Mänskliga rättigheter i Colombia Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Colombia 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna I Colombia pågår sedan mer än 40 år tillbaka en intern väpnad konflikt mellan olika gerillarörelser, staten och paramilitära grupper. Våldet har haft förödande effekter för de mänskliga rättigheterna i landet. Regeringen hävdar att paramilitarismen är utrotad i och med avmobiliseringen av cirka paramilitärer som avslutades Avmobiliseringen har lett till minskat våld och färre brott mot de mänskliga rättigheterna. Organisationen för Amerikanska Staters verifieringsmission (MAPP/OAS) rapporterar dock att alla paramilitära ledare inte lämnade in vapnen samt att många paramilitärer tagit upp vapnen på nytt. Man menar att avmobiliseringen avsevärt försvagat paramilitära strukturer, men att fenomenet fortlever. Polisen uppskattar att 23 nya väpnade grupper, starkt knutna till droghandeln uppkommit, men att de är frikopplade från de paramilitära strukturerna. Flera enskilda organisationer hävdar dock att dessa grupper är paramilitära och kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, i landet fortsätter att använda denna term för vissa av de nya grupperna. Det finns idag många illegala väpnade grupper i Colombia vilket leder till väpnade sammandrabbningar, mänskligt lidande och brott mot den internationella humanitära rätten. Gerillagrupperna, framför allt FARC, fortsatte att begå allvarliga brott mot den internationella humanitär rätten. Illegala väpnade gruppers användning av minor har ökat. Ungefär lika många mord begicks 2007 som året innan enligt officiell statistik. Rapporterna om utomrättsliga avrättningar, som polis och militär är skyldiga till, ökade Antalet massakrer fortsatte att minska. Enligt regeringen fortsatte även kidnappningarna att minska. Under 2006 kidnappades 687 personer enligt offentliga källor och i början av 2007 fanns totalt cirka kidnappade i Colombia. Illegala väpnade grupper utför blockader och vägspärrar som

2 2 begränsar befolkningens rörelsefrihet i vissa rurala områden samt hindrar förnödenheter att nå civilbefolkningen. Straffriheten är omfattande i Colombia. Domare och åklagare utsätts för hot och förföljelse. Korruption är ett djupgående problem, särskilt på lokal nivå. Lagen om rättvisa och fred, som är det juridiska ramverket för avmobiliseringen av paramilitären, utgör en utmaning för rättssystemet och riksåklagarmyndigheten. Ett stort antal avmobiliserade ska ställas inför rätta och mer än personer har registrerats som offer för det paramilitära våldet, det vill säga anhöriga och överlevande. Skyddet av dessa offer är svårt att garantera, särskilt eftersom det paramilitära fenomenet fortsätter att existera. Fackligt organiserade fortsätter att utsättas för förföljelse, hot och mord. Våldet riktat mot denna grupp har minskat de senaste åren. Enligt regeringens statistik hade 6 fackligt aktiva och 15 fackligt anslutna lärare mördats till och med oktober För samma period rapporterar fackföreningsrörelsen CUT, som motsvarar svenska LO, totalt 29 mord. Fattigdomen är utbredd i Colombia. 49,2 procent av befolkningen lever i fattigdom och 14,7 procent i extrem fattigdom enligt offentliga källor. FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (CEPAL) rapporterar om 20,2 procent extrem fattigdom. Situationen är speciellt problematisk på landsbygden där också hälsoproblemen är utbredda. Urfolken och afrocolombianerna drabbas särskilt hårt. Dessa grupper åtnjuter särskilda rättigheter, vilka dock inte alltid respekteras. Urfolken och afrocolombianerna lever ofta på landsbygden, som drabbas extra hårt av den väpnade konflikten. De är därför särskilt drabbade av tvångsförflyttningar, mord och blockader. Våld i hemmet mot kvinnor fortsätter att vara ett stort problem. Kvinnor är också särskilt utsatta för den väpnade konflikten. Enskilda organisationer har höjt röster för att deras särskilda behov ska identifieras och tillgodoses. Barn drabbas också av konflikten. Rekryteringen av barnsoldater fortsätter och FN:s barnfond för UNICEF uppskattar att det finns mellan och barnsoldater i de illegala grupperna. Colombia har idag cirka tre miljoner internflyktingar vilket har genererat en av de värsta humanitära kriserna i världen. Den väpnade konflikten är den huvudsakliga anledningen till att människor flyr. Försvarare av de mänskliga rättigheterna arbetar under svåra förhållanden och såväl hot som mord mot dessa fortsätter. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, rapporterade om ökat antal hot mot denna grupp under Regeringen och det civila samhället, med stöd från det internationella

3 samfundet, arbetar med att utarbeta en handlingsplan för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, i enlighet med rekommendationerna från FN-konferensen i Wien En annan dialogprocess, med samma parter, arbetar med utvärdering av OHCHR:s rekommendationer för att förbättra situationen för mänskliga rättigheter i landet. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Colombia har ratificerat följande centrala konventioner om mänskliga rättigheter,: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt respektive avskaffandet av dödsstraffet - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) - Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW), samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt som ratificerades Konventionen mot tortyr med mera, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT). - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC), samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter respektive handel med barn, barnprostitution och barnpornografi - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) - Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med tilläggsprotokoll..tilläggsprotokollet om avskaffandet av dödsstraffet har emellertid inte ratificerats eller undertecknats Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, Convention on the Rights of Persons with Disabilities, har inte ratificerats eller undertecknats. Detsamma gäller konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of all Persons from Enforced Disappearances. Konsultationer pågår för att se över möjligheterna att ratificera det fakultativa tilläggsprotokollet till konventionen mot tortyr som inte har ratificerats eller 3

4 4 undertecknats. Colombias regering anser emellertid att frågan inte är prioriterad eftersom redan ratificerade konventioner anses täcka området för protokollet. År 2002 ratificerades Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, dock med förbehåll för krigsförbrytelser fram till år 2009, med motiveringen att utrymme måste ges för kommande fredsförhandlingar. Brott mot mänskligheten innefattas inte av undantaget. I oktober 2007 deklarerade president Álvaro Uribe att man ska se över möjligheten att häva förbehållet. Ett bilateralt avtal har ingåtts med USA, där Colombia förbinder sig att inte utlämna amerikansk utsänd personal till ICC utan godkännande från USA. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter OHCHR har varit verksam i Colombia under tio år och mandatet förlängdes med tre år under högkommisarien Louise Arbours besök i september Bland annat verkar högkommissarien för genomförandet av 18 rekommendationer för att stärka respekten för mänskliga rättigheter i Colombia. Colombia är sen i rapporteringen till FN-systemets konventionskommittéer med nio rapporter; två till tortyrkommittén, fyra till rasdiskrimineringskommittén, en till kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, en till kommittén för migrantarbetares rättigheter samt en rapport om efterlevnaden av tilläggsprotokollet för barns rättigheter gällande prostitution och pornografi. Colombias regering rapporterar att en arbetsplan finns och att eftersläpningen beror på den tunga arbetsbördan rapporteringen innebär. FN:s särskilde rapportör för rätten till hälsa besökte under 2007 Colombia. Besöket skedde efter att specialrapportören hade bjudits in av den ecuadorianska regeringen i syfte att undersöka vilken påverkan colombianska regeringens besprutning av kokaodlingar i gränsområdena mellan Ecuador och Colombia haft på ecuadorianernas hälsa. Enligt specialrapportören finns trovärdiga vittnesmål om att befolkningen såväl fysiska som mentala hälsa påverkats och rapportören rekommenderade att oberoende studier bör göras. En marginal på tio kilometer mot den ecuadorianska gränsen som inte bör besprutas rekommenderades för framtiden. Den colombianska staten blev under 2007 fälld två gånger av den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. Det ena fallet gällde det en utomrättslig avrättning utförd av militären, det andra en massaker där tolv offentliga utredare mördades av en paramilitär grupp som stöddes av militären. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr

5 5 På grund av den väpnade konflikten och det utbredda våldet fortsatte under året grava kränkningar av rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr. Vicepresidentens kontor för mänskliga rättigheter rapporterade lika många mord under perioden januari till oktober 2007 som under hela Omkring personer mördades 2006 enligt officiella källor. Brott mot de mänskliga rättigheterna av militär och polis uppmärksammades under Enskilda organisationer rapporterade flitigt kring detta och organisationen Coordinación Colombia Europa Estados Unidos bjöd in en internationell verifieringskommission som konstaterade en ökning av utomrättsliga avrättningar samt en utbredd straffrihet. Ombudsmannen för mänskliga rättigheter Defensoría del Pueblo registrerade 2006 ett ökat antal klagomål om brott mot de mänskliga rättigheterna utförda av säkerhetsstyrkorna. Även FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter OHCHR rapporterade om ett ökat antal utomrättsliga avrättningar 2006 jämfört med föregående år. Organisationen för mänskliga rättigheter Comisión Colombiana de Juristas (CCJ) rapporterar om 236 utomrättsliga avrättningar mellan juli 2006 och juni Säkerhetsstyrkorna anklagas för att begå övergrepp i samband med attacker mot gerillan i områden där civilbefolkning är bosatt. OHCHR rapporterar om utomrättsliga avrättningar i 21 av landets 32 departement, vilket tyder på att det inte handlar om isolerade händelser. Regeringens resultatinriktade kamp mot gerillan anses ha bidragit till dessa övergrepp. Som svar på denna situation har försvarsdepartementet arbetat om resultatsindikatorerna och man står inför utmaningen att effektivt införa dem i landets alla delar och involvera fler kontrollorgan. Försvarsdepartementet och polisen har satsat på utbildning av de militära styrkorna i mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. 8,3 procent av statsbudgeten tilldelades den militära sektorn Antalet döda i massakrer sjönk under 2006 jämfört med året innan. Trenden fortsatte under 2007 och officiella källor rapporterar om 112 döda i massakrer under årets tio första månader jämfört med 181 döda under samma period Gerillagruppen FARC är den väpnade aktör som står bakom flest massakrer, men i de flesta fall förblir förövarna oidentifierade. Enligt vicepresidentens kontor för mänskliga rättigheter har en markant nedgång i antalet massakrer noterats i de områden där paramilitären demobiliserats. Ombudsmannen för mänskliga rättigheter registrerade 2006 ett ökat antal brott mot internationell humanitär rätt som gerillagrupper stod bakom, främst FARC. De fortsatte att begå mycket allvarliga övergrepp som attacker mot civilbefolkningen, tvångsrekryteringar av barn, blockader, tvångsförflyttningar, kidnappningar och sexuellt våld mot kvinnor och flickor. De använde sig även

6 6 av förbjudna vapen såsom truppminor. Paramilitära grupper gjorde sig också skyldiga till brott mot internationell humanitär rätt. Colombia är sedan 2005 det land i världen med flest nya minoffer. Offentliga siffror för 2007 pekar på en liknande nivå som föregående år då 574 minolyckor rapporterades med ett genomsnitt på två skadade personer per tillfälle. Den offentliga siffran är dock ifrågasatt från flera håll. Man menar att ett ökat antal illegala väpnade grupper samt ny politisk och väpnad strategi från FARC:s sida har lett till fler våldsamma konfrontationer, vilket i sin tur leder till ökat användande av truppminor. Det hävdas också att den manuella utrotningen av kokaodlingar lett till ökat antal minor. FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) rapporterar att man under 2007 hittat minor i områden där de tidigare inte funnits samt ökad användning i andra områden. Gerillagrupperna, såväl FARC som ELN, är främst ansvariga för användningen av personminor. Kidnappningar fortsatte förekomma och enligt det statliga organet Fondolibertad fanns det i början av 2007 totalt cirka kidnappade. Bland dem finns personer som har levt mer än nio år i fångenskap. Enligt regeringens statistik kidnappades totalt 687 personer under 2006, en minskning med cirka 100 personer jämfört med året innan. FN:s högkommissarie för flyktingar (UNHCR) menar dock att statistiken inte alltid är fullständig och att kidnappningar som pågår en kortare tid inte inkluderas. FARC är den grupp som står för största delen kidnappningar. Ofrivilliga försvinnanden, som såväl de illegala väpnade aktörerna som säkerhetsstyrkorna gör sig skyldiga till, fortsätter enligt OHCHR. Det är dock svårt att få fram tillförlitliga siffror. ASFADDES en organisation för familjer till försvunna personer rapporterar om rädsla att anmäla försvinnanden då detta kan leda till ytterligare hot samt problem att få fram konsoliderad information från landets regioner. ASFADDES uppskattar antalet försvunna personer till mer än , från 1977 till idag. Utredningar av paramilitära brott har lett till att många massgravar hittats, vilket har gett klarhet i flera fall av ofrivilliga försvinnanden. Riksåklagarmyndigheten rapportade i slutet av november 2007 att kroppar hittats, men endast 9 identiteter hade kunnat säkerställas. På grund av avsaknad av resurser, teknisk kompetens och samordning mellan berörda myndigheter sker utgrävningarna på ett sätt som gör att bevis riskerar att förstöras. Skapandet av den interinstitutionella kommissionen för eftersökande av försvunna personer La Comisión de Búsqueda är ett försök att förbättra samordningen och kommissionen antog 2006 en plan för sökandet efter försvunna personer där frågan om massgravar behandlas.

7 Enligt den Internationella rödakorskommittén har förhållandena vid landets fängelser förbättrats genom en fängelsereform. Antalet mord och ofrivilliga försvinnanden av interner har minskat kraftigt. Förhållandena i fängelserna är dock fortsatt svåra. I september 2007 rapporterade den myndighet som ansvarar för fängelserna (INPEC) om en överbeläggning på 20 procent. Tortyr är förbjudet enligt grundlagen. OHCHR rapporterade under 2006 om fall av tortyr utförda av FARC samt polis och militär, men konstaterar samtidigt att ett stort mörkertal existerar. Många av de offer som utsatts för tortyr som lett till dödlig utgång räknas inte heller in i statistiken. Inrikes- och justitieministeriet har ett omfattande skyddsprogram för personer som utsätts för hot. Det gäller såväl offentliga personer som politiker, jurister, kongressledamöter, fackliga ledare, journalister och försvarare av mänskliga rättigheter. Skyddet kan bestå av livvakter, specialfordon och livvakter, men varierar beroende på hur hotet mot varje individ bedöms. Under 2007 omfattades cirka personer av programmet. I vissa fall uppstår problem när de skyddsbehövande inte upplever att man kan lita på det skydd man får när det är staten som pekas ut som ansvarig för hoten. 4. Dödsstraff Dödsstraff är förbjudet enligt den colombianska grundlagen och ingen stor opinion finns för att återinföra det. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Restriktioner mot den personliga rörelsefriheten är ett problem för många colombianer som lever i de mest konfliktdrabbade områdena. De illegala väpnade grupperna genomför regelmässigt vägspärrar och kontroller av flodtrafik och blockader som hindrar förnödenheter som mat, mediciner och sjukvårdspersonal att nå civilbefolkningen. Samhällen utsätts också för isolering genom belägring. Enskilda organisationer rapporterar om en svår situation för personer som lever i områden under starkt inflytande av de illegala väpnade grupperna och många utsätts för förtryck och övergrepp från dessa. Det rapporteras att personer, framförallt ungdomar och kvinnor, tvingas efterleva särskilda förhållningsregler och hindras bland annat från att uttrycka sina åsikter fritt och mötas på offentliga platser. Det förekommer också att de illegala väpnade grupperna inför utegångsförbud på kvällar, framför allt i fattiga områden i storstäderna. Enskilda organisationer menar att det främst är paramilitära grupper som gör sig skyldiga till dessa brott. Särskilt allvarlig är den sociala 7

8 rensningen som utförs av grupperna, vilket innebär att icke önskvärda personer tvingas från området, mördas eller "försvinner". Idag finns någon form av polisiär och militär närvaro i samtliga kommuner i landet. Dock koncentreras närvaron främst till tätorterna och en stor del av landsbygden saknar fortfarande statlig närvaro vilket resulterar i fortsatt inflytande och kontroll från de illegala väpnade grupperna eller kriminella organisationer. Enligt colombiansk lag måste en person som anhålls och är misstänkt för brott ställas inför åklagare inom 36 timmar. Detta respekteras dock inte alltid och organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter hävdar att hundratals fackföreningsmedlemmar, sociala ledare och försvarare av de mänskliga rättigheterna drabbats av godtyckliga frihetsberövanden och långa anhållningstider. OHCHR rapporterar också om massarresteringar som säkerhetsstyrkorna gjort av civilbefolkningen på ogiltiga grunder. I september 2007 fanns enligt fängelsemyndigheten INPEC personer fängslade som ännu inte fått en dom. Förseningar av rättegångar beror på det stora antalet anhållna samt brist på personal och ekonomiska resurser. Människohandel förekommer och Colombia är främst ett ursprungsland. Straffet blir hårdare om den utsatta personen är under 14 år. Handel med människor inom landets gränser är också ett utbrett problem. Det är främst internationella kriminella nätverk som gör sig skyldiga till människohandeln. Inrikes- och justitiedepartementet uppskattar att cirka personer är offer för människohandeln i Colombia. Dock är det få fall som anmäls inleddes 49 utredningar och 10 personer fälldes för människohandel. FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor uttryckte 2007 sin oro inför omfattningen av problemet samtidigt som man efterlyste statistik på den interna människohandeln. Inrikes- och justitiedepartementet lanserade i slutet av 2007 en kampanj som syftar till att informera befolkningen om människohandelns utbredning i landet och hur den strider mot de mänskliga rättigheterna. För utrikesresor och anskaffande av pass gäller inga restriktioner för colombianska medborgare. Krav på visum är i huvudsak det som inskränker möjligheterna att resa fritt. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Garantierna för rättssäkerhet är väl utvecklade i Colombias grundlag. Straffriheten är dock omfattande. Medborgarnas rättssäkerhet påverkas av att domare och åklagare har svårigheter att utöva sitt ämbete på grund av hot och förföljelse från de illegala väpnade grupperna och den organiserade 8

9 9 brottsligheten. Många domare och åklagare har tillgång till särskilda skyddsåtgärder. Särskilt i samband med utredningar av massakrer och narkotikabrott har domare och åklagare hotats, mördats eller tvingats fly. Korruption förekommer inom rättssystemet, särskilt på lokal nivå. I vissa regioner finns brister i systemets tillgänglighet och det förekommer även motvilja hos myndigheterna, både de civila och de militära, att utreda anklagelser om kopplingar mellan polis/militär och paramilitära grupper. Enligt lagen är en medborgare som anklagas för brott oskyldig tills motsatsen bevisats. Detta respekteras dock inte alltid utan anhållna personer som väntar på rättegång pekas ibland ut i media med namn och bild, särskilt vid anklagelser för samröre med gerillan eller kriminella grupperingar. I flera fall har detta lett till att dessa personer hotats och i vissa fall mördats efter frisläppandet. En ny straffprocesslag började gradvis genomföras i början av 2005, och 2008 förväntas systemet vara infört i hela landet. Reformen innebär bland annat att utredande och dömande funktioner delats upp och att processen blivit muntlig. I de delar av landet där systemet har införts har man märkt positiva effekter som till exempel kortare häktestider, färre massarresteringar och färre olaga frihetsberövanden, liksom fler domare och minskad överbeläggning på fängelserna. Colombia har en militärdomstol som precis som det civila domstolsväsendet saknar kapacitet för att effektivt bemöta de fall som presenteras inför den. Militärdomstolen och de civila domstolarna är ofta dåligt samordnade vilket leder till att man ibland genomför dubbla utredningar. Militärdomstolen omfattas ännu inte av den nya anklagande straffprocesslagen. Militärdomstolarna fortsatte att hävda sin rätt att döma i fall av misstänkta kränkningar mot de mänskliga rättigheterna begångna av säkerhetsstyrkorna, trots att konstitutionsdomstolen 1997 meddelat att sådana fall skall prövas i det civila rättssystemet. Det militära rättssystemet är kritiserat för bristande utredningskapacitet och strukturella problem samt för att vara alltför beroende av den militära ledningen vilket har lett till straffrihet. Ansträngningar gjordes under 2007 för att förbättra militärdomstolens effektivitet och insyn, bland annat genom en genomgripande reform. Ett allvarligt problem för rättssäkerheten är svårigheterna att ge adekvat skydd till brottsoffer och vittnen. Det gäller inte minst vittnen till grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Inom ramen för Lagen om Rättvisa och Fred, som utgör den rättsliga ramen för avmobiliseringen av den paramilitära paraplyorganisationen (AUC), har vittnen utsatts för hot och även mord. Det innebär en stor risk att vittna mot paramilitärer då delar av deras maktstrukturer fortsätter att existera. Åklagarmyndigheten har ett

10 vittnesskyddsprogram men det är otillräckligt med tanke på de stora behov som finns av skydd. Det finns ännu inga effektiva statliga initiativ som har kunnat garantera säkerheten för offren för paramilitärens våld vilket har varit en källa till skarp kritik mot regeringen från nationella och internationella enskilda organisationer. 7. Straffrihet Den utbredda straffriheten är ett strukturellt problem i landet vars orsaker är komplexa med en kombination av bristande resurser och organisation, hot och infiltrering av de illegala väpnade grupperna och den organiserade brottsligheten liksom korruption. Lagen om rättvisa och fred utgör det juridiska ramverket för straffrättsligt ansvar för brott som begåtts av alla illegala väpnade grupper. Lagen har kritiserats, framför allt av mänskliga rättighetsorganisationer, för att ge alltför långtgående strafflättnader och inte garantera offrens rätt till sanning och gottgörelse i tillräckligt stor utsträckning. Lagen föreskriver mellan fem och åtta års fängelse mot att de anklagade bekänner sina brott och berättar sanningen. Riksåklagarmyndigheten har en enhet som enbart arbetar med genomförandet av lagen. I oktober 2007 hade mer än avmobiliserade paramilitärer ansökt om att få dömas enligt lagen, men processen går långsamt och endast 100 av dem har i slutet av 2007 lämnat sina bekännelser. Enligt Riksåklagarmyndigheten saknas resurser med tanke på processens omfattning. Myndigheten har 22 åklagare och 150 utredare till sitt förfogande. Riksåklagarmyndigheten har i skrivande stund fall av erkända brott att reda ut och omfattningen av processen fortsätter att växa avmobiliserade paramilitärer som inte begått grova brott mot mänskliga rättigheter ska också straffas. Hur detta ska gå till är ännu oklart. Ett förslag ligger i kongressen för omröstning. Bristen på resurser hotar att leda till straffrihet. 1,1 procent av statsbudgeten gick till rättssystemet. Mer än offer för paramilitärens våld som finns registrerade, och ytterligare cirka som ännu inte fått sin anmälan registrerad, väntar på att få sina fall prövade i rätten samt att få sina rättigheter uppfyllda, det vill säga värdighet under processen, skydd av integritet och säkerhet, en garanterad snar gottgörelse samt rätten att få sin röst hörd och bidra med bevis inom processen. Överbelastning inom rättsväsendet gör att man ligger efter i registreringen av inkomna fall. Organisationer som arbetar för offrens rättigheter kritiserar staten för att inte prioritera offrens situation tillräckligt inom processen. Offrens deltagande har varit svagt och har i vissa fall inneburit livsfara. Genom en tutela (se avsnitt 9) i augusti 2007 beordrades staten att utforma och genomföra ett skyddsprogram för offren och vittnena i processen. Kritik har också riktats mot brist på information till offren om processen och 10

11 deras roll, samt brist på förtroende och samordning mellan inblandade institutioner. Möjligheten att få fram sanningen om vad som drabbat tusentals colombianer beror på utredningarna av paramilitärens brott. Kommissionen för Gottgörelse och Försoning har i uppgift att stödja offren för paramilitärens våld, övervaka återintegreringen av avmobiliserade paramilitärer och ge rekommendationer om hur gottgörelsen bör gå till. Man har också i uppgift att undersöka möjligheten och behovet för att skapa en sanningskommission. Kommissionen finns i fem regioner i landet och har underlättat för offrens organisering. På grund av den stora belastningen på rättssystemet har kommissionen föreslagit att man ska införa administrativ gottgörelse. Detta skulle innebära att ett specifikt brott ger rätt till en specifik ekonomisk gottgörelse och på så sätt skulle man undgå rättsprocessen. De kopplingar mellan politiker och paramilitärer som uppdagades 2006 fortsatte utredas under året. I mitten av december 2007 var 45 parlamentariker inblandade i rättsprocesser. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. I Colombia råder enligt grundlagen yttrande- och tryckfrihet, förenings-, mötes- och religionsfrihet, liksom rätt att fritt ansluta sig till politiska organisationer. Massmedier, såväl ägandet av tidningar som television koncentreras till ett fåtal ägargrupper. Journalister är en mycket utsatt yrkeskår. Hoten mot journalister fortsatte 2007 i samma omfattning som Den colombianska fonden för pressfrihet, (FLIP) rapporterade i oktober år 2007 om 71 hot mot journalister, två mord samt sju fall där journalister tvingats fly landet. Hot mot journalister har främst registrerats när de har undersökt och rapporterat om rättsprocesser mot paramilitärer, den väpnade konflikten, narkotikahandeln, politikers kopplingar till paramilitarismen och korruption. De mest utsatta journalisterna verkar i konfliktdrabbade regioner. Journalister tvingas även under hot rapportera felaktiga uppgifter eller helt avstå från att rapportera. I de flesta fall är paramilitära grupper och gerillan skyldig till hoten. FLIP rapporterar om att militären hindrade journalisters arbete och att anmälningar gjorts om officiella tjänstemäns övervåld och överträdelser. För att inte utsätta sig för livsfara lägger många journalister munkavle på sig själva och enligt FLIP karaktäriseras den colombianska pressen av en hög grad av självcensur. Inrikes- och justitiedepartementet erbjöd 94 journalister skydd

12 12 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Colombia är en konstitutionell flerpartidemokrati. Författningsdomstolen övervakar tillämpningen av grundlagen och har en stark oberoende ställning i landet. Grundlagen slår fast att de mänskliga rättigheterna inte kan uteslutas i samband med undantagstillstånd. Vidare måste medlemmarna i de väpnade styrkorna grundutbildas i mänskliga rättigheter och demokratifrågor. I oktober 2007 genomfördes lokala och regionala val för att utse guvernörer, ledamöter till regionalförsamlingar, borgmästare och kommunalråd. Regionala val tenderar historiskt att vara våldsammare än nationella på grund av de väpnade gruppernas inflytande på regional nivå. Årets val var mindre våldsamt än tidigare lokala val, men ändå mördades 27 kandidater från olika politiska partier under valrörelsen, de flesta av FARC. Den nationella valövervakningsmissionen (MOE) rapporterade om hot och våld som fick kandidater att dra tillbaka sitt deltagande och vissa valde att fly sina regioner. MOE påpekade också tekniska brister i valsystemet. Statliga kontrollorgan övervakar skyddet av de mänskliga rättigheterna. Procuraduría General de la Nación motsvarande justitiekanslern övervakar efterlevnaden av grundlagen, lagarna, juridiska beslut och myndighetsutövning. Ombudsmannen för mänskliga rättigheter Defensoría del Pueblo verkar på nationell, regional och kommunal nivå. Ombudsmannaämbetet, som är självständigt gentemot såväl den dömande som den exekutiva makten, tar emot anmälningar från allmänheten om kränkningar av rättigheter och följer upp dessa gentemot berörda myndigheter. Trots att Ombudsmannaämbetets regionala kontor har utökats de senaste åren finns svårigheter att nå ut till de mest konfliktdrabbade områdena. En stor del av budgeten finansieras genom internationellt stöd. Det civila samhället kritiserar ombudsmannen för mänskliga rättigheter för att inte ha tillräckligt politiskt inflytande och för att inte lyckas skapa offentlig debatt. Människorättsförsvarare önskar att få mer stöd av ombudsmannen på nationell och lokal nivå på grund av deras utsatta situation. De lokala ombudsmännen, Personeros, finns i samtliga av landets kommuner. De finansieras av staten och utses direkt av respektive borgmästare. I många kommuner har dessa bildat kommunala kommittéer för mänskliga rättigheter med bred representation från kyrkan och det civila samhället. Vidare finns Presidentämbetets särskilda rådgivare i mänskliga rättigheter, Consejería de Derechos Humanos de la Presidencia, ett kansli med cirka 30 personer, som lyder under Vicepresidenten.

13 Sedan år 2000 finns en lag om att kvinnor ska finnas på 30 procent av de höga tjänsterna inom den offentliga sektorn. Lagen genomfördes dock inte fullt ut. Kvinnor är också underrepresenterade i de politiska organen. 13 procent av ledamöterna i senaten och 12 procent i representanthuset är kvinnor och 3 av 13 ministrar i regeringen. Kvinnor diskrimineras i arbetslivet och är drabbade av högre arbetslöshet än männen och kvinnors löner är generellt lägre. För att skydda de grundläggande mänskliga rättigheter som stadgas i konstitutionen finns en mekanism som kallas tutela genom vilken medborgare som anser sig fått sina rättigheter kränkta kan begära upprättelse genom en rättsprocess. Denna mekanism används i stor utsträckning och ger i många fall medborgaren rätt till skadestånd. 13 EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Colombia har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter: - Förbud mot tvångsarbete (konventionerna nummer 29 och 105) - Förbud mot barnarbete (konventionerna nummer 138 och 182) - Icke-diskriminering i arbetslivet (konventionerna nummer 100 och 111) - Föreningsfrihet och förhandlingsrätt (konventionerna nummer 87 och 98) Grundlagen ger rätt till facklig organisering och erkänner alla löntagares strejkrätt med undantag för polis, militär och anställda som utför "väsentliga offentliga tjänster", vars tolkning är mycket omfattande. Arbetstagare som utför spontan strejk riskerar att avskedas. ILO:s expertkommitté har utfärdat rekommendationer till Colombia angående strejkrätten då landets lagstiftning bryter mot konvention 87. För att bilda en fackförening krävs minst 25 personer med fast anställning, men fackorganisationen Central Unitaria de Trabajadores de Colombia (CUT) rapporterar om svårigheter att få nya fackförbund registrerade och erkända av staten även om dessa krav är uppfyllda. Endast en fackförening får finnas på varje arbetsplats och konfederationer och federationer får inte utlysa strejker eller förhandla kollektivt. Arbetsministeriet har rätt att själv anordna en omröstning på arbetsplatserna för att se om en majoritet av de fackligt anställda vill strejka. ILO har rekommenderat regeringen att begränsa ministeriets möjlighet till inskränkning av strejkrätten. Situationen för fackföreningsaktiva är allvarlig och Colombia har länge varit det farligaste landet i världen att arbeta fackligt i. Den fackliga

14 organiseringsgraden är mindre än fem procent. Fackliga ledare förföljs och hotas av paramilitär och gerilla, men också av statliga aktörer. Under året rapporterades om systematiskt och riktat våld mot fackföreningsmedlemmar, även om våldet fortsatte att minska. Regeringen menar att fackförbundsmedlemmarna är indirekta offer för våldet, medan enskilda organisationer hävdar att våldet är systematiskt och uppstår i samband med krav från löntagare. Enligt regeringens statistik hade 6 fackligt aktiva och 15 fackligt anslutna lärare mördats till och med oktober För samma period rapporterar CUT totalt 29 mord. Det finns skillnader mellan regeringens och enskilda organisationers statistik rapporterade regeringen totalt 58 mord (lärare inkluderade) medan 72 mord på fackföreningsanslutna rapporterade av ENS Escuela Nacional Síndical, en fristående organisation som ger stöd och utbildning åt framför allt fackföreningar i arbetslivsfrågor. Colombia har bevakats av ILO under många år eftersom man inte uppfyller de ratificerade konventionerna och i januari 2007 etablerade man permanent närvaro i landet för att erbjuda teknisk assistans. I november 2007 gjorde en internationell högnivådelegation från ILO ett besök i landet. Avsikten var att identifiera behov och problem i arbetet med att genomföra det trepartsavtal som regering, arbetsgivarorganisationer och fackföreningar skrev på Fackföreningarna har kritiserat trepartsdialogen då man menar att konkreta lösningar uteblivit. Arbetslösheten fortsätter att ligga på en hög nivå 12,1 procent trots en årlig tillväxt på cirka 6,8 procent. Många colombianer har också drabbats av den höga undersysselsättningen som enligt CUT ligger på 38 procent. Kvinnor är särskilt utsatta för hög arbetslöshet och låga löner. Den informella sektorn uppgår till cirka 59 procent och saknar alla typer av arbetsrelaterade rättigheter och socialt skydd. Arbetslagstiftningen begränsar arbetsdagen till åtta timmar och arbetsveckan till 48 timmar. Övertidsersättning är lagstadgad, vilket dock inte alltid respekteras. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa I princip ska hälso- och sjukvård vara kostnadsfri för fattiga grupper i samhället. År 2006 omfattades 77 procent av befolkningen av hälsoförsäkringssystemet, vilket dock var en ökning på 11 procent från föregående år. Särskilt befolkningen i konfliktområden samt internflyktingar har begränsad tillgång till hälsovård och skillnaden mellan städer och landsbygd är stor. 16,5 procent av den offentliga budgeten gick till hälsovård, varav några procent var avsedda för pensioner. Det rapporteras att 43 procent av internflyktingarna inte lyckas täcka sina näringsbehov. Näringsbrist är ett utbrett problem på landsbygden och bland 14

15 15 urfolken. Endast 53 procent av befolkningen på landsbygden har tillgång till dricksvatten. Enligt UNAIDS har antalet hiv-smittade i landet ökat och utgör idag 0,7 procent av befolkningen. Bromsmediciner är dyra och det är svårt för hivsmittade att få behandling. Många tvingas gå igenom rättsprocesser för att få rätt till vård. Enligt UNAIDS har regeringens insatser för att förebygga problemen förbättrats, men är fortfarande otillräckliga. Andelen smittade som har tillgång till bromsmediciner steg från 54 procent år 2004 till 72 procent år I områden som påverkas av den väpnade konflikten förtrycks och diskrimineras hiv-smittade. 12. Rätten till utbildning Grundskoleutbildning är gratis och ska i princip vara tillgänglig för alla. Trots investeringar i sektorn finns dock inte platser för alla barn. OHCHR rapporterar att staten lyckats utöka platserna under Man har också lyckats minska antalet avhopp. Av barnen i åldern 7-11 år går 92 procent i skolan. Enligt FN:s barnfond UNICEF är andelen 88 procent för barn mellan 7 och 12 år. Avsaknad av resurser och födelseattest utgör några av hindren för internflyktingbarnen. Fattiga barn hindras att gå i skolan på grund av kostnader för uniformer, böcker och inskrivningsavgifter. Utbildningen av afrocolombianska barn och barn från urfolken är också mer bristfällig än det nationella genomsnittet. Tillgången till utbildning och dess kvalitet varierar kraftigt i de olika regionerna. Situationen är sämre på landsbygden än i städerna. Läskunnigheten uppgår till cirka 93 procent enligt FN:s Human Development Report från ,2 procent av den offentliga budgeten gick till utbildningssektorn Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Enligt offentliga siffror lever 49,2 procent av befolkningen i fattigdom och 14,7 procent i extrem fattigdom. Fattigdomen på landsbygden uppgår till 68,2 procent. FN bekräftar dessa siffror, men de är kritiserade av enskilda organisationer och ifrågasätts av akademiker. FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (CEPAL) rapporterar om 20,2 procent extrem fattigdom. Regeringen har en politik för att utrota fattigdomen och ojämlikheten, men nivåerna har minskat måttligt. År 2002 levde 56 procent av befolkningen i fattigdom. Interflyktingarna drabbas särskilt hårt och World Food Programme rapporterar om 93 procents fattigdom bland denna del av befolkningen. Ojämlikheten i fördelningen av ekonomiska resurser är mycket stor i Colombia. Dessa ojämlikheter är betingade av socioekonomiska, könsrelaterade, geografiska och etniska faktorer.

16 16 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Enligt konstitutionen har kvinnor och män lika rättigheter och diskriminering mot kvinnor är förbjuden. Åtgärder har vidtagits för att främja ett genusperspektiv i olika delar av samhället och ett arbete med att undersöka, dokumentera, systematisera och analysera kvinnornas situation har inletts vilket behövs för att utforma effektiva handlingsprogram. Debatt kring kvinnofrågor i det offentliga rummet saknas och tillgång till statistik är bristfällig. Kvinnoorganisationsnätverket Iniciativa de Mujeres Colombianas por la Paz (IMP) menar att statliga institutioners arbete för att förbättra kvinnans situation på lokal nivå förbättrats under 2007 på flera platser i landet, men att arbetet på central nivå försämrats. År 2006 bildade 26 kvinnliga kongressledamöter en partiöverskridande kommitté som arbetar för att ta fram lagförslag som stärker efterlevnaden av kvinnors rättigheter. Tillsammans med det civila samhället har man arbetat fram ett lagförslag som både ska föreskriva hjälp till utsatta kvinnor samt skärpa straffen för våld mot kvinnor. FN:s biståndsprogram UNDP rapporterar att procent av Colombias kvinnor utsatts för sexuellt, psykiskt eller fysiskt våld. Kvinnomisshandel i hemmet är ett utbrett problem som inte sällan har dödlig utgång rapporterades fall av misshandel av kvinnor i hemmet enligt offentliga källor. Anmälningsfrekvensen är fortfarande mycket låg på grund av kvinnans utsatthet och har enligt myndigheten som ansvarar för familje- och barnavårdsfrågor (ICBF) legat på endast 5 procent av all hustrumisshandel. Lagen säger att kvinnor som utsatts för hustrumisshandel, liksom kvinnor utsatta för våldsbrott utanför hemmet, måste få omedelbart skydd mot fysisk och psykisk misshandel, dock överstiger problemen resurserna. Kvinnoorganisationer arbetar aktivt med att hjälpa utsatta kvinnor men har inte heller tillräckliga resurser. Kvinnors situation i konflikten har börjat uppmärksammas alltmer i den offentliga debatten och insatser för att förbättra deras situation har påbörjats. Kvinnor är särskilt utsatta för sexuellt och annat våld i samband med konflikten. OHCHR rapporterar att militären gör sig skyldig till utomrättsliga avrättningar av kvinnor. Enligt IMP är militären också skyldig till sexualbrott mot kvinnor. Kvinnor från urfolken och afrocolombianskor är särskilt utsatta. 80 procent av offren för det paramilitära våldet som anmält brott inom ramen för Lagen om Fred och Rättvisa är kvinnor, enligt Kommissionen för

17 Gottgörelse och Försoning. Enskilda organisationer har under 2007 skapat debatt för att stöd som ges till offer för konflikten måste anpassas till mottagarens särskilda behov. Kvinnobrott inom ramen för konflikten prioriteras inte, vilket leder till straffrihet. Att endast 21 av anmälningar om begärd gottgörelse inom ramen för lagen om rättvisa och fred handlar om sexualbrott tyder på ett stort mörkertal. I början av 2007 mördades tre ledare för kvinnoorganisationer som kämpar för internflyktingars rättigheter. IMP rapporterar att i områden där före detta paramilitärer har återintegrerats i samhället har våld inom familjen stigit kraftigt. Den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter uttrycker oro för kvinnors utsatta situation i Colombia och man pekar på avsaknaden av en politik som ser till kvinnornas särskilda behov. Sedan 2006 är abort tillåtet i tre fall: när graviditeten utgör en risk för kvinnans hälsa eller liv; när fostret är missbildat och inte kommer att kunna leva ett livsdugligt liv samt när kvinnans graviditet är resultatet av en våldtäkt eller incest rapporterade dock kvinnoorganisationer om problem för kvinnor att få medicinsk hjälp i fall då de har rätt till abort. Detta uppges främst bero på vårdpersonalens motvilja att hjälpa dessa kvinnor. Många gånger drar processen ut på tiden och kvinnorna ges otillräcklig eller felaktig information. 15. Barnets rättigheter Även barn och ungdomar är en mycket utsatt grupp till följd av den väpnade konflikten. Särskilt drabbade är barn till afrocolombianer och urfolken. Barn drabbas direkt av konflikten på flera olika sätt som barnsoldater, minoffer, vittnen till övergrepp och som internflyktingar. Barn används också som informatörer av såväl militären som de illegala väpnade grupperna. FN:s barnkommitté besökte Colombia 2006 och uttryckte oro för de minderårigas situation till följd av konflikten. FN framhöll särskilt vikten av att Colombia bättre efterlever barnkonventionens tilläggsprotokoll om barn i väpnad konflikt, enligt vilket konventionsstaterna är skyldiga att göra sitt yttersta för att hindra rekrytering av barnsoldater. UNICEF och UNHCR har under året uttryckt oro inför rekryteringen av barn som man observerat i de fattigare delarna av de större städerna och i 27 av landets 32 departement. Antalet barnsoldater är bland de högsta i världen. Lagen förbjuder soldater under 18 år, men enligt ombudsmannaämbetet och UNICEF är mellan och minderåriga medlemmar i de illegala väpnade grupperna. Från 1999 till mitten av 2007 hade barn och ungdomar fått hjälp av staten inom ramen för det specialprogram som Instituto Colombiano de Bienestar Familiar (ICBF) genomför riktat till avväpnade barnsoldater. Många barn beräknas ha lämnat de väpnade grupperna utan att registrera sig och har därför inte åtnjutit något statligt stöd eller psykologisk rehabilitering. Under paramilitärens 17

18 avmobiliseringsprocess var det bara barn som lämnades över till ICBF vilket var långt färre än väntat. Bedömare anser att ett flertal barn troligen återlämnats direkt till sina familjer, mördats eller fortsatt som soldater inom de paramilitära strukturerna. Våld mot barn är utbrett och i hög grad underrapporterat. Organisationen Asociación Afecto menar att endast ungefär fem procent av de faktiska fallen anmäls till myndigheterna. Fall av sexuellt utnyttjande av barn i form av barnprostitution, barnpornografi och sexturism når höga siffror i landet och UNICEF uppskattar att ungefär barn blir sexuellt utnyttjade varje år. Barnarbete är vanligt, särskilt i den informella sektorn. Ett stort antal barn slutar skolan i förtid eftersom de tidigt tvingas bidra till familjens försörjning. Endast 38 procent av arbetande barn beräknas gå i skolan. ICBF rapporterar att minst 2,5 miljoner minderåriga är aktiva på arbetsmarknaden och endast 20 procent av dessa arbetar lagligt. På landsbygden är andelen arbetande barn dubbelt så hög som i städerna. Cirka hälften av de barn som arbetar gör det utan lön och de som får betalt tjänar sällan mer än en bråkdel av minimilönen. Förvärvsarbete är i och med den nya barnrättslagen tillåtet från 15 års ålder, men endast med tillstånd från en statlig myndighet. Enligt UNICEF finns cirka gatubarn. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Enligt officiella uppgifter finns det 87 etniska grupper bland urfolken, som utgör 3,4 procent av den totala befolkningen. Cirka 26 procent av colombianerna är av afrikansk härkomst. Fattigdomen drabbar dessa grupper hårt och omkring 70 procent av såväl urfolken som afrocolombianerna lever i fattigdom. Dessa gruppers tillgång till hälso- och sjukvård är sämre än det nationella genomsnittet och deras utbildning är av sämre kvalitet. Urfolken och afrocolombianerna är även utsatta för diskriminering och uteslutning ur samhället. Colombias grundlag ger ett starkt skydd för urfolken. Grundlagen erkänner grundläggande rättigheter såsom skydd för urbefolkningarnas rättigheter; jord, identitet och självstyre. Urbefolkningarna tillerkänns så kallade "resguardos" som är en juridisk och sociopolitisk institution som fungerar som en självstyrande kommun. Afrocolombianerna åtnjuter också territoriella rättigheter, om än inte lika långtgående. Dessa gruppers rättigheter efterlevs dock inte alltid. De regioner där urfolk och afrocolombianer är bosatta utgör ofta strategiskt viktiga områden för aktörerna i den väpnade konflikten. Dessa grupper är därför särskilt drabbade av tvångsförflyttningar, mord, blockader, olagliga 18

19 kvarhållanden, vanhelgande av heliga platser, beslagtagande och förstörelse av egendom, tvångsrekryteringar, ofrivilliga försvinnanden med mera. Det är främst FARC, paramilitära grupper och före detta paramilitärer som gör sig skyldiga till övergrepp. OHCHR rapporterar också om att dessa grupper drabbats av militärens utomrättsliga avrättningar. Urfolken och afrocolombianerna har traditionellt stängts ute från den politiska och ekonomiska sfären och det är få personer från dessa grupper som finns representerade på höga poster inom de politiska institutionerna. I enlighet med konstitutionen garanteras urfolken två platser i senaten. Vidare är fem platser i kongressen reserverade åt etniska minoriteter. I september antog FN:s generalförsamling en deklaration för urfolkens rättigheter. Colombia avstod från att rösta. Regeringen stöder inte deklarationen då man menar att föregående förhandlingsprocess i generalförsamlingen inte varit öppen för insyn samt att deklarationen strider mot Colombias grundlag. Regeringen vänder sig främst mot de artiklar i deklarationen som ger urfolken vetorätt vid diskussioner om exploatering av deras jordrättigheter. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Den colombianska grundlagen garanterar alla människor lika värde och rättigheter och konstitutionsdomstolen har i flera fall tolkat att detta inkluderar homo-, bisexuella och transpersoner (HBT). I februari 2007 dömde konstitutionsdomstolen till förmån för homosexuella pars arvsrätt. I oktober gavs homosexuella par samma rätt som heterosexuella par att inkludera sin partner i sjukförsäkringen, efter en dom i konstitutionsdomstolen. Lagen är den första i sitt slag i Latinamerika. Kyrkan och konservativa grupper är motståndare till homosexuellas rättigheter och agerar aktivt mot erkännandet och lagstadgande av deras rättigheter. Det finns inte någon officiell instans som jobbar för HBT-personers åtnjutande av mänskliga rättigheter på nationell eller lokal nivå och det saknas tillfredsställande statistik som belyser deras situation. Colombia Diversa (CD) noterar dock en positiv utveckling på lokal nivå, främst i de stora städerna Bogotá, Cali och Medellín där de lokala auktoriteterna uppmärksammat den här gruppens utsatthet. Även polisen har på lokal nivå börjat arbeta med utbildning och medvetandegörande för att bemöta kritik gällande övervåld mot HBT-personer. CD menar att man har sett en generell attitydförändring i samhället och att det idag finns en debatt som synliggör problematiken kring diskrimineringen av HBT-personer. 19

20 Diskriminering och våld mot personer på grund av sexuell läggning fortsätter dock att vara ett utbrett problem. Det finns ingen lag mot diskriminering som definierar vilka handlingar som är diskriminerande eller hur sådana handlingar ska straffas. Det rapporteras att gruppen som helhet och framför allt transpersoner, utsätts för förnedrande behandling, trakasserier och övergrepp också från polisens sida.. Många HBT-personer utsätts för omfattande diskriminering i arbetslivet och uppsägningar på grund av sexuell läggning förekommer. 18 Flyktingars rättigheter Enligt det statliga registret, som började registrera internflyktingar år 2000, finns idag cirka 2,2 miljoner människor på flykt i Colombia. Organisationen CODHES, som arbetar med internflyktingar, började räkna 1985 och uppger en siffra på 3,8 miljoner. Enligt det statliga registret, och även CODHES, har personer flytt per år under de senaste åren. OCHA rapporterar att de massiva interna flyktingströmmarna ökat under 2007 och Nariño utpekas som särskilt drabbat. Antalet internflyktingar har ökat kraftigt i Arauca under året enligt UNHCR. Departementen Putumayo, Cauca och Chocó fortsätter vara hårt drabbade. Den huvudsakliga anledningen till att människor flyr är den interna väpnade konflikten. Antalet väpnade strider är en faktor som har stark inverkan på den humanitära situationen, enligt OCHA. Den humanitära krisen i Colombia är en av världens allvarligaste. Andra orsaker till flykt är minering av jordar, hot och förföljelser liksom besprutning av kokaodlingar. När människor lämnar sina hem på grund av kokautrotning erkänns de inte av regeringen som internflyktingar och får därmed inte statliga bidrag. Människor som flytt på grund av hot från paramilitära grupper erkänns inte heller som internflyktingar, eftersom regeringen menar att det inte längre finns paramilitärer. Under 2007 ökade andelen personer som vägrades registrering enligt OCHA. Enskilda organisationer rapporterar även om tvångsförflyttningar i samband med kommersiella projekt. Riksåklagarmyndigheten inledde i slutet av 2007 en undersökning för att bemöta anklagelser mot företag som sägs ha drivit samhällen på flykt för att sedan ha använt deras mark till odling av afrikansk oljepalm. Situationen för de flesta internflyktingarna är svår. Många lever i extrem fattigdom och är utsatta för diskriminering och hot. Det är inte ovanligt att människor tvingas fly flera gånger. Många internflyktingar lever i områden som är kraftigt eftersatta och lider brist på mat, bostäder, utbildning och hälsovård. Många internflyktingar saknar identitetshandlingar och har svårt att få tillgång till social service. Colombia har en av världens mest avancerade lagstiftningar till skydd för internflyktingar, som ger rätt till humanitär hjälp. Stora 20