storlek och sammansättning samt hur personaltätheten påverkar barnen och den pedagogiska kvaliteten i förskolan och avsätta resurser därefter. Genom systematiskt kvalitetsarbete, uppföljningar och utvärderingar ska kommunerna kontrollera att de följer gällande lagstiftning och på så sätt säkra kvaliteten i verksamheten. Beslut om barngruppernas sammansättning och storlek samt antal personal ska alltid tas utifrån barnens behov och lokala förhållanden. (Skollagen 2010:800) Genom ramlagstiftningens till inte förpliktigande honnörsord, staplade på varandra, har fått en situation som möjligör för en kommun att skära ner kvalitén i förskolan utan sanktioner, genom att den själv ska kontrollera att verksamheten håller tillräckligt hög kvalitet. Samtidigt kan Riksdag och Regering skjuta problemen ifrån sig genom att hänvisa till Skollagen där det står att kommunerna visst är skyldiga att erbjuda god kvalitet. En bra lösning för alla utom för barnen, föräldrarna och pedagogerna på den enskilda förskolan. Barngrupperna har blivit större Hur har då förskolan påverkats av avregleringen när det gäller de strukturella kvalitetsindikatorerna gruppstorlek och personaltäthet? År 2011 var drygt hälften av alla inskrivna barn i förskolan 0 till 3 år gamla, och så har det sett ut sedan Idag är var tredje förskolegrupp en småbarnsgrupp. Andelen småbarnsgrupper med 17 eller fler barn har nästan fördubblats de senaste åren. Flertalet studier av hur förskolan påverkar små barns utveckling, som ofta hänvisas till, gjordes på 1980-talet. Då hade ingen förskoleavdelning för små barn fler än 15 barn och tre eller fyra pedagoger. Många småbarnsavdelningar hade inte fler än 12 barn. Minskande personaltäthet Personaltätheten i förskolan har sjunkit drastiskt under och 2000-talet var riksgenomsnittet 4,4 barn per årsarbetare och hösten 2011 var det 5,3 barn per årsarbetare detta trots att Regeringen satsade på att öka personaltätheten med ett särskilt riktat stadsbidrag. När vi diskuterar personaltäthet ska vi komma ihåg att personalen arbetar på schema och även om samtlig personal är frisk och i arbete är det är en begränsad del av dagen som det i realiteten är till exempel 5,3 barn per pedagog. Det illustreras av följande exempel: En vanlig dag på förskolan

4 Sara, Mirela och Wilma arbetar tillsammans på en avdelning med sjutton barn, där det yngsta barnet just har fyllt ett år och det äldsta har någon månad kvar innan hon fyller tre. Förskolan öppnar och stänger klockan Sara öppnar klockan tillsammans med en kollega från en annan avdelning. Redan kommer de första barnen, en del fortfarande trötta och lite osäkra inför att återknyta kontakten med förskolan. Sara försöker ta emot sina barn allt eftersom de kommer, samtidigt som hon håller ett extra öga på de barn som redan kommit och tillhör hennes avdelning. Klockan börjar Mirela och under halvtimmen före frukost kommer ytterligare fyra barn, så till frukost blir det tio barn och två pedagoger. Samtidigt som pedagogerna dukar fram maten, försöker de vara tillgängliga för barnen, inte minst för dem som just överlämnats. u Resten av barngruppen droppar in fram till klockan 09.00, då det totalt är femton barn (två barn är sjuka den här dagen). Då Wilma börjar sitt arbetspass är det dags för Sara att gå på frukostrast, och när hon kommer tillbaka är det Mirelas tur. Fram till cirka är de alltså två pedagoger på femton barn. Efter en gemensam samlingsstund går alla ut på gården. Under uteleken ramlar Pontus, två år, och slår upp läppen. Det blöder rejält. Han blir rädd och det blir också en del andra barn som behöver tröstas. Mirela går in med Pontus, tröstar och tvättar av honom. Han vägrar att sätta på sig kläderna igen och eftersom klockan är och det snart är lunch, stannar de inne. På gården finns fjorton barn och två pedagoger. Lunchen serveras kl och Mirela börjar duka fram, medan övriga kommer in från gården. Nu är barnen rejält trötta, en del gnäller, någon gråter och några går omkring för sig själva. Efter lunch ska tallrikarna sköljas, matvagnen till köket, barnen tvätta sig, läggas och Sara ska gå på lunchrast. Återigen är det två pedagoger på femton barn. Under barnens vila ska alla pedagoger hinna ha sin lunch, så att tillräckligt många finns på plats när barnen börjar vakna. Barnen vaknar successivt och under en kort stund före mellanmålet är alla pedagoger närvarande. Mellanmål serveras cirka och då slutar Sara sin arbetsdag. Mirela och Wilma äter mellanmål tillsammans med femton barn. Ett barn hämtas direkt efter mellanmålet och de andra börjar hämtas vid tiden. Mirela slutar 16.00, då är det sex barn kvar som Wilma har hand om. Klockan slås avdelningen ihop med grannavdelningen och de två pedagogerna får tillsammans ansvaret för elva barn från två olika barngrupper. Barnen hämtas successivt och det sista barnet går

5 Denna dag var samtliga pedagoger friska, men trots att alla var där, finns det med denna personaltäthet små möjligheter att tillgodose både barnens behov av individuell vuxenkontakt och Läroplanens intentioner vad gäller innehållet i verksamheten även för en pedagog med stort engagemang och goda kunskaper om små barn. Det är lätt att föreställa sig de svårigheter som uppstått om någon av pedagogerna varit sjuk, och ersatt med en vikarie som inte kände barnen. Eller inte ersattes alls, ja, sånt händer faktiskt inte så sällan. Nya arbetsuppgifter på barnens bekostnad För att förskolans verksamhet ska fungera krävs det planering, vilket pedagogerna också ska pressa in i schemat. Var i schemat ovan skulle det ha legat? Plus det viktiga nära samarbetet med de små barnens föräldrar. Det handlar om den dagliga kontakten, men också om utvecklingssamtal som måste planeras och ibland oplanerade samtal som är viktiga och måste rymmas under dagen. På senare tid har dessutom ännu en arbetsuppgift tillkommit, kravet på dokumentation. Förskolans kvalitet ska kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följas upp, utvärderas och utvecklas... Syftet med utvärderingen är att få kunskap om hur förskolans kvalitet, dvs. verksamhetens organisation, innehåll och genomförande kan utvecklas så att varje barn ges bästa möjliga förutsättningar för utveckling och lärande. Det handlar ytterst om att utveckla bättre arbetsprocesser, kunna bedöma om arbetet sker i enlighet med målen och undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för att förbättra förutsättningarna för barn att lära, utvecklas, känna sig trygga och ha roligt i förskolan. s. 14. Det låter ju väldigt bra, men när, och på bekostnad av vad, ska det göras? Ingen rättvis jämförelse En annan förändring som påverkar arbetet i förskolan, är att antalet barn i barnomsorg med annat modersmål än svenska fördubblats mellan 2001 och I dag har 20 procent av förskolebarnen annat modersmål än svenska, och andelen är betydligt högre i storstäderna. Detta är på många sätt positivt och förskolan kan få betydelse som en kulturellt gränsöverskridande och viktig verksamhet, men det tar också mer tid och kräver kunskap och ett medvetet pedagogiskt arbete. Av skollagen framgår att förskolan skall medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål. För att kunna stödja barn

6 med annat modersmål i sin språkutveckling krävs bl.a. att pedagogen har tid att: lyssna, försöka förstå, sätta ord på känslor, händelser och saker, läsa sagor och samtala med barnen väldigt viktiga uppgifter som har stor betydelse för barnens utveckling både språkligt och rent allmänt. Men när under dagen ska Sara, Mirela eller Wilma i exemplet ovan få tid för det? Som om allt detta inte vore nog ingår nu för tiden även uppgifter som förr var en del av föreståndarens arbetsuppgifter (till exempel beställningar och felanmälningar) i pedagogernas arbetsuppgifter. Numera har föreståndaren ersatts av en områdeschef/rektor med ansvar för ett flertal förskolor. När vi jämför personaltätheten 2013 med hur den var för 20 eller 30 år sedan är det alltså ingen rättvisande jämförelse att bara räkna hur antalet barn/pedagog förändrats. Många nya arbetsuppgifter, som konkurerar med tiden med barnen, har tillkommit. Strukturella faktorer sätter ramarna Spelar det egentligen någon roll hur stor barngruppen är eller hur många pedagoger där finns? Är det inte helt andra faktorer som avgör kvalitén på samspelet mellan barn och pedagog? Naturligtvis ger minimikrav avseende gruppstorlek och personaltäthet i sig ingen garanti för att kvalitén på samspelet blir hög. Det går för visso att hitta förskoleavdelningar med liten barngrupp och gott om personal som ändå håller väldigt låg kvalitet; oftast på grund av bristfällig organisation, dålig arbetsledning, bristande kunskap om små barns behov och utveckling eller konflikter i personalgruppen. Men det är betydligt svårare att hitta avdelningar med riktigt många barn och få personal som håller god kvalitet. Strukturella faktorer sätter så att säga ramarna för vilket arbete som är möjligt att utföra, men garanterar inte att ramen fylls med bra innehåll. Studier visar dock att det finns ett starkt samband mellan hur många barn pedagogen ska samspela med samtidigt och kvaliteten på det samspel som hon kan ha. Också svenska studier pekar i samma riktning. Det är svårt för barn att inte få sitt behov av trygghet tillgodosett, men det är också svårt för pedagoger att inte kunna tillgodose barns behov. Pedagoger som dagligen känner av allvarliga brister i den egna verksamhen, mår ofta dåligt själva. Detta är både ett arbetsmiljöproblem och en allvarlig kvalitetsbrist eftersom det försvårar för personalen att engagera sig och utvecklas i arbetet med barnen. Behov av revision

7 Med tanke på betydelsen av hur olika kvalitetsindikatorer samverkar i positiv eller negativ riktning, så föreslår vi att föräldrar efterfrågar och lokalpolitiker verkar för en årlig revision av kommunens förskoleavdelningar. I en sådan kan de olika aspekter som vi diskuterar ovan ingå, och det skulle bli tydligt vilka förskolor och vilka avdelningar som har problem och vilka som fungerar väl, åtminstone vad avser de strukturella aspekterna (som gruppstorlek, personaltäthet, personalens utbildning, personalomsättning, sjukskrivningar samt tillgång till handledning och fortbildning under året). De uppgifter som behövs för revisionen samlas redan idag in, och de kan sammanställas av förskolechefen eller annan personal som inte arbetar direkt med förskolebarnen, så att det inte blir ytterligare en uppgift som stjäl tid från arbetet med barnen. Genom en sådan årlig revision får såväl politiker som ledning möjligheter att verka för det som anges i läroplanen (Lpfö 98/2010 s. 7): Hänsyn ska tas till barnens olika förutsättningar och behov. Detta innebär att verksamheten inte ska utformas på samma sätt överallt och att förskolans resurser därför inte ska fördelas lika. Det behövs regler Vi menar att kvantitativa minimimått vad gäller gruppstorlek och personaltäthet behövs som en utgångspunkt när man diskuterar pedagogernas förutsättningar att bedriva en bra och utvecklande förskoleverksamhet. Minimimåtten måste utgå från hur den genomsnittlige pedagogen uthålligt orkar arbeta, och bemanningen i förskolan måste, för de små barnens och för personalens skull, baseras på detta. Förskolan kan lika lite som annan verksamhet bygga på att personal förväntas göra en större insats än vad de strukturella faktorerna gör möjligt. Skolverket bör få Regreingens uppdrag att utforma dylika minimimått, åtminstone för förskoleavdelningar som tar emot små barn (= de som inte fyllt tre år och har extra stort behov av trygga vuxenkontakter). Om minimimåtten baseras på aktuell kunskap om små barns behov, parad med insikten om den samlade arbetsbelastningen på pedagogerna som vi redovisat ovan, är det ingen risk att dessa miniminivåer blir lägre än vad dagens förskoleavdelningar har. Risken med minimimått är alltså betydligt överdriven. Det behövs resurser Samhällsekonomiska beräkningar visar att investering i god förskoleverksamhet är ekonomiskt lönsamt, speciellt för barn från resursfattiga miljöer. Men förskolan idag är en nödvändig förutsättning för alla små barns och deras föräldrars vardagsliv. Därför måste den hålla en så god minimistandard att den är utvecklande för alla barn. Därutöver behöver vissa barn i alla områden,

8 och alla barn i vissa områden, riktade satsningar. Sådana satsningar måste ske utan att rucka på läroplanens krav på en god minimistandard. Vår slutsats av ovanstående genomgång av hur förskolan förändrats sedan mitten på 1980-talet är att om politikerna menar allvar med de högstämda skrivningarna i skollag och läroplan är det hög tid att, på såväl regerings- som riksdags- och kommunal nivå, ta ställning till hur förskolan ska få de resurser som krävs för en uthålligt fungerande verksamhet av tillräckligt god kvalitet. Vi menar att det krävs ett medelstillskott, och det är dags att politikerna tar en förnyad diskussion om hur kostnaden för förskolan ska fördelas mellan föräldrarna som utnyttjar förskolan, kommuninnevånarna som helhet och staten. Anders Broberg professor i klinisk psykologi, Göteborgs universitet Malin Broberg docent i psykologi, Göteborgs universitet Birthe Hagström fil. dr i pedagogik och utvecklingsledare, Malmö