Anmeldelse: Jens E. Kjeldsen, Hva er retorikk?, Universitetsforlaget, 2014.

Transkript

1 Anmeldelse Anmeldelse: Jens E. Kjeldsen, Hva er retorikk?, Universitetsforlaget, Bibliografisk Anmelder: Kristine Marie Berg, ph.d., er adjunkti retorik ved Institut for Medier, Erkendelse og Formidling, Københavns Universite. Rhetorica Scandinavica 68 (2014), side Anmeldelsen Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll din i Scandinavium, Göteborg 1976, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut. Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en 1 / 5

2 stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta. En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa. Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som strukturbrott, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten. Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i. Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. 2 / 5

3 Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden. I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys. Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana lys arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan. Jens E. Kjeldsens Hva er retorikk? er et eksempel på forskningsformidling når den er bedst. Vidende og velfortalt med klare forklaringer af faglige begreber og løbende brug af dem, et væld af interessante eksempler, og en stil der engagerer gennem direkte henvendelser til læseren og inddragelse af forfatteren selv. Hva er retorikk? er en kompakt lille sag på 156 sider i lidt større end A5-format. Den indgår i en hva er? -serie fra det norske Universitetsforlaget. En serie der lover stimulerende svar på krævende spørgsmål som: hvad er magt, hvad er kreativitet, etik, sociologi med mere. Serien minder således om Oxford University Press Very Short Introductions eller Aarhus Universitetsforlags Tænkepauser (som med typisk 60 sider dog er noget kortere). Bogen henvender sig altså til det man kan kalde den forudsætningsløse læser. Og det gør den på forbilledlig vis. Samtidig er den også interessant at læse for folk der allerede har sat sig ind i retorik som praksis og felt. For hvem ville ikke gerne kunne give et klart, koncist og imødekommende svar på titlens spørgsmål, og til det er der inspiration at hente hos Kjeldsen. 3 / 5

4 Bogen består af en indledning og seks kapitler som besvarer titlens spørgsmål med hvert sit fokus. Kapitlernes pointer konkretiseres løbende med eksempler, både historiske og aktuelle, en del af dem er amerikanske, men de fleste er, forståeligt nok, norske. Hvert kapitel afsluttes med forslag til videre læsning i form af en kommenteret litteraturliste der oftest udpeger skandinavisk og amerikansk forskning. Bogen er desuden forsynet med et register. Kapitel 1 ser på retorik som praksis, som ord og billeder der griber ind i verden. Kjeldsen påpeger og giver eksempler på at retoriske funktioner som det at rådgive, anklage, forsvare, hylde og stadfæste fælles værdier stort set altid har været de samme, hvorimod kommunikationsformer og udtryksmåder har ændret sig. Læseren præsenteres endvidere for det normative aspekt ved retorikken, for genreperspektiver, stasislæren og ny forskning om krisekommunikation. Kapitel 2 om retorikkens historie bygger videre ved også her at udpege både det varige og det evigt foranderlige ved retorikken. Kapitlet indeholder en interessant gennemgang af udviklingen i norsk retorisk praksis helt op til i dag med de særlige vilkår internettet har skabt for retorer og retorikere. Kapitel 3 om samfundsdannelse fokuserer tvedelt på retorikken som betingelse for etablering af samfund og på de betingelser samfundet skaber for retorikken. Her argumenterer Kjeldsen på engagerende facon for vigtigheden af at et samfunds borgere er retorisk kompetente. Ligesom i de øvrige kapitler bevæger fremstillingen sig ubesværet fra klassiske begreber, som vir civilis, til nye, som retorisk medborgerskab, og påpeger forbindelser og spring mellem dem. I kapitel 4 præsenteres retorik som et særligt menneskesyn der omfatter erkendelse af at normer og sandheder er situationsafhængige og accept af følelsernes legitimitet. Kapitlet påpeger også retorikkens receptive rolle, at retorik ikke alene handler om at påvirke, men også om hvad man vil lade sig påvirke af. Kapitlets pointer uddybes grundigt og Kjeldsen henvender sig direkte til læseren gennem spørgsmål. Her slås det for eksempel fast at selv om det finnes en virkelighet uavhengig av mennesket, kan ingen forstå eller hevde at noe objektivt eksisterer uten at gjøre det gjennom kommunikasjon. Og når vi gjør dette, altså kommuniserer, så ser vi alltid noe som noe for ingen ting gir mening i sig selv. (side 86) Dette konkluderende afsnit uddybes med en opfordring til læseren: Du kommer ut fra Oslo S og ser en mann som sitter lenet mot veggen til en klesbutikk, med en papirkopp foran seg, Hva sier du hvis jeg ber deg om å beskrive hva du ser? Forfatteren kommer med en række bud og konkretiserer således afsnittets pointe: Det er en kjensgjerning at det sitter en person på gaten, men denne etableringen av rene fakta gir ikke mye mening i seg selv. Ikke før vi ser den sittende personen i lyset av våre doxa og vår sociale viten, vil han gi mening for oss. En person på gaten er aldri bare en person på gaten. (side 87) Kapitel 5 handler om hvordan retorik har udviklet sig som skole- og primært universitetsfag, og hvilke andre faglige traditioner retorik som forskningsfelt trækker på. Medievidenskaben udpeges som en særlig nær og kær nabo, og Kjeldsen afslutter kapitlet med en klar opfordring til retorikere om i højere grad at interes sere sig for den faktiske modtagelse af en tekst og derfor oftere at inddrage metoder som fx kvalitative interviews og fokusgrupper. I betragtning af at bogen primært henvender sig til nytilkomne på feltet, kan man spørge sig selv om sådan en op fordring er relevant. Den fremstår dog ikke som et fejlskud, men er snarere med til at skabe et billede af et forskningsfelt i udvikling og af en engageret afsender. Det 6. kapitel fokuserer på retorikkens forhold til magt og 4 / 5

5 afmagt og slutter af med en motiverende appel til udbredelsen af den magt Kjeldsen kalder god og retorisk, hvilket er magten til at vurdere andres kommunikation og til selv at kommunikere hensigtsmæssigt, levende og overbevisende. Kjeldsen indfrier til fulde sin eksplicitte ambition om give et bredere perspektiv end almindelige retoriske håndbøger. Her præsenteres retorik ikke som et redskab til at få det som man vil have det, blive kongen på haugen, men som en livsbeting else for mennesket og samfundet. At det nu er muligt for retoriknysgerrige skan dinaver at få så inspirerende og imødekommende et svar på spørgsmålet om hvad retorik egentlig er det er i grunden en opløftende tanke. 5 / 5