1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Venezuela 2006 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Det formella skyddet för de mänskliga rättigheterna (MR) i Venezuela är gott. I praktiken har det under senare tid skett en försämring av de politiska och medborgerliga rättigheterna, framförallt på grund av den ökade politiska polariseringen i landet. Ineffektiviteten i rättsystemet, den utbredda korruptionen samt bristen på självständighet från presidentmakten hos rättsinstitutionerna är faktorer som bidrar till den utbredda straffriheten i landet. Tortyr förekommer, och det finns uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Ny lagstiftning har inskränkt yttrande- och tryckfriheten. Enskilda organisationer menar att det skapats ett klimat av självcensur och uttrycker oro över att den fria, kritiska rapporteringen om tillståndet i Venezuela har minskat. Den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter uttryckte i sin rapport för 2005 oro för landets MR-försvarare. Under året kom rapporter om hot, trakasserier och våld riktade mot denna grupp. Andra utmaningar för landet är polisvåld, tortyr och de undermåliga förhållandena i landets fängelser. Venezuela har varit föremål för behandling i såväl den interamerikanska kommissionen som domstolen för de mänskliga rättigheterna. Venezuela har fortsatt att domineras av en stark polarisering i samhället mellan å ena sidan president Hugo Chávez, hans parti och regering, och å andra sidan oppositionspartierna, oberoende massmedia, näringslivet och en stor del av fackföreningsrörelsen. President Chávez anses av många ha bidragit till denna polarisering genom sitt sätt att utöva makten. Konstitutionen har ändrats så att de flesta beslut i parlamentet kan fattas med enkel majoritet. President Chávez

2 2 och hans regering stärkte under 2005 sin ställning och vid parlamentsvalet vanns samtliga 167 platser av alliansen, då oppositionspartierna i sista stund valde att inte ställa upp i valet. Det juridiska systemet har försvagats, bl.a. genom att presidenten placerat regeringstrogna domare i Högsta Domstolen. Vidare lider rättsystemet av en utbredd korruption och står under stort tryck från flera utomstående instanser, inte minst från den exekutiva presidentmakten. Under året har organisationer för mänskliga rättigheter uttryckt oro för ett lagförslag som i juni 2006 godkändes i den första behandlingen i nationalförsamlingen. Den så kallade "lagen om internationellt samarbete" innebär bland annat att enskilda organisationer förbjuds att ta emot stöd från andra än den venezuelanska regeringen och att den statliga valnämnden kan ingripa i valet av organisationernas ledarskap. Det finns en tendens att organisationer som har stöd från, eller annan kontakt med, USA blir svartmålade av regeringen. Enskilda organisationer är skeptiska till innehållet och menar att förslaget tillkommit för att kontrollera och styra deras verksamhet. EU har uttryckt oro för de negativa effekter som kan följa om lagen antas. Militären har stor makt och spelar en allt större roll även i den civila sfären. Såväl pensionerade som aktiva militärer sitter på höga politiska poster. Säkerhetsstyrkor och polis blandar sig ofta i civila angelägenheter och begick under året flera allvarliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ineffektiviteten inom rättssystemet ledde till fortsatt överbeläggning i fängelserna och förhållandena fortsätter vara mycket undermåliga. Flertalet interner fick inte sina mest grundläggande behov tillgodosedda och dödsfall pga. dåliga sanitära förhållanden eller brist på läkarvård förekommer. Den mycket höga brotts- och våldsnivån i de större städerna, i synnerhet i huvudstaden Caracas där en tredjedel av befolkningen bor, är ett av de största problemen i landet idag. Närheten till Colombia gör att Venezuela på olika sätt påverkas av den interna väpnade konflikten i grannlandet. Den 220 mil långa landgränsen är till stor del obevakad på båda sidor och samtliga illegala väpnade grupper i Colombia utnyttjar sig av den porösa gränsen. Antalet colombianska flyktingar i Venezuela ökar. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer

3 Enligt 1999 års konstitution, artikel 23, har samtliga internationella konventioner för de mänskliga rättigheterna som Venezuela tillträtt konstitutionell status och företräde framför nationell rätt när dess bestämmelser innebär ett bättre skydd än landets konstitution eller lagar. Konventionerna har direkt effekt och skall tillämpas av landets domstolar och andra rättsutövande myndigheter. Venezuela har ratificerat alla de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter; - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) - Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt - Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) - Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med tilläggsprotokoll. Det fakultativa protokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har endast undertecknats medan protokollet om dödsstraffets avskaffande har ratificerats. 3 Venezuela ligger efter med totalt fem rapporter till FN-systemets kommittéer; en till tortyrkommittén, en till kommittén för civila och politiska rättigheter, en till kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och två till kommittén för barnets rättigheter. Representanter för venezuelanska myndigheter har offentligt tagit avstånd från den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och menar att

4 den inte agerar i enlighet med suveränitetsprincipen. Den venezuelanska staten erkänner inte de förebyggande åtgärder och rekommendationer som kommissionen har utfärdat. 4 MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det rapporteras att polis och säkerhetsstyrkor varit ansvariga för utomrättsliga avrättningar av brottsmisstänkta, använt övervåld och torterat anhållna med dödsfall som följd. Enligt de nationella människorättsorganisationerna Programa Venezolano de Educación-Acción en Derechos Humanos (PROVEA) och Comité de Familiares de Víctimas del 27 de Febrero (COFAVIC) samt den regionala organisationen Comisión Andina de Juristas (CAJ) har antalet övergrepp av staten ökat när det gäller brott mot rätten till liv, den personliga integriteten och rättsäkerheten. Särskilt allvarligt är rapporter om polisstyrkornas ökade inblandning i utomrättsliga avrättningar. I augusti 2005 meddelade riksåklagarämbetet att de undersökt 5520 fall av utomrättsliga avrättningar begångna mellan åren 2000 och 2005 och det rapporteras att närmare 6000 anställda inom polisstyrkan och militären misstänks vara inblandade i dessa incidenter. Rättsprocessen går långsamt och av de misstänkta har endast 517 åtalats och 88 blivit fällda i domstol. Europaparlamentet har flera gånger uttryckt sin oro över våld från statens sida och uppmanat Venezuela att vidta effektiva åtgärder mot poliskårens övergrepp. Flera så kallade dödsskvadroner, med påstådda kopplingar till polisen, har agerat i vissa delstater och utpekats som skyldiga till mord av unga kriminella. I regioner där det lett till åtal och uppmärksammats i medierna kunde en minskning av denna typ av aktiviteter märkas. Det finns också rapporter om flera fall av lynchningar av misstänkta brottslingar. PROVEA dokumenterade mellan oktober 2004 och september året efter 162 olaga dödsfall, vilket kan jämföras med 231 under föregående år. Enligt PROVEA var säkerhetsstyrkorna inblandade i 17 ofrivilliga försvinnanden mellan oktober 2004 och september 2005 vilket kan jämföras med 11 under samma period året innan. I juli 2005 gick ett flertal enskilda organisationer ut med ett gemensamt uttalande där de uttryckte oro över det ökade antalet ofrivilliga försvinnanden i landet. Tortyr samt isolering av fångar är förbjudet enligt lag och tortyroffer har rätt till medicinsk rehabilitering. Myndighetspersoner kan åtalas såväl för att själva ha utfört tortyr som för att tillåta det. Tortyrhandlingar av säkerhetsstyrkorna

5 förekommer ändå. Vanligtvis rör det sig om fysisk misshandel under arrestering eller förhör, men fall där man använt sig av bland annat kvävningstekniker har också anmälts. Organisationen Red de Apoyo rapporterar även att hot om att mörda och tortera familjemedlemmar förekommit vid övergreppen. PROVEA tog under året emot 31 klagomål om tortyr vilket kan jämföras med 58 året innan. Vidare mottogs 503 anmälningar om omänsklig och förnedrande behandling, att jämföra med 491 året innan. Under det första halvåret 2006 mottog Red de Apoyo 12 fall av misstänkt tortyr utförd av militären och säkerhetsstyrkorna. Flera av offren och deras anhöriga anmäler inte brotten till myndigheterna av rädsla för repressalier. Flera MR-organisationer, bland annat COFAVIC, menade att oberoende utredningar av tortyranklagelser inte kunde garanteras på grund av kopplingar mellan riksåklagaren och regeringen samt det faktum att den rättsmedicinska myndigheten är en del av kriminalpolisen Cuerpo de Investigaciones Científicos Penales y Criminalísticas (CICPC), som ofta är de som anklagas för att ha utfört tortyr. Fängelseförhållandena i Venezuela är mycket bristfälliga, bl.a. som en följd av otillräckliga resurser, korrupt personal med bristande utbildning samt våld från både interner och vakter. Överbeläggning i fängelserna fortsatte att vara ett stort problem. Förhållandena var i vissa fall så allvarliga att de kunde anses utgöra omänsklig eller förnedrande behandling. Många interner fick inte sina mest grundläggande behov tillgodosedda och flera har dött till följd av undermåliga sanitära förhållanden eller brist på läkarvård. Enligt organisationen Observatorio Venezolano de Prisiones (OVP) hade fängelsesystemet endast kapacitet för cirka 60 procent av landets interner. Ingen åtskillnad gjordes mellan dömda och de som satt häktade i väntan på rättegång. Ofta är interner tvungna att muta vakter för att få en plats i en cell, en säng och mat. De allra flesta internerna får mat genom sina familjer, mutor eller byteshandel interner emellan. Våld och upplopp mellan interner och misshandel utförd av vakter och poliser på fängelserna fortsätter att vara ett problem. Det förekommer stora mängder vapen och droger och den interna hierarkin samt den sociala kontrollen mellan internerna är hård, vilket resulterar i misshandel och mord. I oktober 2005 rapporterade OVP att 304 interner dödats och 517 skadats i våldsamheter under årets gång. Majoriteten av dödsfallen var en följd av våld mellan interner eller de undermåliga hälsoförhållandena. Till skillnad från tidigare år fanns det inga rapporter på att säkerhetsstyrkor eller vakter mördat interner. 4. Dödsstraff Dödsstraffet tillämpas inte i Venezuela. 5

6 6 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Under den gamla straffprocesslagen kunde polisen kvarhålla misstänkta gärningsmän upp till 8 dagar utan åtal eller häktning. Nu måste häktningsförhandlingar ske inom ett dygn och åtal väckas inom tre. Fortfarande råder dock okunskap och förvirring kring de nya reglerna och godtyckliga frihetsberövanden förekommer fortfarande, framför allt i fattiga stadsdelar i de större städerna. PROVEA dokumenterade fall av godtyckliga frihetsberövanden mellan oktober 2004 och september De som greps hölls ofta kvar ett par dagar medan deras brottsregister undersöktes. Nästan hälften av alla frihetsberövade i landet väntar ännu på rättegång. Våldsnivån i Venezuela är bland den högsta i hela regionen och det ökade våldet är ett av de allvarligaste problemen i landet. Kriminaliteten är alarmerande hög i de stora städerna, i synnerhet Caracas. I huvudstaden var antalet mord per invånare tre gånger högre än det nationella genomsnittet. Enligt en underökning gjord i kommunen Chacao har antalet mord där ökat med 128 procent mellan år 1998 och Rapporter om ekonomiskt motiverade kidnappningar förekommer, speciellt i provinser som gränsar till Colombia. Förövarna tros vara kriminella gäng, brottslingar som agerat ensamma eller de så kallade Bolivarianska befrielsestyrkorna, en grupp militanta anhängare till president Chávez. Kidnappningar utförda av de illegala väpnade grupperna i Colombia förekom också under året. Det rapporterades även att flera kidnappningar resulterat i dödande av gisslan. Regeringen har uppmärksammat problemen och planerar en rad åtgärder såsom reformer av poliskåren och en ny lag om kidnappningar. Människohandel är förbjudet enligt konstitutionen. Venezuela rapporteras vara ett ursprungs-, transit- samt destinationsland för människohandel men varken regeringen eller enskilda organisationer har någon statistik på omfattningen av problemet. Enligt PROVEA smugglades kvinnor och unga flickor till Europa, framförallt Spanien och Nederländerna, för att utnyttjas som prostituerade. Regeringen tillsatte under året en speciellt utbildad arbetsgrupp som skall bekämpa prostitution och ge skydd till utsatta kvinnor. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Rättsystemet är formellt oberoende men i realiteten utsatt för stora politiska påtryckningar. Regeringen använder sig av rättsystemet som ett redskap mot oppositionen. Systemet präglas även av ineffektivitet och korruption.

7 Formellt har den nya straffprocesslagen, som trädde i kraft 1999, inneburit flera förbättringar av rättsystemet: det hemliga inkvisitoriska systemet har avskaffats och muntliga förhandlingar har införts. Enligt lagen är en medborgare som anklagas för brott oskyldig till dess motsatsen bevisats och det stadgas även rätt till offentlig försvarare och möjligheten att överklaga domar. I praktiken råder dock fortfarande allvarliga brister i rättssäkerheten. Rättsystemet lider till exempel av en extrem överbelastning. En åklagare kan ha upp till fall på sitt bord vilket leder till stora förseningar i rättsprocessen. På grund av detta åsidosätts ofta den åtalades rätt till en offentlig försvarare. Enligt lag får det ta högst ett år mellan att ett brott anmäls tills det att dom avges, men i praktiken kan det ta närmare fyra år. Nästan hälften av alla frihetsberövade i landet väntar ännu på rättegång. En orsak till ineffektiviteten i rättssystemet och bristen på rättssäkerhet uppges vara förekomsten av flera olika polisstyrkor med olika jurisdiktion; den juridiska polisen (PTJ), säkerhetspolisen (DISIP), den militära underrättelsetjänsten, nationalgardet, huvudstadspolisen samt stadspolisen. Medvetenheten om att det krävs mer resurser för att stärka rättssäkerheten har ökat under senare tid. Regeringens kampanj mot korruption har lett till att över 100 domare avskedats och över 350 stängts av från sina tjänster. Vidare pågår en fortlöpande utbildning av advokater, åklagare, polis och domarkår samt en betydande ökning av antalet åklagare och advokater. Venezuela har också ett militärt rättssystem, som har genomgått en liknande reform som det civila. Den nya konstitutionen stadgar att militärer åtalade för brott mot mänskliga rättigheter skall dömas inom den civila jurisdiktionen. Under året fortsatte dock militärdomstolarna att hävda sin rätt att döma i fall av misstänkta kränkningar av de mänskliga rättigheterna begångna av säkerhetsstyrkorna. Flera människorättsorganisationer har uttryckt oro över att militära domare utnämns av Högsta domstolen från en kandidatlista presenterad av försvarsministern. Man menar att domarna riskerar att hamna i en beroendeställning till ministern och försvarsmakten. I maj 2004 godkändes en lag som utökade antalet medlemmar i Högsta domstolen från 20 till 32. Dessa kan tillsättas och avsättas med enkel majoritet i Nationalförsamlingen, vilket ökar risken för politisk styrning av domstolen. Flera ledamöter i Högsta domstolen har utpekats som Chávez-trogna och enligt människorättsorganisationer saknas den maktdelning med oberoende domstolar som är grunden för ett rättssäkert system. Organisationerna kritiserade även riksåklagarämbetet för korruption och förekomsten av politiska utnämningar av åklagare. 7

8 8 7. Straffrihet Ineffektiviteten i rättsystemet, den utbredda korruptionen samt bristen på självständighet från presidentmakten hos rättsinstitutionerna är faktorer som bidrar till den utbredda straffriheten i landet. Enligt bland annat Human Rights Watch (HRW) och Amnesty International väcks sällan åtal mot poliskåren för godtyckliga frihetsberövanden, tortyr eller utomrättsliga avrättningar. Detta beror bland annat på att polisen rapporterar de sistnämnda som "konfrontationer", vilket ger dem rätt att använda dödligt våld. Vid de tillfällen som de ansvariga dömts är det ofta till lindriga straff (ytterst sällan fängelsestraff) eller så har de friats i högre instans. Enligt den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter var straffriheten vid utomrättsliga avrättningar en av de mest allvarliga kränkningarna mot de mänskliga rättigheterna i landet. Vidare är man bekymrad över regeringens undermåliga insatser och resurser på området. Amnesty International rapporterade att upp till 98 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna förblev ostraffade. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Konstitutionen garanterar yttrande- och tryckfrihet. Förutom en statlig TVkanal och några mindre tidningar domineras medierna av oppositionen. Mycket kraftig kritik mot regeringen och framför allt president Chavez är ofta förekommande i privat media. Enligt såväl Organization of American States (OAS) specialrapportör för yttrandefrihet som organisationen Reportrar utan gränser har dock yttrande- och tryckfriheten begränsats under senare tid. I slutet av 2004 stiftades lagen om "medias sociala ansvar" vars uttalade syfte är skydda barn mot sex och våld i TV och radio. Organisationer för yttrande- och tryckfrihet menar dock att lagen snarare tillkommit för att försöka påverka medierna till självcensur och de upplever att lagen inneburit omfattande restriktioner av fri rapportering. Vidare anses det allmänt att lagen kan användas för att förebygga regimkritiska inslag, vilket redan lett till att journalister som anses stå nära oppositionen har avskedats. I mars 2005 genomfördes en reform av brottsbalken vilket numera gör det olagligt att förolämpa presidenten. Brott mot den lagen kan leda till fängelsestraff, mellan 6 och 30 månaders fängelse, och straffet kan förlängas med en tredjedel om förolämpningen företas offentligt. Definitionerna är dock mycket vaga vilket innebär att rättsläget är oklart. Internationella organisationer, som bland annat Inter American Press Association (IAPA), är oroade över att regeringen skapat ett klimat av självcensur och uttrycker stort missnöje över att den fria, kritiska rapporteringen om det politiska tillståndet i Venezuela har minskat. Europaparlamentet har också vid ett flertal tillfällen uppmanat Venezuela att vidta åtgärder för att trygga yttrandefriheten och informationsfriheten.

9 9 Flera medier fick under året utstå hot från regeringen och dess sympatisörer. Samtidigt försökte regeringen begränsa oppositionens inflytande över medierna. Endast journalister från statliga radio- och TV-stationer fick tillträde till presidentpalatset och flertalet av de privata medierna fick inte tillgång till offentlig information. Regeringen anklagades också för att använda lagstiftningen om förtal för att tysta medierna. I november 2005 pågick ungefär 60 rättsfall där journalister anklagades för förtal. Presidenten har, enligt en lag från 2002, rätt att ställa in TV-sändningar och president Chávez har vid ett flertal tillfällen hotat att använda sig av denna möjlighet. Antalet angrepp på medierna minskade under 2005, men journalister menade att det berodde på en minskad medial närvaro vid aktiviteter där regeringen eller dess supportrar var inblandade och en ökad grad av självcensur. Det förekom vid ett flertal tillfällen att privata TV- och radiostationer attackerades av regeringssympatisörer. Journalister har även rapporterat att de har trakasserats, hotats och utsatts för våld av polis och säkerhetsstyrkor. Konstitutionen garanterar församlings- och mötesfrihet. Tillstånd för att demonstrera krävs, och beviljas som regel. Dock behövde endast oppositionen tillstånd för demonstrationer, något som inte krävdes av Chávezsympatisörer. De senaste åren har antalet offentliga demonstrationer ökat samtidigt som myndigheternas inblandning i dessa har minskat. Ett flertal demonstrationer under 2005 slutade dock i våldsamheter. Polisen använde vid dessa tillfällen i strid med venezuelansk lag, skjutvapen och batong mot demonstranter. Konstitutionen garanterar religionsfrihet och denna respekteras generellt sett. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Presidenten och ledamöterna i Nationalförsamlingen väljs direkt i demokratiska och periodiska val och i teorin råder ett system med maktdelning. I den nya konstitutionen från 1999 inrättades den så kallade medborgerliga makten, utöver den verkställande, lagstiftande och dömande, vilken består av riksåklagaren, riksrevisorn och ombudsmannen. Det civila samhället fick samtidigt en grundlagsstadgad rätt att delta i nationalförsamlingens utnämning av dessa ämbeten. I konstitutionen finns även föreskrifter om främjandet och skyddet av de mänskliga rättigheterna och bland annat stadgas att MRkränkningar inte får prövas av militärdomstolar. I praktiken har utvecklingen gått mot en ökad koncentration av makten till presidenten samtidigt som ett allt mindre utrymme ges till oberoende

10 institutioner att verka fritt. President Chávez parti och dess allierade kontrollerar kommittén som nominerar domarkandidater till Högsta Domstolen, parlamentet, riksåklagaren samt Ombudsmannen. Det har uttryckts oro för att makten har koncentrerats till presidenten, att de offentliga institutionerna har politiserats samt att valmyndigheten och rättsapparaten styrs av regeringspartiet. President Chávez och hans regering stärkte under 2005 sin ställning. Vid parlamentsvalet vanns samtliga 167 platser av chavist-alliansen, då oppositionspartierna i sista minuten valde att inte ställa upp i valet. Oppositionen, som förlorat samtliga val sedan Chávez kom till makten 1998, är splittrad. Av totalt 165 platser i den rådgivande församlingen upptogs 34 platser av kvinnor. I regeringen var 3 ministrar kvinnor av totalt 21 och i Högsta Domstolen var 9 av 32 ledamöter kvinnor. Ett lagförslag har lagts fram för att utvidga kvinnors rättigheter i politiska organisationer och där föreslås bland annat kvotering av kvinnor till parlamentet. Ombudsmannaämbetet (Defensor del pueblo) infördes i 1999 års konstitution. Ämbetet är ansvarigt för att garantera medborgarnas mänskliga rättigheter såsom de stipuleras i landets konstitution samt gällande internationella konventioner. Ombudsmannen har främst varit aktiv för att få igång en dialog mellan medborgare och myndigheter när det gäller uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna. Ombudsmannaämbetets existens och verksamhet ses som ett steg i rätt riktning för landet. Dess oberoende ställning gentemot regeringen har dock ifrågasatts av enskilda organisationer. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Venezuela har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner om grundläggande rättigheter i arbetslivet. Konventionen om förbud mot de värsta formerna av barnarbete ratificerades i oktober Det råder motsättningar kring ILOkonventionerna då dessa ibland står i konflikt med nationell arbetslagstiftning. Konstitutionen erkänner arbetarnas rätt att organisera sig i fackföreningar, med undantag för medlemmar av de väpnade styrkorna. Cirka procent av 12 miljoner arbetsföra är fackligt anslutna. LO-TCO:s biståndsnämnd rapporterar att den venezuelanska fackföreningsrörelsen för närvarande är hårt trängd av regeringens försök att påverka den. Enligt LO-TCO saknar många anställda möjligheter att förhandla 10

11 11 kollektivt och de politiska stridigheterna har på ett negativt sätt påverkat arbetsmarknaden. Det finns stora motsättningar mellan presidenten och landets största centralorganisation, La Confederación de Trabajadores de Venezuela (CTV). Organisationen har starka kopplingar till, och anses vara i det närmaste totalt styrt av, oppositionspartiet Acción Democrática (AD) som har bedrivit en kraftig opposition mot Chávez sedan I början av 2005 upphävde det nationella valrådet (Consejo Nacional Electoral, CNE) resultatet från 2001 års val till styrelsen för CTV på grund av misstankar om eventuellt valfusk. Internationella arbetsorganisationen (ILO) är dock mycket tveksamt till beslutet och har uppmanat regeringen att se till att de kommande fackliga valen sker utan någon inblandning av CNE. Regeringen anklagar CTV för att tillhöra det gamla korrupta systemet och har främjat bildandet av parallella fackföreningar, vilka i sin tur anklagas för att gå i regeringens ledband. International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU) rapporterade under 2005 att den venezuelanska regeringen aktivt har motarbetat CTV, förhindrat dem från att vara fackligt representerade på nationell nivå och istället förhandlat med det nystartade förbundet UNETE. CTV:s medlemmar har således blivit utestängda från de fackliga organen samt fått utstå förföljelse och trakasserier. Ett lagförslag angående reformering av arbetsmarknadslagen har varit föremål för debatt under många år och ILO har varit mycket pådrivande i processen. Om förslaget antas skulle det innebära flertalet förbättringar för arbetstagarna, bland annat skulle skyddet mot facklig diskriminering öka. Reformeringen fortskrider dock långsamt och ännu har inga åtgärder vidtagits. Lagen stadgar att arbetsveckan inte får överstiga 44 timmar samt en skyldighet för arbetsgivaren att betala för övertidsarbete. Enligt konstitutionen har alla rätt till en lön med vilken de kan uppnå en dräglig levnadsstandard men minimilönen, som ligger på cirka 188 USD per månad, innebär problem för många att klara uppehället. Arbetslösheten har minskat under de senaste åren och låg i september 2006 på 12 procent. Däremot växte den informella sektorn under 2005 och enligt beräkningar arbetar cirka 40 procent av venezolanerna inom denna sektor, främst som gatuförsäljare. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa De stora sociala skillnaderna och den ojämlika fördelningen av landets resurser påverkar levnadsstandarden och hälsosituationen. Trots regeringens program för den fattiga delen av befolkningen finns det fortfarande många som inte har tillgång till sjukvård.

12 12 Hälsosektorn i Venezuela håller relativt god standard, jämfört med andra länder i regionen. Enligt Human Development Report 2006 går två procent av statsbudgeten till hälsosektorn. Både vad det gäller hälsovård och utbildning har regeringen genom så kallade misiones med till exempel kubanska läkare riktade till de allra fattigaste haft stora ambitioner men uppnått få konkreta resultat. Inom ramen för hälsoprogrammet Barrio Adentro arbetar uppskattningsvis kubanska läkare i fattiga områden i Venezuela. Enligt hälsoministeriet lever närmare personer med hiv/aids. Enligt FN-organet UNAIDS drabbas allt fler kvinnor. Den förväntade medellivslängden ökar stadigt och är idag 74 år. 12. Rätten till utbildning Lagen stipulerar kostnadsfri och obligatorisk grundskola och de statliga budgeten för utbildningsområdet har ökat. De statliga skolorna håller fortfarande generellt sett en relativt låg standard medan de privata, som endast ett fåtal har möjlighet att välja, är av god kvalitet. De statliga universiteten håller hög kvalitet och absorberar den större andelen av de offentliga anslagen för utbildning. Regeringen satsar på spridning av undervisningen i landet genom s.k. misiones för läskunnighet och annan utbildning. År 2005 låg läskunnigheten på 93 procent. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Efter flera år av stadigt försämrade statsfinanser har den ekonomiska konjunkturen vänt. Under 2005 växte Venezuelas ekonomi med 9,4 procent vilket var den högsta tillväxten i regionen. De förbättrade ekonomiska förutsättningarna beror till största delen på det rekordhöga världsmarknadspriset på råolja och inflödet av oljepengar har gett presidenten utrymme att fördela resurser till en rad sociala program. Venezuela har ett överflöd av naturresurser, inte minst olja, och BNP per capita ligger på USD. Inkomstfördelningen är dock mycket ojämn. Enligt FN:s Human Development Index står landets 10 procent rikaste för cirka 33 procent av landets inkomster och konsumtion, medan andelen för de 10 procent fattigaste endast är 2 procent. Det uppskattas att omkring 31 procent lever under den nationella fattigdomsgränsen och 8 procent av befolkningen beräknas leva i extrem fattigdom (mindre än 1 USD per dag).

13 13 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Lagen ger kvinnor samma rättigheter som män i äktenskapet. Kvinnor representerar ungefär hälften av studenterna vid landets universitet och avancerar inom flera yrken, till exempel medicin och juridik års konstitution förbjuder könsdiskriminering i arbetslivet och den arbetsrättsliga lagstiftningen specificerar att arbetsgivare inte får diskriminera kvinnor beträffande lön eller andra arbetsvillkor. Kvinnor får inte avskedas under graviditet eller inom ett år efter förlossningen och de måste beviljas (obetald) ledighet sex veckor före och tolv veckor efter födsel. Enligt arbetsmarknadsministeriet följs lagen inom den formella sektorn. Kvinnor är dock fortfarande underrepresenterade på högre poster i samhället och tjänar i genomsnitt 30 procent mindre än män, vilket är en förbättring jämfört med tidigare. I januari 1999 trädde "Lagen mot hustru- och barnmisshandel" i kraft vilken stadgar att polisen ska ta emot anmälningar om hustrumisshandel och att sjukhuspersonal ska anmäla övergrepp till myndigheterna. Kvinnomisshandel är vanligt förekommande och kvinnor får i praktiken begränsat med stöd och hjälp från samhället vid anmälan. Många kvinnor är omedvetna om sina rättigheter och om de rättsmedel som står till buds. Polisen är också i vissa fall ovillig att ingripa och domstolarna utdelar sällan fällande domar. Bevisbördan för våldtäkt är hög och kräver läkarundersökning inom 48 timmar efter begånget brott. En man som fällts för våldtäkt kan undgå straff om han gifter sig med offret. Om offret är en prostituerad sänks straffet automatiskt till en femtedel av straffet (denna princip gäller för ett antal brott mot prostituerade), vilket har varit ämne för en livlig debatt i landet. Kvinnoorganisationer uppger att anmälningsbenägenheten av sexuella övergrepp är låg och att de mörkertalet därför är mycket stort. I Venezuela är abort lagligt endast vid fara för kvinnans liv. Olagliga aborter är dock vanligt förekommande och det rapporteras att mellan 300 och 600 kvinnor dör varje år till följd av dåligt utförda aborter. Ett lagförslag som skulle göra det lagligt att göra abort under graviditetens två första månader presenterades för kongressen i slutet av 2004 men har i slutet av 2006 ännu inte behandlats.

14 Barnets rättigheter Venezuela införlivade i april 2000 konventionen om barnets rättigheter i nationell lagstiftning. Lagstiftningen har dock ännu inte börjat tillämpas i praktiken. Venezuelas befolkning består till en stor del av minderåriga, närmare 37 procent av befolkningen är under 18 år. Enligt UNICEF påbörjar ungefär 94 procent av alla barn grundskolan. Enligt den enskilda organisationen Centros Comunitarios de Aprendizaje por los Derechos de la Niñez y de la Adolescencia (CECODAP) har positiva tendenser kunnat skönjas och under de senaste åren har alltfler barn fått tillgång till utbildningssystemet. Ett stort problem är dock att många barn aldrig registreras vid födseln. Enligt CECODAP berörs över en miljon barn trots att regeringen år 2003 införde lagstiftning som kräver att sjukhusen registrerar alla nyfödda. Utbildning är gratis upp till universitetsförberedande nivå men enligt UNICEF lämnade cirka 45 procent av pojkarna och 35 procent av flickorna skolan innan nionde klass. Många av barnen från urfolken och afrovenezuelaner saknar tillgång till utbildningssystemet, då många lever i isolerade samhällen. Åtskilliga av barnen från dessa grupper är också tvungna att bidra till familjens försörjning vilket innebär svårigheter att närvara i skolan. Ett antal program för att tillhandahålla hälsovård för pojkar och flickor samt ett vaccinationsprogram har finansierats av regeringen. Enligt CECODAP har betydelsefulla förbättringar kunnat märkas vad gäller antalet vaccinerade och minskade sjukdomar. Dock kvarstår många problem, rapporter pekar på att cirka tre fjärdedelar av alla minderåriga lever i fattigdom och CECODAP menar att cirka 22 procent av alla barn under 15 år lider av näringsbrist. Enligt UNICEF och CECODAP lever ungefär barn på gatan. Myndigheterna har på flera håll i landet försökt att få bukt med gatubarnsproblemet genom att införa utegångsförbud på kvällen för ensamma minderåriga. Även barnprostitution och sexuellt utnyttjande av minderåriga förekommer. Över barn beräknas vara involverade i prostitution, kriminalitet och droghantering. Våldet mot barn fortsätter att vara ett stort problem och enligt CECODAP saknas en nationell handlingsplan, tillräckliga resurser och myndigheter som kan arbeta med att förebygga och förhindra våldet. Enligt organisationen mördades ungefär 42 minderåriga varje månad under perioden september 2004-augusti 2005, vilket var ungefär samma siffra som året innan. Enligt UNICEF och ett antal enskilda organisationer är det inte ovanligt att barnmisshandel även innefattar incest. Anmälningsbenägenheten för övergrepp mot barn är låg men när övergrepp väl rapporteras fungerar systemet relativt väl, om än långsamt.

15 15 Det finns en omfattande lagstiftning som reglerar barnarbete. Lagen anger bland annat begränsningar i arbetstid för minderåriga. Detta upprätthålls till stor del i den formella sektorn, men inom den stora informella sektorn är barnarbete vanligt. Enligt CECODAP:s uppskattningar arbetade 1,6 miljoner barn inom den informella sektorn. I Venezuela råder värnplikt från 18 år. Åldersgränsen för giftermål är 16 år för "män" och 14 år för "kvinnor". 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Venezuela har en liten andel urfolk; cirka av 26 miljoner invånare. De är dåligt organiserade på grund av stor geografisk och etnisk spridning (27 olika etniska grupper). I författningen från 1999 garanteras respekt för deras kulturella traditioner, språk och religion. Dessutom förstärks rätten till deras territorier. Myndigheterna respekterar dock inte alltid lagstiftningen. I enlighet med den nya konstitutionen garanteras urfolken tre platser i nationalförsamlingen. Urfolken och afrovenezuelaner är underrepresenterade i den ekonomiska och politiska sfären. Vissa förbättringar har dock kunnat skönjas under senare tid. Regeringen har gjort vissa ansträngningar för att inkludera urfolken i läs- och skrivkampanjer. Vidare har ett särskilt rättssystem för att lösa tvister inom grupperna etablerats och en särskild ombudsman tillsatts. I augusti 2005 uttryckte FN:s kommitté för avskaffandet av alla former av rasdiskriminering oro över de ihållande sociala och ekonomiska skillnader som begränsar afrovenezuelanerna och urfolkens tillgång till ekonomiska och sociala rättigheter. Vidare uttrycktes oro för urfolkens markrättigheter. Många av urfolken lever isolerade från resten av samhället och saknar därför tillgång till grundläggande hälsovård vilket i många fall leder till att de har en mycket låg levnadsstandard. Dålig hälsa är också vanligt förekommande. Det förekommer att mineralutvinning och olika infrastrukturprojekt inkräktar på urfolkens traditionella marker och orsakar kalhyggen och vattenföroreningar som allvarligt hotar deras traditionella livsföring. Det förekommer även att myndigheterna inte tar hänsyn till urfolken vid beslut som påverkar deras landrättigheter, traditioner och tilldelning av naturresurser. Vid ett flertal tillfällen har grupper drivit sin sak till domstol eller med hjälp av Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter uppnått avtal med regeringen om respekt och ersättning. Urfolken och afrovenezuelanerna har

16 16 också problem med sina landrättigheter och tvister har i vissa fall resulterat i dödsfall. Det finns ingen särskild statistik gällande afrovenezuelaner, vilket försvårar möjligheterna att identifiera samt åtgärda diskriminering mot denna grupp. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexualitet är inte förbjudet i lag men det finns en utbredd diskriminering av homosexuella och ett stort mörkertal av brott som riktats mot homo-, bisexuella och transpersoner (HBT). FN:s tortyrkommitté har vid olika tillfällen kritiserat Venezuela för bristande skydd för homosexuella mot diskriminering och övergrepp. Fysisk misshandel av öppet homosexuella förekommer, liksom uppsägningar på grund av sexuell läggning. Transsexuella och transvestiter drabbas särskilt hårt. Enligt företrädare för denna grupp har attityderna gentemot gruppen förbättrats under de senaste åren. Den homosexuella rörelsen i Venezuela har blivit mer organiserad och därmed starkare. Sedan 2001 hålls varje år en Pridefestival i Caracas vilken anses ha flyttat fram positionerna för kampen mot diskriminering av HBT-personer. Stadens borgmästare har visat sitt fulla stöd för manifestationerna. Antalet deltagare i festivalen har ökat kraftigt och uppgår nu till cirka Flyktingars rättigheter Hösten 2001 ratificerade Venezuela konventionen om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll. Landet har ett system som skyddar mot tillbakasändande av personer till områden där de riskerar förföljelse eller omänsklig behandling. Närheten till Colombia gör att Venezuela på olika sätt påverkas av den interna väpnade konflikten i grannlandet, vilket främst drabbar de colombianska flyktingarna men även fattiga venezuelaner. Antalet colombianska flyktingar har ökat. Enligt officiell statistik befinner sig cirka colombianer i Venezuela men många flyktingar ger sig inte till känna pga. okunskap, rädsla och risk för repressalier. Detta fenomen gör att antalet colombianska flyktingar enligt UNHCR är kraftigt underskattat och i praktiken kan det röra sig om närmare en miljon. En utveckling under senare tid är att allt fler flyktingar väljer att ta sig till huvudstaden Caracas då deras säkerhet nära den colombianska gränsen blivit allt sämre. Rasism och fördomar om colombianer som kriminella, knarkkurirer eller med kopplingar till de illegala väpnade grupperna försvårar även de

17 17 colombianska flyktingarnas möjligheter att integrera sig i det venezuelanska samhället. En ny asylprocess infördes 2004 och som en effekt har venezuelanska myndigheterna börjat ge identitetshandlingar till dem som erkänts flyktingstatus. Dessa har därigenom fått laglig möjlighet att arbeta, studera och få tillgång till sjukvård. Positiva effekter av processen har kunnat skönjas och under året registrerades flera flyktingar än tidigare och av dessa var det stora flertalet colombianer. UNHCR var dock bekymrade över att den nya processen mest var inriktad på storstadsområden och inte nådde ut till gränsområdena där människor var som mest i behov av skydd och assistans. Många flyktingar rapporteras ha fått tillgång till hälso- och sjukvård genom de så kallade misionesinsatserna som riktar sig till fattiga. 19. Funktionshindrades rättigheter En lag med skydd för funktionshindrades rättigheter antogs 1999, men genomförandet har ännu inte kommit igång. Venezuela har även skrivit under den Interamerikanska konventionen om eliminering av all slags diskriminering mot personer med funktionshinder, och ratificering skedde den 6 juni Det finns bestämmelser om kvotering av funktionshindrade inom såväl den offentliga som den privata sektorn. Detta uppfylls dock sällan, bl.a. på grund av bristande kännedom om lagstiftningen. Lagen förbjuder även diskriminering vid anställning mm. Trots det formella skyddet möter funktionshindrade diskriminering inom t.ex. utbildningsområdet, hälsovården och på arbetsmarknaden. Det finns specialanpassad skolutbildning för funktionshindrade barn från sex års ålder i vissa delar av landet, men barn som bor långt ifrån de centrala delarna har ofta stora svårigheter att ta del av denna hjälp. Det är ovanligt att funktionshindrade fortsätter efter sjätte klass. Enligt uppskattningar är ungefär 90 procent av de funktionshindrade arbetslösa. Rehabilitering och habilitering ska i princip vara tillgängligt för alla som behöver det, men i praktiken präglas den venezuelanska hälsovården av bristande resurser och tillgänglighet. Många som är i behov av vård vet inte heller vart de ska vända sig för att få den hjälp de behöver. Det finns ett antal frivilligorganisationer som erbjuder service och hjälp till denna grupp. Ett antal institutioner för funktionshindrade i behov av institutionaliserat boende finns i landet.

18 18 ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det finns flera framstående och oberoende MR-organisationer i landet. De främsta är: COFAVIC, PROVEA och Red de Apoyo por la Justicia y la Paz. Situationen för organisationerna har fortsatt att försämras. MR-försvarare är en utsatt grupp och under året kom rapporter om hot, trakasserier och våld riktade mot dessa. Relationen mellan enskilda organisationer och regeringen är för närvarande spänd på grund av debatten angående lagen om internationellt samarbete, som skulle begränsa enskilda organisationers möjligheter att ta emot finansiering utifrån. Amnesty International uttryckte stor oro över säkerheten för medlemmarna i organisationen COFAVIC på grund av att organisationen riktat kritik mot statliga myndigheter. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter I syfte att medla mellan regeringen Chávez och oppositionen har OAS, Carterinstitutet och UNDP genomfört regelbundna resor till landet. Det finns ambitioner att upprätta ett gemensamt sekretariat i Caracas för att påbörja ett mera långsiktigt och strukturerat arbete med konfliktlösning. En del av ambitionen är även att verka för en reform av vallagarna och valsystemet i syfte att minska riskerna för valfusk i kommande val. Sverige bidrar till UNHCR:s verksamhet i landet och till Interamerikanska Institutet för mänskliga rättigheter som bl.a. ger stöd till lokala valövervakningsorganisationer och ombudsmannainstitutionen. Sverige har också deltagit i EU:s valövervakningsinsatser 2005 och 2006.