Brukarstyrd brukarrevision

Transkript

1 Brukarstyrd brukarrevision Beroendemottagningen Region Jönköpings län 2016 Länsbrukarrådet för missbruks- och beroendevården i Jönköpings län

2 Innehåll 1. Sammanfattning Inledning Bakgrund Uppdraget Syfte Tillvägagångssätt Metod Återkoppling Etiska ställningstaganden Resultat Diagram 2016/ Analys av resultat och tolkning Områden att uppmärksamma Referenser

3 1. Sammanfattning Revisionen genomfördes under hösten/vintern 2016 av utbildade brukarrevisorer. Uppdraget bestod av att göra en brukarstyrd brukarrevision (revision) som är en uppföljning ifrån 2013 av beroendemottagningen i Region Jönköpings län. Beställare av revisionen är vårdenhetschef för beroendemottagningen Ryhov. Den metod som används vid brukarrevisionerna kallas brukarstyrd brukarrevision. Revisorerna har valt att referera till aktuell forskning i många stycken för att få med ett bredare perspektiv av den tolkning som gjorts av revisionsgruppen. Revisorerna träffade brukare inskrivna på beroendemottagningen. Revisionen berör bland annat förslag på förbättringar som framkom i den föregående rapporten som gjordes år Utöver har olika områden kring stödet följts upp samt ett helhetsperspektiv utifrån insatserna på beroendemottagningen. Revisionsgruppen utläser analys och tolkning ur enkäterna från revisionen. Totalt deltog 35 patienter i revisionen av de 40 som var beräknade att delta utifrån överenskommelsen. Beroendemottagningen hade vid genomförandet ca 160 patienter inskrivna. Det revisionsgruppen utläser från resultatet är att fler respondenter försörjer sig genom arbete än 2013 och att andelen som har sjuk- eller aktivitetsersättning har minskat samtidigt som andelen som har försörjningsstöd har ökat. Revisionen lyfter vikten av att insatser ses i ett vidare perspektiv än bara det snävt behandlingsinriktade. Samverkan behöver bli en naturlig del i beroendevården och inte då bara mellan psykiatrin och beroendemottagningen, utan mellan samtliga delar som kan komma att aktualiseras under den period en individ behöver behandling, eftervård eller uppföljning av den. Frågan om anhörigstöd ställdes annorlunda i 2013 års enkät och jämförs inte i analysen Däremot är fler respondenter som svarat ja på frågan Har dina anhöriga blivit erbjudna stöd en 2013 vilket är positivt då detta var ett förbättringsområde som uppmärksammades i revisionen Det finns dock en kommentar som sticker ut och som med sin ärlighet förmodligen ringar in vad många i samma situation känner och tänker; Jag kan inte ge kommentarer eller prata när jag inte vet vem som jag ger det till/vem som tar emot det. Jag måste ha förtroende för att prata. Relationer, barn och familj är känsliga områden och för dem som har familj och barn kan risken att förlora det upplevas allt för stort. Möjligheten att påverka valet av sin behandling har ökat sedan Många av respondenterna känner att behandlingen leder till en förändring vad gäller livssituationen, måendet före behandlingen och idag. Kritiska röster har påtalat att villkoren i vården inte är lika. Att det ställs olika krav på brukarna och att detta skapar frustration. Om man ska se missbruk och beroende som en sjukdom, är vården lika nödvändig för samtliga som söker den, även om alla inte har samma symtom samtidigt. Jämfört med tidigare revision gjord 2013, har den läkemedelsbaserade behandlingen ökat stort. Hjälp av substitutionsbehandling har fördubblats vid revisionen Andelen som har svarat att de har en vårdplan har minskat stort jämfört med svaren från 2013 års revision. Osäkert är om respondenterna vet skillnaden på en behandlingsplan och en vårdplan samt vad dem är till för? Frågorna om kontakt med socialtjänsten och hur samverkan mellan Socialtjänsten och beroendemottagningen upplevs har ställts både 2013 och Samverkan mellan Socialtjänst och beroendemottagningen upplevs till det sämre från 2013 till Under arbetet med analys och tolkning har det framkommit antydningar om att det finns en tydlig separation mellan psykiatrin och beroendevården. Brukarföreningar liksom brukarrådet har 2

4 uppmärksammats på att människor med samsjuklighet löper stor risk att hamna mellan stolarna då de varken passar i den rena psykiatrin eller i beroendevården. Det finns all anledning att rikta uppmärksamhet mot minskningar av tillgänglighet till beroendevård genom psykiatrin där man bor. Samverkan mellan psykiatri och beroendevård får inte bli en fråga för bara de större sjukhusen och städerna. Över hälften av de svarande som vid revisionstillfället 2016 sökt LARO har fått hjälp av socialtjänsten att söka insatsen, vilket visar att det inom socialtjänstens missbrukshandläggare skett ett trendbyte gällande behandlingsform för tyngre missbrukare. För knappt en tredjedel av de svarande har sprututbytesprogrammet inte varit aktuellt. Den tolkning som gjorts av revisorerna är att fler mycket väl skulle kunna vara aktuella för programmet men att få av dem varit i kontakt med det. 2. Inledning Det här är en brukarstyrd brukarrevision av beroendemottagningen i Region Jönköpings län. Beroendemottagningen bedriver specialiserad psykiatrisk beroendevård och erbjuder bland annat poliklinisk avgiftning/abstinensbehandling, information, utredningar, stödsamtal, provtagningar, läkemedelsassisterad behandling samt öron akupunktur (NADA). Patienterna som kommer till beroendemottagningen har missbruk eller beroende av läkemedel, narkotika eller alkohol i kombination med psykisk problematik. Revisionen utförs av Länsbrukarrådet missbruk via FoUrum i Region Jönköpings län. En brukarstyrd brukarrevision är en granskning av en enhet eller verksamhet som ger stöd, vård eller service och utförs av brukare med liknande erfarenhet av den verksamhet/område som ska revideras. Den här typen av revisioner utförs av personer som har egen erfarenhet av det aktuella området eller liknande. Egen erfarenhet är också en kunskapsform som inte helt lätt, om alls, kan överlåtas eller läras ut, men som skapar en förståelse för personerna och situationer som revisionen berör. Den egna erfarenheten underlättar många gånger för de berörda att känna förtroende, kunna uttrycka sig och bli förstådda, kommunikationen under intervjuerna blir mer rak och ärlig. Även tolkningen och analysarbetet av resultaten får en annan förankring med ett brukarperspektiv istället för ett professionellt perspektiv på brukaren. Rapporten refererar till forskning som revisorerna har valt att lägga in i rapporten i många stycken för att få en aktuell omvärldsbevakning. 3. Bakgrund Det nationella projektet Kunskap till praktik var en satsning från SKL där man ville stärka brukarmedverkan inom missbruksvården och i det ingick också att stötta de brukarråd som fanns. I länet finns sedan en tid sex revisorsutbildare och totalt trettio brukarrevisorer har utbildats sedan Utveckling av metoden brukarstyrda brukarrevisioner pågår i dagsläget för att utveckla fler områden inom psykiatrin och barn och unga via FoUrum. Uppdragen kommer främst från kommuner och hälso- och sjukvården via FoUrum i Region Jönköpings län. Idag pågår även revision av den privata sektorn. I dagsläget har ca femhundra brukare i olika åldrar deltagit via brukarrevisioner i Region Jönköpings län för att beskriva vården utifrån ett samhällsperspektiv samt ur ett brukarperspektiv. Vårdenhetschef för beroendemottagningen och samordnaren för brukarstyrda brukarrevisioner träffades för att diskutera möjligheten till att göra en uppföljning på den föregående rapporten som gjordes Målgruppen för revisionen var alla inskrivna på beroendemottagningen vid genomförandet. 3

5 4. Uppdraget Till uppdraget gjordes en överenskommelse och ett samtycke tillsammans med samordnaren för brukarstyrda brukarrevisioner på Kommunalutveckling FoUrum. Uppdragsbeställningen gjordes av vårdenhetschef för beroendemottagningen. Revisionen omfattar följande områden: Personalens kompetens ur brukarens perspektiv, hjälpbehov, utbildningsbehov, måendet idag- förändring, kontaktväg, samverkan, inflytande, delaktighet, bemötande, förtroende, tillgänglighet, respekt, trygghet och effekt av verksamheten. 5. Syfte Revisionen är en uppföljning av den brukarrevisionen som gjordes Syftet är att kunna följa upp förslag på förbättringar som framkom i den föregående rapporten. 6. Tillvägagångssätt Revisionsgruppen tillsattes av samordnaren för revisioner. I revisionsgruppen fanns det både rutinerade och nyutbildade revisorer med erfarenhet av beroendevård och psykisk ohälsa. Revisionsgruppen träffades inför genomförandet och gjorde en planering utifrån de underlag som fanns. Enkätfrågorna från uppdraget 2013 blev en mall för den enkät som användes vid det aktuella uppdraget. Detta för att kunna jämföra resultatet med varandra. Några frågor lades till och några omformulerades. I gruppen utsågs även två revisorer som ansvarade för att få klart rapporten i sin helhet. Efter en genomgång av metoden till beroendemottagningens personal gjordes en informationsfolder av gruppen som förklarade revisionens syfte. Foldern lämnades över till personal på beroendemottagningen som i sin tur kunde lämna ut dem till brukarna/patienterna. Planeringen av genomförandetiden gjordes i samråd med vårdenhetschef. Under genomförandet hade revisorerna ett rum där det bjöds på kaffe och godis till respondenterna. Majoriteten av respondenterna valde att svara på enkäten själv men några valde att få hjälp med enkäten, en så kallad enkätintervju. Vid varje tillfälle var två revisorer på plats. När enkäterna var insamlade och de intervjuer som hade planerats var klara började arbetet med inmatning av enkätsvaren samt analysarbetet. När diagrammen var klara i sin helhet kunde revisionsgruppen träffas för att göra den slutliga tolkningen av resultatet samt skriva klart det sista i revisionsrapporten innan den skickades iväg för tryck. 7. Metod Metoden som används är brukarstyrd brukarrevision med Verdandis metod (Haggren G) som grund. Länsbrukarrådet har anpassat enkätmetoden utifrån brukarnas behov av att i många fall få hjälp att fylla i enkäterna. I dessa situationer blir det mer en enkätintervju då det framkommer mycket material vid sidan av som hjälper revisionsgruppen med analysarbetet. En brukarstyrd brukarrevision är en utvärderingsmetod som styrs av brukarperspektivet, det vill säga att de som arbetar med revisionens alla steg har egen erfarenhet av problematiken, verksamheten eller liknande områden. Eftersom det är brukare med egen erfarenhet som genomfört revisionen bidrar detta vanligtvis till att resultatet blir mer uppriktigt. Anledningen till detta är att revisorernas egna erfarenheter ger en samhörighet med de berörda individerna och detta bidrar i sin tur till en ömsesidig förståelse för hur det kan vara att befinna sig i olika insats-, eller vårdsituationer. Då det är brukare istället för profession eller forskning som genomför revisionen så antas detta ge möjligheter att upptäcka sådant som inte annars skulle 4

6 upptäckas. Metoden bygger på att det är brukare själva som har kontroll över revisionsprocessen, att ta fram frågor, genomföra en brukarrevision, tolka, analysera samt att återkoppla och följa upp resultatet. Enkäterna utgår ifrån uppdraget och är designade i statistikprogrammet Esmaker, som tillhandahålls av FoUrum. 8. Återkoppling Återkoppling sker enligt en överenskommelse som gjorts mellan parterna och där beställaren får en fullständig rapportering kring resultatet. Efter återkoppling kan parterna informera fritt om resultatet. Återrapportering ska ske i sin helhet dvs. frågor, svar, revisorernas kommentarer, slutsatser och eventuella förändringsförslag ska redovisas och vara i både skriftlig och muntlig form till beställaren. Återrapportering ska bygga på respekt för respondenternas anonymitet. 9. Etiska ställningstaganden Genom att följa de regler som finns för uppdraget gällande sekretess och genom att behandla materialet konfidentiellt, det vill säga, utan att ange vilken av respondenterna som svarat vad, har revisionsgruppen tagit hänsyn till och ansvar för att ingen enskild person ska behöva stå till svars för de resultat som presenteras eller förslag till förbättring. Under utbildningen skriver revisorerna på sekretessdokument som gäller för de uppdrag som görs genom FoUrum. Det är av stor vikt att respondenterna känner sig trygga angående sekretessen vid varje brukarrevision och att det är tydligt för gruppen som revisorerna möter vid genomförandet. Samtycken tas fram som undertecknades av respondenterna. 10. Resultat 35 respondenter deltog i undersökningen. Åldersgruppen är mellan 18 och uppåt. I diagrammen är det procent som visas. 5

7 11. Diagram 2016/ Kön 2. Ålder 6

8 3. Familjeförhållanden? 4. Har du barn under 18 år? 7

9 5. Boendesituation? 6. Hur länge har du haft kontakt med beroendemottagningen? 8

10 7. Har du deltagit i behandling eller liknande på beroendemottagningen tidigare? 9

11 8. Vilken är din huvuddrog? 9. Vilken typ av insats har du? Beroende

12 Kommentarer - Hämtar på apotek, kontakt regelbundet med kontaktperson - Introduktion - Jobbar - Lämnar prover - Medicinhämtning (flera respondenter har kommenterat) - Samtal (flera respondenter har kommenterat) - NADA - Psykolog 11

13 10. Hur upplever du möjligheten att komma i kontakt med verksamheten per telefon? 11. Hur upplever du möjligheten att komma kontakt med verksamheten vid drop-in besök? 12

14 12. Hur snabbt fick du hjälp efter din första kontakt med mottagningen? 13. Hur lång tid gick det mellan avgiftning och behandling? 13

15 14. Fick du den avgiftning du behövde? 15. Har du en behandlings-/vårdplan? 14

16 16. Anser du att du får den behandling och hjälp som du behöver? Beroende 2016 Om Nej eller Delvis, Vad saknar du? - Att det inte är lika för alla - Avgiftning på kåken jag plågades och fick ingen vård eller nedtrappning, ingen vård på KVV. På beroende lämnar jag prov, samtal, utandning. Jag önskade kontakt på hemmaplan typ öppenvård, innan hade jag kyrkan men det blev nerlagt - Något för sömnen (flera har kommenterat) - Det beror enbart på att jag själv har svårt att utrycka vad jag behöver - Förståelse (flera har kommenterat) - Medicin Beroende 2013 Om Nej eller Delvis, Vad saknar du? - Arbete, sysselsättning - Att få hjälp med rätt medicinering - Behov av behandlingshem - Behov av Ritalin - Fick min ADHA diagnos, mår dåligt på mina mediciner, Ritalin - Hjälp med sömnsvårigheter - Medicin mot ångest - Mer stöd och hjälp på och om fritiden 15

17 17. Har du fått information om vilka val av behandlingar som finns? 18. Har dina anhöriga blivit erbjudna stöd? 16

18 20. Var du delaktig i utformningen av din behandlings-/vårdplan? 21. Har du själv kunnat påverka valet av din egen behandling? 17

19 22. Känner du dig trygg med mottagningen? 23. Hur upplever du personalens bemötande? 18

20 24. Känner du att det är enkelt att få kontakt med personalen när du behöver det? (Typ drop-in) 25. Upplever du att personalen lyssnar på dig? 19

21 26. Anser du att det finns tillräckligt med personal? 27. Upplever du att personalen har tillräcklig kunskap om dina behov? 20

22 28. Känns det som din behandling leder till en förändrad livssituation? 29. Hur upplever du att ditt mående var före behandling? 21

23 30. Hur upplever du ditt mående idag? 31. Har du i dagsläget kontakt med socialtjänsten? 22

24 32. Hur upplever du samverkan mellan socialtjänsten och beroendeenheten? 33. Hur ser din försörjning ut i dag? 23

25 34. Har du varit i kontakt med Sprututbytesprogrammet? 35. Vilket sjukhus tillhör du? 24

26 Följande frågor berör LARO-behandling 36. Hur har du ansökt till LARO? 37. Tillhandahåller psykiatriska mottagningen LARO där du bor? 25

27 38. Vilken typ av läkemedel får du? 39. Hur lång tid har du deltagit i behandling? 26

28 40. Hur lång tid gick det från din ansökan tills du fick påbörja LARO? 41. Är det första gången du deltar i LARO? 27

29 Kommentarer till LARO behandlingen Tycker det borde finnas mer förståelse kring sömnen. Behov av insomning då jag har kraftig ångest. Har räddat mitt liv! Tillsammans med psykosocial behandling. Samverkan kan funka bättre. Borde vara KRAV på sysselsättning och KBT typ! Ni ställer fel frågor till vissa. Nu när jag mår bra ska de minska på medicinen, där känns det som att de saknar kunskap. Tycker det är ganska bra Hade ingen aning om att man kunde få hjälp med ut trappning av läkemedel och beroende innan jag blev remitterad hit. Då arbetar jag själv inom sjukvården. Jag tror att många medborgare inte vet om vilken hjälp som finns. Kanske vore bra med mer info till allmänheten!! Får lite eget ansvar. Jobbigt att hämta varje dag. Borde vara mer individuellt anpassad behandling. Sömn är viktigt annars får jag ingen sysselsättning! Då känns det som jag inte har något annat val en att självmedicinera! Jag blir rättvist behandlad. Är nöjd med LARO Nedanstående kommentarer är från övriga respondenter Mycket bra bemötande av personal och stor lyhördhet för just min situation Nöjd Jag kan inte ge kommentarer eller prata när jag inte vet vem som jag ger det till/vem som tar emot det. Jag måste ha förtroende för att prata. Kunde vara bättre kommunikation mellan personalen t ex om någon inte är anträffbar när man ha en tid (tel. tid) bestämd, har hänt att jag ha fått vänta och någon kommer då och säger att personalen i fråga är ledig, sjuk eller något annat. Blir tyvärr ett irritationsmoment! 28

30 12. Analys av resultat och tolkning Analys av resultat Bakgrundsvariabler Andelen respondenter uppdelat på kön är 80 % män och 20 % kvinnor. Ingen har definierat sig som annat. En jämförelse med könsfördelningen på svarande 2013 visar att andelen män ökat med 12 % och att andelen kvinnor minskat med samma procenttal. Om skillnaden beror på att andelen kvinnor som söker sig till beroendevården minskat eller bara beror på att alla inte deltagit i undersökningen är svårt att svara på. Åldersmässigt utläser revisorerna att respondenterna ligger ungefär lika fördelat med 2013 års svar. 11 % av respondenterna är mellan 18 och 25 år, jämfört med 10 % % av de som är mellan 26 och 44 år jämfört med 43 % % av respondenterna är mellan 45 och 64 år jämfört med 43 % % är över 65 år jämfört med 5 % Här ser vi en ökning i åldersgruppen 26 till 44 år och en minskning med samma andel i gruppen 45 till 64 år jämfört med undersökningen Frågor om vilket sjukhus de svarande tillhör och hur de försörjer sig idag är återkommande frågor i både 2016 och 2013 år revision och är att se som bakgrundsvariabler även om de frågorna inte ställts i samband med frågorna om ålder och kön. I 2013 års revision var samtliga svarande tillhörande Regionsjukhuset Ryhov medan den senare revisionen visar att det nu är 5 % av de svarande som tillhör Värnamo sjukhus. På frågan Hur ser din försörjning ut idag? har 26 % svarat att de har arbete jämfört med 17 % år 2013, ingen studerar jämfört med 3 % 2013, ingen är heller arbetslös jämfört med 2 % 2013, 35 % har sjuk- eller aktivitetsersättning jämfört med 48 % år 2013 och 38 % har försörjningsstöd jämfört med 30 % år Av de svarande har ingen angett att de har aktivitetsstöd, varken 2013 eller Familjeförhållande och tidigare kontakt med beroendemottagningen Frågorna kring familjeförhållande, om man har barn under 18 år och boendesituation är nya för 2016 års brukarstyrda brukarrevision, liksom frågorna om hur lång tid de haft kontakt med beroendemottagningen, om de haft behandling eller liknande på beroendemottagningen innan och vilken huvudsakliga drog de använt. Dessa frågor kan därför inte jämföras. På frågan Familjeförhållande?, har 40 % svarat att de är ensamstående, 31 % har svarat att de är sambo och 29 % har svarat annat. Kommentarerna visar att de 29 % som svarat annat, lever som särbos eller som gifta. På frågan om de har barn under 18 år har 71 % svarat nej. Av de resterande är det 20 % som bor samman med barnen och 9 % som inte gör det. 89 % av respondenterna har eget boende och 11 % har annan boendeform. Ingen har angett behandlingshem eller stödboende som sin boendeform. 29

31 De flesta som svarat, 66 %, har haft kontakt med beroendemottagningen i mer än 1 år. 17 % har haft kontakt med beroendemottagningen mindre än 7 månader och 17 % har haft kontakt mellan 7 månader och 1 år. 43 % har haft kontakt med beroendemottagningen tidigare medan 57 % inte har haft kontakt innan. Den huvudsakliga drogen har för 51 % av respondenterna varit narkotika, följt av 29 % som använt alkohol, 17 % som använt läkemedel och 3 % som angett annat som huvudsaklig drog. Ingen har angett dopingpreparat eller internetdroger som den huvudsakliga drogen. Kommentarerna till frågan om huvudsaklig drog ger dock en bild av att det förekommit ett blandmissbruk för flera av respondenterna. Typ av insats, telefonkontakt och drop in Frågorna om vilken typ av insats hen har och hur hen upplever möjligheterna att komma i kontakt med verksamheten ställdes både år 2013 och Den fråga som inte har varit aktuell i 2013 års revision är: Har du varit i kontakt med sprututbytesprogrammet?. På frågan om sprututbytesprogrammet har 6 % svarat att de varit i kontakt med det, 66 % har svarat nej och 29 % har svarat att det är ej aktuellt. Svaren i diagrammet från 2016 visar att total svarsfrekvensen går över 100 % på denna fråga. Eftersom svaren behandlats i Esmaker, ett datorprogram, kan detta bero på att programmet korrigerat till heltal i procentsatserna och därmed orsakat denna förskjutning, eller så kan en mer trolig anledning vara att någon/några har svarat både nej och ej aktuellt. På frågan vilken typ av insats har du?, har 60 % svarat LARO jämfört med 2013 då endast 30 % hade LARO som insats. 34 % har svarat att de har medicinhämtning jämfört med 2013 då 49 % hade kontakt med beroendemottagningen för detta, 3 % har angett att de går i KBTbehandling vilket ingen hade 2013, 3 % har angett annat som insats från beroendemottagningen jämfört med 21 % Ingen av de respondenterna har angett NADA som insats i enkäten, varken år 2013 eller I kommentarerna nämns ändå NADA och samtalskontakter under annat i 2016 års undersökning, liksom psykologkontakt, kontaktperson och provtagningar. Jämfört med år 2013 har den läkemedelsbaserade behandlingen ökat stort medan annan medicinhämtning minskat till På frågorna Hur upplever du möjligheten att komma i kontakt med verksamheten per telefon? och hur upplever du möjligheten att komma i kontakt med verksamheten vid Drop in-besök har möjligheten att komma i telefonkontakt ökat sen Möjligheten att komma i kontakt med verksamheten per telefon har upplevts lätt av 86 % jämfört med 73 % år 2013, svårt av 6 % jämfört med 5 % 2013 och 9 % har svarat vet ej jämfört med 22 % år När det gäller Drop in-besök har det upplevts lätt av 71 % både år 2013 och 2016, 11 % har angett att det upplevs som svårt jämfört med 6 % 2013 och 17 % har svarat vet ej jämfört med 22 % år Väntetider, avgiftning samt hjälp och behandling På frågan hur snabbt man fick hjälp efter första kontakten med mottagningen finns inga siffror från 2013 att jämföra med. Under aktuell revision har 23 % svarat att de fått hjälp redan samma dag, 23 % har svarat att de fått hjälp inom 1 vecka, 23 % har svarat inom en månad 30

32 och 31 % har fått vänta mer än en månad för att få hjälp efter inledande kontakt med mottagningen. Frågorna kring avgiftning och upplevelse av att ha fått den hjälp och behandling man varit i behov av, liksom följdfrågan vad i så fall saknas till den sistnämnda, är de samma 2016 som På frågan hur lång tid det gick mellan avgiftning och behandling, har 20 % svarat ingen jämfört med 27 % år 2013, 6 % har svarat 1 till 3 dagar jämfört med 10 % 2013, 9 % har svarat 4 till 6 dagar jämfört med 5 % 2013, 3 % har svarat 1 till 2 veckor jämfört med 5 % 2013, 11 % har svarat att det gick mer än 2 veckor mellan avgiftning och behandling både år 2016 och % har svarat att avgiftning inte varit aktuellt jämfört med 43 % Sammantaget har alltså 35 % fått behandling inom en vecka efter avgiftningen år 2016 jämfört med 42 % år 2013 och 14 % har fått vänta mer än en vecka efter avgiftning för att få behandling jämfört med 16 % år Är det en tendens till att väntetiderna ökar mellan avgiftning och behandling? 47 % anser att de fått den avgiftning de behövt jämfört med 44 % år 2013 medan 9 % anser att de inte fått det jämfört med 27 % % anser sig inte ha behövt avgiftning jämfört med 29 % år Statistiskt får fler den avgiftning de anser sig behöva i dag jämfört med år 2013, samtidigt som andelen som inte anser sig ha behövt avgiftning också ökat, liksom väntetiden mellan avgiftning och behandling. När det kommer till upplevelsen av att ha fått den hjälp och behandling man behöver, anser 86 % att de får den idag jämfört med 67 % år 2013, 9 % anser att de inte får den jämfört med 6 % 2013 och 23 % har svarat delvis jämfört med 27 % Statistiskt har andelen som anser sig få den hjälp och behandling de behöver ökat ganska mycket sedan Följdfrågan till dem som svarat nej eller delvis, om vad som saknas har framförts 2016 i kommentarer om Hjälp med sömnen, Förståelse, att det inte är lika för alla och medicin framför allt löd svaren ganska lika: att få hjälp med rätt medicinering, hjälp med sömnen, arbete och sysselsättning, fritiden. Rätt medicinering och hjälp mot sömnsvårigheter är den gemensamma faktorn både år 2013 och 2016 för dem som anser att de inte får, eller bara delvis får, den hjälp och behandling de behöver. Behandlings-/ vårdplanering Frågan om hen har en behandlings- vårdplan samt frågan om hen varit delaktig i utformandet av sin behandlings-/ vårdplan, är desamma från 2013 och Det finns dock ett bortfall av svar på 1 % från 2013 vilket kan bero på att någon/några har glömt svara på frågan, varit osäkra på den eller på att det försvunnit när procent har korrigerats för att få jämna tal. Det är beklagligt men svårt att korrigera i efterhand utan att riskera att förvanska resultatet. Det borde inte påverka jämförelsen nämnvärt ändå vilket svarsalternativ den procenten annars hamnat på. År 2016 har 57 % svarat ja på frågan Har du en behandlings-/ vårdplan?, jämfört med 76 % år 2013, 17 % har svarat nej jämfört med 6 % år 2013 och 26 % har svarat vet ej jämfört med 17 % år Det har skett en tydlig minskning vad gäller medvetenhet om ifall man har en behandlings- eller vårdplan från 2013 till 2016, från 76 % år 2013 som visste att det fanns en planering till bara 57 % som kände till om de hade det. På samma sätt har 31

33 andelen som svarat nej eller vet ej ökat från 23 % (här har vi 1 % bortfall) år 2013 till 43 % år På frågan Var du delaktig i utformandet av din behandlings-/ vårdplan? har 85 % svarat ja år 2016 jämfört med 73 % år 2013, Ingen har svarat nej i 2016 års enkät jämfört med 6 % år 2013 och 15 % har svarat vet ej år 2016 jämfört med 21 % år Anmärkningsvärt att 85 % har svarat år 2016 att de varit delaktiga i utformandet av sin behandlings-/ vårdplan med tanke på att bara 57 % först svarat att de vet om att de har en sådan. Samma frågor 2013 har gett att 76 % känner till att de har en behandlings-/ vårdplan och 73 % har angett att de varit delaktiga i utformandet av den. Stöd till anhöriga, behandlingsval och resultat av behandlingen Frågan om anhörigstöd ställdes annorlunda i 2013 års enkät och kan därför inte jämföras i analysen Frågorna om valmöjligheter gällande behandling består av en fråga som är tillkommen i 2016 år revisionsenkät och en fråga som är densamma i både 2013 och 2016 års enkät. Frågan om behandlingen resulterat i förändrad livskvalitet har ställts både år 2013 och 2016 och kan därför också jämföras, liksom frågan om aktuellt mående. Däremot har frågan om måendet före behandlingen bara ställts i 2016 års enkät och gör att en jämförelse av måendet före behandling och efter inledd behandling kan jämföras med varandra år 2016 men inte mellan de olika årens verksamhetsrevisioner. Här har bara en jämförelse mellan det aktuella måendet, efter inledd behandling, kunnat jämföras mellan åren 2013 och På frågan Har dina anhöriga erbjudits stöd? år 2016, har 31 % svarat ja, 29 % har svarat nej och 40 % har svarat ej aktuellt. Frågan har du fått information om vilka val av behandling som finns? är tillkommen i detta års revisionsenkät. 46 % har svarat att de fått den informationen, 31 % har svarat att de inte har fått den informationen och 23 % har svarat att den informationen inte är aktuell för dem. Frågan har du kunnat påverka valet av din egen behandling? är samma i båda revisionerna. 83 % av de svarande har 2016 angett att de kunnat påverka valet av sin egen behandling jämfört med 71 % år 2013, 11 % har svarat att de inte kunnat det, och den siffran är samma både 2016 och % har svarat 2016 att det inte varit aktuellt för deras del jämfört med 21 % år Statistiskt ser vi att möjligheten att påverka valet av sin egen behandling ökat sedan När det kommer till frågan om förändrad livssituation som resultat av behandlingen, har 80 % svarat i 2016 års enkät att det känns som att behandlingen leder till en förändring vad gäller livssituationen jämfört med 76 % år % tycker inte det känns som att behandlingen leder till förändrad livssituation år 2016 jämfört med 6 % år % tycker år 2016 att det är för tidigt att uttala sig om detta jämfört med 17 % år Måendet före behandlingen och idag kan bara jämföras som före-efter inledd behandling 2016 då frågan hur upplevde du att ditt mående var före behandling? inte fanns med i revisionsenkäten år Däremot kan upplevelsen av det aktuella måendet (under pågående behandling/eftervård) jämföras mellan åren 2013 och Båda frågorna har ställts som skalfrågor 1 till 6, där 1 har markerat sämsta tänkbara måendet och 6 har markerat bästa 32

34 tänkbara måendet. På frågan Hur upplever du att ditt mående var före behandling? har 26 % svarat att deras mående var det sämsta tänkbara, 51 % har angett 2 vilket är steget ifrån det sämsta tänkbara. 17 % har angett 3 som också ligger på dåligt mående i svaren på skalfrågan. 3 % av de svarande har angett 4 som är det lägsta av svaren som markerar ett bättre mående, ingen har angett 5 och bara 3 % har angett att deras mående var det bästa tänkbara före behandlingen. På frågan hur upplever du ditt mående idag? har samma skala, som ovan, använts som svarsalternativ, där 1 markerat sämsta tänkbara mående och 6 har markerat bästa tänkbara mående. Efter inledd behandling har ingen angett att deras mående skulle vara det sämsta tänkbara, varken 2013 eller % har angett att det är steget från det sämsta tänkbara dock jämfört med endast 3 % år % har angett 3 på skalan jämfört med 11 % år 2013, 26 % har angett 4 på skalan, som är åt det bättre, jämfört med 38 % år 2013, 37 % har angett 5 på skalan jämfört med 33 % 2013 och 17 % har angett att deras mående är det bästa tänkbara idag jämfört med 14 % år En jämförelse av måendet före behandlingen och efter att ha inlett behandling i 2016 års revision visar att 77 % av de tillfrågade upplevde sitt mående som mycket dåligt eller till och med som det sämsta tänkbara före behandlingen medan den siffran landar på 6 % efter inledd behandling, och dessa procent är inte under sämsta tänkbara utan under mycket dåligt. Av de svarande har 20 % mått dåligt eller mindre bra före behandlingen men här ser vi en ökning trots tid i behandling, till 40 %. Före behandlingen har endast 3 % angett att deras mående skulle ha varit det bästa tänkbara före behandlingen medan ökningen är stor efter tid i behandling då 54 % har angett sitt mående som mycket bra eller till och med som det bästa tänkbara. Personal och upplevelse av att vara trygg med mottagningen Frågan om respondenterna känner sig trygga med mottagningen är ny i 2016 års enkät. Samma är det med frågorna om det finns tillräckligt med personal och om personalen anses ha tillräckliga kunskaper om de enskildas behov. Dessa frågor kan därför inte jämföras i revisionerna gjorda 2013 och Frågorna om personalens bemötande, lyssnande och om personalen är lätt att få kontakt med är däremot desamma år 2013 och 2016 och jämförs därmed. På frågan om upplevelsen av att vara trygg med verksamheten har 86 % svarat att de känner sig trygga med mottagningen, 6 % har svarat nej, att de inte gör det, och 9 % har svarat att de känner sig delvis trygga med mottagningen. På frågan Anser du att det finns tillräckligt med personal? i 2016 års enkät har 57 % svarat ja, 20 % har svarat nej och 23 % har svarat delvis. På frågan Anser du att personalen har tillräcklig kunskap om dina behov? i samma enkät, har 69 % svarat ja, 23 % har svarat nej och 9 % har svarat vet ej. De följande tre frågorna är samma från 2013 års enkätfrågor till 2016 års enkät och kan jämföras. På frågan Hur upplever du personalens bemötande? har svarsalternativen varit 33

35 graderade på en skala från 1 till 6, där 1 har varit sämsta tänkbara och 6 har varit bästa tänkbara. Den totala svarsfrekvensen överstiger här 100 % i 2016 års resultat vilket kan vara ett rent statistiskt marginalfel när procenten har jämnats till hela procent, eller eventuellt bero på att någon/några har svarat två alternativ på skalan. I det hela påverkar detta inte resultatet i större omfattning svarade 3 % att de upplevde personalens bemötande som det sämsta tänkbara, alternativ 1 på skalan, jämfört med 2013 då ingen svarat sig uppleva bemötande så dåligt. 6 % har svarat alternativ 2 jämfört med 3 % Ingen har svarat alternativ 3 på skalan år 2016 medan 6 % gjorde det år År 2016 valde 26 % att svara 4 och lika många svarade 5 jämfört med 32 % och 30 % % svarade alternativ 6, det bästa tänkbara år 2016 jämfört med 29 % år Statistiskt sett kan en tendens till polarisering anas i resultatet från 2016 jämfört med resultaten från Upplevelsen av bemötandet har några procents förskjutning till de sämsta alternativen liksom en tydlig procentuell ökning av upplevelsen av bemötandet som det bästa tänkbara i svaren från 2016 jämfört med en jämnare fördelning av svaren på alternativen som ligger mellan sämsta och bästa tänkbara från På frågan Känner du att det är enkelt att få kontakt med personal när du behöver det? har 94 % svarat ja 2016 jämfört med 89 % % har svarat nej 2016 jämfört med 11 % Här ser man en förbättring med några procent från 2013 till 2016 i känslan av att kunna få kontakt med personalen vid behov. På frågan Upplever du att personalen lyssnar på dig? har svaren fördelat sig likadant 2013 som % har svarat ja och 14 % har svarat nej. Socialtjänst och samverkan Frågorna om kontakt med socialtjänsten och hur samverkan mellan Socialtjänsten och beroendemottagningen upplevs har ställts både 2013 och 2016 och kan här jämföras. På frågan Har du i dagsläget kontakt med Socialtjänsten? svarade 51 % ja år 2016 jämfört med 62 % år 2013, 46 % svarade 2016 nej jämfört med 38 % år 2013 och för 3 % var frågan inte aktuell år På frågan Hur upplever du samverkan mellan Socialtjänst och beroendemottagningen? har svaren varit graderade som mycket bra, bra, mindre bra och dåligt. 14 % svarade 2016 att samverkan upplevdes som mycket bra jämfört med 13 % år % upplevde den som bra 2016 jämfört med 62 % år % upplevde samverkan som mindre bra år 2016 jämfört med 22 % år 2013 och 14 % svarade dåligt 2016 jämfört med 3 % år LARO Frågor om LARO (Läkemedelsbaserad behandling för opioidberoende) har behandlats separat i enkäten 2016 och redovisas separat även i resultatet. Vissa av frågorna är gemensamma för 2016 och 2013 och kan jämföras, vissa är nya för Frågorna: Hur har du ansökt till LARO?, Hur lång tid gick det från din ansökan tills du fick påbörja LARO? samt Är det första gången du deltar i LARO?, de frågor som tillkommit år

36 På frågan hur de ansökt till LARO har 36 % svarat att de sökt själva, 55 % har fått hjälp av socialtjänsten att söka och 9 % har svarat annat. För 90 % av respondenterna var det första gången de deltog i LARO, medan 10 % har haft LARO tidigare. För majoriteten, 81 %, har det inneburit en väntetid på över en månad från det att de ansökte om behandlingen tills de kunde påbörja den. 5 % har svarat att det tagit mellan 2-4 veckor och 14 % har svarat att de fick påbörja behandlingen inom en vecka. Följande frågor har varit gemensamma och svaren kan därför jämföras mellan åren 2016 och Tillhandahåller psykiatriska mottagningen LARO där du bor?, Vilken typ av läkemedel får du?, Hur lång tid har du deltagit i behandling? svarade 94 % att psykiatrin där de bor tillhandahåller LARO och 6 % svarade nej. Motsvarande siffror för senaste verksamhetsrevisionen 2016 visar att bara 59 % har svarat att psykiatrin där de bor tillhandahåller LARO och 41 % har svarat att psykiatrin inte gör det. Den typ av läkemedel man får har 2016 visat att samtliga svarande, 100 %, angett Buprenorfin. Samma fråga 2013 gav att 17 % svarade Metadon och 83 % svarade Buprenorfin. Svaren mellan åren 2013 och 2016 skiljer sig inte nämnvärt när frågan om hur länge de varit i behandling ställs hade 60 % varit i behandling mer än ett år, 40 % hade varit i behandling mellan 7 månader och 12 månader. Svaren från år 2016 visar att 50 % varit i behandling mer än ett år, 41 % har varit i behandling mellan 7 månader och 12 månader, och 9 % har varit i behandling mindre än 6 månader. Det som skiljer i jämförelsen 2013/2016 är att andelen som svarat att psykiatrin där de bor tillhandahåller LARO, har minskat från 94 % år 2013 till bara 59 % Metadonbehandlingen har minskat från 2013 till 2016, om inte helt, så åtminstone i den grupp som svarat på enkäterna, till att istället bestå i 100 % Buprenorfin. De flesta som svarat på frågan om hur lång tid de varit i behandling har angett mer än 7 månader. Det som skiljer är andelen som 2016 har svarat att de varit mindre än 6 månader i behandling. Tolkning av analys Andelen män som svarat har varit högre i 2016 års brukarrevision än den som gjordes Om skillnaden beror på att andelen kvinnor som söker sig till beroendevården minskat eller bara beror på att alla inte deltagit i undersökningen är svårt att svara på. Det finns undersökningar som bland annat CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (2017) redovisar som tyder på att alkoholvanorna skiljer mellan män och kvinnor men att dessa skillnader minskat. Alkoholkonsumtionen i stort har däremot inte minskat, även att man ser en minskning av alkoholkonsumtionen hos ungdomar som vägs upp av den ökade konsumtionen hos åldersgruppen 50+. Kvinnors konsumtion har ökat mer än mäns och en möjlig förklaring kan vara att samhällets normer för vad som ses som manligt eller kvinnligt har förändrats. Fördelningen mellan män och kvinnor som är beroende av narkotika har enligt Missbruksutredningen legat konstant fram till millennieskiftet med en knapp fjärdedel av totalen, men att substansmissbruket har en ökning och just gruppen kvinnor är de som ökat störst (Sheffel Birath, 2012; SOU 2011:6). CAN (2017) lyfter att kvinnor är underrepresenterade gällande känd narkotikabrottslighet refererat till Missbruksutredningens siffror men överrepresenterade sett till vårdbehov på grund av 35

37 narkotika. Det vill säga att det är fler kvinnor som behöver, söker och får vård för narkotikarelaterad skada eller sjukdom än som registreras som misstänkta för narkotikabrott eller syns i de kartläggningar som tidigare gjorts. Vi vet också att trots normförändringar i samhället som också påverkar gruppen missbrukare, där gränsen mellan manligt och kvinnligt inte längre är lika tydlig, att konsekvenserna av ett missbruk eller beroende kan drabba kvinnor hårdare. Ofta är det kvinnan som har ansvaret för eventuella barn och hem och det är vanligare att kvinnor utsätts för olika former av våld av män, än tvärtom. Ur det perspektivet går det att få en möjlig förståelse för varför män oftare söker hjälp via beroendemottagningar medan kvinnor i större utsträckning söker via primärvården eller psykiatrin (Sheffel Birath, 2012). Åldersmässigt har fördelningen varit i stort sett den samma i revisionerna gjorda 2013 och Som tidigare nämnts, ökar substansmissbruket mest i gruppen medelålders, och kvinnor mer än män, medan det minskat bland unga (SOU 2011:6). Samma koncentration med en minskning av de yngre och de äldre syns i revisionen. Däremot tycks inte den åtskillnad som annars är vanlig på verksamheter inom missbruksvården där man väljer att inte arbeta med gruppen unga vuxna samman med de äldre med kanske tyngre och mer långt gången beroendeproblematik, vara lika skarpt dragen. Ändå finns mycket frustration från andra former av verksamheter i kommunen för att så liten andel av de unga som har ett behov av beroendevård inte får möjlighet till den. Den frågeställning som uppstår här, är varför tidiga insatser tycks läggas åt sidan under de åren som även utan beroendeproblematik är svåra ur bland annat arbets-, boende- och relationsperspektiv? Eller förväntas det att familj och andra former av insatser för unga ska klara även beroendevård för de behövande unga vuxna? Att använda de insatser som finns oavsett om de är anpassade till ändamålet eller inte, och tanken att all form av insats är bättre än ingen insats riskerar inte bara att målet med insatsen, resultatet, uteblir. Det riskerar också att bli ännu ett misslyckande för den enskilde, skapa motstånd mot att söka hjälp igen och ett förakt för de människor och verksamheter som arbetar med olika delar av missbruksvården. I värsta fall är det inte bara att resultat av insatsen uteblir, utan att den gör det hela värre. Och precis som senaste rapporten från Vårdanalys (2017) lyfter måste bättre samverkan åstadkommas för att kvaliteten på vården inte ska försämras, insatserna bli ineffektiva och kostsammare genom att fler hamnar mellan stolarna eller måste igenom upprepade behandlingar i onödan. En liten del av respondenterna har till skillnad från tidigare revision uppgett att de tillhört ett annat sjukhus än Länssjukhuset Ryhov. Den erfarenhet som finns hos revisorerna sedan tidigare, är att det upplevs svårare att få hjälp från beroendemottagningen för dem som inte tillhört Jönköpings kommun. Det är ett stort problem om kommuntillhörigheten (eller som i stycket ovan, åldern) avstänger människor i behov av hjälp från att kunna få den. De människor som oftast har störst behov av hjälpen och behandling är inte de som kan välja fritt på bostadsmarknaden och flytta för att få tillgång till insatserna. Även om det är en liten procent som angett sig tillhöra ett annat sjukvårdsområde än Jönköpings, så är det glädjande att se att det sker en förändring, även att den är mycket liten, på den punkten. Resultaten av revisionen visar att fler försörjer sig genom arbete än 2013 och att andelen som har sjuk- eller aktivitetsersättning har minskat samtidigt som andelen som har 36

38 försörjningsstöd har ökat. Om skillnaden beror på att det har blivit svårare att få sjukersättning vid beroendesjukdom är svårt att uttala sig om men utifrån svaren tycks försörjningsstödet bara ha ökat hälften av vad sjuk- eller aktivitetsersättningarna har minskat. En möjlig tolkning är att rätt vård och behandling ökar möjligheterna för fler att klara sin försörjning genom arbete. Jan Blomqvist (2012) visar genom sin forskningsgenomgång att de personer som slutar med ett missbruk och kommer ur sitt beroende med hjälp av behandling oftast sökt hjälp när de negativa konsekvenserna av deras missbruk nått sin gräns. För dessa individer kommer de positiva livsförändringarna oftast också under eller efter behandlingstiden. Att behålla, återgå eller få ett jobb kan i detta sammanhang ses som en av de större livsförändringarna och vinsterna av att ha fått hjälp med/ur ett beroende. Att försörjningsstödet också ökat för gruppen svarande samtidigt som sjukersättningarna minskat, är ett problem ur samma perspektiv som arbetet är en vinst för den enskilde. Ekonomiskt bistånd är knappast en standard som någon ser som ett rehabiliteringskapital, men samtidigt är behandling förmodligen det steget som åtminstone till en början ger vissa rätten till det. I detta sammanhang blir det också nödvändigt att påpeka vikten av att det i ett försörjningsstöd behöver finnas utrymme för de kostnader det kan innebära att ta sig till mottagningen, ha möjligheten att ringa och för dem som får åka långt ett tillskott för de extra omkostnader detta kan innebära. I ett känsligt skede kan resursbrist eller upplevelsen av att man inte tjänar något på de ansträngningar man gör vara det som får en person att lämna behandlingen. Speciellt för personer som befunnit sig länge i ett tungt missbruk av alkohol eller droger är det viktigt att prioritera de så kallade extensiva insatserna med ett större fokus på helheten och över tid, enligt Jan Blomqvist (2012), och stärka faktorer i levnadsmiljön som gynnar nykterhet och drogfrihet. I tidigare revision gjord på Mötesplats Vaggeryd av Länsbrukarrådet (2016) framkom att kvaliteten på drogfriheten och en känsla av att vara mer värd hängde samman med flera faktorer kopplade till just nödvändiga resurser. Att inte behöva vara hungrig, stjäla för att ha mat och kunna ta sig, ständigt bråka för att man var hungrig och inte fick till det gjorde att man kände sig mer värd som människa och gav drogfriheten bättre kvalitet. Det finns därför fog för att lyfta vikten av att insatser ses i ett vidare perspektiv än bara det snävt behandlingsinriktade. Samverkan behöver bli en naturlig del i beroendevården och inte då bara mellan psykiatrin och beroendemottagningen, utan mellan samtliga delar som kan komma att aktualiseras under den period en individ behöver behandling, eftervård eller uppföljning. 60 % av respondenterna lever i någon form av relation, antingen som gifta, sambos eller särbos och majoriteten av de svarande har eget boende. För 20 % av de svarande innefattar familjesituationen också barn under 18 år som de lever samman med, medan 9 % till har barn under 18 år som de inte lever samman med. Det är anmärkningsvärt att endast 31 % svarat att deras anhöriga erbjudits stöd trots att hela 60 % lever i någon form av parrelation och att var femte svarande har minderåriga barn de lever samman med. Hela 79 % har svarat att anhörigstöd inte erbjudits eller varit aktuellt för deras del. Vad som ligger bakom att anhörigstöd inte erbjudits eller varför så många svarat att det inte är aktuellt, framkommer inte bland svaren eller i kommentarerna. Det finns dock en kommentar som sticker ut och som med sin ärlighet förmodligen ringar in vad många i samma situation känner och tänker; Jag kan inte ge kommentarer eller prata när jag inte vet vem som jag ger det till/vem som 37

39 tar emot det. Jag måste ha förtroende för att prata. Relationer, barn och familj är känsliga områden och för dem som har familj och barn kan risken att förlora det upplevas allt för stort. Det är därför viktigt att ta i beaktande att varje person med ett beroende också påverkar dem som finns i dennes närhet. Samtidigt som familj och barn kanske är drivkraften och motivationen till behandlingen, är man ofta rädd att mista dem på grund av sitt behov av behandlingen. Trots att långt ifrån alla barn till missbrukande föräldrar växer upp och får egna problem så bär de flesta föräldrar med sig tankar kring huruvida, och i vilken omfattning, deras beroendeproblematik påverkar barnen. Eller för dem som inte har barn, hur deras relationer till viktiga personer i deras liv påverkas. Det kan ur den synvinkeln bli svårt för en del att belasta de anhöriga med att medverka i behandlingen. Det kan också vara så att de anhöriga inte vill delta eller att man hellre avstår att fråga, än får bekräftat att de tar avstånd. Barn som anhöriga påverkas konstant i sin vardag av hur föräldrarna har det. Ingenstans framgår att det, trots de stora satsningar som görs från statligt håll för att stärka barnrättsperspektivet inom alla områden, att man inom beroendevården och i detta fall, beroendemottagningen, har någon strategi för att bemöta barn som anhöriga. Inte heller har föräldrar kunnat ange att de på något sätt skulle fått stöd i att bemöta sina barn eller deras funderingar kring föräldrars vård. Med tanke på hur man genom tiderna sett på familjer med missbruk och deras möjligheter att klara föräldraskap så är dessa barn överrepresenterade vad gäller placeringar utanför det egna hemmet och citatet ovan kan mycket väl spegla den rädsla man alltid som förälder, och speciellt som missbrukande förälder bär, att inte klara föräldrarollen med ett omhändertagande av barnet som följd. Vi vet också att nyare forskning som Titti Mattsson och Bo Vinnerljung (2016) presenterar, visar att de barn som inte placeras klarar sig bättre som vuxna än de som placerats och att ett stärkt nätverk för livet är avgörande. Detta borde leda till att man inom beroendevården lägger större vikt vid stöd till anhöriga och då särskilt barn som anhöriga, vare sig de lever med en förälder som har beroendeproblematik eller inte. Trots allt så är beroendevården bara en del, under begränsad tid, av individens liv, men kan rätt använd ge hela nätverk runt enskilda förutsättningar att fungera resten av livet. Vårdanalys (2017) konstaterar också att området barn och unga uppfattas som viktig men svår att enas, samverka om och integrera i den missbruksvård som bedrivs. De flesta av respondenterna har haft kontakt med beroendemottagningen i mer än 7 månader och anger narkotika följt av alkohol som huvudsaklig anledning till kontakten. I flera av kommentarerna framkommer dock att det handlar om ett mer omfattande blandmissbruk än enkäten ställt frågor kring. Många har haft kontakt med mottagningen tidigare också men över hälften av de svarande genomgår behandling för första gången genom beroendemottagningen. Det är långt ifrån alla som tar sig ur ett missbruk genom professionell behandling, men för dem som gör det, som behöver det, är det viktigt att den hjälpen är tillgänglig och inte dröjer onödigt. De flesta svarande tycker att kontakten fungerat efter att de väl lyckats etablera den. Men det har för många varit svårt att komma intill, att lyckas etablera den första kontakten. Att de flesta varit i behandling mer än 7 månader kan tolkas som att det finns tillräcklig kvalitet på vården för dem som lyckats få tillgång till den. Det skulle lika gärna, utifrån de samtal som hafts, kunna vara ett tecken på att oavsett kvaliteten på vården så vill man inte behöva gå igenom alla procedurer och riskera att inte få 38

40 hjälp nästa gång. Kritiska röster har också påtalat att villkoren i vården inte är lika. Att det ställs olika krav på brukarna och att detta skapar frustration. Om man ska se missbruk och beroende som en sjukdom, är vården lika nödvändig för samtliga som söker den, även om alla inte har samma symtom samtidigt. Att vissa får återfall utan att det påverkar deras fortsatta behandling, medan andra utestängs ur behandlingen, blir lätt kränkande och en försvårande faktor för dem som är svagast och kanske mest i behov av stärkt stöd. SOU 2011:6, den så kallade Missbruksutredningen pekade på att antalet nytillkomna patienter inom slutenvården gällande både alkohol- och drogbehandling var den högsta någonsin under 2000-talets första decennium. Kriterierna för att få LVM, Lagen om vård av missbrukare, är så omarbetade och tolkade att den behövande näst intill behöver mista sitt liv innan den träder in, vilket ger en självklar ökning för öppenvårdsformerna. Även många tvångsvårdsinsatser är i dag i öppenvården. Drygt hälften av de svarande är också i behandling för första gången. Åtminstone är det deras första kontakt med beroendemottagningen. SOU 2011:6 samt CAN (2017) rapporterar om ökade tillslag av tunga droger, polisens beslag av läkemedel börjar närma sig samma nivå som beslagen av amfetamin och drogpriserna har halverats och tillgängligheten ökat trots detta. Och det verkar inte finnas någon realistisk lösning för att vända detta faktum inom de närmsta åren. Psykiatrin och andra verksamheter inom omsorgen signalerar en ökning av patienter och brukare med missbruksproblem som inte klassas som beroende, men är i behov av hjälp. Inom dessa områden blir det belastande på grund av kunskapsbrist och underbemanning att försöka klara detta. Hela situationen med samverkanssvårigheter och åtskillnad mellan psykiatri och beroendevård har blivit så uppenbar att det finns människor som inte får hjälp för svår psykisk ohälsa på grund av beroendeproblematiken, och andra som inte får hjälp med sitt beroende för att de har för tung psykisk ohälsa eller andra rent somatiska problem. Jämfört med tidigare revision gjord 2013, har den läkemedelsbaserade behandlingen ökat stort. Andelen respondenter som svarat att de har insatsen LARO har fördubblats vid revisionen Övrig medicinhämtning tycks ha minskat däremot. En liten andel respondenter har angett KBT, kognitiv beteendeterapi, som insats. Trots att ingen angett NADA (akupunktur) som insats men i kommentarerna anges ändå att en del av respondenterna ändå har eller haft detta. Troligtvis ser man inte NADA som en riktig insats utan mer som en metod man kan komplettera med. Likaså nämns psykologkontakt, kontaktperson och provtagningar under kommentarerna. Andra alternativ till LARO och annan medicinhämtning har minskat till det nästan obefintliga sedan revisionen år Självklart ifrågasätter vi varför läkemedelshämtning och läkemedelsassisterad behandling tagit över all annan behandling istället för att komplettera den. Missbruk och beroende påverkar både fysisk och psykisk hälsa, liksom den sociala situationen. Forskningen vi refererat till i denna rapport lyfter också vikten av att behandla både beroendet och de psykosociala och rent somatiska problemen samtidigt. De olika behandlingsdelarna behöver ske samtidigt och integrerat för att nå bästa resultat. Här ser vi det rakt motsatta. Den billigaste behandlingsmetoden är läkemedelsbehandling, särskilt om andra resurser inte används som komplement och behandling av de områden som påverkat eller påverkats av missbruket. Om orsaken är en hög specialisering och fragmentering på de grunder som Vårdanalys (2017) lyfter, och en allt för utmanande uppgift att få till samverkan, är svårt för 39

41 revisionen att granska. Men även Vårdanalysen lyfter behovet av att stöd, behandling och andra insatser sker parallellt och samtidigt från både kommun, landsting och andra aktörer. Samtidigt finns det åsikter om att missbruks- och beroende vård inte ska ligga på andra aktörer än de specialiserade för att den enskilde brukaren inte ska bli utan det stöd och den sammanhållna behandlingen de behöver. Kanske är det så att det inte behövs en allt för snävt specialiserad missbruksvård om den inte klarar behandling på flera områden samtidigt, utan istället vore bättre med tydliga samverkansformer och fler aktörer som samarbetar för att nå det bästa tänkbara målet för varje enskild brukare i behandlingen? Möjligheten att komma i kontakt över telefon har ökat sen Det ger en trygghet till berörda att personalen är tillgängliga. Det betyder inte att det är lättare att etablera en behandlingskontakt genom ett telefonsamtal, utan att de som är i behandling upplever en förbättring vad gäller möjligheten att nå behandlaren eller annan personal vid behov. Flera respondenter har framfört problem med dålig kommunikation från beroendemottagningens sida gällande avbokade/ändrade tider vid sjukdom hos behandlaren. Oftast har den informationen framkommit först när man infunnit sig på mottagningen i tron om att man har ett möte. Dessa respondenter lyfter en önskan att mottagningen blir bättre på att meddela ändringar i tid. Även professionella sjukvårdare och behandlare drabbas av plötsliga åkommor eller sjukdomar som är svåra att förutspå men genom att kommunicera med sina brukare och föra en dialog från början om vilka kontaktvägar de föredrar och oftast använder, kan man kanske ändå parera dessa problem. När det gäller Drop in-besök, det vill säga möjligheten att oanmäld komma till mottagningen och få tala med någon, har majoriteten upplevt det som lätt vid de båda revisioner som gjorts eller inte haft ett behov av att dyka upp oanmälda. Den sista revisionen visar dock en ökning av dem som upplever det svårt att komma i kontakt genom oanmälda besök vilket skulle kunna vara ett tecken på ökad belastning på beroendemottagningen och personalen. Lika gärna som högt ställda krav från brukares sida på att få träffa just en viss behandlare eller svårigheter att vänta. I det stora hela verkar det ändå vara en öppenhet på mottagningen som uppskattas av de flesta respondenterna. Den egentliga Drop-in som är, verkar vara koncentrerad till dem som har LARO eller annan form av medicinsk behandling eller bara hämtning av läkemedel. Det är inte ovanligt att det blir en större samling vid tidpunkten då läkemedelsutlämningen öppnar och någon har reagerat på att det är en tydlig jargong just i denna grupp där kopplingen till droger och det kriminella livet ligger i fokus. Kanske beror detta på att många av dem som samlas är nya i behandlingen och inte har kommit så långt i behandlingen. Kanske beror det på att den medicinska behandlingen och den psykosociala inte sker integrerat i samma verksamhet och att det sker en acceptans hos en grupp att vara nöjd med att bara få sin medicin. De som kommit längre i behandlingen undviker gärna att hämta sin medicin just vid dessa tidpunkter och rekommenderas också av behandlare ibland att komma senare. Det visar att det finns en medvetenhet om och en förståelse för från personalens sida, att detta kan påverka vissa brukare negativt. Från revisorernas sida kan en frågeställning om hur etiskt det kan anses vara ur ett integritetsperspektiv att inte i större utsträckning försöka splittra upp denna gruppering för att inte vidmakthålla den stigmatisering som denna grupp accepterar och underhåller. Det kan tyckas onödigt svårt för de enskilda individerna att ta sig loss ur de band som hela tiden 40

42 knyts till det liv de försöker lämna och ta sig vidare till nästa steg i behandlingen genom denna konstanta exponering av och för de andra i samma situation. På frågan hur snabbt man fick hjälp efter första kontakten med mottagningen, som bara är ställd vid senaste revisionen, visar det sig att väntetiden varierar väldigt mycket. Svaren har varit jämt fördelade inom de tidsintervaller som svarsalternativen har erbjudit. De som har fått vänta mer än en månad efter första kontakten har varit fler än de andra. Många av dem som söker hjälp för sin beroendeproblematik, gör det när det missbruket får ytterligare konsekvenser, de blir sjuka, omgivningen slår ifrån eller de riskerar att förlora det sista viktiga för dem. I den här situationen är de flesta väldigt sårbara och beslutet att söka hjälp vägs snabbt upp om andra utvägar dyker upp. Reviderade riktlinjer från socialstyrelsen (2015) ersätter nu de tidigare riktlinjerna från 2009 och ska ge fler tillgång till behandling och öka tillgängligheten till beroendevård. Men hur det kommer påverka vårdmöjligheterna och hur snabbt återstår att se. Frågorna kring avgiftning och upplevelse av att ha fått den hjälp och behandling hen varit i behov av, liksom följdfrågan vad i så fall saknas, är den samma under både 2016 som Individers olika behov av abstinensbehandling beror på vilken typ av substans som varit/är aktuell. Många förändringar sker i hjärnan och är ofta maskerade så länge drogen tillförs, det är när drogen inte längre används som individen får akut abstinens. Även när den akuta fasen av abstinens är över så gör sig drogen ofta påmind under lång tid då den inte längre finns i kroppens system. Det finns en rad risker att falla tillbaka in i missbruk därför är det av stor vikt att planeringen håller tätt hela vägen. Kunskapen om beroendesjukdomen behöver informeras och ges till individen och dess nätverk. För att få en bättre förståelse om dessa förändringar som påverkar hjärnan efter användande av droger under en längre tid. Det är väl bara och skärpa till sig, ett påstående som blottar okunskap om hur drogen påverkar individen i missbruk? På frågan hur lång tid det gick mellan avgiftning och behandling har en stor del av respondenterna uppgett att de inte varit i behov av abstinensbehandling. För de respondenter som uppgett behovet av hjälp har väntetiden varierat något. En tveksamhet kring avgiftning framkommer dock och vilken typ av hjälp brukaren får vid abstinensbehandlingen. Det finns en oro kring att inte få en human nedtrappning och som avskräcker respondenter inför inläggning på avdelning E. Även från tidigare revisioner har en oro över att det förkommer alkohol och andra droger på avdelning E som försvårar en planerad avgiftning. Här borde ansvariga se över de rutiner som finns vid intaget samt översyn innanför. Statistiskt får ändå fler den avgiftning de anser sig behöva i dag jämfört med år 2013, samtidigt som andelen som inte anser sig ha behövt avgiftning också ökat, liksom väntetiden mellan avgiftning och behandling. När det kommer till upplevelsen av att ha fått den hjälp och behandling man behöver, anser fler respondenter att de får den idag jämfört med Statistiskt har andelen som anser sig få den hjälp och behandling de behöver ökat ganska mycket sedan När brukaren är motiverad att bli drogfri är rätt hjälp och stöd helt avgörande. Samtidigt att det stöd som planeras sker ganska omgående. Tyvärr finns det stora brister inom vårdkedjan. Det är inte ovanligt att brukare genomgår abstinensbehandling och blir utsläppt till ingenting, eller att behandlingsinsatserna startar först längre fram i tiden. Mycket kan hända under den tiden, och 41

43 så är man tillbaka på ruta ett. Konsekvensen av detta blir såklart lidande för den enskilde brukaren och otroligt kostsamt för samhället. Medicinering och hjälp mot sömnsvårigheter lyfts både 2013 och 2016 av respondenterna som anser att de inte får, eller bara delvis får, den hjälp och behandling de behöver. Vad beror det på att flera av respondenterna utrycker ett missnöje med att de upplever att det är olika villkor som gäller för deras grupp på beroendemottagningen? Här gäller det att vara tydlig om vad som gäller för varje individ. Individinriktad vård, men den måste kunna förstås av den enskilde. Både Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och Socialtjänstlagen (2001:453) har krav om att en individuell planering skall upprättas och att så långt det är möjligt ska den enskilde brukaren eller patienten vara delaktig i upprättandet av den. Enligt Patient lagen (2014:821) har den enskilde också rätt till relevant information. I Socialtjänstlagen (2001:453) 5 kap. 9 och 9 a står bland annat att kommunen ska ingå överenskommelse med landstinget om ett samarbete i fråga om personer som missbrukar och att Socialnämnden har ett ansvar för att se till att rätt hjälp och stöd ges och för att i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen fullföljs. På liknande sätt beskrivs i Hälso- och sjukvårdslag (2017:30) att landsting ska ingå en överenskommelse med kommunen och tillsammans upprätta en individuell plan om de bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda, denne samtycker till det och om möjligt upprätta den tillsammans med denne. Andelen respondenter som har svarat att de har en vårdplan har minskat stort jämfört med svaren från 2013 års revision. Andelen respondenter som svarat att de inte vet om de har en vårdplan har däremot ökat liksom andelen som har svarat att de inte har en vårdplan. Däremot har en mycket stor andel, hela 85 % av respondenterna, angett att de varit delaktiga i utformandet av sin vårdplan, vilket kan tyckas underligt när bara 57 % av dem svarat att de har en vårdplan. Här kan en intervjuareffekt vara orsak till att respondenterna först inte vetat om de har en vårdplan eller svarat att de ingen har men sedan ändå angett sig ha varit delaktiga i utformandet av den samma. Vid utformandet av enkäten har frågan om vårdplan ställts utifrån ett förgivettagande om att alla brukare känner till vad en vårdplan är. Samma sak är det med lagarna. Vid intervjutillfället finns möjlighet att diskutera och förklara, förtydliga vad man frågar efter, vilket lett till att en del respondenter troligen insett att de ju faktiskt skrivit på någon form av planering. Eller till och med varit med och utformat den. Det blir ganska tydligt att för många av respondenterna saknas information om vårdplanen eller att det är en sådan de skriver på. Det blir lätt att ta saker för givet, som i detta fall, och bidra till att en del missar möjligheter till att faktiskt vara aktivt delaktiga i sin egen vård. Med detta inte sagt att det inte finns andra sätt att aktivt delta i behandlingen eller göra val eller påverka sin vård. Men det blir ändå viktigt att belysa det faktum att alla inte vet vad en vårdplan är, eller en behandlingsplan. På samma sätt har erfarenheten från revisioner flertalet gånger visat att begreppet delaktig inte har samma innebörd för alla. För en stor del respondenter har det varit det samma som att ta del av något, inte ett aktivt deltagande. Att ta del av en färdig vårdplan och skriva under den är inte att vara delaktig i utformandet av den. Trots att det verkar vara färre som har grepp om vad vårdplan eller behandlingsplan är, ser vi att möjligheten att påverka valet av sin behandling ökat sedan år Med andra ord finns det fler sätt att aktivt delta i sin vård och påverka den, än genom delaktighet i upprättandet av vårdplanen eller sin behandlingsplan. Vilka dessa sätt är har inte klart 42

44 framkommit genom revisionen dock. För brukargruppen tycks det ändå ha en betydelse att kunna vara delaktig och styra sin egen väg mot återhämtning med rätt insats och stöd. Många av respondenterna känner att behandlingen leder till en förändring vad gäller livssituationen. Andelen respondenter som angett att de upplever en förändring av sin livssituation som resultat av behandlingen har dessutom ökat något sedan revisionen som gjordes år En jämförelse av respondenternas mående före behandling och det aktuella måendet efter inledd behandling visar dramatiska skillnader. De flesta respondenter har angett sitt mående som mycket dåligt eller till och med som det sämsta tänkbara innan de inledde behandlingen. Och som vi beskrivit under andra områden, är det ju oftast när konsekvenserna för missbruket kommer i fatt individen som hen söker hjälp. Måendet efter inledd behandling visar en avsevärd förbättring för övervägande del av respondenterna, oavsett tid i behandling. Kanske är det ändå så att många i behandlingen först och främst behöver just läkemedelsbehandling för att ens kunna tillgodogöra sig annan behandling? Och leder den till att man kan arbeta och sköta vardagen kanske det är en behandling i sig? Eller att det också sker andra former av behandling genom andra aktörer som inte tas upp här för att respondenterna svarar på det som specifikt rör just beroendemottagningen? 15 % av respondenterna har svarat att de inte känner sig trygga på verksamheten eller bara delvis upplever en trygghet. Övriga har svarat att de upplever sig trygga där. Att vara bekväm med att komma till mottagningen och uppleva att man kan få hjälp och stöd under trygga förutsättningar är en viktig, kanske en av de viktigaste komponenterna ur ett brukarperspektiv för att kunna fullfölja sin behandling. Varför en viss procent av respondenterna inte upplever detta har inte riktigt framkommit i intervjun. Men det skulle kunna vara en signal om omfattningen på kommande avbrutna behandlingar. Det har också framkommit att en del känner att det finns en åtskillnad på bland annat vad som räknas som tillfälligt återfall och vad som ses som mer omfattande sidomissbruk och att detta skiljer beroende på vem man är mer än återfallen. Om det kan vara en anledning till att man känner sig mer otrygg på verksamheten eller inte framkommer inte tydligt men skulle kunna vara en orsak till det. En annan orsak skulle kunna vara att bara drygt hälften av respondenterna upplever att det finns tillräckligt med personal på beroendemottagningen. Den höga personalomsättningen och omsättningen av chefer framförallt, lyfts ideligen som skäl till att det är svårt att få till riktig samverkan (Vårdanalys, 2017). Samma omsättning av personal eller bristen på tillräckligt med personal uppges ofta i revisionssammanhang som en osäkerhetsfaktor och försvårar för den enskilde att uppleva trygghet och upplevelsen av att kunna komma i kontakt. I denna revision kan vi dock inte se det sambandet mellan tillräcklig personal, personalens kunskap om den enskildes problematik och upplevelsen av att kunna komma i kontakt med personal vid behov. Nästan alla respondenter har upplevt att de kan få tag i personal vid behov och på den punkten har det bara skett en marginell ökning sedan Samma goda resultat ser vi på frågan om upplevelsen av att personalen lyssnar på dem. I andra sammanhang lyfts ofta just problemet med att alltid behöva börja om och berätta allt igen som ett hinder att inte komma vidare i sin behandling i den takt man önskat eller som bromskloss i andra sammanhang. Andelen respondenter som angett att de anser att personalen har tillräcklig kunskap om sitt problem är något högre än andelen som anser att det finns tillräckligt med personal. Även här kan det finnas en koppling mellan upplevelserna. Tillräckligt med 43

45 personal ger förmodligen mer tid för varje enskild och som ett resultat bättre kunskap om dennes problem. Åtminstone om man ser det ur ett brukarperspektiv och med inställningen att den enskilde också är experten på sitt eget liv och hur problematiken kommer till uttryck i det. Till skillnad från den lilla procent som år 2013 svarat att de upplevde personalens bemötande som sämsta tänkbara, har ingen haft den upplevelsen i denna revision. Och det känns bra. Att bemötandet från den personal som ska stå för stöd och hjälp i en utsatt situation upplevs som dåligt vore ingen bra prognos för ett lyckat behandlingsarbete. Ändå finns det en liten andel som även i denna revison upplever bemötandet som dåligt. Men andelen respondenter som svarat sig uppleva bemötandet som bra ligger ganska konstant sen tidigare revision medan andelen som svarat sig uppleva bemötandet som det bästa tänkbara ökat. Det tyder förhoppningsvis på att man arbetar mer medvetet i personalgruppen med attityd och bemötande än vid den förra revisionen, vilket gläder revisionsgruppen. Frågorna om kontakt med socialtjänsten och hur samverkan mellan Socialtjänsten och beroendemottagningen upplevs har ställts både 2013 och 2016 och kan jämföras. Statistiskt ser vi en förskjutning av hur samverkan mellan Socialtjänst och beroendemottagningen upplevs till det sämre från 2013 till En anledning kan må vara att fler respondenter inte söker sig till socialtjänsten då det blivit mer öppnare för att söka substitutionsbehandling själv. En annan kan vara att den samverkan och den överenskommelse som finns mellan parterna socialtjänst och beroendevården inte fungerar tillfredsställande. Det nationella SKL ledda projektet Kunskap till praktik ( ) har levt vidare inom Region Jönköpings län, och brukarstyrda brukarrevisioner fortsätter bidra med ett gräsrots perspektiv till kunskapsutvecklingen. Men för ett fortsatt utvecklingsarbete och bättre samverkan är det tydligt att den nationella motorn är fortsatt nödvändig för samordningen, liksom tydlighet i ansvar, uppdrag och resurser i form av kunskap, människor, tid och pengar (Studier i folkhälsovetenskap Örebro Universitet 2014:2). LARO Frågor om LARO (Läkemedelsbaserad behandling för opioidberoende) har behandlats separat i enkäten 2016 och redovisas separat även i resultatet. Vissa av frågorna är gemensamma för 2016 och 2013 och kan jämföras, vissa är nya för På tidigare fråga om vilken insats de svarande har, svarade hela 60 % att de har LARO (Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende), vilket är en stor ökning jämfört med 30 % vid den tidigare revisionen gjord Över hälften av de svarande som vid revisionstillfället 2016 sökt LARO har fått hjälp av socialtjänsten att söka insatsen, vilket visar att det inom socialtjänstens missbrukshandläggare skett ett trendbyte gällande behandlingsform för tyngre missbrukare. Före millenniumskiftet var den rådande uppfattningen oftast att öppenvård inte inledningsvis kunde ske för kategorin av brukare vars liv dominerades av tungt missbruk, och institutionella behandlingsformer var därför att rekommendera (Melin & Näsholm, 1998). Trenden har ändå allt mer gått från behandlingshem och institutionsvård till öppenvård och individuellt anpassat arbete och mot de strömmar som hävdat att all beroendevård bör bedrivas under helt drogfria villkor. Att 90 % av dem som har LARO som insats visar också att fler söker och beviljas insatsen. De flesta har dock fått vänta över en månad innan de kunnat påbörja behandlingen. 44

46 Vad som orsakar väntetiden har inte tagits upp som fråga i revisionen varför det kan vara värt att lyfta framöver. Att få tillgång till LARO genom psykiatrin där man bor har minskat sedan Om detta är en konsekvens av att fler som idag har behandlingen kommer från andra områden än tidigare eller ännu ett tecken på att psykiatrin vill vara åtskild från beroendevården är svårt att ta ställning till utifrån en brukarrevision. Det har under arbetet med analys och tolkning dock framkommit flera antydningar om att det finns en allt mer tydlig separation mellan psykiatrin och beroendevården. Brukarföreningar liksom brukarrådet har uppmärksammats på att människor med samsjuklighet löper stor risk att hamna mellan stolarna då de varken passar i den rena psykiatrin eller i beroendevården som sådan. Det finns all anledning att rikta uppmärksamhet mot minskningar av tillgänglighet till beroendevård genom psykiatrin där man bor. Samverkan mellan psykiatri och beroendevård får inte bli en fråga för bara de större sjukhusen och städerna. Bristande tillgänglighet till adekvat beroendevård slår hårdast mot just de människor som har ett behov av båda delarna om ingen vill ta ansvaret för den dubbla problematiken. Det är inget nytt fenomen att psykisk ohälsa ökar risken för missbruk och beroende, inte det omvända heller, att missbruk och beroende också utvecklar en psykisk ohälsa. Samverkan får inte bli bara ett policydokument i arbetet med de människor som mest behöver det i praktiken. Andelen som stannar i behandlingen är fortsatt hög, de flesta har varit i behandlingen mer än 7 månader och skillnaden mellan 2013 och 2016 är att de som varit i behandling mindre än 7 månader är något fler än tidigare. Metadon är inte längre ett alternativ för dem som svarat, utan Buprenorfin är idag det läkemedel som används i behandlingen. Med tanke på den höga procenten som har LARO för första gången och båda revisionernas höga procent för dem som varit länge i behandling, finns det fog att tolka det som att behandlingen har en liten andel som avbryter sin behandling och senare återkommer igen. Om det är för att behandlingen leder till drogfrihet för dessa eller till bättre livsvillkor under fortsatt läkemedelsbehandling, har vi ingen möjlighet att uttala oss om genom två revisioner. Däremot skulle återkommande uppföljningar kunna ha mer fokus på hur det ser ut med andelen som har insatsen för första gången och hur stor andel som återkommer till behandling efter att ha avslutat den. För knappt en tredjedel av de svarande har sprututbytesprogrammet inte varit aktuellt. Den tolkning som gjorts är att fler mycket väl skulle kunna vara aktuella för programmet men att få av dem varit i kontakt med det. Varför en så låg andel av de svarande varit i kontakt med sprututbytesprogrammet kan bero på flera faktorer. Att man inte känner till programmet, att det innebär ett erkännande till, kopplat till missbruket att gå dit, att alla som känner till programmet inte erbjuds det eller att det faktiskt finns relativt obegränsad tillgång till nya sprutor och kanyler bland dem som brukar narkotika intravenöst. Det problematiska bruket av narkotika pågår dygnet runt men många är mest aktiva när resten av samhället drar sig tillbaka. Det medför att behovet av sprutor inte väntar tills utbytesprogrammet har öppet och den minskning av smittorisken man vill uppnå riskerar att bli minimal trots programmet. Den svenska narkotikapolitiken har präglats av straffrättsliga principer och en nollvision vad gäller narkotika. Den har dessutom gått hand i hand med organisationer som ställt sig starkt skeptiska till medicinsk sakkunskap och läkemedelsbaserad missbruksvård. Björn Johnson 45

47 och Bengt Svensson (2006) beskriver en långt gången konflikt gällande metadonprogrammet och missbruksvården generellt i Verner Denvall och Bo Vinnerljungs (2006) bok Nytta och fördärv Socialt arbete i kritisk belysning. Och när man ser det ur både ett professionellt och ett brukarperspektiv framstår mycket av det som varit ganska frustrerande. Bruket av narkotika har kriminaliserats utan att det lett till minskning av varken narkotikatillgången eller missbrukare. Missbruket har dessutom gått allt längre ner i åldrarna och allt fler ungdomar provar narkotika idag. Medan alkoholen, vår kulturella drog som säljs genom statligt monopol, är den drog som inte ökat vid sidan av tobaksanvändningen som har minskat. En politik som kriminaliserat missbruket och ett harmreduction -program (skademinimeringstänkandet) sett ur ett brukarperspektiv, tar udden av varandra. Program som sprututbytesprogrammet gör lagen till en tandlös tiger samtidigt som lagen riskerar att hålla människor som verkligen skulle behöva sprututbytesprogrammet, borta från det samma. Oavsett vilka sekretess och vilken diskretion man har ambitionen att hålla, så har man erkänt sig vara kriminell, förutom missbrukare när man söker till sprututbytesprogrammet. Och om vi också tänker att det kan finnas familjer och barn, så sätter det en ytterligare press, främst på kvinnorna, som riskerar utredningar och konflikter med socialtjänsten. En diskriminering som är väl dold och inbäddad i det sociala arbetets praktik och i det här fallet också skaparen av bristande tillgänglighet. Kanske ligger det mer än bara förutfattade meningar i det framförda resonemanget, eller så behöver information kring smittorisker och fördelar med programmet få bättre genomslag. Kanske behöver lagen korrigeras för att vara anpassad till ett skademinimeringstänkande, men revisionens syfte är inte i första hand att kritisera politiken eller arbeta för lagändringar i narkotikastrafflagen. Däremot är det viktigt att våga lyfta kritiska synpunkter ur ett brukarperspektiv och ur ett perspektiv på brukares bästa. Ur det perspektivet finns flera hinder som håller brukare borta från programmet och från möjligheten att faktiskt minska skaderisken och öka prognosen för en väg ur beroendet. 14. Områden att uppmärksamma Brister i förståelse av vad vårdplan är och därigenom och svårigheter att veta om/att man har en planering. Fortsatt dåligt med anhörigstöd/anhörigdeltagande, saknats och saknas ett familj- och barnperspektiv. Samordnad vård och omsorg brister vilket påverkar utbud och val av behandlingsformer, liksom möjligheterna att få hjälp med sysselsättning och ett boende. Sprututbytesprogrammet antingen svår att prata om eller fortfarande en tröskel många inte vill gå över. Dålig kunskap om brukarföreningar och brukarråd 46

48 Referenser Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) 16 kap. Samverkan mellan huvudmännen. Hämtad från: Johnson, B., & Svensson, B. (2006) Metadonkonflikten. Sid Ur: (Red.)Denvall, V., & Vinnerljung, B. (2006) Nytta & Fördärv Socialt arbete i kritisk belysning. Stockholm: Natur och Kultur. Mattsson, T., & Vinnerljung, B. (2016) Barn i familjehem. Förslag på åtgärder som skulle göra skillnad för samhällets mest utsatta. Stockholm: SNS Förlag. Melin, A-G., & Näsholm, C. (1998) Behandlingsplanering vid missbruk. Lund: Studentlitteratur AB. Patient lag (2014:821) Hämtad från: Sheffel Birath, C. (2012) Kvinnor med missbruks- och beroendeproblem förekomst, riskfaktorer och behandling. Sid Ur: (Red.) Fahlke, C. (2012) Handbok i missbrukspsykologi teori och tillämpning. Malmö: Liber AB. SOU 2011:6 Missbruket, Kunskapen, Vården. Stockholm: Regeringskansliet. Hämtat från: Svensk författningssamling SFS 2017:66 Hämtad från: 60&propId=5 Socialstyrelsen (2015) Medicinska skäl lyfts fram i LARO-föreskrift. Hämtat från: Socialstyrelsen (2015) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende. Hämtad från: Socialtjänstlagen (2001:453). 5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper. Missbrukare. Hämtad från: Vårdanalys PM 2016:1 (2016). Samordnad vård och omsorg. En analys av samordningsutmaningar i ett fragmenterat vård- och omsorgssystem. Stockholm: Myndigheten för vård- och omsorgsanalys Vårdanalys Rapport 2017:1 (2017). Att komma överens. En uppföljning av överenskommelser inom missbruks- och beroendevården. Stockholm: Myndigheten för vård- och omsorgsanalys 47

49 Gunvi Haggren. Verdandi, Brukarstyrd brukarrevision, en väg till ökat inflytande 48

50 Tack till alla er som deltog i undersökningen! Länsbrukarrådet för Missbruks- och beroendevården i Region Jönköpings län Telefon: brukarradetjkpg@gmail.com 49