Kurt Johannesson: Svensk retorik. Från medeltiden till våra dagar. 345 sidor. Norstedts 2005.

Transkript

1 Anmeldelse Kurt Johannesson: Svensk retorik. Från medeltiden till våra dagar. 345 sidor. Norstedts Bibliografisk Forfatter: Orla Vigsø Rhetorica Scandinavica 38 (2006), side Anmeldelsen Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll din i Scandinavium, Göteborg 1976, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut. Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En 1 / 5

2 utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta. En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa. Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som strukturbrott, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten. Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i. Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. 2 / 5

3 Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden. I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys. Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana lys arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan. När retoriken återinfördes vid de skandinaviska universiteten, fick varje land sin portalfigur: i Danmark Jørgen Fafner, i Norge Georg Johannesen och i Sverige Kurt Johannesson. Förra året gick såväl Fafner som Johannesen bort, medan Johannesson sedan 2000 professor emeritus i Uppsala publicerade en ny bok, Svensk retorik, med underrubriken: Från medeltiden till våra dagar. Och låt det genast vara sagt: Detta är en bok som visar på en ovanligt djup kunskap om den svenska historian generellt, om den svenska vitterhetshistorian och om retorikens historia. Men det kommer knappast som någon överraskning för Rhetorica Scandinavicas läsare; den breda och detaljrika beskrivningen är just vad man som läsare vant sig vid från Johannessons hand, bl.a. i den mycket informativa och ändå lättlästa Retorik eller konsten att övertyga från Detta är inte en införing i retoriken i stort, som Retorik eller konsten att övertyga var det. I stället är detta en ganska strikt kronologisk genomgång av svensk retorik ett begrepp som är lite problematiskt i sig och som inte definieras närmare i boken. Men jag skall återvända till denna diskussion senare. Boken börjar med en genomgång av Arvet från antiken, och går sedan vidare genom medeltiden, renässansen, stormaktstiden, frihetstiden och guldåldern för att sluta i Vår egen tid. En helt klassisk, kronologisk uppbyggnad, där den klassiska retoriken och utvecklingen i andra europeiska kulturer hela tiden hålls fram som förebild och inspirationskälla för de avhandlade 3 / 5

4 retorikerna. Boken blir på så sätt i hög grad en kulturhistoria, som visar på samspelet mellan Sverige och resten av Europa. Fundamentet, det som är arvet, beskrivs på de första drygt 40 sidor: Platon, Aristoteles och den övriga kanon. För det är vad det är; det handlar inte bara om ett arv, men om själva det som hos Johannesson definierar vad som är retorik. Retoriken bestäms genom antikens skrifter, och resten av boken handlar i stort sett om hur personer upp genom historian har förvaltat och förvandlat de klassiska formerna. Ändringar i samhällsformerna, politiska förändringar, filosofiska modeströmningar, har påverkat vad man har fokuserat i den klassiska retoriken och hur man har tolkat de olika elementa, men fram till 1800-talets demokratiserande rörelser förblir stommen den samma. Att så är fallet hänger ihop med vem det är som förvaltar arvet. Det handlar nämligen utan undantag om de översta skikten i samhället, adel, kungligheter och kyrkliga, och även om vissa representanter för sistnämnda kategori ursprungligen kom från fattiga(re) kår, så blev de i takt med deras tillägnelse av den retoriska traditionen mer och mer integrerade i maktens sfär. Kanske är detta en del av förklaringen på bokens något speciella tolkning av vad våra dagar innebär: sista kapitlet, Vår tid, börjar med 1800-talet, vilket kanske kan accepteras om perspektivet är från 400-talet före Kristus, men uppenbarligen slutade vår tid med Palmes död Åtminstone är han den sista som behandlas, och det i en bok som kom ut 2005 och påstås handla om retorik till våra dagar. Det kan handla om en redaktör som inte i tillräcklig grad har pressat författaren att behandla nyare svenskor och svenskar (eller ett lite för smart sätt att försöka hävda bokens aktualitet från förlaget sida?), men det är också symptomatisk för Johannessons syn på retorikens utveckling egentligen kunde hans bok slutat med Selma Lagerlöfs tal Lagerlöf berömmas för sina retoriska kunskaper, såväl vad gäller konstruktion som framförande, och kapitlet slutar så här: Det var sista gången man hörde hennes rikt modulerade stämma och skönt skulpterade perioder. Så skulle ingen tala mer i Sverige. Sedan dess har ingen uppenbarligen kunnat leva upp till den klassiska retorikens normer, och kommentaren avslöjar vad Johannesson redan tidigare har låtit skina igenom, nämligen att hans eget hjärta ligger hos antikens retoriker och hos den äldre svenska retoriken. Han har själv i en snart 10 år gammal artikel i Rhetorica Scandinavica (Johannesson 1997) beskrivet hur Saxo, det äldre Vasahovet, Johannes & Olaus Magnus och barocken har varit centrala i hans retorikstudier, och han framhäver här också retorikens betydelse för studiet av 1500-, 1600-, och 1700-talslitteraturen. Ingen kan ta ifrån Johannesson den centrala betydelse hans studier har haft för just litteraturstudierna av dessa perioder, men det ger en slagsida när denna bok påstår sig handla om svensk retorik till våra dagar. Och sen är det frågan om vad svensk retorik betyder. Vad retorik betyder, bliver klart genom boken inledande kapitel: retorik är frågan om hur man förvaltar arvet från de klassiska retorikerna. Vad är då svensk? Jag ställde mig själv frågan när jag började läsa boken, och under läsningen fick jag kämpa ganska mycket med att få fram, vilket svar boken gav. Först kan man tro att svensk betyder på svenska, men det stämmer inte: En mycket stor del av det som framhålls som svensk retorik är författad på andra språk tyska, franska och inte minst latin (och i ett fall även norska). Sen kunde man tro att svensk var en fråga om nationalitet, men eftersom nationalstaten är en i sammanhanget ny uppfinnelse, och gränserna för vad som varit svensk har varierat kraftigt under århundraden, faller också det till jorden. Också definitionen av svensk retorik som retorik i Sverige verkar inte stämma, för författaren tar inte upp de olika andra språk som har talats i Sverige. Kvar blir definitionen av svensk retorik som de svenskas retorik, eller mer precist för att återknytta till tidigare: den svenska elitens 4 / 5

5 retorik. Statens, kyrkans och akademins sätt att förvalta arvet från antiken det är vad Johannessons bok beskriver, och det gör det som sagt utomordentligt väl. Men eftersom retoriken definieras som förvaltandet av traditionen, och fokus är på makteliten (åtminstone fram till väckelsepredikanterna och arbetarrörelsen i slutet på 1800-talet), bliver det en mycket homogen historieskrivning. Det finns uppenbarligen ingen mottendens, ingen annan retorik. Perspektivet är helt enkelt maktens, vilket också kan leda till att Johannesson helt oreflekterad skriver om Gustaf III att han har lättast att finna klarheten i det franska språket som han sedan sökte överföra till den mer stela och konstlösa svenskan (s. 197). Här och på flera andra ställen borde det finnas citationstecken runt beskrivningen av det svenska språket, för argumentet är helt och hållet överklassens; jag tror inte att svensken uppfattade sitt språk som stelt eller konstlöst... Problemet är här att retoriken ses ur en litteraturhistorisk synpunkt, som frågan om skönt skulpterade perioder och konstfärdiga utsmyckningar. Perspektivet, som Johannesson så förtjänstfullt lyfte fram i titeln på sin storsäljare från 1990, Retorik eller konsten att övertyga, verkar till stor del ha glömts bort. Svensk retorik handlar inte om hur svenskar använder svenska språket för att påverka, den handlar om hur bra eliten är på att förvalta arvet från antiken för nu att ställa saken på sin spets. Detta är, eller kan bli, ett problem för retoriken, vilket Högskoleverkets utredning om litteraturvetenskap och retorik (HSV 2006) tar upp. Utredningen ger också en intressant rekommendation, apropå diskussionen ovan av svensk retorik : HSV menar att retorikundervisningen bör tillvarata svensk retorik, dvs. retorik av särskild relevans för svenska förhållanden (s. 149). För mig innebär det annat och mer än att diskutera elitens förvaltande av ett klassisk retoriskt ideal, det handlar snarare om hur retoriken har använts för att påverka och styra folket, bl.a. genom att beskriva situationen i Sverige på ett bestämt sätt. Kännetecknande för en bra bok är att den väcker intressanta frågor, samtidigt med att man lär sig något nytt. På båda punkterna får Johannessons bok högt betyg, men det är inte boken om svensk retorik, därtill är perspektivet för snävt. Vad gäller språket och stilen är boken som sagt generellt välskriven och lättläst, men det finns en ålderdomlig grundton som på vissa ställen dyker fram och får en att fundera över målgruppen. Formuleringar som det påviska oket (s. 140), en urtima riksdag (s. 256) och ett ryktbart plakat (s. 282) ger framställningen en aura av forna tider, men pekar också på en målgrupp som är mer intresserat av retorik som stil än av retorik som påverkan. På så sätt hänger allt prydligt ihop. Litteratur HSV (Högskoleverket) (2006): Utvärdering av ämnena litteraturvetenskap och retorik vid svenska universitet och högskolor. Rapport 2006:13 R. Stockholm. Johannesson, Kurt (1997): Trettio år av retorik i Sverige, i: Rhetorica Scandinavica, nr 1/1997, s / 5