Osynliga former i ordbildningen

Transkript

1 Osynliga former i ordbildningen Tomas Riad, Stockholms universitet Ordbildning Det ligger nära till hands att tänka på ordbildning som formandet av en kedja, där de enskilda länkarna är de i skrift synliga orddelarna: smör-gås-ar-na-s, för-skott-s-in-be-tal-ning-en. Så sedda bildas ord av delar som vi kallar för rötter, suffix, prefix och stammar. Den språkvetenskapliga beteckningen för orddel är morfem. Idag tänkte jag rikta uppmärksamheten mot de mindre synliga formerna i ordbildningen. Med osynlig menar jag de i skrift osynliga prosodiska formerna, dvs. egenskaper som har med betoning, tonaccent och i viss mån kvantitet att göra. De prosodiska formerna har en organiserande funktion i språkets ordförråd som sällan kommer fram i beskrivningar av svenskans morfologi, dvs. dess ordbildnings- och böjningssystem. Till att börja med kan vi konstatera att form är mer konstant än betydelse. Traditionell beskrivning utgår också från det. Man brukar börja med en sortering efter ordklass och inom ordklass böjningsmönster (konjugation, deklination, genusklass). Med böjningsmönster menar man formvariation, och form syftar i detta sammanhang på vokaler och konsonanter, ensamma eller i kombination: -ar, -de, -t, -a. Vi identifierar t.ex. pluralformer utifrån deras vokal- och konsonantkombinationer. Pluralsuffixet -or placerar klubba och ros i samma klass. Stöt och stubbe hör till en annan klass, nämligen den med pluraländelsen -ar. Vissa ord uppvisar böjning i singularis: klubb-a och stubb-e och denna böjning korrelerar med respektive pluralsuffix -or och -ar. Så uppstår klasser och underklasser och de varierar i storlek och generalitet. Rätt vad det är stöter vi på riktigt små klasser, t.ex. mus~möss eller, för att ta ett verb, ligga~låg~legat, och då dyker beteckningen oregelbunden snart upp i beskrivningen. I alla dessa fall manifesteras mönstren i vokaler och konsonanter. Morfologisk kategorisering sker också utifrån betydelse, i de traditionella beskrivningarna. När det gäller böjning skapar det just inga problem. Betydelser som ental, flertal eller bestämd är mycket generella och stabila. När det gäller egentlig ordbildning (s.k. avledning) är saken en annan. Där kan ordens betydelse mycket lättare ändra sig. Suffixet -are, brukar det heta, betyder utövare av verksamhet. Substantivet bärare betyder en som bär, läsare en som läser, vinnare en som vinner, vattenkokare en som kokar vatten, osv. Men det verkar mer regelbundet än det faktiskt är. Lärare är en som lär ut snarare än en som lär och därför uttrycks den motsatta betydelsen av inlärare. Pajsare 1

2 verkar inte ens kunna knytas till ett verb ( en som pajsar?). Vinare flaska med vin och höjdare rolig erfarenhet illustrerar vidare att betydelsen inte håller ihop ord som bär suffixet -are. Till skillnad från böjningsändelser, förändras alltså betydelsen i avledningsändelser ganska lätt och det beror på det komplexa samspelet mellan suffix och rot. Rotens betydelse kan så att säga dra ett suffix bort från kärnbetydelsen. Detta leder till betydelsevariation och vissa problem med själva beskrivningen av morfemen i våra grammatiker och läroböcker. En tredje princip för kategorisering i traditionell beskrivning av ordbildning är etymologi, dvs. ordhistoria. Man kan klassificera de fornärvda suffixen -skap, -nad, -ning, -else som germanska, -tion, -age, -ör som romanska och -iker, -ik som grekiska. Dylik klassifikation vittnar om lärdom men saknar relevans för de allra flesta talarna av svenska. Indelningen är inte en del av den kunskap om ordbildning som talarna tillägnat sig när de lärt sig språket (utan att fördenskull vara språkvetare i akademisk bemärkelse). Det heter barberare men inte *friserare, men å andra sidan frisör, dock inte *barbör. Det uppfattas som ologiskt i en samtida beskrivning. Så är det ju också tillfälligheternas spel som ger variationen. Ett ords ursprung har därmed ingen uppenbar organiserande funktion i det levande språket. Men just detta, funktionen i det levande språket, borde vara vägledande i beskrivningen och indelningen av ordförrådet och dess byggstenar. Vi tar då fasta på de tydliga, på ytan märkbara egenskaperna, således de formella egenskaperna. Hit hör, förutom de synliga vokaloch konsonantkombinationerna, också de osynliga men för örat och perceptionen tydliga prosodiska egenskaperna hos morfemen. Inläraren, det lilla barnet, utnyttjar dessa egenskaper för att lista ut hur språkets morfologi ser ut och fungerar. Synligt och osynligt Det synliga är en viktig del av formen men det tar upp oproportionerligt mycket plats i grammatikboken, jämfört med det osynliga. Med synlighet menar jag alltså det i skrift representerade. I alfabetiska skriftsystem bygger vokal- och konsonanttecknen på ljudtyper (s.k. fonem). Ofta råder en hygglig överensstämmelse mellan skrifttecken och ljudtyper, men det varierar förstås. I finska är korrelationen mycket tydlig och skriften blir därmed nästan som en spegel av ljudsystemet. I engelska, och det vet varje infödd, är korrelationen betydligt sämre. Svenska ligger någonstans mittimellan, men enskilda drag sticker ut, såsom de många olika stavningarna för sje-ljudet. Med skriftspråklig synlighet som bas för beskrivningen är det naturligt att organisera ordbildningsläran efter just synlig form. Vi hänvisar till suffix och prefix genom att utläsa 2

3 deras vokaler och konsonanter: -are, -nad, -abel, -ibel, -ös, an-, post-. Vi numrerar de pluralbaserade deklinationerna utifrån deras synliga suffix (-ar, -or, -er, -r, -s) och när vi stöter på deklinationen tecken~tecken hänvisar vi till pluralformen med termen nollsuffix, en signal om att dess osynlighet är avvikande. Fullt uppfattbara, men osynliga, är betoning, tonaccent, stavelseantal, m.m. Vi använder i svenskt skriftspråk inget tecken för betonad stavelse (jfr kanon med betoning på första respektive andra stavelsen), än mindre för tonaccent (jfr Milan med milan båda med betoning på första stavelsen, men med hörbar melodisk skillnad). Vi markerar inga stavelsegränser i skrift, men envar vet ungefär var de går, i varje fall i de enklare fallen. Alla delar in ordet katalog i de tre delarna ka.ta.log. Ingen föreslår *kat.al.og eller *k.atal.og. Kvantitet, dvs. längd hos enskilda ljud eller stavelser får vi nog betrakta som halvsynlig. Vissa långa ljud motsvaras i skrift av dubbeltecknad konsonant (vänner, hissa), andra inte (vända, häst), enligt ett fiffigt system som återspeglar oförutsägbart respektive förutsägbart i kvantitetsstrukturen. Men långa vokaler är aldrig dubbeltecknade i svenskan, till skillnad från t.ex. finskan. Det verkar som om vi klarar oss ganska så bra utan skrifttecken för flera av de prosodiska språkdragen, men det betyder naturligtvis inte att det osynliga inte spelar en roll. Möjligen har det dock försenat vår förståelse för det osynligas roll i ordbildningen. När vi nu riktar vår uppmärksamhet mot det mindre uppenbara kommer vi att se att det faktiskt finns rätt fasta prosodiska ramar för svensk morfologi. För att göra prosodin riktigt märkbar börjar vi i den allra tydligaste änden, nämligen hos smeknamnen och tar oss sedan an den mer alldagliga ordbildningen. Smekformer Bildning av smeknamn och smekformer är den mest spektakulära avledningstypen, alla kategorier. Till namn som Katarina, Kristina, Johanna, Tomas, Viktor, Bo och Bengt bildar vi bl.a. smeknamnen Kattis, Katti, Stina, Kicki, Jojjo, Tompa, Vicke, Bosse, Benke och Bempa. Till sammansatta namn som Torbjörn och Per-Fredrik bildas Tobbe och Peffe. Också vanliga substantiv kan få smekformer: vaktmästare~vaktis, konditori/kondition~kondis, frisyr~frille. Adjektiv och verb kan också avledas på smeksamt sätt: avundsjuk~avis, fungera~funka, fokusera~foka (citerat efter Anja Pärson). Själva smeksamheten är det ibland si och så med: pucko, miffo, bängo. Vad är nu så intressant med denna ordbildningstyp? Jo, smekorden har alla samma prosodiska form, vilken består av två stavelser med betoningen på den första. Även om 3

4 utgångspunkterna är alldeles olika Katarina är fyrstavigt, Bo är enstavigt är målet detsamma, nämligen tvåstavig form med initial betoning. Målet för ordformen är alltså definierat i prosodiska termer och bildningsprocessen går ut på att se till att smeknamnet passar formen. Man kommer att tänka på sagan om Askungen och det spännande momentet när prinsen med följe ger sig ut för att hitta glasskons ägarinna, dagen efter balen. Om vi tänker oss att skon motsvarar den ideala tvåstaviga målformen för smeknamnen, så kan vi tänka på utgångsnamnen som styvdöttrar och styvsöner. Den första dottern heter i så fall Katarina och har rejäla tår (-arina). När prinsen kommer förbi knuffar styvmodern fram henne först. Prinsen vill sätta skon på hennes fot, men mamman ser att det inte kommer att gå och tar (i en av versionerna av denna saga) med sig Katarina ut i köket, sticker åt henne en kniv och säger När du blir prinsessa behöver du aldrig mer gå. Dottern skär av sig tårna. Nu passar foten fint och prinsen rider bort med Kattis ända till hasselbusken där det sitter en liten fågel som avslöjar bluffen. Prinsen kommer tillbaka och mamman försöker med Kristina, den andra dottern. Kristinas häl (Kri-) är bred. Mamman tar med sig flickan ut i köket och berättar vad som måste ske. Sen passar skon och Stina får rida iväg med prinsen. Men det är återigen fel brud i sadeln, vilket fågeln i hasselbusken vet att kvittra. Det blir den tredje styvsysterns tur. Elisabet är lite för stor om både tår och häl. Mamman vet råd och ser till att putsa lite (E-, -bet). När den tålmodige prinsen varit med Lisa vid hasselbusken och vänt är det Margaretas tur. Margaretas hålfot är ovanligt välutvecklad (-argar-) och det blir en jobbig stund i köket, men den resulterar ändå i att Meta får sin fot att passa i skon. Prinsen har nu ridit fyra gånger fram och tillbaka, men styvmodern envisas och skickar fram sin ena son Bengt. Hans fot är för liten för att passa i skon. I köket finns det dock saker att fylla ut med, till Bengan. Prinsen avslöjar bluffen redan innan de kommit i sadeln. Styvmodern, förblindad av längtan att se något av sina barn installerat på slottet, skickar nu fram den allra yngste, Bo, att sätta foten i skon. Foten är på tok för liten men gossen har ärvt sin moders födgeni och sticker ned båda fötterna i glasskon. Bobo kommer dock inte ens ur köket och det blir äntligen tid för Askungen att kliva fram och visa vems fot det är prinsen söker. Askungen torde ha hetat Eva. Det speciella med smeknamnsbildningen är att den tillåter så pass kraftig förändring av grundordet. Om all avledning vore av detta slag skulle det bli svårt att se vilka former som hörde ihop. Redan ord som dagis har ju en oklar relation till daghem, i och med att varje spår av hem saknas. Ord som dille (delirium) och markan (marketenteriet) förutsätter också en hel del förförståelse. I det avseendet är smeknamnsbildning starkt parasitisk och bygger på att talarna samtidigt har grundformen i huvudet. Men även om bildningstypen är relativt 4

5 marginell i det svenska ordbildningen så kan vi lära oss en hel del om språkets ljudlära, för den struktur som smeknamnsbildningen producerar kan med fog betraktas som optimal ur prosodisk synvinkel. Två egenskaper är utmärkande för smeknamnen. Förutom att den prosodiska formen är konstant med två stavelser, varav den första är betonad, så består namnen så gott som alltid av två morfem, en rot och en ändelse (-e, -a, -an, -is, -o). Också namn som redan är tvåstaviga görs ofta om till rot+ändelse. Av Magnus får vi sålunda Mank-an eller Mang-e, av Henrik Henk-e, Hemp-a, av Anna möjligen Ann-is. 1 Detta säger oss att den prosodiska formen hos smeknamn sannolikt följer ur krav på de i smeknamnet ingående delarna roten och suffixet snarare än ur krav på hela smekformen som sådan. Med detta sagt är vi nu redo att gå över till den vanliga ordbildningen. Alldaglig avledning Ett resultat av diskussionen om smeknamn är att en optimal rot är enstavig och betonad. Det skulle betyda att gris är ett prosodiskt bättre rot än tvåstaviga senap, trestaviga indigo och obetonade roten nat- i nation. Också en optimal ändelse är enstavig, men den ska vara obetonad. Suffixen -lig och -ning är då bättre till formen än såväl tvåstaviga -else, som betonade -al (i t.ex. ban-al) och icke-stavelsebildande -t eller -s (räcke-t, mor-s). När allting är utmärkt ur prosodisk synvinkel föreligger således tvåstaviga avledda eller böjda former, med betoning på första stavelsen. Ett faktor som bidrar till att detta resultat ofta uppnås är en egenskap som är inbyggd i ändelser och som kräver att ändelsen ska stå intill en betonad stavelse. Det fina ordet för detta är posttonicitet. Vi kan undersöka det posttoniska kravet på ett par sätt, ett dynamiskt och ett statiskt. Dels kan vi studera växlingen mellan olika former i morfologin, dels kan vi iaktta statiska mönster i ordförrådet. Vi börjar med det dynamiska där suffixet -isk med varianten -sk är det bästa exemplet. Detta suffix har nämligen makten att förflytta betoningar i vissa typer av ord, och när så sker, landar alltid betoningen på stavelsen intill suffixet, som därmed hamnar i den åtrådda, posttoniska positionen: dráma~dramát-isk (inte *drámat-isk), mekaník~mekán-isk, Aristóteles~aristotél-isk (inte *Aristótel-isk). Resultatet blir inte alltid tvåstavigt förstås, men andra egenskaper vi sett i smeknamnen uppnås i alla fall. Den betonade stavelsen följs av enstavig ändelse och bildar den enhet vi känner igen från smeknamnen: dra[mátisk]. 1 Liknelsen med Askungens sko sviktar lite på denna punkt, det kan inte hjälpas. 5

6 Suffixet -isk är dynamiskt också i ett annat avseende, nämligen i växlingen mellan stavelsebildande form (-isk) och icke stavelsebildande form (-sk). Denna växling är delvis betingad av längtan efter den perfekta formen. Det heter belg-isk men hälsing-sk, nit-isk men fåvit-sk alla tvåstaviga former. Vi hittar inga former som *sénap-isk eller *mámmut-isk och även om dessa avledda ord inte känns så förväntade eller behövda så kan vi med vår språkliga intuition förnimma att det skulle heta sénap-sk respektive mámmut-sk, om vi nu prompt skulle kräva dessa adjektiv. Det som styr här är återigen det tvåstaviga, optimala målet. Avledning med -isk är en produktiv typ, men det går inte alltid att göra ett adjektiv med detta suffix. Det beror på att orden som blir avledda måste ha en hygglig form till att börja med. Här kommer vi in på de statiska indikationerna på optimal struktur. Om vi tittar på adjektiv till namn finner vi former som liby-sk, liv-isk, stockholm-sk, hälsing-sk och viby-sk. Det är gott och väl, men vad ska vi göra med Tensta och Kiruna? Adjektiv som tensta-sk och kiruna-sk är det nog ingen som accepterar. I dessa namn ligger betoningen fast på första stavelsen (till skillnad från mekanik och drama), så vi får en situation där betoningen sitter i den ena änden av ordet och säger mej kan du inte flytta på medan suffixet strävar mot att komma intill betoningen från andra änden. Där möter ändelsen vokalen a som inte medger direkt anslutning till -sk. När suffixet nu inte kan hamna i den posttoniska positionen (*kiruna-isk) så blir det inget. Vi får använda andra uttryck istället, exv. från Kiruna eller Kiruna-aktig. På samma sätt finner vi ord på -ig som i tok-ig, gryn-ig, gelé-ig och frukt-ig, men inte *päron-ig, *senap-ig eller *gryning-ig. Betydelsemässigt är det inget som hindrar avledningen eftersom ord som grynings-aktig och grynings-lik ju är alldeles meningsfulla och normala. 2 Skälet till detta beteende är alltså prosodiskt. De posttoniska suffixen måste stå intill en betoning, vilket antingen driver igenom önskvärda former, eller helt enkelt hindrar avledning. Prosodiska villkor som posttonicitet hos suffix påverkar på detta vis ordförrådets form över tid i och med att en mängd tänkbara former inte uppstår. Det är vad jag menar med att de prosodiska kraven kan studeras som statiska mönster i språkets ordförråd. Bland de logiskt möjliga formerna är några överrepresenterade, andra underrepresenterade. Dessa generaliseringar sticker en inte i ögat på samma sätt som de dynamiska, men är icke desto mindre värda att ta hänsyn till i beskrivningen av morfologin. 2 Suffixen -aktig och -lik är själva betonade/toniska och därför oberoende av den prosodiska strukturen hos en anslutande rot. 6

7 Böjningssuffix Såhär långt har vi klarat oss utan att ge oss in på skillnaden mellan avledning och böjning, men nu är det dags att åtminstone markera gränsen. Böjningssuffix som uttrycker plural, bestämdhet, presens, osv. styrs i hög grad från meningsbyggnaden (syntaxen) medan avledningssuffixen mer hör hemma i språkets egentliga ordförråd. Böjningar är som nämnt i typfallet ytterligt generella till betydelsen, medan avledningar ofta uppvisar betydelsespridning och idiosynkrasi. Båda typerna av suffix är, menar jag, i princip underkastade samma prosodiska villkor på närhet till betoningen, men kravet är olika starkt. En böjningsändelse inte kan tillåta sig att spela primadonna på samma sätt som en avledningsändelse. När syntaxen så kräver får böjningsändelsen helt enkelt lov att ansluta sig till en stam, även om betoningen inte står tillräckligt nära. Därför hittar vi former som církus-ar, tíd-ning-ar, kómp-is-ar, ansjóvis-ar, potátis-ar och till och med klématis-ar. Men det betyder inte att böjningssuffixen inte är underkastade samma formvillkor som avledningarna, bara att villkoren är svagare. Vi hittar några få smärre dynamiska mönster. Pluralen av hútu är antingen hútu-er eller hutú-er med flyttad betoning. Andra exempel är báryton~barytóner eller barit änger, och pluraler till avledningar med -or, exv. pást-or~pastórer, kompréss-or~kompress-ór-er. Mönstren vi har sett ovan visar att varje innehållsord ska ha en betoning, helst på en enstavig rot, och suffix ska helst också bestå av en stavelse, men en obetonad sådan, vilken innehåller krav på att stå intill den betonade rotstavelsen. Betoningen kan därmed sägas ha en konstituerande funktion i ordbildningen. Det finns dock en till, osynlig spelare på planen och det är tonaccenten. Den är inte konstitutiv utan snarare indikativ, dvs. den signalerar huruvida strukturen är optimal eller inte, vilket vi ska titta på härnäst. Tonaccent Tonaccenten är oviktig i smeknamnsbildningen vilket kan tas som ett första tecken på att den inte har en central roll i ordbildningen. 1 Kattis har accent 1 (även känd under beteckningen akut) och 2 Svempa har accent 2 (äv. grav). Accentskillnaden är melodisk till sin natur. Vi kan illustrera skillnaden med ett par sinnesstämningsord som 1 syrak och 2 elak, eller ett par varmkorvsord som 1 ketchup och 2 senap. Skillnaden består i att accent 2 innehåller en extra ton i början av melodin i jämförelse med accent 1. Den extra tonen måste vi memorera tillsammans med vokal- och konsonantljuden i olika morfem. I svea- och götamål är den extra tonen hög, i dalmål och skånska låg. Efter den första tonen kommer några toner till som alla hör till den vanliga satsmelodin. Accent 1 består bara av den där satsmelodin. 7

8 Accent-2-tonen hör huvudsakligen ihop med suffix (snarare än med rötter som i exemplen ovan), även om den alltid placerar sig i den betonade stavelsen (som oftast ligger på roten). Plural-ar orsakar accent 2 men det gör inte bestämdhets-en, således 2 gran-ar kontra 1 gran-en. Faktum är att de flesta suffix som innehåller en stabil vokal också orsakar accent 2, som i t.ex. 2 tid-ning, 2 fäng-else, 2 mark-nad. Vi kan tänka på detta som att suffixet delar ut accent-2-tonen till den betonade rotstavelsen. Suffix med instabil vokal är neutrala vad gäller accent, dvs. de har ingen ton att dela ut och kan därför få endera accenten beroende på andra suffix. Vi har instabila vokal t.ex. i -(i)sk och i bestämdhetssuffixen -(e)t och -(e)n: 1 kom-isk, 2 häls-ing-sk, 1 gran-en, 2 grann-e-n, 1 smör-et, 2 drick-a-t. För att nu återvända till ordbildningen kan vi lägga märke till att den extra tonen i accent 2 fungerar som en indikator på att den osynliga strukturen är optimal. När strukturen inte är det kan nämligen accent-2-tonen ofta utebli. Annorlunda uttryckt kommer den tonala informationen som ändelsen bidrar med till uttryck bara om ändelsen står intill betoningen, dvs. posttoniskt. Låt oss nu se hur detta fungerar. Pluralformen 2 gran-ar uppvisar den perfekta tvåstaviga formen och ändelsens accentton ger därför hela ordet accent 2. När samma pluraländelse fogas till ordet kaktus som är en tvåstavig rot uteblir accent 2: 1 kaktus-ar, eftersom posttoniciteten inte uppfylls. På samma sätt är det med singularändelsen -a och dess pluraländelse -or: 2 nunn-a~ 2 nunn-or (perfekt), men 1 oper-a~ 1 oper-or (en stavelse mellan betoning och ändelse). Också när andra egenskaper än avstånd till betoning ger en suboptimal prosodisk struktur kan accent 2 utebli. Normalt sett ger infinitivsuffixet -a accent 2, såvida inte den betonade stavelsen föregås av en eller flera obetonade stavelser. Det heter således 2 hämt-a men ka 1 las-a, 2 tvätt-a, men bog 1 ser-a. Vi drar slutsatsen att obetonade stavelser före den betonade också utgör ett avsteg från prosodisk perfektion. Det är då intressant att notera att accent 2 uteblir vid vissa suffix (som infinitiv-a), medan andra (gärna substantiviska) suffix är lite ihärdigare. Suffixet -are står t.ex. emot och det heter därför bog 2 ser-are, trots att första stavelsen är obetonad. Man kan tydligt märka denna skillnad i motståndskraft bland suffix när man jämför i övrigt identiska former. Verben ser 1 ver-a och ku 1 rer-a får accent 1 eftersom suffixet reagerar på den inledande obetonade stavelsen. Men om vi i stället uttalar företagsnamnen Cer 2 ver-a och Cu 2 rer-a uppenbarligen baserade på verben dyker accent 2 upp. Detta beror på att namn är substantiv och att a-suffixet tolkas som samma suffix som vi finner i 2 nunn-a och 2 pizz-a. 8

9 Avslutning Jag hoppas med denna genomgång ha övertygat Er om att det finns ett osynligt ramverk för eftersträvansvärda former inom både ordbildningen och ordböjningen. Ramverket definieras av språkets prosodi. Det optimala ordet består av en betonad stavelse som också är ordets rot och en obetonad stavelse som är en ändelse. Detta kan förstås inte alltid uppnås en del rötter är flerstaviga, och många ord innehåller fler än en ändelse men i smeknamn kommer ändå perfektionen till uttryck. Och många potentiella ord utesluts av det villkor som vi har kallat posttonicitet. Vi slipper ord som *senap-ig och *kiruna-sk och det är vi tacksamma för. Andra ord bildas och böjs ändå, även om de är lite off : 1 kaktusar, 1 operor och bog 1 sera. Men som en stilla protest signalerar de ändå sin brist på perfektion genom att inhibera accent 2. Prosodin tassar således som en diskret trädgårdsmästare i den ordinarie vokabulären och ser till dels att de planterade buskarna och blommorna inte blir alltför vildvuxna, dels att vissa typer av ogräs aldrig slår rot. 9