Recension: Aristoteles: Retoriken. Översatt och med inledning av Johanna Akujärvi, introduktion av Janne Lindqvist Grinde. Retorikförlaget, 2012.

Transkript

1 Anmeldelse Recension: Aristoteles: Retoriken. Översatt och med inledning av Johanna Akujärvi, introduktion av Janne Lindqvist Grinde. Retorikförlaget, Bibliografisk Anmelder: David Westberg är universitetslektor i grekiska vid Institutionen för lingvistik och filologi, Uppsala universitet. Rhetorica Scandinavica 68 (2014), side Anmeldelsen Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll din i Scandinavium, Göteborg 1976, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut. Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter 1 / 8

2 mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta. En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa. Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som strukturbrott, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten. Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i. Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så 2 / 8

3 blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden. I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys. Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana lys arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan. I sin filosofiskt präglade genomlysning av det mänskliga vetandet gav Aristoteles såväl poesin som retoriken en plats. Utan tvivel var detta en reaktion mot reduktionismen i Platons syn på dem, och ett övergripande syfte med Aristoteles Retoriken var att visa att retoriken var en fullvärdig motsvarighet till den dialektik som Platon framhävt som den enda vägen till sann kunskap. Detta specifika syfte gör dock Retoriken till en avvikelse inom retorikhistorien. Verket är inte, eller åtminstone inte bara, att betrakta som en retorisk handbok, utan snarare som ett försök att definiera retoriken inom ett allomfattande system för mänskligt vetande och handling. Paradoxalt nog leder detta förhållande till att Retoriken ur retorikerns perspektiv på en och samma gång blir grundläggande och ointressant. Den är å ena sidan det teoretiska fundament på vilket all senare västerländsk retorik vilar och som den måste förhålla sig till; å andra sidan är Retoriken inte särskilt användbar eller utvecklad som praktisk hjälpreda vid utformningen av ett eget framförande om man jämför den med en handbok som Ad Herennium. Detta är sannolikt en or sak till att Retoriken åtminstone historiskt sett haft en tämligen begränsad spridning, en annan är den besvärliga texthistorien, som Akujärvi detaljerat beskriver i sin inledning till den nya svenska översättningen av verket.1 3 / 8

4 I och med Akujärvis förtjänstfulla översättning finns nu moderna översättningar av Retoriken till alla de tre nordiska språken. Thure Hastrups danska översättning kom 1983 och Thormod Eides norska Det är intressant att jämföra de tre översättningarna, eftersom de nalkas texten från skilda synvinklar, gör olika översättningsmetodologiska och stilistiska ställningstaganden och generellt uppvisar skilda temperament i sin presentation av verket. Bland utomnordiska översättningar torde Kennedys (från 1991 men nu i sin andra reviderade utgåva från 2007) vara den viktigaste, åtminstone för retoriker av facket. Den svenska utgåvan av Retoriken består av en Inledning av översättaren (s. 7 29), en Introduktion av Janne Lindqvist Grinde (s ), själva översättningen av Retoriken I III (s ) samt indices över grekiska termer med svenska översättningar samt personer (s ). Akujärvis Inledning är delad i två delar. I den första presenteras Aristoteles biografi, en kort översikt över hans skrifter, Retorikens plats bland dessa samt textens tradering. Del två introducerar själva översättningen som sådan och inleds med en anmärkning om Aristoteles stil, vad fotnoterna tar upp, vilka kommentarer som konsulterats och vilken textutgåva som använts. Härpå följer en mer principiellt inriktad diskussion kring frågor som ansätter översättaren av en antik text av teknisk karaktär. Polysemiproblemet, det faktum att orden i ett språk inte har perfekta motsvarigheter i ett annat språk, lyfts fram och de särskilt besvärliga och viktiga termerna peitho och pithanos samt pistis granskas mer ingående. I Lindqvist Grindes Introduktion konstateras inledningsvis det paradoxala i att Retoriken samtidigt som den är grundläggande för retoriken som disciplin ofta erbjuder överraskningar och definitioner som inte ligger i linje med hur de normalt presenteras, eller, annorlunda formulerat, att Aristoteles Retoriken ofta är såväl mer komplicerad som mer inkonsistent än vad senare tolkningar gett vid handen. Detta förhållande illustrerar Lindqvist Grinde med ett antal exempel i form av begrepp och distinktioner ur Retoriken. Uppdelningen mellan inledningen och introduktionen tycks vara att Akujärvi står dels för grundläggande bakgrundsinformation i form av en liv och verk -orientering, dels för en filologisk beskrivning av texthistoria och översättningsproblematik medan Lindqvist Grindes uppgift varit att, som retoriker, ge perspektiv på Aristoteles Retoriken i retorikämnet sådant det uppfattas och lärs ut idag. Genomgående i Lindqvist Grindes introduktion ges referenser till relevant sekundärlitteratur och den vetenskapliga förankringen är solid. Den anglosaxiska dominansen är dock påtaglig (med 4 / 8

5 enstaka undantag). Ett exempel är not 33 som hänvisar oss till tre [b]ra uppslagsverk för retoriska begrepp och termer på engelska medan t.ex. Historisches Wörterbuch der Rhetorik inte finns med (hänvisningar till artiklar i verket kommer dock längre fram i introduktionen).3 Man kanske kan anta att det finns en urvalsprincip här, som har att göra med att introduktionen är skriven för en vidare publik och att Lindqvist Grinde därför väljer att inte lyfta fram ett omfattande och ganska svårtillgängligt verk på tyska. En sådan inriktning vore begriplig men den görs aldrig explicit och i någon mån lämnas läsaren okunnig om vilken genre introduktionen tillhör. Lindqvist Grindes redogörelse för Aristoteles syn på förhållandet mellan retorik och dialektik förtjänar en kommentar. Eftersom dialektiken redan från första meningen i Retoriken är en så central utgångspunkt för retorikens definition och metodologi (inte minst i diskussioner om enthymemets karaktär), kan det vara befogat att kort dröja vid detta. Lindqvist Grinde räknar (s. 40f.) upp tre metodologiska likheter mellan retoriken och dialektiken: (i) Retoriken och dialektiken saknar ett särskilt ämne, men använder sig av ord (resonemang); (ii) Retoriken och dialektiken utgår båda från det sannolika eller från det som uppfattas som sant; (iii) Retoriken och dialektiken kan inte nå fram till absolut säkra eller sanna slutsatser. Nummer två och tre kan nog betraktas som en och samma (och det är också samma passus i Retoriken (1356b 1357a) som får tjäna som belägg). Påståendena att både retoriken och dialektiken utgår från sannolikheter och försanthållanden (endoxa) liksom att varken retoriken eller dialektiken kan uppnå sådana slutsatser eller leda till sådana beslut som är absolut säkra eller sanna tycks mig i alltför hög grad släta ut skillnaden mellan retorik och dialektik. Här måste man peka på Aristoteles postulerade definition av retoriken som en förmåga att i varje enskilt fall uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande (Rh b, min kurs.). Lindqvist Grinde konstaterar att dialektiken och retoriken [kan] eftersträva ett beslut i frågor om huruvida skatten bör höjas eller inte eller om Aten bör föra krig mot Sparta. Detta, skulle jag hävda, är frågor som genom sin specificitet och sin praktisk-politiska karaktär tillhör retorikens domän, inte dialektikens. Dialektiken rör sig på ett mer generellt plan samtidigt som dess resultat måste uppfattas som mer tvingande än retorikens. Däremot behöver den inte, i synnerhet inte i just de enskilda fallen, vara mer övertygande. Dialektikens tillkortakommande beror dock inte på ett problem i den logiska formen (som, korrekt genomförd, leder till en tvingande slutsats), utan på psykologiska faktorer: åhörarna orkar inte följa med i den syllogistiska deduktionen och är därför inte mottagliga för den strikt logiska argumentationen (1.2.13). Dialektiken är genom sin formalism och striktare metodologi den säkrare vägen till kunskap; samtidigt är den också mer begränsad, ett slags argumentation i laboratoriemiljö som sällan är möjlig att tillämpa på det verkliga livets konkreta och ofta mer komplexa situationer. Där träder i stället retoriken in. Förhållandet mellan dialektiken och retoriken får återverkningar på synen på 5 / 8

6 enthymemet som ofullständig syllogism: i enthymemets form kan man visserligen argumentera syllogistiskt, men på ett mer slagkraftigt sätt, som tar hänsyn till åhörarnas behov. Enthymemet presenterar inte syllogismen i dess fulla (och uttråkande) detaljrikedom, utan i urval och på ett sätt som engagerar åhörarna och smickrar deras intelligens (t.ex. genom att lämna en uppenbar slutsats outsagd för åhöraren att själv fylla i; Lind qvist Grinde skriver om detta på s. 44). Här kan man också notera Aristoteles kommentar i II, 22, 3 (i diskussionen om enthymen), där han påpekar att obildade är mer trovärdiga än bildade i folksamlingar. De bildade söker på dialektisk väg att dra slutsatser ur långa resonemang eller försöka bestämma allt i dem medan de obildade genom att uttrycka sig konkret om det näraliggande (det enskilda fallet) vinner i retorisk effektivitet. Denna distinktion mellan dialektiken som den mer generella och retoriken som den mer partikulära kunskapsformen med delvis olika tillämpningsområden har en tendens att försvinna i Lindqvist Grindes annars både uppslagsrika och initierade översikt (se dock s. 48f. för en högre grad av nyansering). En diskussion om Retoriken i dess helhet kan knappast undgå att beröra frågan om verkets stil och komposition. Den vanligaste uppfattningen (även om undantag finns)4 är att Retoriken i det skick vi har den består av föreläsningsanteckningar, vilket fått tjäna som huvudförklaring till dess stilistiska tillkortakommanden. Det svårgenomträngliga, ibland elliptiska och täta uttryckssättet påpekas ofta. Lindqvist Grinde skriver i sin introduktion om Aristoteles erkänt tråkiga stil i allmänhet (s. 33) och Akujärvi berör frågan med ett belysande citat från 1800-talsfilologen E. M. Cope (s. 16), som bland annat karakteriserar stilen i Retoriken som loose and careless to a fault, both in construction and expression. Översättningen avser inte att snygga till texten vare sig stilistiskt eller innehållsligt konstaterar Akujärvi. Här har hon valt att gå en annan väg än Tormod Eide som i inledningen till sin översättning från 2006 också konstaterar att stilen är svært elliptisk och kan være rent uleselig, men att hans översättning forutsetter at leseren er mer opptatt av Aristoteles tankar enn av hans stil, og har som mål å gjøre Aristoteles tilgjengelig på forståelig norsk.5 Till skillnad från t.ex. Kennedy är Akujärvi också sparsam med att supplera texten med fraser som måste underförstås ur det grekiska sammanhanget. För den grekiskkunniga (eller för den som helt enkelt räknar antalet rader) illustrerar följande citat från bok I, 15, a (om eder i domstolen) att Akujärvis översättning visserligen innehåller en del utfyllnader och preciseringar av Aristoteles underförstådda resonemang och bruk av pronomina, men också hennes restriktivitet i jämförelse med Kennedy: οὐ δίδωσι μὲν οὖν, ὅτι ῥᾳδίως ἐπιορκοῦσι, καὶ διότι ὁ μὲν ὀμόσας οὐκ ἀποδίδωσι, τοὺς δὲ μὴ ὀμόσαντος οἴεται καταδικάσειν, καὶ ὡς οὗτος ὁ κίνδυνος κρείττων ὁ ἐν τοῖς δικασταῖς τοῖς μὲν γὰρ πιστεύειν τῷ δ οὔ.6 6 / 8

7 Om man inte förestavar någon ed, kan man argumentera att eden kan brytas lätt; att den som fått svära inte brukar låta den andre göra det, eftersom han tror domen kommer att fälla den som inte svurit; och att man har en bättre chans inför domarna. Domarna litar man på, inte på motparten. Hos Kennedy överätts samma passus på följande sätt: If a person does not give [his opponent an opportunity to swear], he can say [at the trial] that people swear false oaths easily, and that one who has sworn does not [necessarily] allow his opponent to swear in return but thinks [a jury] will condemn one who has not sworn, and that one who has sworn does not [necessarily] allow his opponent to swear, and that the risk [of giving his opponent an oath] is greater before a jury; for [he can say] he trusts jurors but not his opponent. Akujärvi har också behållit Aristoteles litet staccatoartade sätt att rada satserna på varandra (markerade med semikolon). Här kan man jämföra med Eides mer periodiska och lättflytande återgivning: Når man icke tilbyr ed, er det fordi folk har lett for å sverge falsk, og fordi den som har avlagt en ed ikke får gjenytelse av motparten. Han tror att retten vil dømme de som icke har avlagt ed. Dessuten kan det være tryggere å sette sin lit till dommerne, fordi han stoler på dem, icke på motparten. I samma puristiska anda (och till skillnad från Kennedy och Eide) har Akujärvi valt att inte förse de olika kapitlen med rubriker och underrubriker, vilket jag anser är beklagligt. Rubriker är visserligen inte en del av den ursprungliga texten, men det är å andra sidan inte kapitelindelningen heller. En kapitelrubrik ger läsaren en god hjälp att få en aning om innehållet i det stycke som följer, inte minst i en bok som Retoriken, där strukturen är långt ifrån uppenbar. Det är också betydligt lättare att hitta ett visst ställe i texten när man bläddrar i boken och ser rubrikerna. Överlag presenterar Akujärvi alltså en ganska rå och inte alltid helt läsarvänlig text, som å andra sidan har fördelen att ligga det grekiska originalet nära. Med en text som Aristoteles Retoriken gör man alltid klokt i att konsultera några olika översättningar inte minst brukar det ge en god känsla för vilka textställen som är 7 / 8

8 problematiska eller omdiskuterade. Sammanfattningsvis kan sägas att Aku järvi gett oss en genomarbetad och pålitlig svensk version av Retoriken och att de fylliga inledningarna är en god hjälp in i texten. Till intrycket hör också att boken är väl producerad: formgivningen är behaglig och det finns, såvitt jag kunnat se, ytterst få tryckfel. Denna nya översättning av Retoriken är givetvis ett obligatorium för varje svensk retoriker. Noter 1 Aristoteles, Retoriken, övers., noter och inledn. av Johanna Akujärvi, introd. av Janne Lind qvist Grinde (Ödåkra: Retorikförlaget, 2012). Ett komplement, med delvis annorlunda fokus, för den som vill följa utvecklingen fram till modern tid finns i George A. Kennedys översättning: Aristotle, On Rhetoric: A Theory of Civic Discourse (New York & Oxford: Oxford University Press, 2007), 306ff. 2 Aristoteles, Retorik, overs. med. introd. av Thure Hastrup (København: Museum Tusculum, 1983 (omtryckt 1991)); Aristoteles, Retorikk, overs. av Tormod Eide (Oslo: Vidarforlaget, 2006). 3 Det gäller artiklarna Enthymem och Pathos, båda av Manfred Kraus, på s. 44 n. 60 och s. 46 n. 67. I litteraturlistan s. 59 ska den första artikeln av Kraus ha årtalet T.ex. Wolfgang Kullmann Kommunikation und Rhetorik bei Aristoteles, i Aristotelische Rhetoriktradition: Akten der 5. Tagung der Karl und Gertrud Abel-Stiftung vom Oktober 2001 in Tuebingen, red. Joachim Knape och Thomas Schirren (Stuttgart: Franz Steiner Verlag 2005), Eide, i Aristoteles, Retorikk, Aristoteles, Ars rhetorica, ed. Rudolf Kassel (Berlin och New York: de Gruyter, 1976), / 8