Svensk smeknamnsfonologi *

Transkript

1 Svensk smeknamnsfonologi * Tomas Riad, Stockholms universitet 1. Inledning Namnens fonologi och morfologi speciell i så måtto att de dels innehåller vissa drag som annars inte förekommer i svenskan, dels tydliggör regelbundna drag som är mindre synliga på andra håll i grammatiken. Den förra aspekten är välkänd. Namnens semantik är i stort sett begränsad till ren referens som dessutom är menad att vara unik. Detta i sin tur begränsar relevansen för flexibel böjning (utom genitiv) och avledning. När man ändå gör avledningar från egennamn kommer begränsningar vad gäller böjning i dagen (species, numerus), men också vad gäller själva formen för avledningen (t.ex. vid (i)sk: kubisk, men Loobsk, Riad 1999). När psykolingvistiska aspekter läggs på ordförrådet brukar man delvis separera namnen från det mentala lexikon i övrigt, med stöd av semantiska, syntaktiska och morfologiska argument (Nyström 1996 med där angivna referenser). Också språkhistoriskt urskiljer sig namn, i det att namnelement ofta genomgår en snabbare reduktion än motsvarande appellativ. Sammantaget gör detta att vi inte ska förvånas när namnen uppvisar drag som inte är generella för språket i övrigt, dvs. markerade egenskaper. Men namnen är också en källa till information om omarkerade strukturer, dels inom språket, dvs. strukturer som är generella, men kanske mindre synliga i svensk fonologi utanför namndomänen, dels universellt. Det är således möjligt att finna egenskaper i namndomänen som har drag av universalitet som i övrigt inte gäller resten av språket. Framförallt gäller detta smeknamnen, som är en produktiv bildningstyp som * Tack till Josefin Bloch, Måns Eriksson, Jan Svanlund samt deltagarna i namnseminariet i Uppsala den 29 oktober 2001 för givande diskussioner om smeknamn. Artikeln är skriven inom ramen för det av Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet Prosodi i svenskans morfologi. 1

2 uppvisar omarkerad prosodisk och segmentell struktur, med giltighet för hela språket eller ännu vidare. Samma strukturer kan i någon mån studeras i ett språkhistoriskt perspektiv, där t.ex. stavelsereduktioner efter kvantitetsskiftet tenderar att stanna vid den kanoniska tvåstaviga struktur som smeknamnen uppvisar synkront (Wessén 1969 s. 80 ff., Lundahl 1929 s. 31 ff.). I denna artikel diskuteras således morfologiska och fonologiska egenskaper hos hypokoristiska personnamn. Gränsen mellan morfologi och fonologi är ofta oklar här som i övrigt och någon strikt åtskillnad eftersträvas heller inte. Ett av de första problem man stöter på när man ska studera regelbundna drag hos personnamnen är att det finns gott om avvikelser i enskildheterna, sannolikt fler än i andra morfologiska kategorier. Enskildheterna bland namnen är många och ibland svåra att skilja från regelbundenheterna eftersom elementet av medvetenhet och kontroll över materien är relativt stor bland namnbildarna. Studerar vi till exempel den fonologiska relationen mellan grundform och smeknamn finner vi snart att referenter som heter t.ex. Gustav eller Jan, stundom får smeknamnet Putte. Ett hopp om att kunna klarlägga ett fonologiskt samband mellan grundform och smeknamn tänds inte ens. Här är det ju fråga om att använda en annan hypokoristisk benämning på en individ än någon av dem som kan härledas ur grundformen. 1 Mer tveksamma fall är kanske smeknamnen Gucke och Gnutte för Gunnar. Här är det fonologiska avståndet mindre mellan smeknamn och grundform, men fortfarande alltför stort för att en fonologiskt regelbunden förklaring ska bli giltig. Lyckligtvis kan vi med intuitionens och konventionens hjälp rätt enkelt skilja det mest regelbundna från det mest oregelbundna. Emellertid kan konventionens kraft också spela intuitionen spratt, så att det till slut blir en bedömningsfråga huruvida en form är regelbunden, stelnad eller tillhörande en annan varietet. Är t.ex. Svente ett produktivt bildat smeknamn till Sven eller inte? Ett allmänt metodiskt problem är också svårigheten att göra också de enklaste statistiska beräkningar. Det finns för många felkällor som mode i namnbruk (dvs. ett 1 Flera exempel på denna typ av smeknamnsgivning ges i Gustavsson (2001). 2

3 tidsdjup) och regional variation. Smeknamnsgrammatiken i Anundsjö ser således annorlunda ut än den centralsvenska, men det hindrar inte att det inom det centralsvenska namnbruket finns heterogena influenser, ibland kanske bara som en enstaka namnform, som stör det som annars ser ut som ett homogent mönster. Min strategi blir istället att jag i första hand skjuter in mig på den regelbundna kärnan i namnbildningstyperna, och då särskilt de som är i bruk i riksspråket. Argumentationen för olika påståenden förs sedan från ett fonologiskt perspektiv där hänsyn tas både till svenskans fonologi och typologisk kunskap om markerade och omarkerade mönster. 1.1 Affektiva uttryck Affektiva benämningar (eller hypokoristiska uttryck) kan avledas från appellativer lika väl som från proprier: vaktis, dagis, Ullis, Lövis (Svenska Akademiens Grammatik, SAG, del 3 s. 127). Den senare undergruppen kallar vi för smeknamn. Det råder strängare krav på smeknamnen än på andra affektiva benämningar även om många egenskaper delas. Det är framförallt de segmentella kraven som är strängare, men man är också beredd att fjärma sig längre från grundordet när det gäller ett smeknamn än när det gäller ett allmänt hypokoristiskt uttryck. Om vi exempelvis jämför hypokorismerna för orden vaktmästare och Viktor finner vi va[kt]is respektive Vi[k:]e, med bibehållet kluster endast i appellativet. Denna skillnad reflekterar villkorens varierande stränghet. Varför denna skillnad finns har sannolikt med åtminstone två faktorer att göra. Risken att man inte längre känner igen grundordet är större, när kraven på formen är strängare, men det gör inte så mycket när man har att göra med personnamn. 2 I någon mening byter man ett refererande uttryck (Urban) mot ett annat (Ubbe), vilket också stöds av att man ibland använder helt andra benämningar på personer än avledningar av deras namn, och att flera smeknamn kan anknytas till flera grundnamn. Eliasson (1980 s. 355) nämner bl.a. Abbe som kan användas för Abraham, Albert och Albin, Manne som kan 2 Om igenkännbarhetens begränsning, se Eliasson (1980 s. 354 ff.). 3

4 användas för Emanuel, Manfred och Magnus, och Matte, som kan användas för Mattias, Mats och matematik. Bland appellativen tycks denna flerfaldiga anknytning mindre vanlig. 3 Vid appellativ är det möjligen viktigare att kunna känna igen grundordet (vaktmästaren ~ vaktis, *vackis, *vacke). Alternativt är orsaken den att referenterna till appellativ inte uppnår samma närhetsstatus som referenterna till smeknamnen. Det andra skälet är den frekventare användningen. Namn i allmänhet har som bekant en tendens att förslitas snabbare över tid än andra ord. Ett tänkbar tredje faktor skulle vara att smeknamnen är mer förankrade i den s.k. extragrammatiska morfologin än vad övriga affektiva benämningar är (Dressler 1994). Smeknamnen skulle i så fall ha tydligare kopplingar till egenskaper i barnspråkets snävare fonologi och mer begränsade vokabulär, eftersom de till stor del har sitt ursprung där (jfr Martinet 1937 s. 161). De appellativiska bildningarna är mer produktiva bland ungdomar. Barns användning av namn har antagligen lättare att tas upp av vuxna och därmed befästas än vad appellativer har. Dessutom är de inte utsatta för omvärldens normering i samma grad. Smeknamnen är fonologiskt intressanta av flera skäl. Dels är de empiriska frågorna relevanta för beskrivningen av språket. Vad finns det för mönster? Kan mönstren förstås utifrån den synkrona fonologin och morfologin i övrigt? Dels väcks en del teoretiska och etymologiska frågor, eftersom namnen uppvisar både likheter och olikheter gentemot den svenska fonologin och morfologin i övrigt. Kan vi härleda smeknamnen genom samma modell som för språket i övrigt, eller ska smeknamnen betraktas som ett separat och mindre genomstrukturerat morfologisk system? Artikeln är upplagd som följer. I avsnitt 2 diskuteras prosodins inflytande på svensk morfologi. I avsnitt 3 och 4 behandlas dels villkor på smeknamnens egen form, dels smeknamnens relation till sina grundformer. Därefter diskuteras de utnyttjade suffixens roll i smeknamnsbildningen (avsnitt 5). Efter dessa i huvudsak deskriptiva 3 Exempel är dock mellis för både mellanöl och mellanmål och kondis för både konditori och kondition. 4

5 avsnitt vänder vi oss i avsnitt 6 till den fonologiska analysen av smeknamnen. I avsnitt 7 diskuteras barnspråksfonologins roll i smeknamnsbildningen. 2. Prosodi i morfologin Många avledningssuffix har med sig prosodiska villkor på hur stammen ska se ut, såsom var ordets huvudbetoning ska befinna sig. En del ska själva ta huvudbetoning (intern-ˈat, teor-ˈi, formid-ˈabel), andra tar bibetoning (ˈvän-ˌskap, ˈliten-ˌhet). En del avledningssuffix ska ha betoning (huvud eller bibetoning) i föregående stavelse (ˈvänlig, ˈoˌvän-lig, ˈblås-ning, ˈträdˌklyv-ning, ˈspel-are, ˈarˌbet-are). Faktum är att inga avledningssuffix tycks vara okänsliga för var betoningen faller, medan böjningssuffixen allmänt tycks vara det (t.ex. bestämd artikel: ˈbok-en, ˈskinn-et, ˈdagis-et, ˈblomning-en, ˈsyfilis-en, ˈblomningar-na). Också tonaccent är en egenskap hos många suffix. Detta yttrar sig i att när suffixen används så induceras accent 2 (om inget annat hindrar): 1 heder 2 heder-lig, 1 vård 2 vård-nad, 1 bil 2 bil-ar. Andra suffix är neutrala beträffande tonaccent: 1 feg 1 feg-is, 2 hälsing 2 hälsing-sk, 1 typ 1 typ-isk, 1 bil 1 bil-en, 2 stege 2 stege-n. En del av dessa prosodiska egenskaper är av lexikal art, särskilt accent 2-induktion och betoning på suffixet, och representeras bäst i den lexikala representationen av ett morfem. Sådan information säger oss relativt lite om vad som är omarkerad prosodi i svenskan. Vi lär oss lite mer av sådana suffix som tenderar att ha betoningen i stavelsen före sig. Av dessa tycks -(i)sk stå i en klass för sig, eftersom detta suffix växlar mellan syllabisk (-isk) och icke-syllabisk form (-sk) på ett regelbundet men inte direkt iögonfallande sätt (Riad 1999). I de kontexter där suffixets egenskaper (snarare än stammens) har det största inflytandet på strukturen blir resultatet en tvåstavig domän där betoningen kommer i den första stavelsen och formen -isk uppträder i den andra: Arisˈtoteles aristo[ˈtelisk], mekan-ˈik me[ˈkanisk]. Denna prosodiska struktur, dvs. två stavelser varav den första är betonad: [ˈσ σ], är en god 5

6 kandidat för det omarkerade prosodiska ordet i svenskan. 4 Smeknamnen bildas med siktet inställt på denna omarkerade struktur. I så måtto liknar den avledning med -(i)sk. Det som gör att smeknamnsbildning som avledningstyp ändå ser så exotisk ut är snarast den ibland stora skillnaden mellan grundformen och smekformen. Mängder av fonem kan strykas, nya kan komma till (se avsnitt 4). 5 I isk-avledningar bildar således den betonade stavelsen och den därpå följande stavelsen en prosodiskt omarkerad domän, ett prosodiskt ord (PrO). Obetonade stavelser kan föregå. Samma sak gäller om än i mindre utsträckning hypokorismer till appellativ som ga[ˈlonis] eller varför inte ortocera[ˈtitis]. Smeknamnen tycks däremot kräva att avledningen inte har några obetonade stavelser för det prosodiska ordet: *Kata[ˈrinis], *Marga[ˈretan]. Det prosodiska kravet är därmed konstitutivt för avledningstypen i en mycket strängare bemärkelse än prosodin i annan morfologi. Smeknamnsavledning har förutom det prosodiska kravet också ett inslag av suffigering, där man kan välja mellan flera bekanta suffix, som de gamla feminina -a (Katta) och maskulina -e (Nisse), och vidare de bestämda -an (Maggan) och i mindre mån -en (Svennen), och slutligen de mer specifikt hypokoristiska -is, -i, -san och kanske ytterligare något suffix, särskilt om vi breddar den empiriska basen med de övriga affektiva uttrycken då vi får lov att inkludera -o. I SAG (del 3 s. 127) anförs att suffixet -is särskilt gärna används vid hypokorismer bildade från efternamn (Lövgren > Lövis, 4 Beroende på vilka andra teoretiska antaganden man gör, kunde man också hävda att det är den prosodiska foten som har detta utseende. Här kommer jag inte att göra någon avgörande skillnad mellan dessa begrepp. Det relevanta är att det är en prosodisk kategori. Om det prosodiska ordet står att läsa i Hall & Kleinhenz (1999). 5 Andra ställen där denna omarkerade tvåstaviga struktur dyker upp är bestämd artikel, diakronisk reduktion och eventuellt också i tendensen till tvåstavigt uttal av ord som serie och opium (dvs. [se:rje], [u:pjɵm]) och sekvenser som -elius och -enius (dvs. [-e:ljɵs], [-e:njɵs]) i efternamn (Hagåsen 2000 s. 93). 6

7 Eklund > Ekis). Detta är möjligen en följd av en egentligen vidare generalisering, nämligen den att -is gärna används när grundordet avkortats rejält. 6 Dessa suffix kräver alla (som förväntat) att stå intill en betonad stavelse. Det individuella smeknamnets tonaccent varierar i enlighet med suffixets krav och hör därmed inte till själva ordbildningstypen som sådan (Eliasson 1980 s. 343 fn. 2). 3. Formvillkor på svenska smeknamn Beskrivningen av smeknamnen kan göras i två dimensioner. Dels finns vissa villkor på hur välformade smeknamn ser ut i svenska. Det ovan antydda prosodiska villkoret på två stavelser är av det slaget (se 3.1). Dels finns det villkor på relationen mellan grundord och avlett smeknamn, dvs. villkor på vilken information i grundordet som kan eller måste återvinnas (avsnitt 4) Det prosodiska kravet Listan nedan innehåller namnformer som skiljer sig åt i segmentellt och prosodiskt avseende. Orden i smeknamnskolumnen har en betydelse gemensam som orden i kolumnen till höger saknar, och denna betydelse är ungefär informell; nära; smek-; affektiv. (1) suffix smeknamn grundform /-e, 2 / 2 Svenne Sven 2 Bosse Bo 2 Klabbe, 2 Klasse Klas 2 Basse Sebastian 6 Detta skulle förklara varför -is är så dominerande bland hypokoristiska appellativ liksom varför det är just i efternamnen vi finner denna ändelse bland hypokoristiska personnamnformer. Efternamnen tenderar helt enkelt att vara relativt långa. Ett och annat förnamn är långt, såsom Katarina > Kattis. Mindre typiska skulle i så fall bildningar som Jois till Johan vara. 7

8 /-en, 2 / 2 Lillen 2 Svennen Sven /-a, 2 / 2 Svempa Sven 2 Gurra Gunnar, Gustav 2 Tompa Tomas, Tom 2 Ja:na Jan /-an, 2 / 2 Maggan Margareta 2 Robban Robert /-san, 2 / 2 Majsan Maj 2 Gunsan Gun /-is/ 1 Kattis Katarina 1 Ullis Ulrika /-i/ 7 1 Anki Ann-Katrin 1 Sussi Susanne 1 Annie Anna /-Ø/ 1 Carro, 2 Lina Carolin, Carolina 2 Meta Margareta 2 Mina Marina Det gemensamma är alltså den prosodiska formen. (2) Det prosodiska villkoret Smeknamn är tvåstaviga med betoningen på första stavelsen Oavsett utgångsläget blir resultatet alltid en tvåstavig domän, där den första stavelsen är betonad och den andra obetonad, dvs. en troké. Denna troké används också i t.ex. finsk allmogeförnamnsbildning av latinska och svenska namnformer (Kepsu 1991) och tyska smeknamn (Wiese 2001). Man kommer här att tänka på sagan om Askungen i en av de 7 Smeknamnet Kicki har accent 2. Analysen av detta namn är det är bildat på annat sätt än medelst suffigering av suffixet -i, som ju ger accent 1 i t.ex. Sussi. Kicki är bildat genom reduplikation (se avsnitt 4.1). Reduplicerade bildningar får alltid accent 2, och faktum är att Kicki är beviset på att det är fråga om reduplikation, eller åtminstone en annan bildningstyp än den centrala. 8

9 mer hjärtlösa editionerna, nämligen den där styvmamman under det kritiska skoprovningsmomentet tar med sig första styvsystern ut i köket och räcker henne en kniv att skära av tårna med. Denna avkortning drabbar också Katarina som blir Kattis (Katarina). 8 Den andra styvsystern får genomgå en liknande behandling, men här är det hälen som är för tjock. Karolina blir på detta sätt Lina (Karolina). Härifrån får vi tänka oss en korrupt version av sagan, i vilken det finns fler styvsyskon. Den tredje styvsystern har båda de föregående systrarnas besvär. Så blir Elisabet till Lisa (Elisabet). Den fjärde styvsystern har en väldig hålfot. Med knivens hjälp blir Margareta till Meta (Margareta). Näst siste besökaren i köket är styvlillebrodern, som har på tok för liten fot. På något sätt blir han hjälpt och så blir också Bo till Bosse (Bosse). Här är det alltså inte bara suffigeringen som ska till utan också ett helt nytt fonem /s/. Minstingen skär till båda fötterna och försöker få ned dem samtidigt i skon. Lennart > Lelle (Lennart+Lennart). Vi konstaterar alltså att vägarna är många men målet är ett. Styvmoderns mål i sagan är att få olika fötter att passa i samma sko, i smeknamnsfonologin gäller det att få namn med olika stavelseantal att bli tvåstaviga, med betoningen på den första. Detta faktum att namn av helt olika skepnad alla kan stöpas i samma form säger oss att vi bäst kan beskriva fenomenet utifrån resultatet. 9 (3) Målorientering: utgångspunkterna är olika, men målet är ett. målet: > [ˈσ σ]pro Katarina > [Kattis] Karolina > [Lina] Elisabet > [Lisa] Margareta > [Meta] Bo > [Bosse] Lennart > [Lelle] [Anna] ( Askungen) 8 För metaforens skull kan vi betrakta -is som ett plåster. 9 Askungen torde ha hetat Anna, Vera eller något annat tvåstavigt. 9

10 Målet håller samman fenomenet. Om vi däremot utgår från grundformerna och försöker beskriva deras väg till smeknamnet får vi en en rad olika procedurer, vilket inte så tydligt uttrycker intuitionen att det är fråga om ett fenomen (jfr Eliasson 1980). Jag återkommer helt kort till de fonologiska implikationerna av detta outputorienterade synsätt i avsnitt 6.1. Den prosodiska avledningstyp som smeknamnen representerar förekommer i mer centrala funktioner i en del andra språk. I arabiska är den t.ex. representerad i den s.k. brutna pluralbildningen, som skapar en initial jamb av singularstammar av olika skepnad (McCarthy & Prince 1990): nafs ~ [nufuus] själ/pl., rajul ~ [rijaal] man/pl., xaatam ~ [xawaa]tim signetring/pl., jundub ~ [janaa]dib gräshoppa/pl.. Pluraltypen är produktiv i lånord (film ~[aflaam]). Samma prosodiska struktur används också i diminutivbildning, men med fastare vokalism: [nufays], [rujayl], [xuway]tim, osv De segmentella kraven De segmentella kraven ska vi diskutera utifrån nedanstående tablå som innehåller både legitima och illegitima smeknamn. 10

11 (4) Legitima och illegitima smeknamn grundform ok ok ok * Anders Adde, Aʂ:a Ante *Ande Ann-Katrin A:ko Aŋki *Anni, *Acki Bengt Beŋ:an Beŋke, Bempa *Beŋte, *Beŋse, *Benne, *Beŋge Henrik He:ne Hennan Heŋke, Heŋka, *Heŋta, *Hentan Heŋkan, Hempa Hans Hasse, Hatte Ha:nsa *Hanne, *Haŋkan Jan Ja:na Janne *Jante, *Jaŋke Karolina Li:na Linna Limpan *Lintan,?Liŋkan Sven Svenne, Svennis Svempa *Svente, Svemme, *Sveŋke Tomas Tomme Tompa *Tomta, *Tomba, *Toŋke, *Tonta Albert Abbe *Albe Lars La:ʂa Lasse *Larre Klas Kla:sa Klabbe, Klasse *Klabse, *Klasbe Katarina Ka:ta Kattis, Katti, Katta Margareta Me:ta Maggan *Margan, *Marran Stränga segmentella krav gäller mediala konsonanter. Den första stora generaliseringen här är följande: (5) Homorganitetsvillkoret Det får bara finnas ett artikulationsställe mellan vokalerna i smeknamn. Vid enkel konsonant (Ja:na) eller geminerad (Janne) är detta trivialt, men det blir viktigt vid smeknamn som innehåller konsonantkluster. Dessa innehåller för övrigt alltid en nasal. Beŋke och Heŋkan har dorsalt artikulationsställe, Bempa och Svempa labialt och Ante och Ha:nsa koronalt. Kombinerar vi olika artikulationsställen genereras illegitima smeknamn som *Tomta, *Beŋte och *Beŋse. Av samma skäl är *Margan och *Klabse uteslutna. De tendenser som råder vid reduktion av kluster till enstaka konsonanter, t.ex. varför Albert blir Abbe och inte *Alle, som också följer av homorganitetsvillkoret diskuteras vidare i avsnitt

12 Kravet på endast ett artikulationsställe innebär mer omarkerad struktur, vilket följer ur två välkända fonologiska villkor. Dels strävar språk efter att varje stavelse ska ha endast en konsonant i ansatsen, dels undviker man slutna stavelser. Tillsammans gör dessa villkor att CV.CV är en mer omarkerad form än CVC.CV. Många språk undviker konsonantkluster på ett fonologiskt tydligt sätt, även om strategierna varierar. (6) svenska stock.holm äldre finska <s>tuk.hol.ma spanska es.to.col.mo Äldre finska tenderar att stryka ner konsonantkluster vid ordlån, medan spanska skjuter in epentetiska vokaler för att fördela konsonanter på olika stavelser. En del svenska smeknamn uppvisar det finska beteendet och stryker ett segment i ett kluster för att uppnå en kanonisk struktur (Abbe < Alb-, Maggan < Marg-). Japansk fonologi uppvisar en situation som är mycket lik de svenska smeknamnens, men där gäller homorganitetsvillkoret i den allmänna vokabulären. (7) [koronal] mattaku [-tt-] helt sentaku [-nt-] tvätta Huransu [-ns-] Frankrike ondasu [-nd-] kasta ut [labial] kippu [-pp-] biljett sanpo [-mp-] gå sinbun [-mb-] tidning [dorsal] gakkoo [-kk-] skola ginkoo [-ŋk-] bank sangacu [-ŋg-] marsch Nästa krav på mediala kluster gäller den andra konsonantens fonation. 12

13 (8) Tonlöshetsvillkoret Den andra konsonanten i ett medialt kluster ska vara tonlös. Tompa, Heŋke, Ha:nsa, Ante osv. är legitima, medan *Tomba, *Ande och *Beŋge bryter mot detta villkor (som f.ö. inte gäller i japanskan). Också detta villkor är ett uttryck för omarkerad fonologisk struktur, men gäller denna gång den s.k. stavelsekontakten. I den idealiska stavelsekontakten faller sonoriteten starkt i övergången från den första till andra stavelsen (Clements 1988, Vennemann 1988, Ham 1998). Om första stavelsens koda består av en sonorant så slutar den stavelsen med relativt hög sonoritet. Om nästa stavelse börjar med en tonlös obstruent så maximeras skillnaden i sonoritet och kontakten blir i fonologisk mening god, dvs. relativt omarkerad. 10 Genom att medvetet bryta mot kontaktvillkoret kan vi göra det tydligare för vår språkkänsla. Ord som har låg sonoritet i första stavelsens kodakonsonant, följt av hög sonoritet i nästa stavelses ansats bör låta mer marginella för det svenska örat. Jämför följande mer eller mindre minimala par: femte~fetma, kolten~kottla, charken~chakra, grymta~rytmen, vante~vattna. Det faktum att sonoritetsavstånd mellan konsonanter intill varandra är att föredra märks också i barns svårighet att under en viss period korrekt lära sig ord som har en liten sonoritetsskillnad. Ord som hemlis och vanlig får då lätt uttal som helmis och valnig. 4. Relation till grundformen Den andra gruppen av villkor på smeknamn gäller förhållandet till grundordet. Det är här det blir tydligt att det verkligen är fråga om avledning från grundord till smeknamn, snarare än smeksamma parallellformer till grundordet. 10 Begreppet stavelsekontakt kan eventuellt reduceras till villkor på stavelsens interna struktur, dvs. att ansatskonsonanter ska ha låg sonoritet och kodakonsonanter hög (jfr Clements 1988). 13

14 4.1. Konstruktion av smeknamnets första stavelse Vilka segment som kommer att ingå i smeknamnets första stavelse är inte helt förutsägbart utifrån grundordet. De två viktiga faktorerna är betoning och initial position. Följande uppställning exemplifierar de vanliga typerna. (9) grundform initialstavelse betonad stavelse kombination a. Jan Janne, Ja:na Janne, Ja:na Sigvard Sigge Sigge Siv Sivan Sivan Gun Gunsan Gunsan b. Birˈgitta Biggan, Bi:gan Gittan Kataˈrina Kattis Caroˈlina Carro Lina Ceˈcilia Cilla c. Margaˈreta Maggan Meta Krisˈtina Kicki Tina Kina d. Eˈlisaˌbet Lisa, Bettan Vid enstaviga eller initialbetonade ord blir det enkelt (9a). När betoningen inte faller på initialstavelsen uppstår viss valmöjlighet mellan första stavelsen och den betonade, vilket illustreras i (9b). Dessutom finns ibland möjlighet till kombination (9c). (9d) visar att när det finns fler än en betoning kan båda komma ifråga vid smeknamnsbildningen. 11 Som fonologiska positioner i ordet är initial och betonad stavelse speciella. Det finns villkor som strävar efter att placera så mycket information som möjligt i dessa stavelser. Dessa stavelser är också viktiga för tillgängligheten till ord i minnet (se Golston 1996 och där givna referenser). 11 Att mansnamn och kvinnonamn fördelar sig som de gör i (9) är ingen tillfällighet. De vanliga mansnamnen är till övervägande delen initialbetonade, medan kvinnonamnen mycket ofta har betoning senare i ordet. Det blir således sällan läge för mansnamn att ge prov på relationerna i (9b,c). 14

15 Sannolikt spelar stavelseansatsens kvalitet viss roll för de bildningar som blir populära, och återigen tycks sonoritet spela in (eventuellt dock indirekt via extragrammatiska processer). Man kan t.ex. vilja ha den betonade stavelsen, men inte dess initiala konsonant (*Reta från Margareta, *Rina från Katarina). Då tittar man i första hand på ordets initiala konsonant och tar den istället (Meta). Om inte heller den initiala konsonanten duger finns det ibland möjlighet till kopiering av ansatskonsonanten från smeknamnets andra stavelse: Nina, Ninna från Kristina (10a). Denna process går också att applicera åt andra hållet (Fiffan, 10b), men får då gärna formen av reduplikation av hela stavelsen (Fiffi, Bibbi, osv.). (10) Kopiering och reduplikation grundform kopiering reduplikation a. Kristina Nina, Ninna Kicki, Titti b. Sofi(a) Fiffan Fiffi c. Cecilia Cissi Laura Lalla Per(-Olof) Peppe Fredrik Feffe Lennart Lelle Bo Bobbo [bub:u] d. Johanna Jojjo [juj:u] Birgitta Bibbi Katarina Kacka Louise Lollo [lul:u] Om dessa processer kan bygga på en kombination av segmentellt material från en obetonad initialstavelse och den betonade stavelsen är oklart. Inget av dessa exempel motiverar det. 12 Reduplikationstypen har en egenskap till, nämligen att den mediala konsonanten alltid gemineras, se avsnitt 6. Möjligheterna är således rätt många, men i samtliga fall utnyttjas den betonade och/eller initiala stavelsen. Vad som inte inträffar är att smeknamnet bygger på material 12 Hypotetiska exempel vore Lilli av Louise, eller Jajja av Johanna. 15

16 från obetonade stavelser: Katarina blir inte *Tara eller *Tina, Lennart blir inte *Narre. 13 Starkast gäller denna regel för konstruktionen av den betonade stavelsen i smeknamnet, fram till och med vokalen Medial konsonantism För det segmentella material som följer på första stavelsens vokal i smeknamnet är villkoren allmänt sett mycket lösare. Av Teodor kan vi bilda Teo av de två första stavelserna, men vi kan också utnyttja konsonantism från den tredje och obetonade stavelsen och bilda Tedde. Ett annat exempel är Heŋke för Henrik, där det finala /k/ återanvänds i smeknamnets mediala kluster. Det som motiverar denna typ av teleskopbildning är sannolikt önskvärda egenskaper hos ett fjärran fonem, såsom t.ex. klusilitet. I fallet Tedde är det närmast själva förekomsten av en konsonant (liksom medialt f i Fiffan av Sofia). Det som följer den första vokalen i smeknamnet kan således avvika från vad som följer den första eller betonade vokalen i grundformen. Graden av trohet mot grundformen varierar också mellan de germanska språken. Det har hävdats att engelska och tyska smeknamn sker genom utmätning av en enstavig sekvens från roten (Wiese 2001 s. 136). Så bildar man i tyskan smekformen Wolfi av Wolfgang, Gorbi av Gorbatjov och Hansi av Hans. 14 Detta är inte alls fallet i svenska (jfr Affe av Alf och Hasse av Hans) och kan betraktas som en svagare trohetsrelation mellan 13 Enligt Otterbjörk (1973 s. 140) kan Berta användas som kortform till Albertina. Detta skulle vara ett undantag från regeln om det vore ett produktivt smeknamnsform. Som tur är finns också en mer direkt forntysk etymologi till denna form (Otterbjörk 1973 s. 145). 14 Av Edmund och Dagmar bildas dock Edi och Daggi, snarare än *Edmi och *Dagmi eftersom edm och dagm inte är legitima stavelser i tyska. 16

17 grundord och smeknamn (och affektiva bildningar allmänt, virre, flara, flarra). 15 Detta är lätt att förstå om insättning av konsonant sker när ingen konsonant finns (Bo > Bosse, ko > kossa), men när befintlig konsonant kan bytas ut (Klas > Klasse, men också Klabbe, och Bengt > Bempa), betyder det att vi bör leta efter mönster och om vi finner dem, förklaringar till mönstren. Nedan konstaterar vi först att sonoritetsgrad är betydelsefullt Vilken av två konsonanter? Kravet att smeknamnet ska innehålla högst ett artikulationsställe mellan vokalerna leder ofta till att grundformer med kluster måste förenklas. Ibland behålls den första konsonanten (Siggan av Sigrid), ibland den andra (Abbe av Albert) och i bland ersätts hela klustret av en ny konsonant (Gurra av Gustav). Det finns principer för hur valet av konsonant går till (Eliasson 1980 s. 356f.) och vi börjar med att titta på valet mellan två konsonanter. Jag har använt en del av exemplen ur Eliasson (1980), vilka delvis är hämtade från Noreen (1904), eftersom de exemplifierar flera segmentella klusterkombinationer, även om flera av namnen känns lite patinerade. Vi börjar med kombinationer av obstruent och sonorant. 15 Eliasson (1980 s. 349) nämner några svenska smeknamn som för ett synkront öra låter främmande, men som tycks följa det i tyskan (fortfarande) giltiga systemet: Alvar ~ Alve, Andreas ~ Ande, Arvid ~ Arve, Bengt ~ Bengta, Valdemar ~Valde. 17

18 (11) Låg sonoritet är önskvärd a. obs+son legitimt osannolikt Abraham br b Abbe *Arre Gudrun dr d Gudde *Gurre Sigrid gr g Siggan *Sirran Agne, Agneta gn g Agge 16 *Anne Niklas kl k Nicke *Nille (b) son+obs legitimt osannolikt Albin, Albert lb b Abbe *Alle Urban, Torbjörn rb b Ubbe, Tobbe *Urre, *Torre Lambert mb b Labbe *Lamme Anders nd d Adde *Anne Rolf, Alf, Ulf lf f Roffe, Affe, Uffe *Ulle, *Rolle, osv. 17 Algot lg g Agge *Alle Margareta rg g Maggan *Marran Nils ls s Nisse *Nille Hans, Frans, Jöns ns s Hasse, Frasse, Jösse *Franne osv. Lars rs s Lasse *Larre Arvid rv v Avve l. Arra Det är tydligt att det är obstruenterna som vinner. Detta stöder tanken att relativt ickesonora konsonanter är mer omarkerade konsonanter. Ett möjligt undantag här är den av Eliasson anförda formen Arra för Arvid (1980 s. 347). Formen kan förstås som att /v/ här uppfattas snarare som sonorant än obstruent. 18 I det läget förutsägs nämligen att likvida ska vinna (se nedan). 16 Bildningar som Agge visar att /gn/ > [ŋn] är en synkron regel i svensk fonologi. Motsvarande process äger inte rum i namn som <Bengt> som därför sannolikast har den underliggande formen /bɛŋt/ (och inte /bɛngt/). 17 Rolle är förstås legitimt till Roland, men inte till Rolf. 18 Argument för detta kan hittas i svensk fonotax (och också i isländsk, Kiparsky 1984). Bland treställiga initialkluster finner vi i tredje positionen /j/, likvida och /v/, jfr. 18

19 Om vi kombinerar obstruenter finner vi en preferens för den första av de två. Detta kan antas vara det omarkerade valet. Alla tänkbara kombinationer går dock inte att belägga. Det verkar också som om /s/ kunde ha en lätt priviligierad status eftersom det stundom kan ta över också från andra positionen (Masse för Mats). Detta är inte ägnat att förvåna med tanke på att /s/ skjuts in i former som kossa och Bosse. (c) obs+obs Viktor kt k Vicke *Vitte Axel, Sixten ks k Acke, Sicke *Asse, *Sisse Gösta st s Gösse *Götte Mats ts t Matte?Masse (ok enl. Eliasson) Gottfrid tf t Gotte?Goffe (ok enl. Eliasson) Sigvard gv g Sigge *Sivve Botvid tv t Botte *Bovve Vi noterar att de två sista namnen kunde förklaras också under gruppen obs+son enligt ovan, med en annan sonoritetsdefinition av /v/. När två sonoranter kombineras får vi följande mönster. (d) son+son Hjalmar lm l Hjalle *Hjamme Karl, Jarl rl l Kalle, Jalle *Karre, *Jarre Gurli rl l Gullan *Gurran Björn rn r Björre *Bjönne Här ser vi att likvida föredras framför nasaler, alternativt att det är den första som vinner. Det går inte att avgöra utifrån den lilla datamängden här. När två likvidor kombineras föredras l. spjärna, splitter, sprattla och skvätta. Också i norsk och rysk fonologi uppvisar segmentet /v/ variabel status som än obstruent, än sonorant (Kristoffersen 2000 s. 39). 19

20 Vi har sett att det segment som har lägst sonoritet föredras vid valet mellan två konsonanter och när sonoriteten är jämn finns en preferens för det första segmentet, utom vid likvida. Vad betyder detta i fonologiska termer? I likhet med den prosodiska formen är det fråga om relativt omarkerad fonologi. Den mest omarkerade (supralaryngala) konsonanten i mänskliga språk är /t/. Om ett språk bara har några få konsonanter så är t.ex. /t, k, s/ en mycket mer sannolik uppsättning än t.ex. /d, m, j/ eller /b, l, r/. Ett konsonantsystem som innehåller relativt markerade konsonanter tenderar att också innehålla de konsonanter som är mer omarkerade. En grov bild av märkthetsförhållandena ges nedan, där de markerade särdragen är satta inom hakparentes, och motsvarande omarkerad typ står till höger. (12) Markerade och omarkerade drag hos konsonanter typ [sonorant] obstruent typ [kontinuant] klusil fonation [tonande] tonlös nasalitet [nasal] oral artikulationsställe [labial], [dorsal] koronal Ofta och i stort sett följer konsonantvalen i smeknamnen dessa parametrar. Men det finns också andra strategier vid smeknamnskonstruktion och vi ska härnäst titta på några av dem. Det viktiga att notera här är dock att vi nu har sett de första tecknen på en allmän egenskap hos smeknamnen, nämligen att de uppvisar ovanligt mycket omarkerad fonologi. Detta diskuteras vidare i avsnitt 6.4 och Tillägg och ersättning av segment Preferensen för l över r ser vi också i andra konkurrenser: Pelle bildas till Per (vid sidan av Perra), medan det omvända knappast inträffar (Pål blir t.ex. inte *Pårra). Här är det alltså fråga om ersättning av fonem eller särdrag i grundordet med nya i smeknamnet. Även om l vinner över r så är r inte oävet. Det är t.ex. populärt som ersättare för komplexa kluster där /s/ ingår (visky > virre, lax > larre, fest > ferre), men i kluster där /r/ redan ingår går det inte att använda. Margareta blir Maggan i enlighet 20

21 med lågsonoritetspreferensen, och inte *Marran). Också /s/ tycks som nämnt ha en liknande inherent prioriterad status (Matte, Masse). Denna typ av egenskap blir tydligare när vi studerar rena tillägg av segment nedan. Vi kan urskilja två situationer, dels när ingen konsonant föreligger, dels när en eller ett par konsonanter stryks. För att expandera databasen något tar vi här med några allmänna affektiva benämningar. Eliasson nämner fyra exempel (1980 s. 346). (13) Bo Bosse ko kossa grå (häst) Grålle Sofi(a) Fiffan Av dessa kan vi låta Fiffan utgå, ty här är det med all sannolikhet fråga om kopiering av initialkonsonanten. Detta namn är alltså bildat på samma sätt som Nina, Ninna är bildat till Kristina, men kopieringen av ansatskonsonanten går åt andra hållet (se 4.1 ovan). I övrigt ser vi insättning av /s/ eller /l/. Båda dessa segment visar särskild styrka också i valet mellan två konsonanter ovan. Tillägg av segment är också en möjlig analys av former som de följande. (14) far farsa mor morsa bror brorsa Om grundordet är enstavigt och slutar på /r/ kan således ett /s/ skjutas in och assimilera med det befintliga /r/. Detta är sannolikt ett utslag för preferensen för /s/. Dessa exempel är intressanta eftersom vi annars är vana vid att saker och ting väljs bort. I det här fallet kan vi ha kakan (dvs. hela grundordet) och äta den (dvs. få med s), pga. svenskans retroflekteringsregel. Vissa konsonanter kan man tydligen låta bli att återanvända. 21

22 (15) Gustav (ev. Gunnar) Gurra syster syrra fest ferre mask marre visky virre fisk firre vurst vurre flaska flarra, fla:ra bror pris franska frisyr brolla prilla fralla frilla, frille fot fossing bjuda bjussa brud brutta Hans Hatte (Hasse) Klas Klabbe (Klasse, Kla:sa) Fredrik Frippe (Fredde, Frille) Sven Svempa (Svenne) Det tycks här som om /r/ konventionaliserats som ersättare till /sk/ och /st/-kluster (Smitterberg 1998). Huruvida det är frågan om ett namn eller ett appellativ spelar mindre roll. 19 Vid former som virre sker visserligen ett utbyte av konsonantism, men lika viktigt är att bara en konsonant finns med i slutprodukten. Detta ska delvis skyllas på suffixvalet. Både -e och -a vill ogärna föregås av konsonantkluster, medan -is är mer flexibelt (se avsnitt 5). Fonemet /l/ är något mer flexibelt och kan sättas in antingen det är motiverat (genom den andra likvidan /r/) eller inte i grundformen. Fonemet /s/ sätts in i stället för 19 Detta skulle betyda att Gurra för Gunnar skulle vara oegentlig användning, ur fonologisk synpunkt. 22

23 koronal klusil i grundordet, men kan som vi har sett också sättas in när inget fonem föreligger efter vokalen (kossa, Bosse). En tonande koronal klusil kan avtonas (brud > brutta). Här rör vi oss bland affektiva benämningar i allmänhet och reglerna är då inte så fasta som vid namn. Slutligen har vi inskott av labialt segment (Sven > Svempa, Klas > Klabbe). Detta är ett typisk drag för smeknamn. Den prioriterade statusen för särdraget [labial] märks tydligast vid nasalkluster, vilket diskuteras härnäst Vilket nasalkluster? Många smeknamn innehåller nasalkluster: Tompa, Svempa, Heŋke, Beŋke, Ante. En del av arbetet med att skilja legitima från illegitima smeknamn med nasalkluster görs av de ovan nämnda villkoren på homorganitet respektive tonlöshet hos andra konsonanten (jfr 3.2). Frågan som återstår är hur det bestäms vilka kluster (av de legitima) som används i vilka smeknamn. Frågan är en del av det större problemkomplexet om trohetsrelationen mellan grundform och avlett smeknamn som vi nämnt ovan och återkommer till i avsnitt 6.1. Från svenskans fonologi är vi vana vid en asymmetri beträffande assimilation av nasaler. /n/ anpassar alltid sitt artikulationsställe till efterföljande ljud (de[n t]og, de[m p]ep, de[ŋ g]ol). Om inget ljud, eller inget ljud med artikulationsställe i den relevanta bemärkelsen, följer så får /n/ koronal artikulation (gra[n], gra[n]ar). De andra två nasalerna, /m/ och /ŋ/, deltar inte i nasalassimilation (hä/mt/a blir inte *hä[nt]a, lä/ŋt/a blir inte *lä[nt]a, jä/mk/a blir inte *jä[ŋk]a). En rimlig fonologisk analys av detta förhållande skulle säga att /m/ och /N/ har specificerade artikulationsställen, [labial] respektive [dorsal], medan /n/ saknar specifikation för eget artikulationsställe och istället övertar ett följande segments artikulationsställe, eller får särdraget [koronal] genom default (Riad 1997 s. 21 ff.). Därav asymmetrin. Koronal är således det omarkerade (supralaryngala) artikulationsstället. Samma asymmetri kan vi generalisera till klusilerna, dvs. koronalerna /t/ och /d/ är omarkerade, medan /p/ och /b/ är specificerade för [labial] och /k/ och /g/ är specificerade för 23

24 [dorsal]. Denna asymmetri är typologiskt försvarbar, men kan inte utan vidare generaliseras till smeknamnsfonologin. Den generella strategin vid smeknamnsbildning med nasalkluster är att återanvända specificerade artikulationsställen från grundformen. Om det föreligger ett [labialt] artikulationsställe (någonstans efter första vokalen) så används det (Tomas > Tompa eller Tomme, men inte *Tonta, *Toŋka), om det finns ett [dorsalt] används det (Beŋt > Beŋke, men inte *Bente eller *Benne). När grundformen innehåller /n/ är vi ovilliga att introducera /t/, jfr Jan > Janne, men inte *Jante, medan det går bättre om det finns en koronal klusil att utgå från: Anders > Ante (jfr Dahlstedt 1978 s. 30). Här verkar dock intuitionen gå något isär bland talare, vilket möjligen kan ha en ursprungligen dialektal förklaring (se (17) nedan om Anundsjömålet). SAG (del 3 s. 127) anför Jonte från Jon som acceptabelt, medan mitt intryck är att Jonte hellre används till Jonas (jfr Dahlstedt 1965 s. 249), som innehåller ett /s/ dvs. ett koronalt artikulationsställe (jfr Hatte från Hans). 20 Det viktiga är dock att vi inte får strunta i ett specificerat artikulationsställe. Henrik blir Heŋke pga att det finns ett /k/ och för att /n/ saknar specificerat artikulationsställe. Monika blir stundom Moŋka av samma skäl. Ett appellativ som exemplifierar samma process är plåŋka för plånbok. Henrik > Hennan är möjligt, medan Be/ŋ/t inte blir *Benne, men gärna Beŋke, liksom appellativet svå/ŋ/rem inte kan bli svånna men gärna svåŋka. Samma sak gäller som sagt labialer. Så långt kan vi se en generell överensstämmelse mellan språket i övrigt och smeknamnens behandling av markerade och omarkerade artikulationsställen. Men det finns en generell avvikelse, nämligen den att smeknamnens kluster uppvisar en preferens för labialitet. Även om särdraget [labial] saknas (i relevant position) i grundformen så är Bempa, Hempa och Svempa lika legitima som Tompa, där [labial] ju finns med redan i grundformen. Det betyder att [labial] åtnjuter priviligierad status just i 20 Även exempel som Brunte (< brun) och Björnta, Björta (< Björn) tyder på att koronal konsonant ibland kan (eller har kunnat sättas in). 24

25 smeknamnsfonologin. 21 Processen kan beskrivas som inskott av /p/ med efterföljande assimilation av nasalen, vilken den än är. Smeknamnsfonologins nasalassimilationsregel är således generellare på denna punkt än allmänspråkets. 22 Beskrivningen av /p/-inskott kan raffineras en del. Ekonomiprincipen säger egentligen att det räcker med att anta att ett underspecificerat fonem med draget [labial] sätts in. Resten följer från andra villkor. Om vi sålänge tänker på processen som insättning av /p/ så ska vi först lägga en alternativ hypotes, -pa-suffigering, åt sidan. Det som talar för att det är ett mindre element än en hel ändelse är att /p/ förekommer tillsammans med både -a och -e (Tompa, Pompe) och även den bestämda formen -an (Limpan), vilka ju redan finns som suffix i smeknamnsbildningen. 23 Vi bör därför utnyttja de befintliga suffixen snarare än att duplicera dem i beskrivningen. Det som vidare talar för insättning av ännu mindre struktur än ett helt fonem /p/ är den prioriterade statusen hos [labial] långt utanför nasalklustren. Inom nasalklustren kan realiseringen av andra fonemet som tonlös klusil förutsägas från strävan mot omarkerad stavelsestruktur. Och nasalassimilationen förutsägs från homorganitetsvillkoret. Vidare finner vi en geminerad realisering när ingen nasal föreligger, utan absolut krav på tonlöshet (Frippe, Joppe, Jeppe, Foppa, Klabbe). Vi sätter dock inte in [labial] enbart för att ändra en nasals artikulationsställe (Sven > *Svemme), så förekomsten av en obstruent är en förutsättning för att insättning av [labial] överhuvudtaget ska ske. För 21 Detta privilegium tycks ha rått under lång tid, om den av Dahlstedt (1986) föreslagna etymologin för smeknamnet Hampus eller ännu hellre appellativet hampus narr, dumsnut för Hans/hans står sig. 22 Spanska har en lika generell nasalassimilationsregel i allmänspråket (Hellberg 1975) 23 En fotnot om Karolina. Tydligen kan förutom det förväntade smeknamnet Limpan också Liŋkan användas av en del talare. Det verkar långsökt att härleda /k/ till den initiala konsonanten. Ett alternativ är att betrakta det som en (i fonologisk bemärkelse) oegentlig bildning. Liŋkan är naturligt som bildning till efternamnet Lindkvist och kan ha överförts analogiskt till en och annan Karolina. 25

26 att återvända till nasalklustren är också själva preferensen för [labial] uppseendeväckande. De flesta egenskaper vi redan identifierat hos smeknamnen pekar mot omarkerade strukturer, och vi kan därför vara benägna att analysera [labial] som omarkerat inom smeknamnsdomänen. Jag återkommer till detta i samband med likheter mellan smeknamnsfonologi och barnspråk (avsnitt 7.1). Man kan sammanfatta nasalernas förändringsmöjligheter i smeknamn såhär. (16) n ŋ m Henrik > Heŋke, Beŋt > Bempa n m Sven > Svempa Artikulationsplats i grundformen ska respekteras i smeknamnet, men [labial] kan alltid köra över [koronal] och [dorsal], men under förutsättning att /p/ tillförs. Med andra ord, /n/ kan blir både [ŋ] och [m], /ŋ/ kan bli [m], men inte [n], medan /m/ måste förbli [m]. När detta är sagt, är det intressant att jämföra med mönstren i Anundsjömålet (Dahlstedt 1965, 1978). (17) Anundsjömålet: priviligierad dorsal Nils > Nikke Stina > Stiŋke Anna > Anke Jan > Jaŋke Danel > Daŋke Sara > Sagge Sara > Sarke Brita > Bögge Is(t)rel > Iske I dialekten finns också andra mer bekanta smeknamnsbildningar som Nisse, Valle, Janne, m.fl. Det intressanta här är att det är draget [dorsal] snarare än [labial] som är priviligierat. Draget kan sättas in utan att det finns någon förebild i grundnamnet som exemplen tydligt visar. Tonlöshetsvillkoret på andra konsonanten i kluster gäller också här, men kravet på ett enda artikulationsställe kan ifrågasättas i former som Iske och 26

27 Sarke. Frånvaron av detta villkor ger intrycket av att smeknamnsformerna antingen är bildade på traditionell morfologisk väg (t.ex. medelst det gamla germanska k-suffixet, Krahe 1967 s. 211 ff., Olsson 1916 s. 268 f.) eller att priviligierad dorsal har morfologiserats i något högre grad, dvs. att ett smeknamnssuffix håller på att utvecklas, nämligen /-ke/. Många språk inklusive germanska bildar ju också smeknamn med diminutivsuffix. I tyska finner vi -chen och -lein, i lågtyska och nederländska -ken vilka ju också förekommer i svenska namnlån som Annika, Jessika och Veronika. Noreen (1904 s. 393) betraktar de i rikssvenska förekommande k-bildningarna som sannolikt bildade under tyskt inflytande, medan Dahlstedt (1965 s 255 f.) för Anundsjömålets del tror att de snarast är inhemskt bildade. Detta leder oss in på konstruktionen av den andra stavelsen. 5. Konstruktion av smeknamnets andra stavelse Den andra stavelsen i smeknamnet bildas som nämnt allra oftast med hjälp av ett suffix. Vanligast bland dessa är -is (Kattis), -e (Nisse), -an (Maggan) och -a (Katta). Den andra stavelsen kan också vara hämtad direkt från grundordet (Carro, Meta) eller bildas genom reduplikation, där det strängt taget är osäkert om det är den första eller andra stavelsen som är reduplicerad. I detta avsnitt ska vi gå igenom några egenskaper som suffixen har. Först diskuterar vi suffixets status, därefter deras eventuella kvantitativa krav på stamstavelsen och sist deras genusegenskaper. 5.1 Avledning med stambildande suffix En tanke är att betrakta några av ändelserna i smeknamn som visserligen härrörande från språket, men i annat bruk än i språket i övrigt. I språket går dessa suffix tillbaka på stamtyper, som i sin tur betingas av genus och rotens fonologiska form. I det moderna språket finns ett visst inslag av semantiskt genus kvar, men annars är de i mer begränsad omfattning stambildande (deklinationerna). Den övergripande frågan är hur relationen mellan de suffix som förekommer i smeknamnen och motsvarigheterna i språket i övrigt ska representeras. 27

28 (18) gubbe Sune Lasse gumma Greta Meta stubben Lillen summan Maggan Det faktum att många egennamn redan har suffixen -e och -a gör kopplingen som sådan naturlig. Man kan möjligen ha synpunkter på det naturliga i att betrakta det i svenskan nya suffixet -is som ett stamsuffix. En lösning är att tänka på suffixen som identiska i de olika domänerna. I så fall sker avkortning respektive utvidgning av grundnamn till smeknamn enligt något mönster som inte har direkt med suffixet att göra (t.ex. prosodiskt morfem). Suffixen passar då in i en struktur som härletts på andra grunder. Denna beskrivning missar att uttrycka generaliseringen att suffixen -e och -a alltid står i tvåstaviga betoningsdomäner i språket i övrigt. En annan lösning är att betrakta ändelserna som avledningssuffix. Detta är en intressant tanke, som Eliasson (1980 s. 343) framför som självklar. 24 Avledningssuffixen bär nämligen alla på prosodiska egenskaper som på olika sätt påverkar deras flexibilitet (se avsnitt 2). Mest prosodiskt stamberoende är de suffix som inte själva uppbär en betoning (huvud- eller bibetoning), utan som måste antingen ansluta sig till en betonad stavelse eller själva påverka placeringen av en betoning. Om vi då betraktar dels de gamla suffixen -a (-sa), -e, deras bestämda former -an (-san), -en och de nyare affektiva ändelserna -is, -i, -Ø som avledningar, så betyder det att vi kan 24 Vi vill nog helst inte betrakta dem som orelaterade till de gamla stamsuffixen, vilket lätt kan bli konsekvensen av detta resonemang. I så fall missar vi den trots allt stora överensstämmelsen mellan gammalt maskulint -e och feminint -a, -an som råder. Om vi inte relaterar stamsuffixen till eventuella avledningsändelser, förloras denna generalisering. 28

29 ladda dem med prosodisk information. 25 Som avledningssuffix grupperar de sig med -ing, -(i)sk, m.fl., dvs. de kräver att föregås av en betonad stavelse. Det ovanliga vid smeknamnsbildningen är då att suffixen kan stryka stora mängder segmentellt material för att uppnå den tvåstaviga domänen. (19) /katarina + -is/ /fredrik + -e/ katarina + -is fredrik + -e kattis fredde Problemet med denna analys även om den är tilltalande är att de i språket i övrigt förekommande suffixen -e och -a inte är produktiva som avledningssuffix där. Vi måste förstås också fortfarande förklara varför smeknamnet måste bli precis tvåstavigt. Varför kan det inte bli *Kata[rinis], där ju ändelsen hamnar efter en betonad stavelse, jfr kata[tonisk]. Dessutom är det inte uppenbart varför det finns en viss valmöjlighet mellan att behålla den första stavelsen (Kattis), eller den betonade stavelsen (Tina från Kristina), eller utnyttja en kombination av de två (Meta från Margareta). Vi återkommer till en modell för beskrivning av dessa egenskaper i avsnitt 6. Nästa fråga att diskutera är om det finns några faktorer som påverkar valet av suffix. 5.2 Suffixens krav på stammens kvantitet I det här avsnittet ska vi studera kvantitativa korrelationer mellan suffix och stam. Enskilda suffix tycks spela viss roll för förekomsten av geminerad konsonant, men det är fråga om tendenser, snarare än absoluta regler. 25 Varianterna med -sa är rätt ålderdomliga. Att Kajsa kommer från Karin är inte längre uppenbart. Den bestämda formen är vanligare (Majsan, Gunsan). 29

30 (20) suffix grundnamn geminerad kons. lång vokal el. kluster -e Sven Svenne Bo: Bosse Kla:s Klabbe, Klasse Henrik Heŋke, Hennan He:ne Ha:ns Hasse, Hatte La:ʂ Lasse Ja:n Janne Da:n Danne Da:g Dagge Agne:ta Agge -a Sven Svempa Gustav, Gunnar Gurra To:mas Tompa Andeʂ Aʂ:a La:ʂ Laʂ:a La:ʂa Ha:ns Ha:nsa Ja:n Ja:na Da:n Da:na Kla:s Kla:sa Margare:ta Me:ta 26 Eli:sabet Li:sa Agne:ta Ne:ta Katari:na Katta Ka:ta, Ki:na -an Margare:ta Maggan Ro:bert Robban Eli:sabet Bettan -en Eli:sabet Li:sen Gustav Gusten -san Maj Majsan Gun Gunsan 26 Detta namn kan analyseras dels som teleskopbildning, dels som suffigerat och listas därför på två ställen. 30