I slutet av texten finns en lista över använda förkortningar. 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Colombia 2006 I slutet av texten finns en lista över använda förkortningar. ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna I Colombia pågår sedan mer än 40 år tillbaka en intern väpnad konflikt mellan olika gerillarörelser, staten och paramilitära grupper. Konflikten är en av världens mest långdragna och det politiska våldet har haft förödande effekter för de mänskliga rättigheterna (MR) i landet. President Alvaro Uribe återvaldes i presidentvalet i maj 2006 med ett starkt stöd 62 procent av rösterna och inledde i augusti en andra presidentperiod om fyra år. Valet var det minst våldsamma under de senaste 20 åren i Colombia. Regeringen Uribe har sedan tillträdet 2002 drivit en hårdför politik mot de illegala väpnade grupperna genom den så kallade demokratiska säkerhetspolitiken och resultatet syns tydligast i antalet minskade mord, kidnappningar och andra övergrepp samt statlig närvaro i många delar av landet där staten tidigare lyst med sin frånvaro. Samtidigt kan konstateras att MR-övergrepp också skett i genomförandet av politiken t ex i form av massarresteringar på lösa grunder och utomrättsliga avrättningar. Flera rättsprocesser pågår för närvarande mot militärer som anklagas för MRövergrepp. Gerillaorganisationerna, framför allt FARC-EP, fortsatte att begå mycket allvarliga brott mot internationell humanitär rätt. Den upptrappade offensiven mot gerillan har fått svåra konsekvenser för civilbefolkningen i berörda områden, då strider äger rum i deras byar och eftersom framför allt FARCgerillan på ett hänsynslöst sätt använder civilbefolkningen i krigsföringen. I södra och västra delen av landet är situationen särskilt svår och pressen på

2 2 civilbefolkningen har ökat, hela byar befinner sig under blockad, deras jordar har minerats och om de flyr förklaras de vara militära objekt av gerillan. Demobiliseringen av paramilitären som inleddes 2003 avslutades i maj 2006 och därmed hade mer än soldater avväpnats vilket ledde till att det paramilitära våldet minskade. Människorättsorganisationen CCJ rapporterade dock att paramilitären mördat minst civila sedan 2003 års eldupphör. Uppgifter finns om fortsatta och nya paramilitära aktiviteter i olika delar av landet, framför allt relaterat till narkotikahandeln. Paramilitärens ekonomiska och politiska inflytande är trots avväpningen fortfarande stark, vilket på senare tid också börjat uppmärksammas av rättsväsendet. I juni 2005 antogs den lag som utgör det juridiska ramverket för straffrättsligt ansvar för brott som begåtts av paramilitären och gerillan (ley de justicia y paz). Lagen har kritiserats, framför allt av MR-organisationer och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (UNHCHR), för att ge alltför långtgående straffeftergifter och inte garantera offrens rätt till sanning och gottgörelse i tillräckligt stor utsträckning. Försvarare av lagen menar dock att detta är den mest långtgående lagstiftning som finns på området i världen. Lagen behandlades under året av konstitutionsdomstolen som gjorde ett antal ändringar i den ursprungliga lagen, bl.a. har offrens position och rätt stärkts. Regeringen presenterade därefter ett dekret med hänsyn tagen till konstitutionsdomstolens dom och UNHCHR har uttalat att dekretet lever upp till internationell rätt. Den stora utmaningen är nu det praktiska genomförandet av lagen, för att undvika en situation av utbredd straffrihet. I december 2005 påbörjades explorativa samtal mellan ELN och regeringen. Samtalen har avancerat under 2006 och flera möten mellan parterna har ägt rum som bland annat har handlat om garantier för utövandet av de politiska rättigheterna, det internationella samfundets deltagande i förhandlingarna samt villkor och riktlinjer för ett eldupphör. ELN fortsätter trots samtalen att begå grava övergrepp som kidnappningar och utpressning. Antalet nya internflyktingar har ökat kraftigt under 2006.Colombia har idag närmare tre miljoner internflyktingar. Det innebär att närmare åtta procent av befolkningen befinner sig på flykt. Många internflyktingar lever under svåra förhållanden. Landet har en av världens mest långtgående lagstiftning som ska garantera interflyktingarnas rättigheter. Trots ökade resurser till internflyktingarna är långt ifrån alla behov tillgodosedda. Konstitutionsdomstolen har förklarat den bristfälliga responsen från statens sida som författningsvidrig i ett uppmärksammat domslut från MR-försvarare har fortsatt arbeta under svåra förhållanden och såväl hot som mord mot dessa fortsätter, även om morden har minskat under det gångna

3 året. Andra särskilt utsatta grupper är fackföreningsaktiva, journalister, kvinnoorganisationer, urbefolkningar, afrocolombianer och jurister. Dialogen mellan regeringen och freds- respektive MR-organisationer har fortsatt och utvecklats. Straffriheten fortsätter att vara utbredd. En ny ackusatorisk processordning genomförs gradvis och förbättringar kan skönjas för framför allt rättssäkerheten. På såväl nationell som regional och lokal nivå görs försök att integrera MR i politiken samt att utarbeta och implementera aktionsplaner för att främja MR, vilket resulterat i positiva effekter. Det viktiga arbetet att utarbeta en konsoliderad nationell aktionsplan för mänskliga rättigheter har under året tagit fart. En handlingsplan för att integrera undervisning i mänskliga rättigheter i utbildningssystemet har även arbetats fram. En ny barnrättslag som stärker barns rättigheter trädde i kraft i november 2006 efter en lång process där flera barnrättsorganisationer deltagit. UNHCHR: s mandat och närvaro i Colombia förlängdes för ett år i oktober 2006 och under denna tid kommer en översyn av kontorets mandat och verksamhet att genomföras. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Colombia har ratificerat samtliga centrala FN-konventioner på området mänskliga rättigheter; konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och dess två fakultativa protokoll om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR), konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD), konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW), konventionen mot tortyr (CAT) samt konventionen om barnets rättigheter (CRC). Colombia har ratificerat flyktingkonventionen och det tillhörande protokollet från Den 5 augusti 2002 ratificerades anslutningen till internationella brottmålsdomstolen (ICC), dock med förbehåll för krigsförbrytelser fram till år 2009, detta med motiveringen att utrymme måste ges inför kommande fredsförhandlingar med krigförande parter i den interna väpnade konflikten. Ett bilateralt avtal ingicks med USA 2003, där Colombia bland annat förbinder 3

4 4 sig att inte utlämna amerikanska medborgare till internationella brottmålsdomstolen utan godkännande från USA. År 2003 ratificerade Colombia det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter angående handel med barn, barnprostitution samt användandet av barn i pornografi och i maj 2005 ratificerades det fakultativa protokollet angående barn i väpnade konflikter. I juni 2005 ratificerades ILO:s konvention 182 om de värsta formerna av barnarbete. Kongressen har godkänt ett lagförslag för att ratificera det undertecknade frivilliga protokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor, som fortfarande ligger hos konstitutionsdomstolen för avgörande huruvida den är i enlighet med författningen. Konsultationer pågår för att se över möjligheterna att ratificera det frivilliga tilläggsprotokollet till konventionen mot tortyr som inte heller har undertecknats. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter UNHCHR) fortsatte sin verksamhet i landet. Bland annat verkar UNHCHR för implementeringen av 27 rekommendationer som avser att stärka respekten för mänskliga rättigheter i Colombia. Samarbetet mellan UNHCHR:s kontor i Colombia och den colombianska regeringen har utvecklats positivt under året. Colombia ligger efter med totalt fem rapporter till FN-systemets kommittéer; en till tortyrkommittén, tre till rasdiskrimineringskommittén och en till kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. FN:s arbetsgrupp för ofrivilliga försvinnanden besökte städerna Bogotá, Barrancabermeja och Medellín i juli Besöket resulterade i en rapport där arbetsgruppen bland annat noterade att det finns ett utvecklat rättssystem till skydd för ofrivilliga försvinnanden. Dock uttrycktes missnöje över att tillämpningen av lagarna fungerar bristfälligt. Rapportören för internflyktingar besökte Colombia i juli 2006 och uttryckte då bl.a. oro över att lagstiftningen angående internflyktingar inte tillämpas tillfredställande. Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter ratificerades Landet har undertecknat det fakultativa protokollet till amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter men har inte undertecknat eller ratificerat 1990 års tilläggsprotokollom avskaffandet av dödsstraffet. Dödsstraff är dock förbjudet enligt den colombianska konstitutionen.

5 5 OAS specialrapportör för yttrandefrihet besökte Colombia i april Han uttryckte då oro över självcensur och utbredd straffrihet. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Under året fortsatte rapporteras om grava kränkningar av rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr. Enligt FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter ökade antalet klagomål gällande dessa rättigheter under 2005 jämfört med tidigare år. Under det första halvåret 2006 registrerade den nationella MR-organisationen CINEP en ökning av MR-brott utförda av militär- och polisstyrkor. Säkerhetsstyrkorna anklagas för att genomföra attacker mot gerillan i de områden där civilbefolkning är bosatt och begå övergrepp i samband med militära operationer. Antalet utomrättsliga avrättningar har minskat kraftigt under de senare åren. Från att ha varit 835 under 2004 sjönk, enligt CINEP, siffran till 543 under Denna minskning har sannolikt direkt koppling till demobiliseringen av paramilitären. Samtidigt har UNHCHR uppmärksammat att militärens inblandning i utomrättsliga avrättningar ökat. Mord har genomförts på civila, och för att ge sken av att dessa civila offer dödats i strid har de försetts med militärkläder. Den starka pressen på att kunna uppvisa resultat i kampen mot gerillan verkar ha bidragit till dessa övergrepp. Även antalet mord har minskat kraftigt och idag är mordfrekvensen i Bogotá 18 per invånare, en medelhög siffra med latinamerikanska mått. Under 2002 rapporterade Vicepresidentens kontor för mänskliga rättigheter mord i landet och under 2005 hade siffran sjunkit till Det existerar dock stora skillnader i regioner och i staden Cali är mordfrekvensen fortfarande mycket hög, 56 per invånare. Antalet mord med politisk grund minskar stadigt, men ligger fortfarande på en hög nivå. Enligt CINEP, förekom 543 politiska mord under 2005, att jämföra med 782 under Under 2005 dödades 252 personer i massakrer, en minskning med 4 procent jämfört med föregående år. Nedgången fortsatte under det första halvåret 2006, och enligt officiella källor registrerades under denna period 158 offer vilket var en minskning med 24 procent jämfört med samma period året innan. I de områden där paramilitären har demobiliserats kan, enligt Vicepresidentens kontor för mänskliga rättigheter, märkas en markant nedgång i antalet massakrer. Organisationer för mänskliga rättigheter rapporterar dock om en ökning av hot och övergrepp, framförallt mot journalister, politiskt aktiva och

6 människorättsförsvarare. Såväl FARC-EP som paramilitären har knutits till hot och mord på lokala politiker samt kandidater till politiska poster, statstjänstemän, lärare, misstänkta sympatisörer till andra illegala väpnade grupper samt personer tillhörande urfolken. FARC-EP fortsatte att begå mycket allvarliga övergrepp mot den humanitära rätten; attacker mot civilbefolkningen, tvångsrekryteringar av barn, blockader, tvångsförflyttningar, kidnappningar och sexuellt våld mot kvinnor och flickor. De använde sig även av förbjudna vapen såsom gascylindrar och antipersonella minor och genomförde terrordåd som exempelvis bilbomber. Colombia är ett av de länder i världen där minor dödar och skadar flest människor. Antalet dödsfall har ökat markant sedan 2004 och uppgår idag till mellan två och tre fall per dag. Enligt OCHA drabbades 762 personer av minor under det första halvåret Gerillagrupperna, såväl FARC-EP som ELN, var ansvariga för cirka 75 procent av incidenterna. OCHA rapporterar att cirka 35 procent av de drabbade var civila och av dessa var närmare 30 procent barn. UNHCHR mottog information som indikerade att gerillagrupperna placerat ut nya antipersonella minor under året, bland annat i närheten av skolor. Kidnappningar fortsatte och enligt UNHCHR fanns det år 2005 totalt cirka 5400 kidnappade. Enligt regeringens statistik kidnappades totalt 800 personer under 2005, en minskning med 44 procent jämfört med året innan. Under det första halvåret 2006 rapporteras 396 personer ha kidnappats, en minskning med cirka en tredjedel jämfört med samma period året innan. UNHCHR uppmärksammade dock i sin rapport för 2005 att statistiken inte alltid är fullständig och kidnappningar som pågår i några timmar eller några dygn inte inkluderas. Vissa källor hävdar att antalet kidnappningar snarare ökat under senare tid. FARC-EP är den grupp som står för den största delen kidnappningar även om också ELN utför denna typ av övergrepp. Andelen kidnappningar som utförs av kriminella grupper har ökat och det rapporteras om kopplingar mellan gerillans kidnappningar och de som utförs av kriminella. Flera initiativ har tagits för att få till stånd ett så kallat "humanitärt avtal" med FARC-EP genom vilket 58 kidnappade politiker, poliser och andra skall utväxlas mot cirka 500 fängslade gerillamedlemmar. Dock har inget konkret resultat hittills kommit till stånd. Enligt den Internationella rödakorskommittén, ICRC, har förhållandena vid landets fängelser, som tidigare varit så pass allvarliga att de kunde anses utgöra omänsklig eller förnedrande behandling, förbättrats avsevärt genom en fängelsereform. Det har bland annat skett en kraftig minskning av antalet mord 6

7 och ofrivilliga försvinnanden av interner. Dock fortsätter problemen med sjukdomar och interner med hiv/aids rapporteras ha liten tillgång till hälsooch sjukvård. Den stora överbeläggningen leder också till bristande sanitet och undermåliga hälsoförhållanden. Tortyr är förbjudet enligt konstitutionen och ett antal lagar har införts som skall förhindra dess användande. Under året rapporterade UNHCHR om fall av tortyr utförda av polis och militär men konstaterar samtidigt ett stort mörkertal p.g.a. underrapportering. Många av de offer som utsatts för tortyr som lett till dödlig utgång räknas inte heller in i statistiken. Inrikesministeriet har ett omfattande skyddsprogram för personer som utsätts för dödshot. Det gäller såväl offentliga personer som politiker, jurister, kongressledamöter, fackliga ledare, journalister och MR-försvarare. Under 2006 omfattades närmare personer av programmet. Personerna kan erhålla allt från kurser i självhjälp och mobiltelefoner till bepansrade bilar och livvakter. Relativt få personer som befunnit sig under skyddsprogrammet har varit utsatta för attentat vilket visar på programmets positiva effekter. Samtidigt har problem med finansieringen av programmet lett till att alla i behov av skydd inte kunnat erhålla det. 4. Dödsstraff Dödsstraff är förbjudet enligt konstitutionen. Det finns ingen stor opinion för att införa dödsstraff i Colombia idag. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Restriktioner mot den personliga rörelsefriheten är ett problem för många colombianer som lever i de mest konfliktdrabbade områdena. De illegala väpnade grupperna genomför regelmässigt vägspärrar och kontroller av flodtrafik och blockader som hindrar förnödenheter som mat och mediciner samt t.ex. sjukvårdspersonal att nå civilbefolkningen. Samhällen utsätts också för isolering genom belägring. I samband med kongressvalet 2006 deklarerade FARC-EP en väpnad blockad som påverkade flera regioner i landet. Inga transporter fick äga rum under tiden blockaden pågick utan endast humanitära aktörer kunde färdas längs de drabbade landsvägarna. Enskilda organisationer rapporterar om en svår situation för personer som lever i områden under starkt inflytande av de illegala väpnade grupperna och många utsätts för förtryck och övergrepp från dessa. Det rapporteras att personer, framförallt ungdomar, tvingas efterleva särskilda förhållningsregler och hindras bland annat från att uttrycka sina åsikter fritt och mötas på offentliga platser. Det förekommer också att de illegala väpnade grupperna 7

8 8 inför utegångsförbud på kvällar, framför allt i fattiga områden i storstäderna. Särskilt allvarlig är den sociala rensningen som utförs av grupperna, vilket innebär att icke önskvärda personer tvingas från området, mördas eller "försvinner". Idag finns någon form av polisiär och militär närvaro i princip samtliga kommuner. Man kan dock konstatera att polis och militär främst finns i tätorterna. En stor del av landsbygden har fortfarande otillräcklig statlig närvaro vilket resulterar i fortsatt inflytande och kontroll från de illegala väpnade grupperna eller maffialiknande organisationer. Säkerheten har generellt sett blivit bättre i framförallt storstäderna medan situationen på landsbygden inte haft samma positiva utveckling. Colombia står för cirka 80 procent av världens kokainproduktion och de illegala väpnade grupperna finansierar huvudsakligen sin verksamhet genom den omfattande narkotikahandeln. Kokainproduktionens explosionsartade ökning på 1990-talet bidrog till konfliktens upptrappning. Den tilltagande organiserade brottsligheten som främst är kopplad till narkotikahandeln har genererat en våldsvåg i hela landet och är en stor källa till personlig osäkerhet. Den illegala ekonomin, korruptionen, internflyktingsituationen, konfliktmönstret och förändringar i sociala mönster i samhället de senaste 20 åren är andra effekter av den omfattande narkotikahandeln. Enligt colombiansk lag måste en person som anhålls som misstänkt för brott ställas inför åklagare inom 36 timmar. Detta respekteras dock inte alltid och flera MR-organisationer hävdar att deras medlemmar har blivit utsatta för långa anhållningstider. UNHCHR bekräftar även att antalet massarresteringar och arresteringar på illegala grunder ligger på en fortsatt hög nivå. En reform av processrätten har dock lett till positiva effekter på bland annat häktningstiderna. Människohandel förekommer i landet och Colombia uppges vara ett ursprungs-, transit- och destinationsland för handeln. Det rapporteras att den sexuella exploateringen och den interna människohandeln i Colombia har förvärrats under senare tid. I dagsläget beräknas det finnas mellan och prostituerade colombianska kvinnor och flickor i utlandet, av vilka ett flertal bedöms ha blivit utsatta för människohandel. De flesta av dessa finns enligt IOM i Japan och Spanien. Det förekommer även omfattande handel med människor inom landets gränser. Under 2005 ändrades lagstiftningen rörande människohandel i linje med internationella normer och kan nu sägas vara bland de mest moderna i världen. Brott mot lagen kan ge mellan 13 och 23 års fängelse och straffet kan höjas med upp till en tredjedel om det föreligger försvårande omständigheter, som

9 till exempel att offret är under 14 år. Det har även framkommit uppgifter från enskilda organisationer att handel med kroppsorgan förekommer i Colombia, dock saknas uppgifter om omfattningen. För utrikesresor och anskaffande av pass gäller inga restriktioner för colombianska medborgare. Svårigheterna att få visum, framför allt till Europa och Nordamerika, är i huvudsak det som inskränker möjligheterna att resa fritt. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Garantierna för rättssäkerhet är väl utvecklade i Colombias konstitution. Straffriheten är dock omfattande. Medborgarnas rättssäkerhet påverkas dock av att domare och åklagare har svårigheter att utöva sitt ämbete på grund av hot och förföljelse från de illegala väpnade grupperna och den organiserade brottsligheten. Enligt lagen är en medborgare som anklagas för brott oskyldig till dess motsatsen bevisats. Detta efterlevs dock inte alltid utan anhållna personer som väntade på rättegång pekades ibland ut i media med namn och bild, framför allt om de var anklagade för samröre med gerillan eller kriminella gäng. I flera fall har detta resulterat i att dessa personer hotats och till och med mördats efter frisläppandet. En ny ackusatorisk straffprocesslag antogs i slutet av 2004 och började gradvis implementeras i början av År 2008 förväntas systemet vara infört i hela landet. Reformen innebär bland annat att utredande och dömande funktioner delats upp och att processen blivit muntlig. I de delar av landet där systemet har införts har man kunnat märka positiva effekter som till exempel kortare anhållningstider, färre massarresteringar och arresteringar på illegala grunder liksom fler fällande domar och minskad överbeläggning på fängelserna. Såväl massgenomsökningar och massarresteringar som baserats på enbart obekräftade uppgifter från informatörer samt osäkra militära underrättelser förekommer, framför allt i samband med misstankar om samarbete med gerillagrupperna. Några lagändringar har genomförts, vilka i praktiken försämrat rättssäkerheten. Militären har t.ex. fått ökad befogenhet att genomföra åtgärder som tidigare krävde beslut från åklagare, t.ex. husrannsakan och telefonavlyssning. Ett stort problem för rättssäkerheten är svårigheterna att ge adekvat skydd till offer för brott och vittnen. Det gäller inte minst vittnen till grova MR-brott. Vittnen har hotats, mördats och tvingats söka skydd i andra delar av landet eller gå i landsflykt. Åklagarmyndigheten har ett vittnesskyddsprogram men det är otillräckligt med tanke på de stora behov som finns av skydd, framför allt i 9

10 10 processer som rör narkotikabrott och brott begångna av de illegala väpnade grupperna. 7. Straffrihet Den utbredda straffriheten är ett stort strukturellt problem i landet. Orsakerna är komplexa och består av en kombination av bristande resurser och organisation, hot och infiltrering av de illegala väpnade grupperna och den organiserade brottsligheten liksom korruption. Många domare och åklagare har tillgång till särskilda skyddsåtgärder som livvakter. Särskilt i samband med utredningar av svåra MR-brott, massakrer och narkotikabrott har domare och åklagare hotats, mördats eller tvingats flytta inom landet eller gå i landsflykt. I vissa regioner finns brister i rättssystemets tillgänglighet och det förekommer även motvilja hos myndigheterna (både civila och militära) att utreda anklagelser om kopplingar mellan polis/militär och paramilitära grupper. Vissa förbättringar har kommit till stånd under senare tid, bl.a. som ett resultat av processrättsreformen. I juni 2005 antogs efter en lång process den lag som utgör det juridiska ramverket för straffrättsligt ansvar för brott som begåtts av paramilitären och gerillan. Lagen har kritiserats, framför allt av MR-organisationer och UNHCHR, för att ge alltför långtgående straffeftergifter och inte garantera offrens rätt till sanning och gottgörelse i tillräckligt stor utsträckning. Lagen stipulerar mellan fem och åtta års fängelse. För att åtnjuta dessa strafflättnader måste den berörde erkänna begångna brott, samarbeta med rättsväsendet och ge information om brott begångna av andra liksom återlämna tillgångar som förvärvats illegalt. Även legalt förvärvade tillgångar skall lämnas som bidrag till att kompensera offren. Försvarare av lagen menar att detta är den mest långtgående lagstiftning som finns på området i världen och att denna typ av process normalt resulterar i närmast total straffrihet. Konstitutionsdomstolen gjorde i sin dom i maj 2006 ett antal ändringar i den ursprungliga lagen, bl.a. har offrens position och rätt stärkts och längre tid har getts till att utreda de aktuella brotten. Regeringen presenterade i oktober 2006 det dekret som reglerar lagen med hänsyn tagen till Konstitutionsdomstolens dom. UNHCHR har uttalat att dekretet är acceptabelt och att det ligger i linje med internationell lagstiftning. Lagen har resulterat i skapandet av en ny enhet på riksåklagarämbetet som enbart koncentrerar sig på implementeringen av lagen om fred och rättvisa. Specialdomstolar har också kommit till stånd. I november 2006 hade cirka 2600 demobiliserade paramilitärer ansökt om att få dömas under lagen. Kapaciteten hos berörda myndigheter att verkligen klara av att hantera alla dessa fall och få till stånd domar mot de ansvariga ifrågasätts alltmer.

11 11 I november 2006 hade utredningar av paramilitära brott resulterat i att 80 massgravar hittats med 197 kroppar varav 100 har identifierats. Hur många personer som försvunnit är oklart, men officiellt talas om över 3000 personer. Den verkliga siffran är med största säkerhet betydligt högre. På grund av avsaknad av resurser, teknisk kompetens och samarbete mellan berörda myndigheter sker utgrävningarna på ett sätt som gör att bevis riskerar att förstöras. En speciell kommission för att söka efter försvunna personer, "La Comision de Busqueda", etablerades år Under 2006 har en plan för att genomföra sökandet efter försvunna personer antagits av kommissionen där frågan om massgravar finns med. ICRC har deltagit med tekniskt stöd. Militärdomstolarna fortsatte att hävda sin rätt att döma i fall av misstänkta MRkränkningar begångna av säkerhetsstyrkorna, trots att konstitutionsdomstolen 1997 meddelat att sådana fall skall prövas i det civila rättssystemet. Det militära rättssystemet är kritiserat för bristande utredningskapacitet och strukturella problem som gör processerna nästan omöjliga att genomföra och inte minst för att vara alltför beroende av den militära ledningen. Efter ett antal skandaler inom det militära rättsväsendet, framför allt i några fall av massakrer utförda av militären, bl.a. mot polisen, står det idag klart att förtroende för systemet är starkt underminerat. Försvarsministern har aviserat att det är nödvändigt att reformera hela det militära rättssystemet som ett led i att komma till rätta med de MR-övergrepp som begås av militär och polis och en sådan process har inletts. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. I Colombia råder enligt konstitutionen yttrande- och tryckfrihet, förenings-, mötes- och religionsfrihet, liksom rätt att fritt ansluta sig till politiska organisationer. Dessa rättigheter respekterades normalt av staten. I sammanhanget bör noteras massmedias koncentration, såväl tidningar som TV, till några stora ägargrupper. Journalister är en mycket utsatt yrkeskår. Under 2005 och första halvåret 2006 rapporterades en oroväckande ökning av antalet övergrepp mot journalister och situationen var svårast i upptakten till kongress- och presidentvalen våren UNHCHR och EU har uttryckt oro över den försämrade situationen. Enligt den colombianska fonden för pressfrihet, FLIP, rapporterades 64 hot mot journalister under 2005 vilket kan jämföras med 39 under Under 2005 mördades två journalister, en kidnappades och 6 tvingades i exil. Under det första halvåret 2006 rapporterades 46 hot mot journalister, en kidnappades, en mördades och 4 fick fly landet efter dödshot.

12 Hot mot journalister förekommer särskilt i samband med rapportering kring narkotika, de illegala väpnade grupperna och lokal korruption. De mest utsatta journalisterna verkar i konfliktdrabbade regioner utanför huvudstaden. Det förekommer att såväl gerillan som paramilitären kidnappar journalister, ofta i syfte att förmå dem att bära vittnesmål om brott som begåtts av den andra parten eller för att leverera budskap till lokala myndigheter. För att inte utsätta sig för livsfara lägger många journalister munkavle på sig själva och enligt FLIP karaktäriseras den colombianska pressen av en hög grad av självcensur. Journalister tvingas även under hot rapportera felaktiga uppgifter som gynnar parterna i konflikten eller helt avstå från att rapportera. Anmälningar har också gjorts om övervåld och överträdelser från säkerhetsstyrkorna och officiella tjänstemän. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Colombia är en konstitutionell flerpartidemokrati där alla ideologiska strömningar är tillåtna. Colombias konstitution som antogs 1991 anses allmänt vara en av Latinamerikas mest moderna. Mänskliga rättigheter utgör en av grundpelarna i konstitutionen. Författningsdomstolen övervakar tillämpningen av grundlagen och har en stark oberoende ställning i landet. Enligt konstitutionen skall medborgarna ges kunskap om sina mänskliga rättigheter, bl.a. genom utbildning. Konstitutionen slår också fast att de mänskliga rättigheterna inte kan suspenderas i samband med undantagstillstånd. Vidare måste medlemmarna i de väpnade styrkorna grundutbildas i mänskliga rättigheter och demokrati. Alvaro Uribe valdes till en andra fyraårig presidentperiod den 28 maj 2006 med ett starkt stöd - dryga 62 procent av rösterna och inledde i augusti en andra presidentperiod om fyra år. Sex olika partier stod bakom hans kandidatur. Vänsterkandidaten Carlos Gaviria från partiet Polo Democrático Alternativo (PDA) blev den starkaste oppositionskandidaten med 22 procent av rösterna. Detta var den demokratiska vänsterns största valtriumf någonsin i Colombia. Liksom vid valet 2002 var det frågan om ökad säkerhet som spelade störst roll för medborgarna. Presidentvalet var det minst våldsamma under de senaste 20 åren i Colombia. Samtidigt ökade såväl tvångsförflyttningar, minolyckor och strider innan valet. I konstitutionen stadgas bland annat om bildandet av statliga kontrollorgan som ska garantera och övervaka skyddet av de mänskliga rättigheterna. Ett organ är "Procurador General de la Nación", motsvarande justitiekanslern, som övervakar efterlevnaden av konstitutionen, lagarna, juridiska beslut och myndighetsutövning. Ämbetet spelar en viktig roll i landet och åtnjuter stort förtroende. Ämbetet skall även övervaka skyddet av de mänskliga rättigheterna och har till sitt förfogande Ombudsmannen Defensor del Pueblo som inrättades 12

13 i samband med den nya konstitutionen och verkar på nationell, regional och kommunal nivå. Ombudsmannaämbetet, som är självständigt gentemot såväl den dömande som den exekutiva makten, tar emot anmälningar från allmänheten om kränkningar av rättigheter och följer upp dessa gentemot berörda myndigheter. Ämbetet har också en särskild roll i bevakningen av rättigheterna för särskilt utsatta grupper liksom de ekonomiska, sociala, kulturella och kollektiva rättigheterna samt miljöfrågor. Trots att Ombudsmannaämbetets regionala kontor har utökats de senaste åren finns svårigheter att nå ut till de mest konfliktdrabbade områdena. En stor del av budgeten finansieras genom utländskt bistånd. För att skydda de grundläggande mänskliga rättigheter som stadgas i konstitutionen finns även en mekanism som kallas "tutela" genom vilken personer som anser sig fått sina rättigheter kränkta kan begära upprättelse genom en rättsprocess. Statliga och kommunala institutioner har inrättat särskilda avdelningar eller organ för skydd av mänskliga rättigheter. De viktigaste är: - Presidentämbetets särskilda rådgivare i mänskliga rättigheter, Consejería de Derechos Humanos de la Presidencia, ett kansli med cirka 30 personer, som lyder under Vicepresidenten. - Försvarsmaktens MR-avdelning, El Departamento de DH de las Fuerzas Armadas. - Presidentämbetets särskilda organ för internflyktingar och andra sociala frågor, Acción Social. - De lokala ombudsmännen, så kallade Personeros, finns i samtliga av landets kommuner. De finansieras av staten och utses direkt av respektive borgmästare. I många kommuner har dessa bildat kommunala kommittéer för mänskliga rättigheter med bred representation från kyrkan och det civila samhället. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Colombia har ratificerat samtliga av ILO: s centrala konventioner. Konstitutionen ger rätt till facklig organisering och erkänner alla löntagares strejkrätt med undantag för polis, militär och anställda som utför "väsentliga offentliga tjänster". Tolkningen av "väsentliga offentliga tjänster" är mycket omfattande. Arbetstagare som utför spontan strejk riskerar att avskedas. För att bilda en fackförening krävs minst 25 personer med fast anställning. Endast en fackförening får finnas på varje arbetsplats och konfederationer och federationer får inte utlysa strejker eller förhandla kollektivt. Arbetsministeriet 13

14 har rätt att själv anordna en omröstning på arbetsplatserna för att se om en majoritet av de fackligt anställda vill strejka. Regeringen har reformerat arbetslagstiftningen, vilket bland annat inneburit längre arbetsdagar och inskränkningar av t.ex. rätten att teckna kollektivavtal. Industri- och branschorgan måste ha åtminstone fem procents anslutning för att ha rätt att agera kollektivt. I praktiken är den fackliga organiseringsgraden låg, knappt 5 procent, framför allt p.g.a. den förföljelse som finns mot fackliga ledare från främst paramilitären, men även gerillan och narkotikagrupperna. Situationen för fackföreningsaktiva var fortsatt allvarlig och enligt ICFTU har Colombia länge varit det farligaste landet i världen att arbeta fackligt i. Under året rapporterades om ett systematiskt och riktat våld mot fackföreningsmedlemmar, även om våldet fortsatte att minska. LO-TCO rapporterar att antalet mord, dödshot och försvinnanden minskade under Samtidigt konstaterades att trakasserier och förföljelse av fackföreningsmedlemmar ökade under 2005 jämfört med Enligt regeringens statistik dödades 168 fackföreningsaktiva under 2001 och 14 under Under första halvåret 2006 rapporteras 19 fackligt aktiva ha mördats, vilket var en ökning med 46 procent jämfört med samma period året innan. ICFTU menar att fackföreningsmedlemmar är hotade oavsett om de befinner sig på gräsrotsnivå eller om de tillhör ledarskiktet. Enligt ICFTU mördades 70 fackföreningsmedlemmar under 2005 och bland dessa var 15 kvinnor. (Denna siffra innefattar alla mördade som var medlem i någon fackförening, till skillnad från regeringssiffrorna som endast räknar fackligt aktiva). Straffriheten utgör ett allvarligt problem och ICFTU uppger att över 90 procent av alla anmälda fall av kränkningar förblir ostraffade. I september 2005 bildade riksåklagaren en speciell arbetsgrupp som skall utreda fall av MR-kränkningar riktade mot fackföreningsledare. Colombia har varit föremål för behandling av ILO under många år. Vid ILO:s årsmöte 2005 beslutades att skicka en trepartskommission (arbetstagare, arbetsgivare och regeringen) till Colombia för att framför allt undersöka situationen gällande rätten att organisera sig fackligt och fackföreningars möjlighet att verka fritt. Kommittén besökte Colombia under oktober 2005 och rapporterade till ILO:s styrelse. Ett antal rekommendationer kring frågor om straffrihet för våld mot fackföreningsaktiva och organisationsfriheten framfördes. Arbetslösheten samt undersysselsättningen fortsätter att ligga på en hög nivå, cirka 12 procent av den arbetsföra befolkningen, trots en årlig tillväxt på cirka 4 procent. Många colombianer har också drabbats av den höga undersysselsättningen som rapporteras ligga på ungefär 30 procent. Kvinnor är 14

15 särskilt utsatta för hög arbetslöshet och låga löner. I den informella sektorn där många colombianer arbetar saknas alla typer av rättigheter. Arbetslagstiftningen begränsar arbetsdagen till åtta timmar och arbetsveckan till 48 timmar. Övertidsersättning är lagstadgad. Detta respekteras dock sällan, inte ens i den offentliga sektorn. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Enligt UNDP:s Human Development Report 2006 går cirka sex procent av statsbudgeten till hälsosektorn. I princip ska hälso- och sjukvård vara kostnadsfri för fattiga grupper i samhället. Det beräknas dock att cirka 33 procent av befolkningen saknar anknytning till sjukvårdssystemet och brist på resurser och personal fortsätter att prägla situationen på de offentliga sjukhusen. Särskilt befolkningen i konfliktområden samt internflyktingar har begränsad tillgång till hälsovård och skillnaden mellan städer och landsbygd är stor. Under senare tid har stora lån från Världsbanken använts till sociala investeringar som tidigare inte har kunnat ske i landet. Detta har också kommit sjukvården till del. Användandet av tutela-mekanismen (se avsnitt 9) för att kräva rätt till vård/hälsa, främst av personer som redan täcks av någon form av hälso-/sjukförsäkring, är mycket utbrett. Medellivslängden är 68 år för män och 76 år för kvinnor. UNAIDS beräknar att det finns cirka hiv-smittade i landet och under de senaste åren har antalet smittade ökat drastiskt. Kostnaderna för bromsmediciner är bland de högsta i världen, vilket beror på ett decentraliserat inköpssystem. Som en konsekvens av de höga kostnaderna är det svårt för hivsmittade att få behandling och praktiskt taget alla tvingas att gå igenom "tutela" för att få rätt till vård. Enligt UNAIDS har regeringens insatser för att förebygga problemen förbättrats under året, dock är preventionsinsatserna fortfarande otillräckliga. Det förekommer att illegala väpnade grupper sprider affischer eller flygblad där prostituerade och hiv-positiva pekas ut med namn och bild. Demobiliserade har informerat att de illegala väpnade grupperna bedriver social rensning gentemot hiv/aids-smittade. Rensningen riktar sig såväl mot civilbefolkningen som mot de egna leden. 12. Rätten till utbildning Grundskoleutbildning är gratis och ska i princip vara tillgänglig för alla. Enligt FN:s välfärdsrapport, Human Development Report 2006 går cirka fem procent av 15

16 statsbudgeten till utbildningssektorn. Trots investeringar i sektorn finns dock inte platser för alla barn och endast cirka 75 procent av barnen i åldern 6-15 år går i skolan och 30 procent av de inskrivna fortsätter till nionde klass. Fattiga barn hindras också att gå i skolan på grund av kostnader för uniformer, böcker och inskrivningsavgifter. Skolgången för framför allt barn från urfolken, afrocolombianer och internflyktingarna är bristfällig. Enligt UNICEF går endast ett av fyra internflyktingbarn i skolan. Avsaknad av resurser och födelseattest utgör några av hindren för internflyktingbarnen. Enligt Human Development Report 2006 uppgår läskunnigheten till cirka 93 procent. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Colombia har 46 miljoner invånare. Enligt FN:s fattigdomsindex, Human Development Index lever 64 procent av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen och sju procent lever på mindre än 1 US-dollar per dag. Colombia har en av Latinamerikas mest skeva inkomstfördelningar med betydande sociala klyftor som följd då landets 10 procent rikaste står för cirka 47 procent av landets inkomster och konsumtion, medan andelen för de 10 procent fattigaste endast är 0,7 procent. Ojämlikheten är stor mellan stad och landsbygd och mellan olika regioner i landet. Några av de fattigaste delarna av landet har en utvecklingsnivå som är jämförbar med några av världens fattigaste länder. Samtidigt har många människor i de större städerna en levnadsstandard som går att jämföra med Europa. Arbetslöshet och hög undersysselsättning i kombination med den väpnade konflikten är faktorer som begränsar möjligheterna till en dräglig levnadsstandard. Minimilönen låg under 2006 på pesos per månad vilket motsvarar ungefär svenska kronor. Enligt regeringen tjänar 43 procent av arbetstagarna mindre än minimilönen. Avsaknaden av samhällstjänster i landets kommuner och hög undersysselsättning på landsbygden bidrar till att befolkningen i dessa områden har bristande tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter 16

17 17 Colombias konstitution stadgar att kvinnor och män har lika rättigheter och att diskriminering mot kvinnor är förbjuden. Åtgärder har vidtagits för att främja ett genusperspektiv i olika delar av samhället och arbete med att undersöka, dokumentera, systematisera, analysera och belysa kvinnornas situation har inletts. Debatt kring kvinnofrågor i det offentliga rummet saknas och tillgången till genusbaserad statistik är bristfällig. Sedan år 2000 finns en lag om att kvinnor ska finnas på 30 procent av de höga tjänsterna inom den offentliga sektorn. Denna implementeras dock ännu inte fullt ut. Efter valet 2006 är 11 av 102 ledamöter i senaten och 20 av 166 i representanthuset kvinnor. I regeringen är 4 av 13 ministrar kvinnor, bl.a. utrikesministern. Enligt UNDP har procent av Colombias kvinnor utsatts för våld av sexuell, psykisk eller fysisk natur. Den generella uppfattningen i Colombia har varit att det sexuella våldet tillhör den privata sfären. Kvinnomisshandel i hemmet är fortfarande ett utbrett problem som inte sällan har dödlig utgång. Anmälningsfrekvensen är fortfarande mycket låg och enligt myndigheten som ansvarar för familje- och barnavårdsfrågor (ICBF) rapporteras endast 5 procent av all hustrumisshandel. Lagen anger att kvinnor som utsatts för hustrumisshandel måste få omedelbart skydd mot fysisk och psykisk misshandel. Kvinnoorganisationer arbetar aktivt med att hjälpa utsatta kvinnor men på grund av bristande resurser har man inte möjlighet att erbjuda ett tillfredsställande skydd. De kvinnliga ledamöterna i kongressen har skapat en särskild partiöverskridande kommission som hösten 2006 presenterade ett gemensamt lagförslag om våld mot kvinnor. Den 10 maj 2006 beslutade konstitutionsdomstolen att tillåta abort i tre fall: när graviditeten utgör en risk för kvinnans hälsa eller liv; när fostret är missbildat och inte kommer att kunna leva ett livsdugligt liv samt när kvinnans graviditet är resultatet av en våldtäkt eller incest. Kvinnor som utför aborter av andra skäl kan fortfarande straffas med mellan 16 och 54 månaders fängelse. Det råder dock fortfarande osäkerhet gällande tolkningen av de tre undantagsfallen. Sommaren 2006 utfördes den första lagliga aborten på en 11- årig flicka som blivit våldtagen av sin styvfar vid upprepade tillfällen och fallet väckte stor debatt i media. Den katolska kyrkan är starkt kritisk mot den nya lagstiftningen och fortsätter verka för ett totalförbud. Kvinnors situation i konflikten har börjat uppmärksammas alltmer i den offentliga debatten och insatser för att förbättra deras situation har påbörjats. Kvinnor är särskilt utsatta i konflikten och har kommit att utnyttjas som verktyg av de stridande parterna för att skapa terror och rädsla hos motparten. Till exempel använder sig olika väpnade grupper emellanåt av våldtäkter som

18 18 hämndaktioner. Kvinnor faller även offer för misshandel, mord, sexuella övergrepp såsom massvåldtäkter, gisslantagande, tvångsaborter, tortyr, tvångsförflyttning, påtvingad nakenhet med mera. Enligt UNHCHR ökade antalet klagomål rörande sexuellt våld mot kvinnor och barn utförda av säkerhetsstyrkorna under Kvinnor från urfolken och afrocolombianerna är särskilt utsatta. Många av dessa kvinnor lever i oskyddade fattiga samhällen med låg statlig närvaro och påverkas i hög grad av konflikten. 15. Barnets rättigheter Enligt regeringens och enskilda organisationers statistik är barn och ungdomar den grupp som fortsätter vara mest utsatt till följd av konflikten. Särskilt drabbade är barn i diskriminerade grupper såsom afrocolombianer och urfolken. Barnen drabbas direkt av konflikten på flera olika sätt, som barnsoldater, minoffer, vittnen till övergrepp och som internflyktingar. Barn används som informatörer av såväl militären som de illegala väpnade grupperna, vilket utsätter dem för stora risker. FN:s barnkommitté har uttryckt oro för de minderårigas situation i Colombia till följd av konflikten. FN framhöll särskilt vikten av att Colombia bättre efterlever barnkonventionens tilläggsprotokoll om barn i väpnad konflikt, enligt vilket konventionsstaterna är skyldiga att göra sitt yttersta för att hindra rekrytering av barnsoldater. Antalet barnsoldater är bland de högsta i världen. Enligt ombudsmannaämbetet och UNICEF är mellan och barn under 18 år medlemmar i de illegala väpnade grupperna. Försvarsministeriet har informerat om en ökning av antalet barn som vill lämna gerillan och under 2005 överlämnade sig 526 barn till staten. Enligt officiella källor har barn återintegrerats i samhället mellan år 2003 och Antalet barn som avväpnades i den paramilitära processen var färre än beräknat och det har framkommit uppgifter som pekar på att många barn försvunnit och slussats iväg innan avväpningen ägde rum. Enligt beräkningar från UNICEF är ungefär 40 procent av internflyktingarna barn. Enligt UNHCR är det få barn som avslutar sin skolgång efter att de tvingats fly. Siffror pekar på att 77 procent av internflyktingbarnen inte återgår till skolan utan tvingas börja arbeta för att försörja familjen. Dessutom riskerar, enligt UNICEF, 23 procent av de barn under sex år som är på flykt att drabbas av undernäring. Våld mot barn är utbrett och i hög grad underrapporterat. Barnrättsorganisationen "Asociación Afecto" menar att endast ungefär fem procent av de faktiska fallen anmäls till myndigheterna. År 2005 rapporterades

19 enligt det nationella rättsmedicinska institutet fall av barnmisshandel samt drygt fall av sexuella övergrepp mot minderåriga, vilka de flesta var under 14 år. Antalet fall av sexuellt utnyttjande av barn i form av barnprostitution, barnpornografi och sexturism har nått höga siffror i landet och IOM bedömer att mellan och barn är utsatta för detta. Rapporter pekar på att problemet kryper allt längre ner i åldrarna. Frågan om sexuellt utnyttjande av barn har fått stort utrymme i media under I november 2006 trädde en ny barnrättslag i kraft. Lagen innebär ett förbättrat skydd för landets minderåriga och höjer bl.a. minimiåldern för arbete och stärker rättigheterna för barn som blivit utsatta för sexuellt våld. Enligt tidigare lagstiftning fick en person som begått brott mot barn sitt straff sänkt med hälften vid erkännande av brottet, men dessa möjligheter till strafflättnader har helt tagits bort i den nya lagstiftningen. En av de kontroversiella frågorna i samband med diskussionen om lagen var straffrättsåldern. Barn mellan 14 och 16 år kan ställas inför rätta, men inte dömas till frihetsberövande straff. Barn mellan 16 och 18 år kan dömas till fängelse. Barnarbete är ett problem och ett stort antal barn slutar skolan i förtid eftersom de tidigt tvingas bidra till familjens försörjning. Enligt ICBF är 2,5 miljoner minderåriga aktiva på arbetsmarknaden och endast en av fem arbetar lagligt. På landsbygden är andelen arbetande barn dubbelt så hög som i städerna. Endast 38 procent av de arbetande barnen deltar i skolundervisning. Cirka hälften av de barn som arbetar gör det utan lön och de som får betalt tjänar sällan mer än en bråkdel av minimilönen. Arbete är i och med den nya barnlagen tillåtet från 15 års ålder. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Enligt officiella uppgifter finns det 90 etniska grupper bland urfolken, som totalt uppgår till personer och därmed utgör cirka 2 procent av den totala befolkningen. Cirka 26 procent av colombianerna anses vara av afrikansk härkomst. 31 procent av landets alla fattiga tillhör minoritetsgrupperna. Dessa grupper är även utsatta för diskriminering och uteslutning ur samhället. Det saknas dock statistik över gruppernas tillgång till utbildning, arbete, hälsa etc., vilket försvårar möjligheterna att identifiera de problem som finns samt att hitta lösningar på dem. Colombias konstitution ger ett starkt skydd av minoritetsgrupperna. Konstitutionen erkänner fyra grundläggande element som skydd för urbefolkningarnas rättigheter; jord, identitet, eget styre och autonomi. Urbefolkningarna tillerkänns så kallade "resguardos" som är en juridisk och 19

20 sociopolitisk institution som fungerar som en autonom kommun där urfolken är självstyrande. Urfolken och afrocolombianer är marginaliserade och särskilt utsatta för våldet. Situationen för urfolken var kritisk under året och de var överrepresenterade bland internflyktingarna. De regioner där urbefolkningarna och afrocolombianer är bosatta utgör ofta strategiskt viktiga områden för aktörerna i den väpnade konflikten och grupperna kommer ofta i kläm i konflikten. Militärer utpekar ibland hela urbefolkningen i vissa regioner som FARCsympatisörer. Urfolken och de afrocolombianska samhällena drabbas på nästan alla tänkbara sätt: massakrer och mord, blockader, nedbrända hus, olagliga kvarhållanden, genomsökningar, vanhelgande av heliga platser, beslagtagande och förstörelse av egendom, isolering, tvångsrekryteringar, ofrivilliga försvinnanden etc. I flera regioner är indianbefolkningen hårt drabbad av upptrappningen av konflikten. I lag 70 från 1993 erkänns den etniska och kulturella mångfalden i landet och även afrocolombianerna ges en särskild ställning som etnisk grupp. I lagen ges den colombianska staten ansvar att garantera inflytande över beslut som rör dem som grupp och att främja stärkandet av deras kulturella identitet samt social och ekonomisk utveckling. En central del av lagen är rätten till och skyddet av den kollektiva jorden. Många av de områden där urbefolkningarna är bosatta är rika på mineraler och andra naturresurser, vilket gör att det förekommer omfattande exploatering från både statliga och privata företag. Dessutom är dessa områden på grund av sin avskildhet ofta attraktiva marker för kokaodling. Urfolken och afrocolombianerna har traditionellt sett stängts ute från den politiska och ekonomiska sfären och det är få personer från dessa grupper som finns representerade på höga poster inom de politiska institutionerna. I enlighet med konstitutionen garanteras urfolken två platser i senaten. Vidare är fem platser i kongressen reserverade åt etniska minoriteter. I slutet av 2005 inleddes ett regeringsprogram för att utbilda och medvetandegöra medlemmar av de militära styrkorna, polis, åklagarämbetet, med flera om urbefolkningarnas rättigheter, den lagstiftning som finns samt hur man ska interagera med urbefolkningssamhällena och deras ledare. Programmet administreras av vicepresidentens MR-kontor. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Konstitutionen garanterar alla människor lika värde och rättigheter och konstitutionsdomstolen har i flera fall tolkat att detta inkluderar homo-, bisexuella och transpersoner (HBT). Det finns ännu ingen specifik lagstiftning 20