Våld mot, och diskriminering av, kvinnor förekommer. Likaså etnisk diskriminering av ursprungsbefolkningen samt barnarbete.

Transkript

1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Republiken Kongo år 2010 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Under 1990-talet präglades situationen i Republiken Kongo (ibland benämnt Kongo-Brazzaville) av oroligheter och strider mellan regeringen och den beväpnade oppositionen. Sedan dess har situationen i landet stabiliserats och säkerhetsläget förbättrats. Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer dock alltjämt. Korruptionen är utbredd. Statligt anställda är underbetalda och kränkningar av mänskliga rättigheter sker i samband med tjänsteutövning. Rättssystemet och säkerhetssektorn är korrupta, underfinansierade och överbelastade. Straffriheten är fortsatt utbredd. Fängelseförhållandena är mycket svåra, många sitter fängslade långa perioder utan domstolsprocess. Dödsfall inträffar regelbundet och misshandel av intagna förekommer. Makten är koncentrerad till presidenten och oppositionen har begränsade möjligheter att verka. Omdiskuterade presidentval hölls Regeringen kontrollerar i stor utsträckning etermedia, och pressfriheten inskränks ibland. Våld mot, och diskriminering av, kvinnor förekommer. Likaså etnisk diskriminering av ursprungsbefolkningen samt barnarbete. Oljeindustrin genererar stora inkomster till landet, men rikedomarna kommer inte folket till del. En stor del av befolkningen lever i svår fattigdom.

2 2 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Republiken Kongo har ratificerat följande centrala konventioner vad gäller de mänskliga rättigheterna: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt. Kongo har inte ratificerat det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet. - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR). Republiken Kongo skrev även under det fakultativa protokollet om enskild klagorätt i september Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD). - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC), samt dess två tillhörande fakultativa protokoll om barn i väpnad konflikt samt om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. - Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC). - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter. Landet uppfyller inte rapporteringsskyldigheten till de konventionsbaserade FN-kommittéerna. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Under inbördeskriget på 1990-talet utfördes allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Såväl regeringstrupper som milis gjorde sig skyldiga till utomrättsliga eller summariska avrättningar, våldtäkter och misshandel. Trots

3 en fredlig utveckling de senaste åren förekommer alltjämt allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i Republiken Kongo. Författningen förbjuder såväl tortyr som slaveri. Rapporter gör dock gällande att tortyr i olika former förekommer. Det finns uppgifter om att både säkerhetsstyrkor och polisstyrkor utsätter misstänkta brottslingar för våld, hot och tortyr under förhör. Fängelseförhållandena i Kongo är undermåliga med allvarliga brister vad gäller hygien, mathållning och sjukvård. Gripna, häktade och dömda vistas ibland i samma lokaler. Man särskiljer inte heller alltid kvinnor från män, och ungdomar från vuxna. Misshandel, hot och utpressning förekommer. Under år 2008 stängdes flera fängelser som var i alltför dåligt skick. Förhållandena är något bättre i fängelserna i de största städerna Brazzaville och Pointe Noire. Internationella organisationer och lokala frivilligorganisationer tillåts besöka landets fängelser. 4. Dödsstraff Dödsstraff är inte förbjudet enligt lag, men ett moratorium råder sedan slutet av 1970-talet. Kongo stödde inte resolutionen om ett moratorium av dödsstraffet som antogs i FN:s generalförsamling hösten Rätten till frihet och personlig säkerhet Olaga frihetsberövanden utförda av säkerhetsstyrkorna förekommer. Längre häktningstider än vad som är föreskrivet i lag är vanligt. Rapporter gör gällande att människor hålls frihetsberövade utan att ställas inför rätta. Säkerhetsstyrkorna uppges ta emot mutor, stjäla och utöva utpressning mot delar av civilbefolkningen. Det finns inga reserestriktioner vare sig det gäller inrikes eller utrikes resor. Dock har vissa oppositionspolitiker belagts med reseförbud under valrörelsen år 2009, vilka hävdes i oktober Säkerhetsläget och därmed rörelsefriheten har under senare tid förbättrats i den konfliktdrabbade Poolregionen Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Rättsväsendet är korrupt, ineffektivt och underdimensionerat. Det är inte heller oberoende från den politiska makten. Det råder brist på utbildade jurister och domare. Regeringen utövar regelbundet påtryckningar på domstolarna. Oppositionella har dömts till stränga fängelsestraff, medan straffriheten är utbredd för regimtrogna.

4 4 Rättsväsendet präglas sedan kolonialtiden av det franska systemet. Traditionell sedvanerätt, det vill säga regler som inte kommit till uttryck i skrivna lagregler men som ändå uppfattas som bindande för myndigheter och enskilda, styr dock fortfarande i tvister som gäller till exempel familj, egendom och arv. I Kongo finns lokala domstolar, appellationsdomstolar, Högsta domstolen samt en författningsdomstol. De två sistnämnda skapades i samband med antagandet av en ny konstitution år Presidenten har betydande makt över utnämningen av domare till författningsdomstolen. Parallellt finns militärdomstolar som hanterar brott begångna av militärer eller poliser. Det händer att människor tar lagen i egna händer, exempelvis då tjuvar ertappas på bar gärning. En kommission för mänskliga rättigheter, Commission Nationale des Droits de l Homme (CNDH), etablerades i augusti år 2005 för att övervaka regeringens åtaganden inom området. Kommissionen fungerar dock inte i praktiken. Frivilligorganisationen Transparency International har initierat en rättsprocess i Frankrike som syftar till att utreda huruvida president Nguesso felaktigt har använt offentliga kongolesiska medel för lyxkonsumtion och fastigheter i Frankrike. 7. Straffrihet Avsaknaden av ett effektivt och välfungerande rättssystem innebär i praktiken en utbredd straffrihet, särskilt eftersom presidenten själv utnämner domare och korruption är vanligt förekommande. I slutet av år 1999 utfärdades en generell amnesti för övergrepp begångna i samband med inbördeskrigen under talet. I det fredsavtal som slöts i början av 2003 finns klausuler om straffrihet för de övergrepp som regerings- och rebellstyrkorna gjort sig skyldiga till. År 2009 röstades en mer generell lagstiftning genom som ger rätt åt de som befinner sig i politisk exil att återvända. Initialt måste dock presidenten ge sin tillåtelse. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Yttrandefrihet är grundlagsfäst, men respekteras inte fullt ut av statsmakten. Uppviglande till våld och rasism är förbjudet enligt lag. Det finns rapporter om hot och påtryckningar mot journalister. Självcensur är vanligt. Låg utbildningsnivå bland journalisterna i kombination med låga löner gör att kåren är mottaglig för mutor.

5 5 Under och inför presidentvalet i juli år 2009 blev flera internationella journalister, bland annat från BBC och France 24, trakasserade av militärpolis. Etermedia har störst spridning i landet. Det finns ett fåtal privata teve- och radiokanaler, men även de tenderar att vara regeringstrogna. Radio France International, Voice of America och BBC International sänder i landet. Det finns en statsägd tidning, samt flera privatägda tidningar som anses vara nära allierade med regeringen. Viss regimkritik förekommer i pressen. En pressombudsman enligt svensk modell inrättades i december år Tidningarna har dock begränsad spridning utanför Brazzaville och Pointe Noire. År 2008 hade cirka fyra procent tillgång till internet, enligt den Internationella telekommunikationsunionen (ITU). Föreningsfriheten är också grundlagsfäst och respekteras som regel. Alla grupper och föreningar måste registrera sig hos ministeriet för så kallad territoriell administration. I samband med presidentvalet i juli 2009 ägde ett antal politiskt motiverade arresteringar rum av oppositionspolitiker. Manifestationer förhindrades också. Religionsfriheten är grundlagsfäst och respekteras överlag. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna President Sassou-Nguesso kom till makten första gången år Han förlorade makten efter ett flerpartival år 1992, men återkom till makten genom en militärkupp år Därefter har han omvalts till president i omdiskuterade och kritiserade val år 2002 och Regeringspartiet Parti Congolais du Travail (PCT) har, tillsammans med en koalition av allierade partier, majoriteten av platserna i parlamentet. Makten är koncentrerad till presidenten. Presidentämbetets mandat är sju år och ger möjlighet till omval en gång. Presidenten är tillika regeringschef och kan självständigt tillsätta och avsätta ministrar i regeringen samt utse alla högre tjänstemän inom statsförvaltningen, militären och på de regionala nyckelpositionerna. Nationalförsamlingen kan inte avsätta presidenten års presidentval bedömdes som fritt av Afrikanska unionen, medan de europeiska valobservatörerna uttryckte skepsis inför bland annat vallängdernas tillförlitlighet och valkommissionens oberoende. Officiella siffror gör gällande att strax över sextio procent av befolkningen deltog, men enligt The Economist Intelligence Unit var det endast procent som röstade. Flera kandidater förhindrades att delta, och de flesta övriga oppositionspartier bojkottade valet.

6 Parlamentsval hölls senast år 2007, nästa val ska äga rum år det senaste parlamentsvalet kritiserades av nationella och internationella observatörer. Av regeringens 38 ministrar är sex kvinnor. Kvinnorna är underrepresenterade i parlamentet (åtta kvinnor av 72 senatorer, och sju kvinnor av totalt 137 ledamöter i nationalförsamlingen). Det finns ingen organiserad och sammanhållen opposition i landet. Kongos största oppositionsparti UPADS har under hösten 2010 lyckats ena sina tidigare två splittrade fraktioner. Partiet grundades av före detta president Pascal Lissouba, som sedan militärkuppen år 1997 befinner sig i politisk exil. Ledaren för Ninjarebellerna i Poolregionen, pastor Ntoumi, innehar sedan december 2009 en ministerpost i regeringen. Författningen förbjuder att politiska partier grundas på etnicitet, religion eller geografisk region, men trots detta baseras de politiska partierna framförallt på ovannämnda faktorer. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Landet har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter, bland annat förbud mot tvångs- och barnarbete; icke-diskriminering i arbetslivet och föreningsfrihet. Rätten att bilda fackföreningar och förhandla kollektivt garanteras i författningen och respekteras överlag. Lagen om arbetsrätt ger rätt till semester, övertidkompensation och minimilön. Staten är den största arbetsgivaren. Nästan alla offentliganställda är fackanslutna, och 25 procent av de anställda inom privat sektor. Dock är fackföreningarna svaga, splittrade och politiskt påverkade. Cirka 40 procent lever enligt FN:s utvecklingsprogram (UNDP) i fattigdom. De medborgare som har en anställning har rätt till pension och vissa sociala förmåner. Arbetslösheten är dock mycket hög och de flesta kongoleser står utanför den formella arbetsmarknaden och ekonomin. Den informella sektorn sysselsätter många människor. Självförsörjande jordbruk och byteshandel är centrala för människors överlevnad. Tvångsarbete är förbjudet enligt landets författning. Rapporter gör dock gällande att det kan förekomma i praktiken. Inte minst gäller detta pygméfolken som många gånger arbetar under slavliknande förhållanden. 6

7 7 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Landets hälso- och sjukvårdssystem är i mycket dåligt skick. Två tredjedelar av befolkningen har uppskattningsvis tillgång till rent vatten, medan endast en tredjedel har tillgång till grundläggande sanitära förhållanden. En femtedel av befolkningen kan sägas vara undernärd, vilket kan jämföras med 1990-talet då två tredjedelar av befolkningen var undernärd. Endast en mindre del av befolkningen har tillgång till grundläggande sjukvård. Sjukvården är koncentrerad till de större städerna. Allvarliga sjukdomar som malaria, tuberkulos och hiv/aids är vanligt förekommande. Drygt fyra procent av den vuxna befolkningen är smittade av hiv. Den förväntade livslängden vid födsel är för närvarande 54 år och barnadödligheten är hög. 12. Rätten till utbildning Republiken Kongo har tidigare satsat relativt mycket på utbildning jämfört med andra afrikanska länder. Drygt åttio procent av den vuxna befolkningen är läskunniga. Utbildningssystemet slogs i spillror under 1990-talet och byggs långsamt upp igen. Skolgång är obligatoriskt upp till sexton års ålder. Familjer måste betala för skolmaterial samt skolavgifter för att finansiera lärarlöner. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Republiken Kongo är en av de största exportörerna av olja i Afrika och har en god ekonomisk tillväxt. Landets rikedomar kommer dock inte befolkningen till del. Landet placerar sig för närvarande (2010) på 126 av 169 länder på UNDP:s utvecklingsindex Human Development Index (HDI). Kraftig kritik har framförts av bland annat Internationella valutafonden, (IMF) för hur inkomsterna från oljeexporten hanteras. En stor del av befolkningen lever i absolut fattigdom. En tredjedel av befolkningen har inte tillgång till rent vatten, medan två tredjedelar av befolkningen varken har vattenrening eller elektricitet. Vatten- och matbrist råder i vissa områden. Mycket av jordbruket förstördes under 1990-talets konflikter och landets infrastruktur är undermålig. Uppbyggnaden går långsamt och staten klarar inte av ge medborgarna social service i tillräcklig utsträckning.

8 8 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Författningen föreskriver jämlikhet mellan könen, men i praktiken diskrimineras kvinnor på många områden. Kvinnor är underrepresenterade i politiska sammanhang och i statsapparaten. Utbildningsnivån bland kvinnor är lägre än bland män. Familjerätten diskriminerar kvinnor och kvinnlig otrohet är brottsligt. Polygami för män är tillåtet. Abort är förbjudet enligt lag. Sedvanan att den blivande maken betalar hemgift till brudens familj hindrar i praktiken kvinnor från att ta ut skilsmässa eftersom de ofta saknar möjlighet att återbetala summan. Änkor har rätt att ärva endast 30 procent av sin makes ägodelar. Ofta tas dock ägodelar efter en avliden make om hand av mannens släktingar. Våld i hemmet mot kvinnor är utbrett men kringgärdas av socialt stigma och rapporteras sällan till myndigheterna. Det finns ingen lagstiftning avseende hustrumisshandel. Våldtäkt är förbjudet, men straffriheten för brottet är utbredd. Prostitution förekommer trots att det är förbjudet. Kvinnlig könsstympning är förbjudet men utförs på invandrade kvinnor från Västafrika (såsom Benin, Togo, Guinea, Mali, Senegal). Människohandel av kvinnor och barn förekommer. I augusti 2009 kriminaliserades människohandel av den kongolesiska nationalförsamlingen. Enligt FN:s barnfond Unicef är Republiken Kongo ett destinations- och transitland för barn från Demokratiska republiken Kongo och från Västafrika. Cirka nio procent av ledamöterna i parlamentet är kvinnor. 15. Barnets rättigheter Gatubarn finns främst i huvudstaden och utsätts för trakasserier av polis och säkerhetsstyrkor. Det förekommer också att gatubarnen tvingas till stöld och prostitution. Barnarbete är inte tillåtet enligt landets konstitution. Det förekommer dock i praktiken, särskilt på landsbygden och i den informella sektorn i städerna. Rättssystemet tar ingen särskild hänsyn till barn- och ungdomsbrottslingar. I Republiken Kongo finns ingen automatisk registrering av barn, och utfärdande av födelsecertifikat. Utan denna procedur kan barnen inte delta i

9 9 skolundervisning. Detta blir ett problem för marginaliserade delar av civilbefolkningen som bor långt från administrativa centra, bland dem även pygméer. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Diskriminering på etnisk grund är förbjudet, men vanligt förekommande. Ursprungsbefolkningen (pygméer) utgör cirka en tiondel av den totala befolkningen (kring ). De är socialt och ekonomiskt diskriminerade. Då de ofta bor i avlägsna delar av landet är vissa exkluderade från den politiska processen (delvis då de inte finns upptagna i röstlängderna). År 2009 antogs en lag för att bättre tillgodose rättigheter för personer som tillhör en minoritet i Kongo. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Konstitutionen förbjuder diskriminering utifrån sexuell läggning. Traditionella värderingar gör dock att risken för diskriminering och social stigmatisering är stor. Homosexuella, bisexuella och transpersoner kan därför sällan visa sin läggning öppet. 18. Flyktingars rättigheter Republiken Kongo har anslutit sig till de internationella instrument som styr flyktingars status och rätten till asyl, men saknar resurser för att hjälpa flyktingarna. I praktiken sköts flyktingfrågor och program för återvändande främst av FN:s flyktingorgan UNHCR, som samtidigt hjälper den kongolesiska staten att bygga upp ett nationellt flyktingmottagningscenter. Flyktingarna i Republiken Kongo kommer framför allt från Demokratiska Republiken Kongo, men också från Rwanda och Angola. Enligt UNHCR finns det cirka flyktingar i landet, samt asylsökanden. Kongolesiska flyktingar finns i Gabon, Benin och i Demokratiska republiken Kongo. I Kongo finns dessutom tusentals internflyktingar på grund av stridigheterna i Poolprovinsen. 19. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Lagen förbjuder diskriminering av personer med funktionsnedsättning, men den faktiska efterlevnaden av lagen är bristfällig.

10 10 ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det finns ett antal oberoende organisationer, både internationella och nationella för mänskliga rättigheter i landet som tillåts verka. En av de största nationella organisationerna är Observatoire Congolais des Droits de l'homme (OCDH). 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Sverige har inget bilateralt utvecklingssamarbete med Republiken Kongo men svenskt stöd slussas via flera multilaterala kanaler, bl.a. EU och FN. Dock går visst humanitärt stöd till landet. Bevakningen av utvecklingen i Republiken Kongo sker via ambassaden i Kinshasa, Demokratiska Republiken Kongo.