Allting ryms i varje frö Om suffixet -(i)sk *

Transkript

1 Allting ryms i varje frö Om suffixet -(i)sk * Tomas Riad 1 Inledning På ytan kan det se ut som att variationen mellan -sk och -isk är rapsodisk. Det heter lybsk men typisk; spartansk men mekanisk; glupsk men kubisk. Om -sk och -isk vore två olika suffix vore variationen väntad och därför relativt ointressant, men om vi antar att -sk och -isk är varianter av ett och samma adjektivbildande suffix blir det förbryllande att stammar som liknar varandra skulle uppträda med olika varianter av suffixet. Maøczak (1997) föreslår att variationen kan relateras till stammens frekvens i språket, en hypotes som placerar variationen helt utanför grammatiken, vilket går på tvärs mot tesen i den här artikeln. Jag kommer nedan att argumentera för att väldigt lite av den synbarligen rätt fria variationen är tillfällig. Istället kommer jag att beskriva variationen som grammatiskt regelbunden, där villkor på olika strukturer stundom harmonierar, stundom kommer i konflikt, allt efter de strukturella egenskaperna hos den enskilda formen. Konflikterna löses på ett principiellt sätt (i enlighet med villkorens inbördes rangordning), men eftersom flera villkor är inblandade i realiseringen av suffixet blir systematiken mindre uppenbar. Mitt första mål är att presentera en synkron, grammatisk beskrivning av ett produktivt suffix som uppvisar en intressant och, enligt hypotesen, systematisk variation i realiseringen. Ett andra mål är att pröva optimalitetsgrammatik (Prince & Smolensky 1993) i beskrivningen av svensk morfologi. Optimalitetsteorin (OT) beskriver välformadheten hos ytstrukturer snarare än underliggande formers form och deras väg till ytan, så som man tidigare gjort i generativ teori (Chomsky & Halle 1968 et seq.). OT är således * Ur Svenska njutningar en show som låter som en omöjlighet av Lasse Eriksson (1986). Jag ber att få tacka studenterna i kursen Fonologi under vårterminen 1997, där detta ämne först behandlades i form av en problemlösningsuppgift. Ämnet har sedermera utvecklats till denna pilotstudie till projektet Prosodi i svenskans morfologi (finansierat av Riksbankens jubileumsfond). Jag tackar också Josefin Bloch och Hans-Olav Enger för kommentarer till manuskriptet och dessutom Emilia Emtell, Siv Rehnberg och Yvonne Cederholm för hjälp med exempel. 1

2 outputorienterad och detta perspektiv tycks kunna ge oss djupare insikt i formvariationen som suffixet -(i)sk uppvisar och dess betingning i övrigt. Modellen är väl ägnad att fånga giltiga generaliseringar utan att påtvinga dem status som undantagslösa, eftersom de grammatiska villkoren explicit representeras som en dialektik. 2 Ett och endast ett suffix Suffixet -(i)sk har ur svenskans perspektiv två etymologiska källor, det fornärvda fsv. -skr, -iskr, -eskr (< urn. *-iska-) och det tyska -isch, -esch. Suffixet har länge varit produktivt och många ord har således bildats inom svenskan, om än ofta under inflytande från tyska (Wessén 1965 s. 60 f., 148f.). I modern svenska uppträder suffixet i två skepnader, -sk och -isk. Wessén antyder att formen i princip kan kopplas samman med etymologin, på så sätt att -sk huvudsakligen skulle motsvara det fornärvda suffixet (hemsk, svensk), och -isk vara normalformen för tyska lån (hednisk, hövisk) och bildningar till grekiska och latinska rötter (rytmisk, antikvarisk). 1 Avvikelser åt båda hållen har noterats (bottnisk resp. lybsk), också i äldre fornsvenska, och formvariation hos enskilda ord har förekommit alltsedan perioden för de lågtyska inlånen (se Moberg 1989 s. 236, SAOBs tillfälliga webbaserade baklängesordlista på -sk). Etymologin är således inte en tillräcklig princip för beskrivningen av formvariationen. När vi närmare betraktar de båda varianternas distribution, finner vi inte bara det otydliga diakrona mönstret, utan också ett synkront mönster. Detta leder oss till huvudhypotesen här, nämligen att distributionen av -sk och -isk är grammatiskt styrd i nusvenskan. Många forskare betraktar också -sk och -isk som varianter av ett och samma suffix (Wessén 1965, II s. 149, Söderbergh 1968 s. 152 f., Teleman 1972 s. 69 f., Liljestrand 1975 s. 74, Thorell 1981 s. 129, Johansson 1997 s. 286, Faarlund, Lie & Vannebo 1997), men 1 Redan det faktum att suffixet används i både germanska och romanska ordstammar är intressant, eftersom det överskrider den av många observerade skiljelinjen mellan [+native] och [ native] i den svenska avledningsmorfologin (Linell 1972, Schmid 1986). Indelningen av lexikon enligt ett särdrag [±native] är på många sätt problematisk och kommer här att i princip härledas ur prosodisk information. 2

3 för att visa att också de svenska modersmålstalarna uppfattar saken så, måste vi göra reda för det grammatiska system som genererar den synkrona distributionen. Komplementär distribution är det mönster som tydligast visar att två element är t.ex. allomorfer eller allofoner. Komplementär distribution tycks också råda mellan -sk och -isk men eftersom detta distributionsmönster kan vara giltigt i olika grammatiska domäner (segmentell fonologi, betoningsprosodi, tonaccentprosodi, morfologi, semantik, osv.) och suffixet -(i)sk är känsligt för flera av dem, framträder principerna för distributionen inte på ett omedelbart sätt. Olika språkliga domäner lyder ju olika grammatiska villkor, och när dessa kommer i konflikt med varandra, måste konflikten slitas, till det ena eller andra villkorets fördel. 2 Jag ska huvudsakligen uppehålla mig vid de fonologiska och morfologiska sidorna hos -(i)sk och lämna semantiken mindre utrymme. Semantiska villkor signalerar visserligen en gräns mellan (synkront förekommande) personnamn och andra substantiv (se 11 nedan), men de tycks inte ha inflytande över valet mellan -sk och -isk i en enskild form. Snarare tycks det vara så att namndomänen lyder en delvis annan grammatik än övriga substantiv när det gäller avledning och för övrigt också sammansättning (särskilt av mansnamn). Andra frågor såsom nutida produktivitet och semantiska gränser mot andra suffix lämnar jag därhän (se Plag 1999 för en principiell diskussion). Intresset fokuseras således på vad som utmärker en legitim appellativisk avledning med -(i)sk. 3 Outputorientering Suffixet -(i)sk strävar efter att stå i en viss prosodisk position, nämligen i högerkanten av en prosodisk fot. 3 Foten är den prosodiska kategori som representerar betoningsstrukturen och 2 Detta erfor Karl Verner när han upptäckte att betoningsstrukturen villkorade vissa segmentella mönster som tillförne betraktats som undantag till den germanska ljudskridningen. -(i)sk-situationen är jämförbar. 3 Beroende på vilka teoretiska antaganden man vill göra, särskilt beträffande bl a kvantitetens roll i fonologin, kan den relevanta prosodiska positionen också beskrivas som högerkanten av ett kanoniskt prosodiskt ord. I svenska tycks dessa strukturer vara delvis överlappande. 3

4 den innehåller i normalfallet en prominent position (obligatorisk) och en icke-prominent position, men kan också bestå av en enda prominent stavelse (Liberman & Prince 1977, Kager 1989, Hayes 1995, Kristoffersen 1998). Vi representerar prominensförhållandena med x för betonad och. för obetonad stavelse. Svenskan har en trokéisk fot, dvs en betoning följd av en obetoning (x.). I figurer markeras fotens domän med parenteser, i löptext med klamrar. (1) Det prosodiska kravet: (x.) (x) * (x.). kom-isk dan-sk senap-isk metod-isk glöm-sk mammut-isk hälsing-sk bornholm-sk Vårt suffix befinner sig därmed aldrig längre bort än högst en stavelse från en betonad stavelse. Vi kan enkelt testa denna generalisering genom att konstruera nya -(i)skavledningar. Även om de inte är idealiska bildningar kan vi tydligt förnimma att det måste bli [senap-sk] och [ketchup-sk], inte *[senap]-isk och *[ketchup]-isk, i varje fall inte med bibehållen initialbetoning. Suffixet -(i)sk förhåller sig således på ett principiellt sätt till en betoningkategori. Det betoningsstrukturella målet i högerkanten av en prosodisk fot uppnås på olika sätt. (2) a. Suffixets form kan varieras fåvit-sk *fåvit-isk fran-sk grek-isk b. Stammen kan utvidgas symptom-át-isk *symptóm-isk kompens-atór-isk *kompéns-isk c. Betoningens placering kan påverkas Aristóteles aristotél-isk Sísyfos sis yf-isk Andreasson (1997 s. 162) antar att suffixet har den underliggande formen /-isk/ och att det vill placera sig i högerkanten av en fot. Nu behandlar hon inte formen -sk så premisserna för vidare analys är rätt annorlunda. Jag kommer att argumentera för att den underliggande formen är /-sk/, jfr (3). 4

5 Den karakteriserande egenskapen här är således resultatet, outputen, inte vägen eller vägarna dit. I den explicit outputorienterade optimalitetsteorin (OT, Prince & Smolensky 1993) genereras ett antal s k kandidater, dvs tänkbara strukturer för en given input, som sedan värderas i förhållande till en uppsättning rangordnade villkor (=språkets grammatik). Den kandidat vinner som får bäst resultat i denna värdering, och det är också den kandidaten som språket använder. Optimal är således den kandidat som är bättre än alla andra kandidater, men det betyder inte att den måste vara perfekt i alla avseenden. Det räcker med att den är bättre än konkurrenterna. Häri ligger en viktig teoretisk nyhet gentemot de tidigare regel- och derivationsbaserade generativa grammatiska modellerna. Grammatiska villkor kan alltså brytas också hos den optimala kandidaten men bara under tryck från andra, högre rankade grammatiska villkor. 4 Detta gör modellen dialektisk. 5 4 Betoningens placering i förhållande till suffixet Låt oss nu gå igenom de olika villkor som påverkar valet mellan -sk och -isk. Först av allt ska vi bestämma suffixets underliggande form, inputen. Om vi håller fast vid att -sk och -isk är varianter av ett och samma suffix uppstår frågan hur varianterna är relaterade till varandra. Ska vi betrakta dem som suppletiva eller fonologiskt motiverade allomorfer (Wiese 1996 s. 100 ff., Spencer 1991 s. 119 ff., Kiparsky 1996)? Det senare verkar sannolikt redan med tanke på den stora formlikhet som råder mellan varianterna. Skillnaden består i närvaron eller frånvaron av i och förslaget är att detta i ska analyseras som en epentetisk vokal, vilken sätts in när stavelsestrukturen kräver det (argument ges nedan). Detta ger oss en enhetlig underliggande segmentell form för suffixet, nämligen /-sk/. Förutom den segmentella 4 Jag avser inte att här ge en fyllig introduktion till optimalitetsteori. Den intresserade läsaren hänvisas till introduktionsboken Archangeli & Langendoen (1996) och de artiklar som finns tillgängliga i det elektroniska optimalitetsarkivet på Rutgersuniversitetet ( 5 Två villkor kan alltså vara i konflikt med varandra gällande en specifik form, och det är då det högst rankade villkoret som bestämmer outputens utseende. I en annan form uppstår kanske inte samma konflikt utan båda villkoren kan tillfredsställas. Ett givet villkor kan således spela en roll i grammatiken utan att det alltid blir åtlytt. Rangordningen av villkor bestäms på språkspecifik basis, medan villkoren själva i princip är universella. 5

6 informationen innehåller suffixet också den prosodiska information som illustreras i (1) och (2) ovan. Den underliggande formen blir då som nedan. (3) / Ft ]-sk/ -sk uppträder vid högerkanten av en fot 6 Den epentetiska vokalen är en belastning i grammatiken, dvs man ska helst inte ha epentetiska vokaler. Därför formulerar vi nu ett villkor som bestraffar fonologiska strukturer om de innehåller epentetiska segment. (4) *EPENTES Sätt inte in fonem som inte finns i den lexikala representationen Det är lätt att motivera *EPENTES. Om det inte fanns en spärr mot epentetiska segment skulle det framstå som en tillfällighet att de uteslutande dyker upp på ställen där stavelsestrukturen behöver dem. Epentetiska vokaler är vanliga vid morfofonologisk växling i svenskan, t.ex. fågel~fåg lar, fnitter~fnitt ra. Den epentetiska vokalen ser här till att singularformen får en vokal till stavelsekärna i andra stavelsen. I pluralformen består pluralmorfemet med vokal och epentes uteblir. Vi hittar således inga ord av typen *fågelar, dvs ord med en onödig epentetisk vokal. Språket bör därför ha en spärr mot fri generering av epentetiska segment, men ändå kunna tillåta dem när något viktigare villkor i grammatiken så kräver. Epentes ger en god illustration av en viktig princip i OT, nämligen att när villkor måste brytas, så görs det i så liten utsträckning som möjligt (violation is minimal, Prince & Smolensky 1993 s. 27). Använd således epentetiska vokaler om du måste, men sätt inte in fler än du behöver för att tillfredställa de villkor som kräver vokalerna. En av våra uppgifter blir att förstå de omständigheter under vilka epentes är nödvändigt framför / Ft ]-sk/. Låt oss först se vilka argument som kan anföras för att vokalen i 6 Argument för att prosodisk information kan vara lexikal ges i Golston (1996). Den analys av suffixet -(i)sk som presenteras här är inte utan vidare är kompatibel med modeller där suffixet anses vara prestressing, dvs placerar betoningen på stavelsen framför sig (Eliasson 1984 s. 233 f., Andreasson 1997 s. 162, Kristoffersen 1998). Just variationen mellan syllabisk och icke syllabisk form hos suffixet indikerar att det inte är fråga om att räkna stavelser. 6

7 -isk verkligen är epentetisk. För det första påverkar suffixet inte tonaccenten. De flesta svenska suffix som är ordentliga stavelser utdelar annars accent 2 (tok + ig > 2 tokig, hjälp + sam > 2 hjälpsam, heder + lig > 2 hederlig). Den korrekta analysen ska vara att -sk är neutral beträffande accent (se 8). Om i är epentetiskt förväntar vi oss således att suffixet ska vara tonalt neutralt. Ett andra argument är att det i hela namndomänen bara används en form, nämligen -sk, gissningsvis den grundläggande (se 11). Det tredje argumentet kan hämtas från strukturer där en annan (mer okontroversiellt) epentetisk vokal förekommer (himmel~him lar). Vid avledning med isk i sådana kontexter ger oftast suffixets vokal vika. (5) Epentetisk kraftmätning V V himmel sk *him lisk him la, him lar djävul sk *djäv lisk djäv lig, djäv lar engel sk *eng lisk *bibel sk bib lisk bib lar Om suffixets vokal inte vore epentetisk, skulle vi vänta att den inte gjorde det utan att den första (i så fall enda) epentetiska vokalen ströks, dvs att *him lisk vore den korrekta formen. Vidare kommer analysen av suffixet att visa att distributionen av epentetiskt i i suffixet -isk är motiverad av stavelsestrukturella hänsyn, vilket är just vad vi förväntar oss vid epentetiska vokaler. 7 Ett sista argument stöder själva vokalkvaliteten. Epentetiska vokaler är ju oftast e i svenska, men epentetiskt i förekommer förutom i -isk också i supinum (t.ex. ätit, låtit, Bailey 1988). Kvaliteten i är således inte unik för just -isk, utan kan sättas i samband med en generell kvalitetsvariation hos epentetiska vokaler. 8 Vi har redan konstaterat att -(i)sk vill befinna sig i högerkanten av en trokéisk betoningsfot, dvs [»σ σ Ft ]-sk eller [»σ Ft ]-sk. Detta är att betrakta som en lexikal egenskap hos 7 Detta argument är väl inte alldeles oemotståndligt med tanke på att de flesta vokaler sannolikt behövs för att omgivande konsonanter ska kunna inordnas i legitim fonotax. 8 I flera norska och svenska mål har supinum i starka paradigm övergått från /it/ (eller /t/) till /i/ (Enger 1998 s. 112 ff.). Ett sådant /i/ är naturligtvis inte epentetiskt (längre). Valet av kvalitet hos den epentetiska vokalen tycks ha med påföljande konsonants sonoritet att göra (Bailey 1988 s. 173, fn. 3). 7

8 suffixet. Optimalitetsteorins sätt att försäkra sig om att de lexikalt representerade egenskaperna behålls i outputen är ett antal s k trohetsvillkor (faithfulness constraints) som kontrollerar att förhållandet mellan input och output är så nära som möjligt. En typ av trohetsvillkor kontrollerar att alla element som finns i inputen också finns med i outputen. En annan typ kontrollerar att inga element som inte finns i inputen finns i outputen (hit hör således *EPENTES). En tredje typ kontrollerar att de element i input och output som motsvarar varandra är identiska. Relationen mellan representationer kallas för korrespondens (McCarthy & Prince 1995). Villkor som hör till denna familj kontrollerar bland annat att / Ft ]-sk/ uppträder vid högerkanten av en betoningsfot (FOTTROHET, se (23)), och att det segmentella innehållet (/s/+/k/) hos suffixet också på ytan är [s] följt av [k], och inte [i] följt av [b], eller något annat. Välformadhet hos betoningsfötter begränsar distributionen av -(i)sk på ett principiellt sätt, eftersom fötter ska vara binära på någon nivå, antingen fotnivå (två stavelser) eller stavelsenivå (två moror). För svenskans del innebär det således helst tvåstaviga, därnäst enstaviga fötter. Trestaviga fötter är ett sämre alternativ. (6) FOTBINARITET [»σ σ Ft ] >> [»σ Ft ] >> [»σ σ σ Ft ] En fot är binär, helst på stavelsenivå (i svenska) Som vi har sett kan betoningens placering ibland påverkas vid avledning. En effekt som vi ska förvänta oss av FOTBINARITET är att när detta är möjligt, resultatet bli en tvåstavig, dvs optimal, fot. 9 9 Betoningsystemet i svenska och norska (liksom de andra germanska språken) är relativt komplext, typologiskt sett. Det kan därför verka mindre självklart att just tvåstaviga, initialbetonade fötter (syllabiska trokéer) är fonologiskt optimala i svenska (jfr diskussion i Kristoffersen 1998). Det finns dock tydliga tecken på att en syllabisk troké är en omarkerad fonologisk struktur i svenska. Däremot är det inte givet att det är den prosodiska foten som har denna form, utan det kan vara fråga om det prosodiska ordet. Till de aktiviteter som stimulerar användning av omarkerad fonologisk struktur hör oförberedda grötrim. Svenskar skriver hellre knittel än elegiskt distikon på julpaketen (Wåhlin 1991), och med något ökade krav på rytm framträder jämn trokéisk vers som omarkerad i svenskan. (i) [Olle] [tvätta ] [sina] [vantar] // [alltför] [varmt. Han] [till det] [klanta.] [Bättre] [blir det] [väl fram] [över.] // [Här får] [du vad] [du be] [höver] (God Jul från Mamma) 8

9 Villkoren *EPENTES och FOTBIN kan vi nu göra ansvariga för de förändringar i betoningens placering och suffixets form mellan grundform och avledning som vi såg exempel på i (2c). (7) a. Sísyfos + -sk > si[s yf-isk] *[sísyf]-isk xford + -sk > ox[fórd-isk] *[óxford]-isk b. harmoní + -sk > har[món-isk] *harmo[ní-sk] elegí + -sk > e[lég-isk] *ele[gí-sk] Sisyfos och Oxford har bara en betonad stavelse var. 10 När orden avleds med / Ft ]-sk/ hamnar betoningen på andra stavelsen och suffixet utvidgas med epentetiska i. I Sisyfos reduceras stammen genom att ändelsen -os stryks. När det gäller orden i (7b) så är det tydligt att ett suffix med vissa prosodiska egenskaper (-í) byts mot ett annat med andra prosodiska egenskaper. Suffixet -i är alltid huvudbetonat, dvs /[ Ft -i/. När vi byter ut det mot / Ft ]-sk/ hamnar betoningen där det nya suffixet vill ha den. Vi kan illustrera detta som nedan. (8) /eleg/ + /[ Ft -i/ > ele[ Ft g-í] inleder en fot pl. ele[ Ft g-íer] /eleg/ + / Ft ]-sk/ > e[lég-i Ft ]sk avslutar en fot pl. e[lég-i] Ft ska 5 Optimalitetsgrammatik i praktiken Låt oss nu sätta ihop dessa våra första observationer till en grammatik. Arbetsplatsen i OT kallas för en tablå och ser ut som i (9) nedan. I tablån värderas outputkandidater gentemot inputformen och över ett fragment av språkets grammatik. De grammatiska villkoren står i styrkeordning från vänster till höger. När en outputkandidat bryter mot något villkor, markeras det med en stjärna (för varje brott). Ibland kan det vara grafiskt tydligare att ange brott i form av stavelser eller segment så att det syns vad som utgör själva brottet (som i för En annan, kanske omedelbarare, väg till den prosodiskt omarkerade fot- eller ordstrukturen är den användning av prosodiska morfem som finns i hypokoristiska bildningar i svenskan. Sven, Katarina, avundsjuk och visky stöps alla i samma prosodiska form [ σ σ Ft/Ord ], dvs som Svempa, Kattis, avis och virre (Riad 1997). 10 Andra stavelsen i Oxford är inte betonad, ty vore den det skulle ordet få accent 2 (inte accent 1 som det nu har) i enlighet med sammansättningsprosodins regler. 9

10 det segment som är epentetiskt). När en ruta är tom så har kandidaten i fråga inte brutit mot just det villkoret. Kandidater klarar sig olika bra, men bara en vinner. Det är fonologens uppgift att modellera grammatiken så att den existerande formen blir vinnare i alla enskilda fall, utan att rangordningen mellan villkoren ändras. Utropstecknen markerar de punkter där enskilda kandidater har förlorat mot en eller flera bättre kandidater, genom att begå ett fatalt brott. Därmed är de ju ute ur leken. Vinnaren, den optimala kandidaten, markeras enligt konventionen med en pekande hand. Skuggade rutor, slutligen, markerar att informationen i fråga inte är viktig eller grammatiskt aktiv. När väl en optimal kandidat utsetts, blir alla lägre rankade villkor ointressanta för den aktuella grammatiska interaktionen. Vinnaren kan således mycket väl bryta mot en rad lägre rankade villkor. Omvänt spelar det ingen roll när en kandidat fått ett utropstecken om den lyckas bra eller dåligt på de lägre rankade villkoren. 11 input (9) eleg + Ft ]-sk FOTTROHET FOTBIN *EPENTES rankade villkor högre rankade åt vänster a e [lég-i]sk i = vinnarkandidat b [éle]g-isk *! i! = fatalt brott c e[lég]-sk *! d ele[g-í]sk *! i skuggad = irrelevant e [éleg-i]sk *!* i kandidater output * = brott Kandidat a vinner denna konkurrens. Visserligen innehåller a-kandidaten en epentetisk vokal, men alla andra kandidater begår värre brott. Kandidat b avviker från den lexikala representationen genom att -sk inte uppträder i kanten av en fot (FOTTROHET diskuteras utförligare i 7 nedan). Kandidat c uppvisar en enstavig fot, vilket är sämre än en tvåstavig (I det här fallet kan betoningens placering påverkas, vilket diskuteras nedan i 6). Kandidat d 11 Så är det också i poker. När en stor stege har tagit hem spelet, är ingen intresserad av trissen på andra sidan bordet. Och när en runda vunnits med en triss i fyror, bryr sig ingen om valören på de återstående två korten i vinnarhanden. 10

11 har samma problem som c och dessutom en epentetisk vokal. Kandidat e slutligen har en trestavig fot, vilket här markerats med två stjärnor. Frågan uppstår hur det är med andra kandidater? I princip genereras ett oändligt antal kandidater (bl a *el ögisk, *elégis, *elegísiki), men dessa bryter flagrant mot högt rankade trohetsvillkor och kommer därför inte att delta i någon slutstrid. Däremot finns det en stark kandidat som utelämnats i (9), nämligen [éleg]-sk. Denna kandidat är trogen input, har en tvåstavig fot, och har ingen epentetisk vokal. Det gör den till och med bättre än vinnaren e[lég-i]sk i (9). Men nu vet vi att e[lég-i]sk är optimal, eftersom det är den form som språket använder. Alltså finns det mer att förstå innan vi är färdiga med analysen. I det här fallet är det sannolikt segmentella villkor som inte tolererar sekvensen *gsk i obetonad stavelse (såvida det inte är ett namn). 12 Mer om de segmentella generaliseringarna senare ( 9). 6 Stabil och instabil betoning Låt oss nu studera hur betoningen påverkar avledning med -(i)sk. Mönstret i (7) ovan illustrerade hur vissa stammar tillåter att betoningen flyttas vid avledning. Vi kan kalla det för instabil betoning. I andra ord är betoningen stabil, dvs återfinns alltid på samma (rot)stavelse. De två ordtyperna korrelerar i stort sett med ursprungligen grekiska och romanska lånord respektive germanska arv- och lånord. (10) Betoningsstabilitet hos stamtyper stabil dánmark dán-er *dán-isk dán-sk gl ömma för-gl ömma *gl öm-isk gl öm-sk sáme sám-er sám-isk *sám-sk instabil man-í mán-iker mán-isk *mán-sk natión nation-ál national-íst nationalíst-isk *nationalíst-sk r ytm rytm-ík r ytm-isk *r ytm-sk 12 Det finns för lite data för att säkert kunna fastställa de segmentella villkorens betydelse här. En annan möjlighet är att suffixets prosodiska struktur inte har räckvidd mer än en stavelse, dvs inte kan placera en betoning två stavelser bort om det inte redan finns fotstruktur i stammen (som i [hälsing]-sk). Frågan kräver vidare studium. 11

12 Det är inte möjligt att hitta riktigt bra minimala par på grund av den stora skillnaden i stavelseantal och betoningsstruktur, men det hindrar inte att ett mönster gällande avledning med -(i)sk framträder. (11) stabil betoning -sk eller -isk instabil betoning endast -isk När betoningen är instabil antar suffixet alltid formen -isk. Jag tolkar det som att stammar med instabil betoning inte själva bidrar med någon betoningsinformation. Istället bestäms betoningen helt och hållet av suffixet, vars närvaro tycks obligatorisk. Ett tecken på att detta är en gångbar analys är att det är svårt att hitta ord ur den instabila familjen som inte har ett suffix. Det typiska är istället att det som blir kvar när man tar bort suffixet är en rot eller stam men inte ett ord, t.ex.: elektr-, -isk, -iker, -on; matemat-, -isk, -ik, -iker; land-å, plat-å, dep-å; kut-ym, kost-ym, vol-ym, parf-ym, osv. 13 Vid instabil betoning blir analysen således den FOTBIN driver igenom en kanonisk tvåstavig fotstruktur, och formen är alltid -isk. Vid avledning av denna stamtyp tas ingen särskild hänsyn varken till vikt eller segmentella förhållanden. När betoningen är stabil, ansluter sig suffixet till stammen med så liten förändring som möjligt (t.ex. undviks epentes i 13 Detta förutsätter en rätt generell och formell definition av begreppet suffix. En diskussion om var gränsen går uppstår dock kring ord som drama, dramatik, dramatisk och melodram, där nog -a kan tolkas både som suffix och som del av roten, beroende på vilka kriterier man använder. Problemet är av generell natur och diskuteras bl a av Wiese (1996 kap. 4). Det kan vara värt att påminna om att morfem inte alltid måste ha egen semantik (restmorfem, formella sammansättningar, -at- i kompensatorisk, osv.). Poängen här är att försöka förklara det varierande beteendet (som ofta associeras med inhemska respektive lånade stammar) utifrån lexemens prosodiska egenskaper, snarare än deras etymologiska. Särdrag som [±native] för med sig hopplösa avgränsningsproblem (lånens integreringsgrad) vid sidan av de orealistiska språkinlärningsprediktionerna. En prosodiskt baserad indelning har mer för sig. Det följer närmast som en förutsägelse att betonade stammar ogärna ska lämna ifrån sig huvudbetoning till ett suffix, liksom att obetonade stammar ska föredra betonade suffix. Detta borgar för att systemen ändå hålls isär så väl som de gör, utan att omöjliggöra överspridning, eller som i fallet -(i)sk varierat betoningsbeteende. 12

13 möjligaste mån). Detta kan vi tolka som att stammar med stabil betoning är lexikalt utrustade med betoningsinformation, dvs en fot. (12) stabil instabil /[glöm-] Ft / vs /man-/ Suffixet / Ft ]-sk/ har således att i förstone anpassa sig till den av stammen förelagda fotkanten. I lyckliga fall klaffar det perfekt (s k unifikation). Emellertid utmanas en ny grupp villkor, vilka reglerar dels den betonade stavelsens vikt, dels de segmentella förhållandena i den morfologiska fogen mellan stamslut och / Ft ]-sk/. Dessa villkor kan trots allt framtvinga epentes i suffixet (sa:misk, inte *sa:msk; grek-isk, inte *grek-sk). Vi får alltså en rätt raffinerad dialektik. Suffixets underliggande form är / Ft ]-sk/. Därför kostar det på att utvidga suffixet med en epentetisk vokal. Ändå uppträder suffixet / Ft ]-sk/ mycket ofta i varianten -isk, och det tyder på att det finns relevanta villkor som dominerar *EPENTES i den svenska grammatiken. Ett sådant villkor är FOTBIN som gärna ser att alla fötter är tvåstaviga. Emellertid domineras FOTBIN av bl a FOTTROHET (se (23) nedan), som ser till att lexikal information i stammen respekteras. Till sådan information hör i vår analys fotstruktur, som finns hos de stabila stammarna. När dessa ändå uppträder med epentetisk vokal (sa:misk) betyder det att FOTTROHET domineras av högre rankade villkor, vilka vi nu ska studera. Först gäller det kvantitet. 7 Kvantitet I enstaviga eller finalbetonade ord tillåter svensk fonotax normalt bara en tautomorfemisk konsonant efter lång vokal eller kort vokal+konsonant. Detta är ett utslag av det villkor som kräver att varje betonad stavelse i svenskan ska vara lång (µµ), varken mer (µµµ, överlång) eller mindre (µ, kort). 13

14 (13) Stavelsevikt V:+K VK+K V:K+K µµ µµ µµµ stavelsevikt i moror må:<l> bol<m> mo:l<n> må:<s> mån<s>?må:n<s> te:<s> tes<t>??te:s<t> gry:<t> grym<t> *gry:m<t> vi:<n> vin<d> *vi:n<d> gru:<s> grum<s> *gru:m<s> lä:<n> län<k> *lä:n<k> I (13) har sista konsonanten satts inom hakparentes för att markera att den är extrametrisk, dvs inte räknas när kvantiteten ska utmätas. Det som återstår är antingen legitimt (de två första kolumnerna) eller överviktigt (kolumn tre). Inne i ord tolereras inte den extra konsonanten, vilket tyder på att extrametrikalitet är begränsat till ordslut (t.ex. Hayes 1982). Således är hypotetiska ord som *må:lkig, *lä:nka, *länktig eller *mo:lnda inte fonologiskt tänkbara i svenskan. Nu råkar det finnas några ord som mo:ln, a:ln och i somligas tal också Må:ns och te:st, men de är klart marginella och skälet till det är deras stavelse(över)vikt. 14 Villkoret att betonade stavelser ska vara tunga kan vi kalla för PROKOSCHs lag efter Eduard Prokosch som observerade denna tendens i de germanska språken (Prokosch 1939; se också Vennemann 1988 och Riad 1992). I svenska och norska har tendensen upphöjts till lag. (14) PROKOSCH Betonade stavelser är tunga (µµ) Villkoret straffar dels korta, dels överlånga betonade stavelser. Suffixet / Ft ]-sk/ uppvisar ett beteende som klart signalerar känslighet för detta kvantitativa villkor. Det generella kravet är att suffixet inte får öka på vikten i den stavelse hos värdordet som det ansluter till. Suffixets egna konsonanter hamnar utanför stavelsens centrala struktur och blir således extrametriska, men suffigeringen inhiberar samtidigt möjligheterna för de föregående segmenten att vara extrametriska, eftersom de inte längre står i ordslutet. Detta kan leda till att stavelsen blir 14 Dessa ords slutkluster består av koronala konsonanter. Jag återkommer till koronalitetens betydelse i 9. 14

15 alltför tung och driva fram epentes. Det distributiva, kvantitativa mönster som / Ft ]-sk/ lyder illustreras i (15). (15) / Ft ]-sk/ och kvantitet a. sa:m-i<sk> *sa:m-<sk> b. jamb-i<sk> *jamb-<sk> c. *glöm-i<sk> glöm-<sk> d. *klipp-i<sk> klip-<sk> Vi kan nu se att felet på de stjärnmärkta formerna *sa:msk och *jambsk i (15a-b) är deras övervikt (jfr orden i tredje kolumnen i (13) ovan). Orden glömsk och klipsk undgår detta problem genom att ha tvåmoriga betonade stavelser. (16) µµ+isk µµ+sk illegitim övervikt σ σ σ σ µµ µ µ µ µµ µ s a: m -i s k g l ö m -s k * s a: m -s k bohemisk bömisk hemsk spansk σ σ µµ µ σ µµ σ µµµ j a m b -i s k k l i p -s k * j a m b -s k belgisk kaspisk glupsk hätsk Med hjälp av epentetiska i bildar suffixet / Ft ]-sk/ en egen stavelse, som drar till sig det sista segmentet i roten som stavelseansats. Därmed förblir rotstavelsen tung och övervikt undviks, som vänstra kolumnen i (16) visar. 15

16 Själva -sk är extrametriskt, dvs hör inte till stavelsens moraiska positioner, och andra konsonantiska morfem tycks också kunna staplas utan hänsyn till stavelsekvantiteten (jfr västkust-sk-t-s). 15 Den viktiga generaliseringen är som följer. (17) -sk måste följa direkt på den sista moran i värdstavelsen. Generaliseringen är tydligast i rotstavelser, ty där är viktförhållandena tydliga (alltid 2 moror). Men varför är inte *glömisk och *klippisk acceptabla former? Svaret på den frågan är detsamma som varför *fågelar inte är lika bra som fåg lar, dvs epentesen är inte motiverad. Suffixets underliggande form är / Ft ]-sk/ och den utbyggda formen -isk ska därför bara förekomma under tryck från andra, högre rankade villkor i grammatiken, till exempel gällande fotstruktur eller stavelsestruktur. I *glömisk och *klippisk uppträder en epentetisk vokal utan prosodisk anledning, eftersom ju glömsk och klipsk är legitima stavelsestrukturer som dessutom uppvisar större trohet mot inputen. Språket kunde ha valt ett par andra strategier för att lösa viktproblemen som uppkommer vid avledning. En strategi vore att göra /m/ eller det andra /s/ i sa:m-sk, respektive det andra /s/ i jamb-sk, till stavelsekärna. Om det ginge skulle formerna lyda PROKOSCH (sa:.msk, jam.bsk). Skälet till att detta ändå inte går är att svenskan har höga krav på sonoritet hos stavelsekärnor. Vi kan uttrycka detta med villkoret SONORKÄRNA, som är odominerat i de flesta svenska varieteter. (18) SONORKÄRNA En svensk stavelsekärna är vokalisk I Imdlawn Tashlhiyt berberspråk (Marocko) skulle det däremot gå fint. Där kan nämligen t o m obstruenter vara stavelsebildande: tf.tk.tstt du stukade den (fem.) (Dell & Elmedlaoui 1985, 1988). 15 Ibland kallas dessa icke-moraiska positioner för stavelsens appendix (t.ex. van der Hulst 1984). 16

17 En annan strategi för att få bort övervikten vore att stryka något besvärande segment, dvs göra motsatsen till epentes. Denna metod att lösa stavelsestrukturella problem användes till exempel i finskans tidiga lån av svenska ord (dräng > renki, stall > talli, gryn > ryyni, strand > ranta, skrapa > raappa, osv). Detta är förstås en fråga om trohet. Potentiella outputkandidater som *samsk (med kort vokal), *sa:sk eller *jamsk har bättre stavelsestruktur än *sa:msk eller *jambsk, men eftersom kravet på trohet är så starkt i svenskan är denna strategi inte aktuell. Detta segmentella trohetsvillkor kan vi kalla *STRYK. (19) *STRYK Stryk inte fonem som finns i den lexikala representationen Generellt kan vi då konstatera att svenskan hellre lägger till element än stryker element i outputen, när någotdera måste ske. Det betyder att *STRYK dominerar *EPENTES i villkorshierarkin. I likhet med *STRYK är PROKOSCH och SONORKÄRNA odominerade i svenska (centralsvensk varietet) och de hamnar därmed alla till vänster i tablån. De tre villkoren är inte inbördes rangordnade och vi markerar det med prickade gränslinjer mellan dem. Struket segment markeras med hakparentes. (20) [jamb- Ft ] + Ft ]-sk SONKÄRN *STRYK PROKOSCH *EPENTES a jam.b-isk i b jamb-sk b! c jam<b>-sk <b>! d jam.b-sk s! Vi kan jämföra hur det går för avledningen till glömma i samma grammatik. (21) [glöm- Ft ] + Ft ]-sk SONKÄRN *STRYK PROKOSCH *EPENTES a glöm-sk b glö:.m-isk i!µ c glö.m-isk *! i 17

18 Det ser ut som att glömsk vinner eftersom den saknar omotiverad epentetisk vokal. Kandidat b måste förutom vokalen sätta in en extra mora för att inte, som c, bryta mot PROKOSCH. 16 Men omotiverad epentes kan inte vara hela svaret. Skillnaden mellan stabila och instabila rötter är nämligen oberoende av kvantitativa förhållanden. Detta ser vi när vi jämför den stabila stammen /[glöm- Ft ]/ med den instabila stammen /man-/. Om (21) vore en tillräcklig villkorshierarki för att förhindra outputtypen *glö:misk så skulle det också hetat *mansk (med kort vokal) i stället för ma:nisk. 17 Betrakta (22). (22) man + Ft ]-sk SONKÄRN *STRYK PROKOSCH *EPENTES * a man-sk b ma:.n-isk i!µ Fel kandidat pekas ut som optimal, ett tydligt tecken på att vi inte har nått den analytiska botten än. Den viktiga skillnaden mellan instabila och stabila rötter är att de senare har betoningsinformation, dvs fotstruktur. En i betoningsstrukturellt avseende välformad outputkandidat till en stabil stam ser till att fotens högerkant hamnar där både den stabila stammen och suffixet / Ft ]-sk/ vill ha den (unifikation). I fallet med glömsk är det mellan stammens m och suffixets s, dvs glöm]sk. Former som *glöm:]i]sk eller *glöm:]i]sk bryter mot inputens struktur genom att antingen stammen eller suffixet inte får sin fotstruktur där de vill ha den (markeras med konturerad klammer). Detta innebär ett trohetsbrott. Villkoret som kontrollerar trohet mot lexikal fotstruktur kallar vi för FOTTROHET. 18 (23) FOTTROHET fotkanter i input återfinns på samma ställen i output (24) [glöm- Ft ] + Ft ]-sk FOTTROHET FOTBIN *EPENTES a [glöm]-sk * b [glöm:]-i]sk *! i,µ c [glö:m]-i]sk *! i,µ d [glöm]-i]sk *! * i 16 Jag har för enkelhets skull satt in den illegitima epentetiska moran på samma ställe som vokalen i tablån. I verkligheten är *EPENTES-µ ett separat, lägre rankat villkor, som alla synkront förlängda vokaler bryter emot. 17 Notera att -i är att betrakta som ett självständigt suffix snarare än som en del av stammen. Exempel som visar detta är zoolog/-i, garant/-i, teor/-et-iker/-i, osv. 18 Villkoret nämndes i (9) ovan. Som vi senare ska se kan detta villkor brytas vid konflikt med andra villkor. 18

19 I denna typ av ord ger FOTTROHET och *EPENTES samma resultat. Men eftersom FOTBIN är högre rankat än *EPENTES (jfr (9) ovan), men lägre rankat än FOTTROHET (vilket alltså (24) här visar), vet vi att det är just FOTTROHET vi ska tacka för att kandidaterna *glöm:isk och *glö:misk inte kommer till ytan. Eftersom vinnaren bryter mot FOTBIN, måste konkurrensen avgöras av något villkor som dominerar FOTBIN. *EPENTES är alltså inte påkallat för att vaska fram vinnaren i denna konkurrens. (24d) respekterar stammens fotkant men inte ändelsens. Dessutom bryter denna kandidat mot FOTBIN. 19 I instabila stammar har FOTTROHET inget att säga till om (eftersom fotstruktur saknas i inputen) och ett brott mot FOTBIN blir plötsligt fatalt. (25) man- + Ft ]-sk FOTTROHET FOTBIN *EPENTES a [ma:n-i]sk i b [man]-sk *! Den vinnande kandidaten lyder FOTBIN och bryter mot *EPENTES. Som framgick ur diskussionen kring (15) till (20) ovan är också jamb- en stabil stam, dvs /[jamb- Ft ]/, i likhet med /[glöm- Ft ]/. Ändå uppvisar jambisk en epentetisk vokal. Hur går det ihop? Svaret är att om vi kombinerar insikten från (20) ovan att PROKOSCH dominerar *EPENTES, med hypotesen att PROKOSCH också dominerar FOTTROHET, så faller jambisk automatiskt ut som den optimala formen. (26) [jamb- Ft ] + Ft ]-sk PROKOSCH FOTTROHET FOTBIN *EPENTES a [jam.b]-i]sk * i b [jamb-]sk b! * 19 Formen bryter också mot villkoret att en stavelse ska inledas med en konsonant, om möjligt (STAVELSEANSATS). Om vi för /m/ till andra stavelsen får vi den icke optimala formen vi såg i (21c), vilken ju bryter mot PROKOSCH. 19

20 Felet på *jambsk är alltså att det innehåller en överlång stavelse, vilket jambisk undviker. Visserligen bryter vinnaren då som synes mot FOTTROHET, men det är viktigare att lyda PROKOSCH, och det avgör. Därmed har vi gått igenom de viktigare prosodiska betingningarna för växlingen mellan -sk och -isk. Jag återkommer till några speciella problem i samband med prosodisk morfologisk selektion. Först ska jag emellertid kort kommentera suffixets förhållande till tonaccenten, innan vi går vidare med de segmentella faktorerna. 8 Tonaccenten Suffixet / Ft ]-sk/ uppträder nästan alltid i ord som får accent 1 (typisk, rombisk, fåvitsk) och det är därför lätt att tro att suffixet orsakar accent 1. Men det finns två skäl att anta att så inte är fallet, dels det faktum att det finns undantag till regeln (dvs regeln är ingen regel), dels den fonologiska representationen av tonaccent. (27) / Ft ]-sk/ i ord med accent 2 a. 2gotländsk, 2 jättekufisk, 2 rotvälsk, osv. b. 2hälsingsk, 2 göingsk, osv. Sammansättningar och vissa avledningar innehåller minst två betoningar och får därför automatiskt accent 2 enligt den centralsvenska varietetens regler (27a). Suffix eventuella tonala egenskaper har då inget att säga till om. Vissa ändelser inducerar accent 2 (utan att själva vara betonade) och hit hör ändelsen -ing (27b). Vidare avledning med / Ft ]-sk/ påverkar då inte den accenten. För dessa formers skull behöver vi alltså säga att / Ft ]-sk/ förhåller sig neutralt till det resulterande ordets accent. Också när det gäller den fonologiska representationen av accenterna är det motiverat att anta att / Ft ]-sk/ är neutralt. Enligt ett sätt att beskriva tonaccenten i svenska och norska betraktas accentoppositionen som privativ där accent 2 är den markerade medlemmen (Haugen 1955, 1963, 1967, Engstrand 1995, Riad 1998b). Det innebär att accent 2 innehåller en lexikal specifikation för accent, medan accent 1 inte gör det. Morfem kan således bara vara 20