DUS Delaktighets- och Utvecklingsstödjande Samtal med barn och ungdomar i samhällsvård

Transkript

1 FoU Fyrbodal DUS Delaktighets- och Utvecklingsstödjande Samtal med barn och ungdomar i samhällsvård Rapport från en forskningscirkel i Fyrbodal FoU Fyrbodal 2013: 8 Daniel Olof Wiedel, Högskolan Väst Anette Bolin, Högskolan Väst Zarah-Lena Jillerö, Fyrbodals kommunalförbund

2 Innehåll 1. Sammanfattning 3 2. Bakgrund 5 3. Problemformulering 6 4. Syfte och frågeställningar Begreppsdefinition och teoretiska utgångspunkter Barns agency-perspektiv Utvecklingsstödjande dialog Shiers delaktighetsstege Sammanfattning Metodval och genomförande Processen i cirkeln Vidareutveckling av mall för DUS-samtal Frågeställningar inför implementerande av DUS-samtal i kommunerna Reflektioner av deltagarna Resultat och analys Del 1. Intervjuerna/samtalen med barn/ungdomar Tillgång till information Känslan av att bli lyssnad på Att kunna påverka Utvecklingsstödjande aspekter på DUS-samtal Sammanfattning Del 2. DUS samtal som metod och dess organisatoriska plats Användning av DUS- samtal i teori och praktik DUS-samtalets plats i organisationen Diskussion och slutsatser I nteraktiv FoU utbildning i teori och praktik Att främja barns delaktighet i FoU cirkelarbete Förslag till utveckling av användande av DUS-Mallen Kritisk metodreflektion 33 9.Litteratur Bilagor 36 2

3 1. Sammanfattning Denna rapport har fokus på barns och ungas delaktighet inom socialtjänsten med inriktning på barn som är placerade i samhällsvård. En modell DUS-samtal (Delaktighetsoch Utvecklingsstödjande Samtal) för hur man kan föra samtal om delaktighet och inflytande med barn och unga i familjehem eller HVB (hem för vård eller boende) beskrivs i rapporten. Vidare redovisas hur ett antal barn/ungdomar i samhällsvård själva ser på sin egen delaktighet i vården. Barns röst inom sociala barnavården är ett ständigt aktuellt utvecklingsområde. Barns delaktighet har stöd i FN:s barnkonvention artikel 12 och syftar till att stärka barnens rätt och barnens röst. I såväl Socialtjänstlagen (SoL 11 kap 10 ) som Lagen om vård av unga (LVU 36 ) framhålls vikten av barn och ungas delaktighet. Statliga utredningar (SOU 2009:99, SOU 2011:9) de senaste åren påvisar hur barn som är placerade i samhällets vård har farit illa. Därför måste detta arbete för de placerade barnen fortsätta. I SOSFS 2012:11 står att socialnämndens egenkontroll för barn och unga i samhällsvård bör omfatta barnets/den unges erfarenheter och synpunkter på vården. För att öka placerade barns delaktighet bjöd Fyrbodals kommunalförbund och Högskolan Väst in socialsekreterare från kommunerna i Fyrbodal till en forskningscirkel under våren Temat var barn och ungas delaktighet och inflytande i socialtjänsten med inriktning på barn placerade i familjehem eller HVB (hem för vård eller boende). Syftet med cirkeln var att utveckla socialarbetares kompetens i att främja delaktighet i vården. De frågeställningar vi tillsammans formulerade i FoU- cirkeln var: Hur upplever barn och unga (som är placerade i familjehem/hvb) sig delaktiga i vården/sin vardag? Vilka arbetssätt är användbara för att förstå om barn och unga känner sig delaktiga och att dessa arbetssätt i sig ökar känslan av delaktighet? Hur kan dessa arbetssätt formaliseras och integreras i en yrkesmässig vardag och organisation där BBIC (Barns behov i centrum, ett verksmhetssystem för utredning, planering och uppföljning inom sociala barnavården (Socialstyrelsen 2013) ) med dess olika hjälpmedel är en del av denna? Resultatet blev att vi utvecklade en modell för hur man kan arbeta med barn och ungdomars delaktighet. Modellen benämndes DUS-mall. DUS står för Delaktighetsoch Utvecklingsstödjande Samtal. Det finns fyra olika DUS-mallar. En för början av placering, en för mitten, en för slutet, och en mall som barnet kan ta fram när de vill initiera ett samtal om delaktighet. Mallen utformades utifrån tre teoretiska perspektiv: Barns agency vilket innebär att utgå från barns tolkning och agerade, Øvreeide fem principer för utvecklingsstödjande samtal samt Shiers modell för barns delaktighet. Utvecklingen av DUS-mallen gick i två steg. Först genomfördes intervjuer/samtal med 3

4 barn och ungdomar som dokumenterades av socialarbetarna och analyserades gemensamt i cirkeln. Därefter omarbetades mallen. I andra steget gjordes fler intervjuer/samtal med barn och ungdomar som analyserades gemensamt i cirkeln. Efter det fastslogs tre frågeområden i DUS-mallen. De är: Information Får barnet nödvändig information för att kunna vara delaktigt? Lyssnad på Hur framkommer i samtalet att barnet blivit lyssnat på? Påverkan - Kan man se att barnet har påverkat beslut? Vår slutsats är att DUS-samtal är ett konkret verktyg som socialarbetare och barn kan använda för att initiera och genomföra samtal om delaktighet. Det finns färdiga mallar både för socialarbetare och för barn. En ytterligare slutsats är att socialarbetarna kan använda DUS-samtal som ett mått för delaktighet både på individuell och organisatorisk nivå. På organisatorisk nivå kan resultat av individuella DUS-samtal aggregeras och användas som underlag angående generella frågor om barns möjligheter till delaktighet inom samhällsvården. På individuell nivå ger samtalen kunskap om barnens upplevelse av delaktighet. 4

5 2. Bakgrund Det är ständigt aktuellt med barnets röst inom socialt arbete och om hur det sociala arbetet ska organiseras för att bäst ta tillvara denna röst. Barns delaktighet har stöd i FNs barnkonvention artikel 12 och syftar till att stärka barnens rätt och barnens röst. Socialtjänstlagen (11 kap 10 ) och lagen om Vård av unga (36 ) säger att barnet har rätt att få relevant information och ska ha möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse. Upprättelse- och Vanvårdsutredningarna (SOU 2009:99, SOU 2011:9) och dess vittnesmål om hur barn, som bor utanför det biologiska hemmet, kan uppleva utsatthet gör att detta arbete måste fortsätta. I SOSFS 2012:11 står att socialnämndens egenkontroll för barn och unga i samhällsvård bör omfatta barnets/ den unges erfarenheter och synpunkter på vården. Mattsson (2008) går igenom rättsliga regler för barn/ungdomars delaktighet när de befinner sig i institutionsvård. Hon menar att barns och ungdomars möjlighet att delta är en rimlig utgångspunkt efter att ha studerat de rättsliga reglerna. Kommunalförbundet Fyrbodal och Högskolan Väst bjöd under våren 2012 in socialsekreterare från kommunerna i Fyrbodal (Strömstad, Tanum, Sotenäs, Lysekil, Munkedal, Uddevalla, Orust, Bengtsfors, Åmål, Dals-Ed, Färgelanda, Mellerud, Vänersborg och Trollhättan) till en forskningscirkel 1. Temat var barn och ungas delaktighet och inflytande i socialtjänsten med inriktning på barn placerade i familjehem eller HVB (hem för vård eller boende). De senaste årens arbete på nationell, regional och lokal nivå med att formulera en evidensbaserad praktik (EBP) gör det angeläget att undersöka arbetsformer där praktisk erfarenhet och klokskap, brukarens röst (i detta fall barn och ungdomar) och teoretisk och vetenskaplig kunskap kan mötas. En forskningscirkel är en arbetsform där detta kan göras. Tanken vara att socialarbetare på detta sätt skulle få möjlighet att mötas och samforska kring viktiga områden. Forskningscirklar ligger i linje med en satsning som Stiftelsen Allmänna Barnhuset gjort under de senaste åren där brukarmedverkan, barn och socialtjänsten varit i fokus och där arbetssättet varit just forskningscirklar. Sju regioner, bl.a. Fyrbodal med en tidigare forskningscirkel, har varit delaktiga i denna satsning och deras rapporter finns att ta del av på Stiftelsen Allmänna Barnhusets hemsida. En forskningscirkel är en studiecirkel med en ledare som har forskningserfarenhet. Man arbetar med ett gemensamt tema och varvar teoretiska studier (vetenskapliga rapporter och artiklar) med professionens erfarenheter och brukarnas röster (t.ex. genom intervjuer) i diskussioner och reflektioner. Deltagarnas forskande fråga är utgångspunkten. Erfarenheter samlas in från deltagarna och brukarna. Informationen systematiseras. Ett nytt sätt att förhålla sig till den forskande frågan arbetas fram och prövas i praktiken. Resultatet återförs till kollegor och chefer, muntligt och/eller genom rapport (Stockholms stad, 2006). 1.Vi kommer i texten benämna de socialsekreterare och barn/behandlingssekreterare som deltog med termen socialarbetare. Detta då deltagarna i cirkeln kunde ha olika funktioner. 5

6 3. Problemformulering De förväntningar deltagarna hade på cirkeln var flera. När forskning befinner sig nära det vardagliga sociala arbetet handlar det både om att försöka förstå, reflektera över och sätta ord på den praktiska vardag man som socialarbetare upplever. Men förväntningar fanns också på att denna förståelse ska omsättas i praktiska verktyg och arbetssätt som gör skillnad för de barn/unga som man träffar. Det fanns förväntningar på att det sociala arbetets organisation skulle anpassa sig till denna nya kunskap/arbetssätt och inte bara läggas i byrålådan som en deltagare uttryckte det. Cirkelledarens/forskarens uppgift förväntades vara att sammanställa erfarenheter på ett strukturerat sätt, ställa lagom ovanliga frågor och föra in kunskap vad forskning säger om det aktuella fältet. Deltagarna uttryckte förväntningar på följande sätt: Lära mig hur man gör barn delaktiga. Tips och tekniker för hur man underlättar delaktigheten. Få del av hur barnen tycker, om de är delaktiga eller inte. Mer kunskap om samtal med barn. Hur man samtalar så att barnets synpunkter/vilja verkligen framkommer. Praktik kopplat till forskning. Hur barnsamtalet ska dokumenteras i journalen. Få del av andras erfarenheter. En spännande frågeställning som diskuteras i samband med syftet och de frågor cirkeln skulle besvara var: Hur märker barn och ungdomar att ni gått cirkeln? Detta leder diskussionen till en konkret nivå där det är barnen och ungdomarna som görs medansvariga för om cirkeln var till nytta för deltagarna i den! Cirkelns frågeställningar väcktes tidigt i processen men har arbetats om och ifrågasatts under projektets gång. Denna process måste ses som ett samspel mellan olika delar. Erfarenheter av intervjuer med barn har påverkat utarbetandet av intervjuverktyget som i sin tur påverkar intervjuer. Nya teoretiska begrepp sätter barnens berättelser i delvis annat ljus och organisatoriska möjligheter och svårigheter finns alltid närvarande. 6

7 4. Syfte och frågeställningar Syftet är: Ökad delaktighet för placerade barn och ungdomar. De frågor detta syfte kunde brytas ner till: Hur upplever barn och unga (som är placerade i familjehem/hvb) sig delaktiga i vården/sin vardag? Vilka arbetssätt är användbara för att förstå om barn och unga känner sig delaktiga och att dessa arbetssätt i sig ökar känslan av delaktighet? Hur kan dessa arbetssätt formaliseras och integreras i en yrkesmässig vardag och organisation där BBIC med dess olika hjälpmedel är en del av denna? Det är dessa frågor som ska besvaras i denna rapport och de kommer att besvaras så långt som cirkeln kom i samforskandet. Denna rapport är ett nedslag i en ständigt pågående process. Avsikten i cirkeln är att socialarbetare ska fortsätta pröva den samtalsmetod (DUS-samtal) som kommer att presenteras i rapporten och uppföljande träffar är inbokade. 4.1 Begreppsdefinition och teoretiska utgångspunkter De teoretiska utgångspunkter som redovisas nedan har varit användbara både i analysen av de intervjuer deltagarna gjort av barn/ungdomar men också för arbetet med den samtalsmetod (DUS-samtal) som är ett konkret resultat av cirkeln. Figur 1 visar rapportens teoretiska huvudbegrepp. Figur 1. Delaktighet Utvecklingsstöd Agency 7

8 4.2 Barns agency-perspektiv Begreppet barns agency (Kuczynski 1999) innebär att utgå från att barn är aktiva och gör egna tolkningar utifrån sin situation och att de inte betraktas som en passiv mottagare för omgivningens input utifrån ett visst utvecklingsstadium. Beroende av barnets erfarenheter kan det vara mycket kompetent på vissa områden. Exempelvis har barn som bott i familjehem sedan de var fem år troligtvis mer kompetens i att möta familjehemssekreterare som vill få svar på olika frågor än ett barn i samma ålder som inte har någon erfarenhet av att ha bott i familjehem. Det är naturligtvis en ganska logisk slutsats att dra, men av någon anledning tycks vi ändå inte fullt ut tänka på att barn och ungdomar inom social barnavård har en särskild kompetens i förhållande till barn utan erfarenheter av samhällsvård. En utgångspunkt i forskningscirkel har varit att med hjälp av begreppet barns agency undersöka barns perspektiv, utifrån denna särskilda kompetens, på delaktighet i mötet med socialarbetare inom familjehemsvården. Vid utformandet av DUS-samtalsmallens tre frågeområden att få information, att bli lyssnad på och att få vara med och bestämma och påverka har vi använt oss av Leon Kuczynskis, forskare i psykologi i Kanada och hans medarbetares tre kriterier för barns agency. Dessa kriterier är (1)barnet som meningsskapande, (2) barnet som aktivt agerande, (3) barnets tilltro till den egna förmågan att påverka. Kuczynski mfl kriterier används bland annat för att undersöka barns agency i relation till föräldrars disciplinering i uppfostran (Sorbring 2005). På liknade sätt kan dessa kriterier vara användbara för att fånga barns agency i förhållande till upplevelse och erfarenheter av delaktighet inom familjehemsvården. Barnen kan tänkas vara i ett relativt likvärdigt beroendeförhållande till familjehemsföräldrarna och socialarbetare som barn är till sina föräldrar när det handlar om fostran, eller som i fallet med barn och ungdomar inom social barnavård när det handlar om fostran inom samhällsvården. 4.3 Utvecklingsstödjande dialog Barnpsykolog Haldor Øvreeide med kollegor har under många år arbetat med utsatta barn och intresserat sig för hur samtal kan ske med barn i svåra livssituationer. Han menar att vuxna har ett särskilt ansvar för att dessa samtal följer vissa principer. Han beskriver bland annat fem principer för utvecklingsstödjande dialog (2009) som vi finner viktiga både när det gäller att analysera delaktighet och i arbetsmetoder för att skapa en ökad delaktighet för barn. Dessa principer är: 8

9 1. Följ barnets initiativ och uppmärksamhet 2. Tillför något relevant och nyttigt för barnet 3. Ge utrymme för barnet att agera som subjekt 4. Skapa rytm och turtagning i samtalet 5. Led samtalet och ge det struktur Øvereeide skiljer i sin bok Samtal med barn (2010) mellan utredande och informationsgivande/ stödjande samtal. Ett informationsgivande och stödjande samtal handlar om att öka barnets chanser att vara ett subjekt, att få tillgång till information och en möjlighet att skapa ökad begriplighet i tillvaron. Genom att den vuxne lyssnar noga men också hjälper barnet med relevanta frågor bildas en mer sammanhängande berättelse som i sig hjälper barnet att strukturera, skapa mening och leder till nya frågor. Øvereeide talar om att skapa en öppenhet kring barnet och att det är de som finns nära barnet som både ska samtala med det och som behöver viktigt information för att barnet ska känna sig ledd genom svåra situationer och tider. Øvereeide rangordnar olika syften i metodiska samtal med barn. Först gäller att inte gör ont värre. Den som talar med barnet ska både i samtalet och hur samtalet utvecklar sig vara förberedd så att inte barnet skadas genom till exempel för hastiga beslut eller att barnet blir utsatt för annan skada som följd av samtalet. Nästa syfte är att stoppa utvecklingsförhindrade processer som barnet är med om i sin vardag. Ett syfte som finns under dessa två är att lindra genom terapi och stöd men detta måsta alltid göras i ljuset av att inte skada och efter att ha förhindrat faktiska hot och skadliga miljöer för barnet. Cederborg (2010) har i boken, Att intervjua barn, samlat ihop aktuell forskning kring vad som är viktigt när det gäller socialsekreterares uppgift att intervjua barn i utredningssituation. Dessa intervjuer har som syfte att socialsekreteraren ska få tillräckligt bra information för att utredningen ska gynna barnet men den visar också på socialsekreterarens uppgift att vara stödjande under intervjun. Även om forskning och erfarenhet visar att det finns stor skillnad mellan olika barns förmåga och motivation att vara i dessa samtal är det viktigt att barn ges möjligheten att berätta och att det i många fall går bättre än vad man kan tro. De rekommendationer Cederborg sammanställer stöder Øvereeides principer och teorier om utvecklingsstödjande dialoger. 9

10 4.4 Shiers delaktighetsstege Shiers modell (2001) för barns delaktighet tar sin utgångspunkt i FNs konvention om barns rättigheter. Principen om barnets rätt att delta i beslutsfattande processer fastslås i artikel 12.1 i barnkonventionen: Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse till barnets ålder och mognad. I Shiers modell finns det 5 delaktighetsnivåer 1. Barn blir lyssnade till. 2. Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter och synpunkter. 3. Barns åsikter och synpunkter beaktas. 4. Barn involveras i beslutsfattande processer. 5. Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattandets process. På varje delaktighetsnivå finns det tre steg av engagemang i empowerment-processen som Shier uttrycker det. Öppningar sker så snart den vuxne är villig att arbeta på en viss nivå som i den stunden är möjlig. Det kan i vissa fall inte vara möjligt att arbeta på annat än nivå 1 eller 2 men i andra fall kan den vuxne ställa sig frågor kring om det inte är möjligt att hitta öppningar på en högre delaktighetsnivå. Att till exempel ställa sig frågan om jag på något sätt kan hjälpa barnet att uttrycka sig innebär att man höjer sig från nivå 1 till 2. Möjligheter innebär att den vuxne och den organisationen den tillhör ger möjligheter att just arbeta på en viss nivå. Att använda sig av DUS-samtal är ett sätt att ge dessa möjligheter både av faktiska arbetsredskap men också medvetenhet och kunnande hos socialarbetaren. Skyldigheter, som är det tredje sättet att engagera sig, innebär att organisationen gör en tvingande policy att arbeta på just detta sätt. Att regelmässigt införa att alla barn ska träffa en socialarbetare ensam vid varje besök och att detta samtal ska innehålla vissa teman är exempel på när en viss delaktighetsnivå blir en policy. Shier menar att FNs konvention följs först genom att arbeta på nivå 4 i modellen. I cirkeln har vi valt att använda denna modell för delaktighet både för planering av delaktighet genom DUS-samtalen men också som utforskande av olika aspekter av delaktighetsprocessen. Hur kan vi utforma en modell som i sig strävar efter en så hög nivå av delaktighet och som också undersöker hur vården som helhet är och upplevs av barnet rörande aspekter av delaktighet? Hans modell har belyst att det inte bara räcker att lyssna på barn och ungdomar utan att det också är de vuxnas ansvar att underlätta dessa processer och att se barnet som en kompetent aktör i att veta och kunna utforma en bra tillvaro. 10

11 4.5 Sammanfattning Tillsammans med agencybegreppet och Øvreeides principer för utvecklingsstödjande samtal blir detta en modell som pekar på att delaktighet måste ses som ett samspel mellan barnet och personer i dess omgivning. Genom delaktighetsfrämjande metoder kan det inte bara skapas en ökad säkerhet för barnet utan också minska stress, öka graden av sammanhängande berättelser och kanske läkande processer. Det sätter också fokus på att relation och innehåll i samtalet har ett nära samspel och kräver ett aktivt arbete av den vuxne. Men dessa begrepp förutsätter också varandra. Genom att betrakta barn som kompetenta aktörer och genom det asymmetriska ansvarets logik, fortfarande behöva vuxnas stöd för utveckling så ökar möjligheten till delaktighet. 11

12 5. Metodval och genomförande Då syftet med cirkeln bland annat var att förstå och undersöka barnens/ungdomarnas upplevelse av delaktighet är intervjuer och samtal ett bra sätt för att få tillgång till deras upplevelse av dessa processer. Ett annat syfte har varit att arbeta fram och pröva en samtalsmetod (DUS-samtal) för dessa samtal och därför har analysen av samtalen med barnen/ungdomarna varit viktig både för att faktiskt förstå deras upplevelse av delaktighet men också för att göra metoden bättre. I detta arbete har alla deltagare varit delaktiga även om cirkelledarna strukturerat och kategoriserat en del av intervjumaterialet. Dessa kategoriseringar har gjorts både utifrån vad som framkommit i intervjuerna men också med ledning av studiens teoretiska förståelse av delaktighet, agencybegreppet och de utvecklingsstödjande principerna. Intervjuerna gjordes på olika ställen t ex i socialtjänstens lokaler, i familjehem, på HVB hemmet, på kafé. Enligt de utvecklingsstödjande (och forskningsetiska principer) så var detta helt frivilligt och barnet/ungdomen fick avbryta samtalet om så önskas. Det fanns samtal som inte höll sig till DUS-mallen utan där det uppstod andra viktigare saker att samtala om eller där samtalet blev jobbigt eller inte kändes meningsfullt för barnet/ ungdomen och därför förkortades och avslutades. Men i flera fall blev det ett längre och enligt socialarbetaren mer omfattande samtal än vad som var förväntat. Några samtal gjordes istället för eller som komplement till redan inplanerade uppföljningar medan andra blev en extra möjlighet för den unge och socialarbetaren att träffas och samtala om delaktighet. Ett medvetet val gjordes genom att deltagarna skulle samtala med sina egna barn och ungdomar som de i tjänsten arbetade med. Detta gjordes med hänvisning till de utvecklingsstödjande principerna då barnets socialarbetaren i allmänhet har mer information som man under samtalet kan behöva ge till barnet. Alternativet skulle vara att någon som inte tidigare var inblandad i barnets liv skulle göra samtalet men detta valdes bort. Avsikten var ju också att finna en samtalsmodell som lättare kan implementeras i det vardagliga sociala arbetet. Åtta av nio barn/ungdomar som varit med i denna studie är tjejer. Detta har inte varit ett medvetet urval och i skrivande stund har vi i cirkeln inte reflekterat kring denna fördelning mellan könen. Rimligtvis borde det vara ungefär lika många tjejer som killar som är placerade i de valda kommunerna. Men det väcker frågor om föreställningar om att tjejer lättare kan reflektera och prata kring delaktighet. Samtalen bandades inte men resultatet skrevs ner så noggrant som möjligt under samtalet eller direkt efteråt. Detta innebär förstås en reducering av materialet och risk för att viktiga utsagor inte kom med men det ger ändå en inblick i barnets/ungdomens 12

13 upplevelse av delaktighet och vardag som kan ligga till grund för viss analys och fortsatta diskussioner. Barnen och ungdomarna har informerats om att samtalen används i en forskningscirkel eller kanske mer som Jag går en kurs/utbildning och jag/vi vill bli bättre på att förstå hur barn upplever sig delaktiga. Vill du hjälpa till?. De har under hela processen varit avidentifierade och de utsagor vi använder i denna rapport kan inte kopplas till enskilda barn eller ungdomar. Vi har ändrat på information utan att förändra innebörden i utsagorna. Arbetet i cirkeln har varit en process där information från intervjuerna diskuterats i hela gruppen och påverkat både synen på barnen, det sociala arbetet som utförs, den metod vi arbetar fram och vilka teoretiska utgångspunkter som verkar stärkas. En faktor som vi tror påverkat arbetet i cirkeln är att deltagarna skrivit ner intervjuerna/ samtalen och att vi tillsammans läst dessa. Att se ett material nedtecknat skapar möjlighet för att se mönster och nyanser på ett annat sätt än bara verbala redogörelser. Flera av samtalen växte i betydelse under analys och reflektionsarbetet i cirkeln. Både socialarbetarens arbete men också förståelsen av barnets/ungdomens position i förhållande till exempelvis delaktighet. Mer om detta under resultat. 5.1 Processen i cirkeln Deltagare i cirkeln är: Irene Karlsson, Åmål, Katrin Abrahamsson, Åmål, Anna Oltegen, Strömstad, Anette Torstensson, Bengtsfors, Dan-Inge Johansson, Bengtsfors, Sofia Kindberg, Mellerud, Cecilia Dahlman Giannias, Mellerud Cirkelledare: Anette Bolin fil dr socialt arbete och socialpedagogik Högskolan Väst, Daniel Olof Wiedel fil mag socialt arbete och socialpedagogik Högskolan Väst och Zarah-Lena Jillerö utvecklingsledare barn och unga Fyrbodals kommunalförbund. Såväl deltagare som cirkelledare har efterenhet av socialt arbete med placerade barn och ungdomar. De sju cirkeldeltagarna arbetar alla direkt med placerade barn och ungdomar i dagsläget antingen som socialsekreterare eller som barn/behandlingssekreterare. De flesta har många års erfarenhet av socialt arbete. De utbildningar som vissa av deltagarna har vad gäller barnsamtal är Norrköpingsmodellen, Tejping och barnsamtal enligt Haldor Øvreeide. Cirkeln träffades under sju heldagar, mellan oktober 2012 och april 2013 i socialtjänsten Uddevalla och Fyrbodals kommunalförbunds lokaler. Resultat redovisades vid tre konferenser under våren 2013 (en regional träff i februari 2013 för kommunerna i 13

14 Fyrbodal och två nationella, Forsa symposiet i Stockholm i mars 2013 samt Barnrättsdagarna i Örebro april 2013). För att följa processen i cirkeln kommer här en mer tidsmässig beskrivning. Förutom att diskutera förväntningar på cirkeln problematiserade vi hur vi benämner vår målgrupp: klienter, kunder, besökare, namnet, brukare? Den term som ger målgruppen mest röst/voice är kund men i detta begrepp ingår att man kan välja annat alternativ. Det är sällan barn och unga inom socialtjänsten har dessa valmöjligheter. Termen brukare ger vissa möjligheter till voice och är i detta fall en bättre beskrivning. Begreppet klient kan ge associationer till en passiv position som vi menar kan hota barnets egen kapacitet att vara aktör. Men i cirkeln pratade vi alltid om barnen eller ungdomarna. För att prata om delaktighet måste vi också diskutera tillgänglighet och att veta hur man som barn kan meddela sig om man behöver det. Detta ledde till att socialsekreterarna undersökte vilken information och vilka sätt det finns på kommunnivå för barn att komma i kontakt med en socialarbetare. Men även förutsättningar i den praktiska vardagen som socialarbetare diskuterades. När det gäller information om socialtjänsten riktad till barn och unga så arbetade den tidigare forskningscirkeln i Fyrbodal med denna fråga (läs rapporten FoU Fyrbodal 2013:1). Detta har resulterat i att kommunerna i Fyrbodal under försommaren och hösten 2013 arbetar om sina hemsidor. Deltagarna utbytte också erfarenheter av samtalsmaterial och förutsättningar som man redan använder sig av eller har stött på för att underlätta i praktiska möten med barn och ungdomar. Exempel på detta är tejpingdockor, nallekort, bilder, livsbokspärmar, möblering av rum, samtal och aktiviteter ihop. Vi tittade på lokaler inom socialtjänsten i Uddevalla som används och är utformade särskilt för samtal med barn i olika åldrar och diskuterade för- och nackdelar med dessa. Redan på andra träffen stod det klart att deltagarna ville göra intervjuer med barn/ ungdomar som var placerade i familjehem/hvb och en preliminär intervjumall sattes samman efter diskussion. Vi ansåg att det var viktigt att dessa intervjuer eller snarare samtal i sig måste vara utvecklingsstödjande för barnet. Områden i denna första intervju/ samtalsomgång handlade om: 1. Beslutsfattande. Barnets upplevelse av hur det gick till när de placerades, hur de själva var med i denna process, hur länge man ska bo där man bor, vem som bestämmer vad kring den unge och dess vardag. 14

15 2. Ett tema kring att någon annan har ansvar för en och att få bestämma själv. Tanken var att börja samtalet om detta tema kring generella frågor om vad barn/ ungdomar ska/vill/behöver bestämma själv och även kring de vuxnas ansvar över dessa områden. Sedan konkretisera detta kring den ungdomen/barnet som nu var i samtalet. 3. Det tredje området handlade om känslan av att bli lyssnad på, att få vara med och påverka och bestämma. Detta tema handlar just om känslan att bli lyssnad på och att vara konkret delaktig i små och stor beslut. I detta första skede gjordes fem intervjuer/samtal med barn och ungdomar som sedan analyserades gemensamt i cirkeln både utifrån vad barnen/ungdomarna sagt men också utifrån hur samtalsmallen fungerade till form och innehåll. När vi diskuterade intervjuerna letade vi efter utsagor som tillhör kategorierna: tillgång till information agency lärt känna barnet på nytt sätt genom intervjun utvecklingsstödjande Dessa diskussioner ledde till att samtalsmallen modifierades och fick ett preliminärt namn: DUS-samtal och en andra omgång samtal planerades av deltagarna. 5.2 Vidareutveckling av mall för DUS-samtal Vi bestämde att fortsättningsvis benämna de Delaktighets- och Utvecklingsstödjande Samtalen för DUS-samtal. Vi arbetade vidare med hur en struktur för samtalen kan se ut. Utifrån då fem hittills gjorda intervjuer/samtal hittades tre delar som ett DUS-samtal bör innehålla. Dessa är: Information Får barnet nödvändig information för att kunna vara delaktigt? Lyssnad på Hur framkommer i samtalet att barnet blivit lyssnat på? Påverkan - Kan man se att barnet har påverkat beslut? (Barns agency) I cirkeln diskuterades DUS-samtal i början, mitten och i slutet av en placering och skillnader mellan dessa samtal. Vi diskuterade om barnets/ungdomens egen socialarbetare ska göra samtalet eller någon annan. Vi kunde konstatera att andra liknande modeller använder sig av intervjuare som inte är direkt involverad i beslutsfattandet med barnet (Alexandersson/ Nyman 2012). Vi ansåg att det är viktigt att det är just den socialarbetaren som har kontakt med barnet som ska få tillgång till detta samtal, både 15

16 information i det men också den relationen som kan uppstå. Det fanns erfarenhet i cirkeln av att det är just den ansvarige socialarbetaren som barnet/den unge vill prata med. Detta med risk för att barnet inte kan vara så öppen som den vill, vilket måste kompenseras med de utvecklingsstödjande principerna. Teoretiskt närmade vi oss begrepp som delaktighet, agency, utvecklingsstödjande dialog, aktuell forskning om barn/ungdomars upplevelse av delaktighet i placeringar och i den process som leder fram till en placering. Vetenskapliga artiklar lästes. (Lundström/Sallnäs 2013, Skoog 2012) Våra första analyser av intervjuerna med barn/ungdomarna, vår samtalsmodell DUSsamtal och de preliminära tankar om hur dessa samtal skulle användas presenterades och diskuterades sedan på tre konferenser. Under tiden gjordes fler samtal till efter DUSsamtalsmodellen. Dessa analyserades tillsammans och metoden granskades kritiskt av deltagarna. 5.3 Frågeställningar inför implementerande av DUS-samtal i kommunerna Mot slutet av cirkeln väcktes frågor kring hur DUS-samtalen och den kunskap som formats ska implementeras. Vad behöver göras för att delaktighetsfrämjande samtal ska spridas och leva vidare i arbetsgrupperna? Hur får man in dessa samtal inom ramen för det ordinarie arbetet? Hur ska flera barn/ungdomar märka att kommunerna i Fyrbodal arbetet med ökad delaktighet och inflytande för socialtjänstens barn? Vilket system behöver byggas för att detta ska utvecklas och leva vidare? Hur ska DUS-samtalen utvecklas och leva vidare i arbetsgrupperna? Vad är likheter och skillnader mellan DUSsamtalen och samtal enligt BBIC:s dokument, Genomförandeplan placerade, Uppföljning pågående insats, Samtal med placerade barn i åldern 5-9 och Samrådsdokumentet? I två av kommunerna som deltog i forskningscirkeln har deltagarna fortsatt att genomföra DUS-samtal under hösten Reflektioner av deltagarna Vid den avslutande träffen i april säger alla något om hur de upplevt deltagandet i cirkeln. Följande reflektioner gjordes: Bra stämning i gruppen. Prestigelöst. Goare än handledning. 16

17 Man har känt sig delaktig. Alla har blivit hörda. Bra dialog. Känt intresse från de andra i gruppen när man berättat om sin intervju. Kändes nervöst första gången att prata i gruppen. Fortsatte inte att kännas nervöst. Har varit en go grupp. Bra att gruppen inte varit så stor. Alla har jobbat både mellan gångerna och vid cirkeltillfällena. Man har fått tid att resonera och reflektera över arbetet. Cirklarna har skapat en plattform. Sett fram emot cirkeltillfällena. Bra att ha fått teorigenomgångar. Det har varit greppbart och rimlig nivå på det som skulle läsas in. Har använt det vi läst i artiklarna om i arbetet. 17

18 6. Resultat och analys I Del 1 redovisas de resultat som framkom i cirkeln i relation till vår första frågeställning; Hur upplever barn och unga (som är placerade i familjehem eller HVB) sig delaktiga i vården/sin vardag? Dessa resultat diskuteras också i relation till aktuell forskning. Avsikten är att redovisa exempel på vad barnen/ungdomar sagt och hur vi kopplar detta till teorier om delaktighet, agency och utvecklingsstödjande samtal. I del 2 ska dessa erfarenheter som redovisas i del 1 leda fram till ett förslag på metod, DUS-samtal, för ökad delaktighet för barn och ungdomar i samhällsvård. I del 2 diskuterar vi också hur denna metod kan ses i relation till organisation och en yrkesvardag. Här bevaras våra andra två frågeställningar: Vilka arbetssätt är användbara för att förstå om barn och unga känner sig delaktiga och att dessa arbetssätt i sig ökar känslan av delaktighet? Hur kan dessa arbetssätt formaliseras och integreras i en yrkesmässig vardag och organisation där BBIC med dess olika hjälpmedel är en del av denna? 6.1 Del 1. Intervjuerna/samtalen med barn/ungdomar Totalt gjordes nio samtal med barn under tiden för cirkeln. Åtta av dessa var flickor och en pojke. En sju år, två var nio år, en 15 år, fyra 17 åringar och en 19 åring. Sex av intervjuerna gjordes i första omgången och tre av dem efter modifierad DUS samtalsmall. Samtalen har analyserats utifrån tre områden nedan Tillgång till information Känslan av att bli lyssnad på Att kunna påverka (sin situation) Men vi har också reflekterar över hur samtalet förhåller sig till De utvecklingsstödjande principerna En utökad eller annorlunda syn på barnet och dess situation. För att markera att texten nedan är hämtad direkt från samtalen med barnen har den markerats med kursiv text. Frågan som socialarbetarna ställt har markerats med fet kursiv text. Barnets/ungdomens svar har vanlig kursiv text. Eftersom inte bandinspelning gjordes av samtalen, utan samtalsledaren skrev ner under och efter samtalet vad som sagts, så är inte detta exakta citat av baren/ungdomarnas utsagor. Vi har utifrån forskningsetiska skäl valt, utifrån att det är ett begränsat antal barn (nio barn), att så långt som möjligt försöka anonymisera barnen. Särskilt viktigt har detta varit då kommuner 18

19 och namn på socialarbetarna uppges. Utsagorna har i vissa fall ändrats så att de inte ska vara möjliga att koppla till enskild person, men detta utan att innebörden i uttalandet har förändrats. Ytterligare ett sätt för att göra uttalanden anonyma är att vi konsekvent använder det könsneutrala ordet hen istället för hon eller han. Dessutom har begreppet barn konsekvent använts även om det handlar om en ungdom. Vi har också valt att inte uppge barnets ålder för att ytterligare säkerställa att enskilt barn inte ska kunna identifieras. 6.2 Tillgång till information En grundförutsättning för att barnet ska kunna vara delaktigt är att barnet får relevant information för att delta i beslut om sin situation (Socialstyrelsen 2013). Därför ställde vi i forskningscirkeln frågor som handlade om vilken information barnen och ungdomarna fått om sin placering och om möten de ska delta i. När du var på boendet visste du hur länge du skulle bor där? Nej när vi åkte diskuterade vi en till två veckor, ev en månad. Jag var ovetande men det var även socialtjänsten. Att få veta hur länge man ska bo i familjehemmet eller på HVB är självklart en fråga som finns hos barnet. Det är en svår fråga som socialtjänsten ofta inte har något svar på. Av svaret ovan förstår man att vistelsens längd har diskuterats. Vår reflektion var att just det faktum att placeringens längd diskuterades gjorde att barnet blev mer delaktigt. Genom att diskutera vistelsetiden öppnar socialarbetaren upp för möjligheten att barnets åsikter och synpunkter beaktas (Steg 3 Shier modell). När det gäller möten och vad man ska prata om. Har du fått bestämma? Jag ville inte vara med. Det fanns en familjehemskonsulent, jag visste inte om när hon kom på besök. Det gjorde mig orolig att inte veta. Jag förstod inte hennes roll. Här beskriver barnet att det inte fått information och att detta gjort hen orolig. Om man inte vet vilka som ska vara med på ett möte, vad det ska leda till eller vilken roll man får själv så kan det vara enklast och tryggast att tacka nej till deltagande. Med ett annat upplägg hade barnet kanske velat få möjlighet att framföra sin synpunkt. Här är det tydligt att barnet saknat adekvat information för att kunna vara delaktig. Hur ofta missar socialtjänsten möjligheten att få barnen delaktiga på grund av att man inte förklarat för barnet och förberett mötet tillräckligt? 19

20 Vet du hur du får tag på din socialsekreterare? Jag ringer dig? Mamma gav mig numret Har du fått information om hur länge du ska bo här Nix Vad för information har du fått? Mycket Har du fått information om när det är möte med socialtjänsten, får du vara med och bestämma vad man ska prata om och vem som ska vara med? Inte så mycket Här är det ett av de yngre barnen som svarat. Svaren blir ganska kortfattade. För mer utförliga svar hade socialarbetaren behövt använda olika samtalsverktyg t.ex. bilder, dockor m.m. Socialarbetaren beskrev att en Ipad med olika bilder på aktiviteter hade använts i slutet av samtalet. Efteråt reflekterade hen att det hade varit bra att använda den från början eftersom barnet då blev tydligt mer aktivt och det blev lättare att få en dialog. En reflektion vi gör är att det kan vara svårt att tolka barnets svar. Vi funderade på om barnet fått information om hur länge det ska bo där eller inte? Däremot verkar det inte råda något tvivel om att barnet vet vem som är dess socialsekreterare. Har någon berättat för dig vad du får vara med och bestämma om? Ingen har berättat för mig vad jag får vara med och bestämma Detta barn beskriver att hen inte har fått information. Det kanske inte alltid är så, men upplevelsen nu i denna situation visar tydligt på brister i förutsättningar att vara delaktig. För att få barnet delaktigt är det viktigt med följdfrågor: Hur skulle du vilja att det var? Vem tycker du ska berätta för dig? Ett DUS-samtal kan göra att socialarbetare blir medveten om att barnet inte känner sig delaktigt och det är en förutsättning för att ändra på det förhållandet. Ett drygt halvår efter intervjun reflekterar socialarbetaren över hur dialogen med barnet utvecklats och hur barnets självständighet och förhållande till socialtjänsten förändrats. Socialarbetarens upplevelse är att man verkligen månat om att lyssna och ställa frågor till hen om behov av kontakt med socialtjänsten. Efter detta har kontakten kunnat glesas ut. Socialarbetarens upplevelse är att barnet blivit mer självständigt och hen snart kan vara utan socialtjänstens stöd. 20

21 6.3 Känslan av att bli lyssnad på För att barnet verkligen ska kunna påverka är det viktigt att socialarbetaren tar det barnet säger på allvar (Socialstyrelsen 2013). Deltagarna i cirkeln ville veta om barnen kände sig lyssnade på att deras synpunkter beaktades. Frågorna här nedan ställdes för att få grepp om detta. Hur märker du att socialtjänsten har lyssnat på dig? Märker det genom att tänka tillbaka. Om jag inte trivdes på ett ställe jobbades det på en flytt. Det kunde ta ett tag beroende på letandet samt att jag hade möjlighet att skjuta upp det en annan sak är att det inte tar en evighet innan det blir av. När man blir lyssnad på finns möjligheten att påverka efter sin egen önskan. Detta barn uttrycker att hen kunde skjuta upp en placering om den inte kändes bra. På så sätt kan man säga att hen har hög tilltro till sin förmåga att påverka socialarbetarens agerande. Här uttrycker barnet att man märker att man blir lyssnad på när det händer något efter att man bestämt saker. Vår reflektion är att det är sannolikt mycket viktigt för barn som får samhällsvård att tro på att det har betydelse vad de tycker och säger. Om inget händer, efter beslut på ett möte, är det säkert så att många barn förlorar tron på socialtjänstens möjlighet att stödja till en förändring. Då kanske barnet inte blir intresserad av att fortsätta vara delaktig och säga vad det tycker i olika sammanhang. Har någon berättat för dig vad du får vara med och bestämma om? Minns direkt att du kom med papper. Det fanns vissa saker som måste göras, men jag fick tycka till om allt. Vi gjorde vårdplanen ihop. Utifrån den gjorde jag GP (genomförandeplan) med personal på behandlingshemmet. I början var det mycket kontroll som släpptes efterhand. Jag fick vara med och utforma t ex själv hur vi skulle göra med ekonomin. Det är ingen tvekan om att detta barn känner sig lyssnad på och därmed delaktig: Jag fick tycka till om allt. Detta barn uttrycker agency genom aktivt agerande och hög tilltro till sin egen förmåga att påverka. Genom att barnet har upplevt att socialarbetaren har lyssnat har hen kännt en hög grad av delaktighet. Tydligt är att socialarbetaren efterhand kunnat släppa mer och mer på kontrollen vilket resulterat i att hen på ett självständigt sätt kan ta ansvar för viktiga saker i sitt liv. 21

22 När det gäller val av familjehem, har du varit delaktig? När jag bodde i familjehem i Xstad gick jag ju till soc där och bad att få bo hos X, en lärare på skolan. Det fick jag inte. När jag skulle till mitt nuvarande familjehem så frågade soc om jag ville bo där och henne kände jag så jag sa ja direkt. Det känns bättre när jag fått säga ja. Här har barnet varit delaktigt i processen för att hitta ett lämpligt familjehem. Att vara delaktigt är inte detsamma som att det alltid blir som barnet vill, men det viktiga är många gånger att de vuxna lyssnar på vad barnet vill och kan förklara på adekvat sätt när barnets önskan inte är möjlig att uppfylla. Så småningom hittades en lämplig familj och då fick barnet säga sin mening, vilket socialtjänsten lyssnade på. Detta barn har blivit lyssnad på, sannolikt fått hjälp att uttrycka sin åsikt och denna åsikt har beaktats. De tre första stegen på Shiers delaktighetsstege har beaktats. Hur tror du att barn och ungdomar känner att de tas på allvar när det gäller att bli lyssnad på? När jag blir arg blir jag lyssnad på. När jag är lugn känner jag mig inte lyssnad på. Detta är ett tydligt exempel på barns agency. Barnet agerar och utvecklar en strategi för att bli lyssnad på. Det är säkert så att den vuxne många gånger inte är medveten om de strategier som barn utvecklar för att bli lyssnad på. Vår reflektion är att socialsekreteraren i detta fall får information om att barnets strategi för att bli lyssnad på är att vara arg. Den informationen kan sedan använda för att bjuda in till samtal om hur socialsekreteraren ska göra för att barnet ska känna att hen lyssnar utan att behöva bli arg. 6.4 Att kunna påverka Verklig delaktighet blir det först när barnets åsikter och synpunkter beaktas och att barnet involveras i de beslutsfattande processerna. Det är denna delaktighetsnivå 4 enligt Shiers stege, som socialtjänsten måste nå upp till för att efterleva FN:s barnkonvention artikel 12 (Shier 2001). För att få kunskap om barnen upplever att de är med och påverkar de beslut som fattas om dem ställdes frågor om att vara med och bestämma och påverka. Vem har bestämt att du ska bo kvar? Jag själv, som har förlängt mitt LVU, jag har bett om det. Det känns bra. Jag har själv valt att ha täta möten med soc, vilket känns bra. Jag tänker innan på vad som ska tas upp och känner att jag kan ta upp det. Om jag vill ha med någon speciell säger jag till i familjehemmet. 22

23 Här är det åter ett barn som uttrycker agency genom aktivt agerande och hög tilltro till sin förmåga att påverka. Barnet beskriver att hen är tydligt delaktig i det som planeras och beslutas. På det sätt som barnet uttrycker sig här blir upplevelsens att hen till och med är involverad när beslut ska fattas: Jag som har förlängt mitt LVU. Detta barn är på steg 4 i Shiers delaktighetsstege. Hur märker du att socialtjänsten har lyssnat på dig (tagit dig på allvar)? Varje gång jag frågat om nåt så händer inget. Jag ville att de skulle fråga min mamma om hon kunde höra av sig till mig och prata med mamma och fråga henne. Jag vill träffa mamma lite oftare. Jag bara ringer henne om jag ska till Göteborg och då frågar jag om jag kan sova hos henne. I detta citat beskriver barnet en förändring, hur hen inte blev lyssnad på förut när hen ville ha kontakt med mamma, medan hen nu bara kan ringa till mamma och fråga om hen kan sova där. Socialarbetaren har inte enbart lyssnat på barnet utan även låtit barnets synpunkter påverkat beslut om hur hen lättare kan träffa mamma. Fick du vara med och påverka hur du ville ha det? Ja hela tiden. Om det inte fungerade på behandlingshemmet gjorde jag som jag ville. Sedan gjorde jag på andra sätt för att få igenom det. Jag känner att jag haft det bra och fått bestämma. T ex egen ketchupflaska. Detta barn ger uttryck för agency genom att aktivt agera och ha hög tilltro till sin förmåga att påverka. Vår reflektion är att hen är ett tydligt subjekt och gör egna tolkningar utifrån sin situation för att kunna påverka på ett sätt som blir bra för hen. Det är inte sällan som de mer vardagsnära besluten är viktiga för barnet. Här var det ett barn som såg till att skaffa en egen ketchupflaska när inte behandlingshemmet tyckte att det skulle förekomma så ofta. 6.5 Utvecklingsstödjande aspekter på DUS-samtal och en förnyad syn på barnets situation För oss i forskningscirkeln har det varit viktigt att de samtal/intervjuer som vi genomfört med barnen har haft ett värde för dem. Därför har vi vid analysen haft fokus på Øverreides principer för utvecklingsstödjande dialog (Øverreide 2010). När vi analyserat har socialarbetarna som samtalat flera gånger fått en ny bild av barnet, vilket påverkat förhållningssätt eller beslut om insats. 23

24 Tycker du att det är svåra frågor jag ställer? Ja. Vi avslutar intervjun och jag tackar barnet för att jag fick tala med hen. Detta barn uttrycker agency genom att aktivt agera och säga att det är för svåra frågor. Det blir även tydligt att socialarbetaren använder Øvreeides principer för ett utvecklingsstödjande samtal när hen ger utrymme för barnet att agera som subjekt. Hen läser av att barnet tycker det är svårt och avslutar samtalet med att tacka. Till situationen hör att barnet satt i sitt rum med vänd rygg till och socialarbetaren tolkade kroppsspråket som att hen fick ta det varligt och eventuellt återkomma för att genomföra ett DUSsamtal. Hur tänker du om hur länge du ska bo i familjehemmet? Jag tycker om den familjen. Den är som en riktig familj och det är inte alla som har sån tur som jag hade. Jag kommer att bo där tills jag flyttar hemifrån. Här är ett tydligt exempel där socialarbetaren får en förändrad syn på barnets situation. Vår reflektion är att DUS-samtalets tydliga fokus på att fånga upp barnets åsikter innebär att socialarbetaren samtal är utvecklingsstödjande. Barnet får en möjlighet att uttrycka åsikt. En åsikt som socialarbetaren agerade på. På så sätt blir samtalet också delaktighetsfrämjande. Innan samtalet var uppfattningen hos såväl socialtjänsten som hos familjehemmet att barnet inte alls trivdes i sitt familjehem. Barnets utåtagerande sätt tolkades som att hen varken var tillfreds i kontakten med familjehemmet eller handläggare. En omplacering till HVB hade börjat diskuteras med familjehemmet. När DUS-samtalet genomfördes och barnet fick frågor om sin tankar om placering framkom en helt ny bild av barnets relation med familjen. Det blev ett helt annat utgångsläge i det fortsatta arbetet med barnet såväl för familjehemmet som för handläggaren. Även om konfrontationer mellan barnet och familjehemmet fortfarande förekommer så är situationen annorlunda. Det är lättare för familjehemmet att orka med de svåra konflikterna när man i grunden vet att barnet trivs. För barnet kan det säkert kännas skönt att veta att familjehemmet vet att hen gillar dem även när det blir stridigheter. Någon omplacering har inte blivit aktuell. Genom DUS-samtalet fick barnet möjlighet att själv beskriva hur hen upplevde placeringen, något som inte tidigare kommit fram eftersom såväl familjehem som socialtjänst hade en annan uppfattning. När vi är beredda att tillvarata barnets agency och tänker att det är aktivt och gör tolkningar utifrån sin situation så kan vi få nya, förändrade bilder av barnets situation. Socialarbetaren i detta fall agerade utvecklingsstödjande utifrån den information hon fick genom DUS-samtalet. 24

25 Blir du lyssnad på? Inte alltid, för mig tar det lång tid att bestämma saker och folk vill ha svar med en gång. Då hinner jag inte med, jag vill ha betänketid Socialarbetaren som gjorde DUS-samtal med detta barn fick en ny bild av hen. Tidigare hade socialarbetaren upplevt att hen behövde hjälpa barnet och komma med olika förslag när något skulle bestämmas. Vid DUS-samtalet blev det tydligt att barnet kunde komma med egna förslag bara hen fick betänketid. Efter DUS-samtalet har barnet blivit bättre på att säga ifrån om behovet av betänketid även vid möten med skolan. 6.6 Sammanfattning Sammanfattningsvis kan man säga att socialarbetarna genom att använda DUS-samtal har lyckats få reda på hur barn och unga som är placerade i familjehem upplever sin delaktighet både utifrån var de bor och i vardagen. De ämnen som barnen och ungdomarna lyft fram handlar om viktiga saker i livet. Svaren på frågorna i DUSsamtalen vittnar bland annat om tillfredställelse med att bo i just sitt familjehem, att de själva aktivt kan och får bestämma i vilket familjehem eller HVB-hem de ska bo. Svaren handlar också om exempel på bristande delaktighet bland annat om att inte få någon information, att inte få bestämma och att önska att få träffa sin biologiska mamma oftare. Ser man till hur agency uttrycks blir det uppenbart att flera av framförallt ungdomarna agerar aktivt och har hög tilltro till att kunna påverka sin situation. I dessa fall om vi använder Shierers trappa kan man säga att de är delaktiga på nivå fyra (barn involveras i beslutsfattande processer). Genom att barnen deltagit i DUS-samtal har de fått stöd och hjälp att uttrycka sin åsikt vilket är nivå två på Shiers trappa. I fallet då barnet upplevt att de inte fått någon information eller fått bestämma är det svårt att se att barnet upplevt delaktighet. Kanske man eventuellt kan tänka att delaktigt på nivå ett (att bli lyssnad på). Den tolkningen sker i ljuset av att vi tror att de flesta socialarbetare har en ambition att lyssna på barnet. Våra resultat, att både uppleva delaktighet och inte, stämmer väl överens med annan forskning som fokuserat barns och ungdomars upplevelse av delaktighet inom familjehems- och HVB vård (se Leeson, 2007). Munro (2001) som intervjuat 15 barn mellan år menar att det är enklare sagt än gjort att skapa möjlighet för delaktighet för barn inom familjehemsvården. Ett av resultaten i hennes studie visar att flera av barnen ofta var villiga och realistiska med vad de ville vara med och bestämma och ta ansvar för. Men det fanns även de som uttryckte att de inte blivit lyssnade till 25